Teori: rätten måste vara olik!

"Det som vi här har att göra med, är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom, ett sådant som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det födes fram. I enlighet härmed erhåller den enskilde producenten - efter det att avdragen gjorts - exakt tillbaka, vad han ger samhället. Vad han givit det, är hans individuella arbetskvantum. Den samhälleliga arbetsdagen exempelvis består av de individuella arbetstimmarnas summa; den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel därav. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (med avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna) och på detta kvitto hämtar han ur de samhälleliga förråden ut så mycket konsumtionsmedel som lika mycket arbete kostar. Samma kvantum arbete, som han givit samhället i en form, får han tillbaks i en annan.

Uppenbart råder här samma princip, som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats, emedan ingen under de förändrade omständigheterna kan ge något, utom sitt arbete, och emedan å andra sidan inget av egendomen utom individuella konsumtionsmedel kan övergå i den enskildes ägo. Men vad beträffar fördelningen av de senare bland de enskilda producenterna, så råder där samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter, lika mycket arbete i en form bytes mot lika mycket arbete i en annan.

Därför är den lika rätten här ännu alltid - principiellt - den borgerliga rätten, ehuru princip och praxis inte längre strider mot varandra, under det att vid varuutbytet utbytet av ekvivalenter endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet.

Trots detta framsteg är denna lika rätt ännu alltid begränsad av en borgerlig skranka. Producenternas rätt står i proportion till deras arbetsprestationer; likheten består däri, att man mäter med samma måttstock, arbetet.

Den ene är emellertid den andre fysiskt eller andligt överlägsen, presterar alltså under samma tid mera arbete eller förmår arbeta under längre tid, och för att kunna fungera som mått måste arbetet bestämmas till sin utsträckning och sin intensitet, eljest upphör det att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner ingen klasskillnad, emedan den ene blott är arbetare liksom den andre, men den erkänner stillatigande såsom naturliga privilegier den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmågan. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur blott bestå i användandet av samma måttstock, men de olika individerna (och de vore inte skilda individer, om de inte vore olika) kan blott mätas med samma måttstock, såvida man ser dem ur samma synvinkel, blott tar dem från en bestämd sida, exempelvis i detta fall betraktar dem blott som arbetare och för övrigt inte ser någonting i dem utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andre inte, en har flera barn än den andre o.s.v., o.s.v. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden får sålunda den ene faktiskt mer än den andre, är den ene rikare än den andre o.s.v. För att undgå alla dessa missförhållanden måste rätten, i stället för att vara lika, vara olik.

Men dessa missförhållanden är oundvikliga under det kommunistiska samhällets första fas, sådant detta efter långa födslovåndor uppstått just ur det kapitalistiska samhället. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utformning och den därav betingade kulturutvecklingen.

I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!"

(Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, 1875)

Lenin mot doktrinens förnedring

Trottesidan marxistarkiv.se lägger upp en massa onyttiga saker. Men ibland händer det att en del synnerligen nyttiga saker publiceras där. Läs den här texten. Har ni läst den innan så läs den igen. De principer som Lenin slår fast i dokumentet måste tilämpas konskvent för att man ska kunna ge en korrekt orientering i dagens kompelexa situation i klasskampen. Nedan ett kort utdrag.

"...när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller publicist, som inte känner sorg över denna oförbereddhet, utan visar högfärdig självbelåtenhet och med narkissistisk hänförelse upprepar i den tidiga ungdomen inlärda fraser om anarkism, blanquism och terrorism, så känner jag mig kränkt av att den mest revolutionära doktrinen i världen på detta sätt förnedras."

Om Staten

"Vi kommer att förkasta alla de gamla fördomarna om att staten betyder allmän jämlikhet ty det är ett bedrägeri: så länge det finns utsugning kan det inte finnas jämlikhet. Godsägaren kan inte vara arbetarens like eller den hungrige den mättes like. Det maskineri som kallas stat, inför vilket människorna stannar upp i vidskeplig vördnad och tror på de gamla fablerna om att det är folkmakt - detta maskineri håller proletariatet på att vräka åt sidan och säger: det är en borgerlig lögn. Detta maskineri har vi berövat kapitalisterna och övertagit. Med detta maskineri eller denna påk skall vi krossa all utsugning, och när det i världen inte längre finns möjlighet att suga ut någon, inte längre finns kvar några jordägare eller fabriksägare, när inte längre några frossar medan andra svälter - först när några sådana möjligheter inte längre finns kvar kommer vi att låta skrota detta maskineri. Då kommer det inte att finnas någon stat, någon utsugning. Så ser vårt kommunistiska parti saken."

(V.I. Lenin, Om staten, 1919)

Teori: Mao om oktoberrevolutionens betydelse

REVOLUTIONÄRER I HELA VÄRLDEN, FÖRENA ER TILL KAMP MOT IMPERIALISTISK AGGRESSION!

Vid denna tid, då de klassmedvetna arbetarna och alla verkliga revolutionärer i hela världen jublande firar den stora socialistiska Oktoberrevolutionens 31-årsdag, erinrar jag mig en välbekant artikel av Stalin som skrevs på denna revolutions första årsdag i november 1918. I denna artikel sade Stalin:

Oktoberomvälvningens väldiga, världsomfattande betydelse består ju huvudsakligen däri, att den:

1. utvidgat den nationella frågans ram genom att förvandla den från en särfråga om kampen mot det nationella förtrycket till den allmänna frågan om de förtryckta folkens, koloniernas och halvkoloniernas befrielse från imperialismen;

2. öppnat breda möjligheter och verkliga vägar för denna befrielse, varigenom den i betydande grad underlättat befrielseverket för Orientens och västerlandets folk genom att dra in dem i den allmänna strömfåran av den segerrika kampen mot imperialismen;

3. härigenom slagit en bro mellan det socialistiska västerlandet och den förslavade Orienten och skapat en ny revolutionsfront från västerlandets proletärer över revolutionen i Ryssland till Orientens förtryckta folk mot världsimperialismen.

Historien har utvecklats i den av Stalin angivna riktningen. Oktoberrevolutionen har öppnat breda möjligheter för folkens befrielse i hela världen och öppnat de verkliga vägarna till den. Den har skapat en ny revolutionsfront mot världsimperialismen vilken sträcker sig från proletärerna i väster över den ryska revolutionen till de förtryckta folken i öster. Denna revolutionsfront har skapats och utvecklats under Lenins och, efter hans död, Stalins lysande vägledning.

Om det skall bli en revolution måste det finnas ett revolutionärt parti. Utan ett revolutionärt parti, utan ett parti byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori, är det omöjligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger över imperialismen och dess hejdukar. Mer än etthundra år har förflutit sedan marxismen föddes, men det var först till följd av de exempel de ryska bolsjevikerna gav, såsom ledare för Oktoberrevolutionen, det socialistiska uppbygget och krossandet av den fascistiska aggressionen, som revolutionära partier av ny typ bildades och utvecklades i världen. Med tillkomsten av revolutionära partier av ny typ har världsrevolutionen ändrat ansikte. Förändringen har varit så stor att omvandlingar, som för den äldre generationens människor är fullständigt ofattbara, kommit till stånd under eld och dån. Kinas kommunistiska parti är ett parti som byggts och utvecklats med Sovjetunionens kommunistiska parti som förebild. Med tillkomsten av Kinas kommunistiska parti fick den kinesiska revolutionen en helt ny inriktning. Är inte detta faktum klart nog?

Den revolutionära enhetsfronten i världen med Sovjetunionen i spetsen besegrade fasciststaterna Tyskland, Italien och Japan. Detta var ett resultat av Oktoberrevolutionen. Om det inte hade förekommit någon Oktoberrevolution, om Sovjetunionens kommunistiska parti inte hade existerat och om Sovjetunionen och den av Sovjetunionen ledda antiimperia-listiska revolutionära enhetsfronten i öster och väster inte funnits till, skulle man då kunnat föreställa sig seger över de fascistiska staterna Tyskland, Italien och Japan jämte deras hejdukar? Om Oktoberrevolutionen öppnade breda möjligheter till befrielse av arbetarklassen och de förtryckta folken i världen samt öppnade verkliga vägar för denna, så har segern i det antifascistiska Andra världskriget öppnat ännu bredare möjligheter till befrielse av arbetarklassen och de förtryckta folken i världen och har öppnat ännu mera verkliga vägar för den. Det skulle vara ett stort misstag att underskatta betydelsen av segern i Andra världskriget.

Efter segern i Andra världskriget har den amerikanska imperialismen och dess hejdukar i olika länder intagit de fascistiska Tysklands, Italiens och Japans plats och förbereder febrilt ett nytt världskrig och hotar hela världen. Detta återspeglar den kapitalistiska världens ytterliga förfall och dess fruktan för sin förestående undergång. Denna fiende är fortfarande stark, därför måste alla de revolutionära krafterna i varje land förena sig, och de revolutionära krafterna i samtliga länder måste likaledes förena sig, måste skapa en antiimperialistisk enhetsfront med Sovjetunionen i spetsen och föra en riktig politik. I annat fall blir det omöjligt att segra.

Denna fiende står på en svag och bräcklig grund, han befinner sig i inre upplösning, han har fjärmat sig från folket, han står inför ekonomiska kriser, som han inte kan ta sig ur. Därför kan han besegras. Det skulle vara ett mycket stort misstag att överskatta fiendens styrka och underskatta styrkan hos de revolutionära krafterna.

Under Kinas kommunistiska partis ledning har nu väldiga segrar vunnits i det kinesiska folkets stora demokratiska revolution, som riktar sig mot den amerikanska imperialismens ursinniga aggression i Kina och mot den förrädiska, diktatoriska och reaktionära kuomintangregeringen som har slaktat det kinesiska folket i inbördeskrig. Under de två åren från juli 1946 till juni 1948 har Folkets Befrielsearmé, som leds av Kinas kommunistiska parti, slagit tillbaka angreppen från den reaktionära kuomintangregeringens 4.300.000 soldater och gått över från defensiven till offensiven. Under dessa två års strider (utvecklingen sedan juli 1948 ej medräknad) har Folkets Befrielsearmé tillfångatagit och utplånat 2.640.000 man av Kuomintangs trupper. Kinas befriade områden omfattar nu över 2.350.000 kvadratkilometer, eller 24,5 procent av landets alla 9.597.000 kvadratkilometer. De har en befolkning av 168 miljoner eller 35,3 procent av landets 475 miljoner invånare, och de innesluter 586 större och mindre städer eller 29 procent av landets samtliga 2.009 städer. Till följd av att vårt parti beslutsamt lett bönderna till att genomföra reformen av jordsystemet har jordfrågan blivit grundligt löst i områden med en befolkning på omkring 100 miljoner, och jord tillhörande godsägare och rika bönder av den gamla typen har blivit mer eller mindre lika fördelad bland bönderna, i första hand bland de fattiga bönderna och lantarbetarna. Medlemsantalet i Kinas kommunistiska parti har ökat från 1.210.000 år 1945 till 3.000.000 i dag. Kinas kommunistiska partis uppgift är att förena de revolutionära krafterna i hela landet till att driva ut den amerikanska imperialismens aggressionsstyrkor, störta Kuomintangs reaktionära välde och upprätta en enad, demokratisk folkrepublik. Vi vet att vi alltjämt har många svårigheter framför oss. Men vi är inte rädda för dem. Vi tror att svårigheterna kan och ska övervinnas.

Oktoberrevolutionens ljus strålar över oss. Det kinesiska folket, som lidit så länge, måste vinna sin befrielse och är fast övertygat om att det kan det. I det förflutna fördes Kinas revolutionära kamp alltid isolerat, men efter Oktoberrevolutionens seger är den inte längre isolerad. Vi åtnjuter stöd från de kommunistiska partierna och arbetarklassen i världen. Detta insåg dr Sun Yat-sen, den kinesiska revolutionens härold, som upprättade politiken att sluta förbund med Sovjetunionen mot imperialismen. På sin dödsbädd skrev han ett brev till Sovjetunionen såsom en del av sitt testamente. Det är Chiang Kai-sheks banditgäng i Kuomintang som förråder Sun Yat-sens politik, har ställt sig på den kontrarevolutionära imperialistiska frontens sida och bekämpar folket i sitt eget land. Men inom kort kommer folk att få bevittna hur det kinesiska folket fullständigt förintar hela Kuomintangs reaktionära regim. Det kinesiska folket är modigt och Kinas kommunistiska parti likaså, och de är beslutna att befria hela Kina.

Mao Tsetung, November 1948

En mot tio och tio mot en

I tider då procentsatser som 99 och 1 flyger i luften och diverse "vänsterfolk" hetsar upp sig, är det på plats att påminna om vissa grundläggande saker. Parollen "vi är de 99 procenten" är allt annat en revolutionär. Det är en paroll som är lika genomreaktionär i dagens Sverige som parollen om "folket mot monopolkapitalet". Inte ens i förtryckta länder utgörs folket av 99 procent av befolkningen. Parollen "vi är de 99 procenten" är en paroll för enhet med en del av utsugarna - imperialisterna - mot andra dito. Det är en paroll som ställer den revolutionära rörelsen åt sidan, det är en ekonomistisk paroll som hör högeropportunisterna (revisionisterna) till och inte de proletära revolutionärerna. Huvudmotsättningen i Sverige står mellan proletariat och bourgeoisie. Vad som krävs för att utveckla de revolutionära krafterna i Sverige idag är att kommunisterna koncentrerar sin uppmärksamhet på att bygg upp proletariatets egna organisationer, genom att basera sig på massornas djupaste och bredaste lager, och gör så inte genom att svansa efter småborgare vars högsta "realpolitiska" målsättning är att socialfascisternas "folkhem" återuppstår. För det krävs att man använder sig av en verklig marxistisk analys, och syntesiserar denna i politiska paroller som tydligt klargor en verkligt revolutionär politik.

Man behöver vara kommunist för att fatta att det är något som inte stämmer med parollen om de "99 procenten":

"De senaste 12 åren har den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning ökat sina inkomster med 50 procent. Under samma tid har den fattigaste tiondelens inkomster bara ökat med 5 procent. Dessutom har andelen fattiga, enligt SCB:s definition, ökat till en sjättedel av befolkningen. SCB:s utredare säger att det är den ekonomiska politiken som ligger bakom.

Den rikaste tiondelen är onekligen många fler än en procent, och inte nödvändigtvis del av den yttersta ekonomisk-politiska elit som Occupy Wall Street vänder sig mot."

(Se: efterarbetet.etc.se/ledare/vinnare-de-redan-rika)

Paroller som "vi är de 99 procenten" är endast vilseledande och tjänar till att likvidera varje verkligt revolutionär ansats. Italienska maoister skrev, nyligen i mycket intressant text om krisen, följande:

"Slagordsmässig oppportunism, parlamentarisk/val kretinism, reformism, pacifism, spontanism, är alla hinder för klassautonomin. Alla dessa tendenser negerar den verkliga processen för klassens autonoma organisering, hindrar att proletariatet formerar sig som ett ideologiskt och organisatoriskt oberoende subjekt."

(Davanzo Alfredo och Sisi Vincenzo, oktober 2011, se: www.rhi-sri.org/newsdetail.php?id=427&language=it)

Vi tror kamraternas anmärkning är viktig. Utan ett kommunistiskt parti, utan proletariatets organiserade förtrupp, kan det inte bli tal om en revolution. Varken i Sverige eller någon annanstans. Att kämpa för revolutionen, i länder där det ännu inte finns kommunistiska partier, blir därför idagsläget att koncentrera sig på uppgiften att skapa sådana. Allt annat är sekundärt. Märkvärdigt hur folk som säger sig göra anspråk på att vara marxister kan glöma sådana självklarheter.

Frågan om strategi och taktik för revolutionen måste debatteras - av dem som faktiskt deltar i den revolutionära kampen och inte av internetgeneralerna kanske bör tilläggas. I samtal med kamrater framkommer ofta väldigt märkliga uppfattningar om hur maoister ser på förhållande mellan strategi och taktik. Det är i sig inte konstigt, speciellt inte i ett land som Sverige där det inte har funnits något parti som tillämpat en maoistisk linje [KfML/SKP var inte maoister i ordets egentliga/marxistiska mening, inte ens enligt sina egna dokument]. Vi tror att det skulle vara nyttigt för de som är verkligt intresserade av ämnet att studera texten som ni hittar på: www.aworldtowin.org/back_issues/1991-16/strategy_One_Against_Ten_Tactics.htm . Nedan ett utdrag som verkligen förtjänar att tänkas över.

"The method of concentrating a superior force to destroy the enemy forces one by one also embodies the idea of despising the enemy strategically. For only by strategically despising the enemy and displaying a revolutionary and militant spirit of "pitting one against ten" can we remain cool-headed in face of a powerful enemy and not be overawed by his truculence or confused by a complex situation; only in this way will we dare to concentrate our forces and deal the enemy blows. On the other hand, victories won in a succession of campaigns and battles -- by the use of this method -- will further educate the people and their army and enable them to see clearly through their own experience that the enemy can be defeated and that it is entirely correct to despise him strategically. This will inevitably increase the confidence of the people and their army in their struggle against the enemy and encourage them to fight and win still greater victories...."

[Not: nåt strular så länkeriet funkar inte som det ska, så därför ser det ut som det gör]

Ät päron...

Om ni vill ha direkt kännedom om ett visst ting eller en viss klass av ting, måste ni personligen deltaga i den praktiska kampen för att förändra verkligheten, för att förändra detta ting eller denna klass av ting, ty endast på detta sätt kan ni komma i kontakt med dem som företeelser; endast genom personligt deltagande i den praktiska kampen för att förändra verkligheten kan ni blottlägga detta tings eller denna klass' av ting väsen och förstå dem. Detta är den väg till kunskap som varje människa faktiskt går, ehuru vissa människor, som medvetet förvränger saker, påstår motsatsen. Den löjligaste varelsen i världen är "allvetaren", som plockar upp en smula kunskap genom hörsägen och proklamerar sig såsom "världens främste auktoritet", vilket visar endast att han icke tagit ett riktigt mått på sig själv. Kunskap är en fråga om vetenskap, inte minsta grand av oärlighet eller högmod är tillåtet. Vad som krävs är avgjort raka motsatsen - ärlighet och blygsamhet. Om ni vill förvärva kunskap, måste ni deltaga i praktiken för att förändra verkligheten. Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra päronet genom att själv äta det. Om ni vill lära känna atomens struktur och egenskaper, måste ni utföra fysiska och kemiska experiment för att förändra atomens tillstånd. Om ni vill lära känna revolutionens teori och metoder, måste ni deltaga i revolution.

- Mao, "Om praktiken"

Översättning av en artikel av Lenin

Som vi vid ett antal tillfällen påtalat uppskattar vi i allra högsta grad bidrag från våra läsare. Nyheter, kommentarer, musiktips, med mera, är varmt välkomna. Eftersom vi under den tid som bloggen existerat lyckats skaffa oss en stabil läsarkrets spridd över hela landet, tror vi att bloggen kan vara ett medium för de kamrater som vill nå ut med ett budskap till de människor i Sverige som är intresserad av en konsekvent revolutionär politik i den proletära internationalismens och den stridbara antiimperialismens tecken. Med detta sagt, är det med glädje som vi idag kan presentera en översättning som en av våra läsare gjort av en artikel av Lenin. Kamraten har översatt texten från engelska och vi har korrigerat vissa mindre språkliga fel. Vi har dock inte gjort en korrektur läsning med det engelska originalet i hand. Möjligtvis ingår texten i SSIU, men vi har för tillfället inte tillgång till dessa och kan därför inte säga huruvida det sedan tidigare föreligger en officiell svensk översättning. Hursomhelst är textens publicering för viktig för att den ska fördröjas och vi hoppas att våra övriga läsare gör oss uppmärksamma på om det finns några viktigare översättningsfel i texten.

...

[Översatt från engelska utifrån Lenin Collected Works, band 10, Progress Publishers, 1965, Moskva]

Den nuvarande situationen i Ryssland och arbetarpartiets taktik

Det Ryska Socialdemokratiska Partiet går igenom en mycket svår tid. Undantagstillstånd, skjutningar och prygel, överfyllda fängelser, ett proletariat som är utmattat av svält, kaos i organisationen, förvärrad av förstörelsen av många av de klandestina centren och av bristen på legala sådana, och sist den kontrovers angående taktiken, vilken sammanfaller med den svåra uppgiften att återupprätta partienheten, skapar ofrånkomligen allt samman en viss oreda bland partistyrkorna.

Den formella vägen ut ur denna oreda är sammankallandet av partiets enhetskongress, och det är vår djupaste övertygelse att partiarbetarna bör göra sitt yttersta för att skynda på detta möte. Men, medan arbetet med att sammankalla kongressen fortsätter, så måste vi uppmärksamma alla, och verkligt seriöst diskutera, den extremt viktiga frågan om de mer djupliggande orsakerna till oredan. Strängt taget, frågan om att bojkotta Statsduman är bara en liten del av den stora frågan om att revidera partiets hela taktik. Och denna fråga, i sin tur, är bara en liten del av den stora frågan om den nuvarande situationen i Ryssland och det nuvarande ögonblickets betydelse i den ryska revolutionens historia.

Vi kan se två taktiska linjer, vilka uppkommer av två olika värderingar av det nuvarande ögonblicket. Vissa (se, t.ex. Lenins artikel i Molodaya Rossiya) anser att undertryckandet av upproret i Moskva och på andra ställen bara förbereder jordmånen och förhållandena för en annan, mer beslutsam, väpnad kamp. De ser det nuvarande ögonblickets verkliga betydelse i skingrandet av konstitutionella illusioner. De ser på de två storslagna revolutionsmånaderna (november och december) som en period under vilken den fredliga generalstrejken växte över i ett hela folkets väpnade uppror. Möjligheten av ett sådant uppror har bevisats; rörelsen har rests till ett högre plan; de breda massorna har tillägnat sig den nödvändiga praktiska kunskapen för framtida upprors segerrika genomförande; fredliga strejker har spelat ut sin roll. Denna erfarenhet måste samlas mycket noggrant; proletariatet måste få en möjlighet att återhämta sig; alla konstitutionella illusioner och alla idéer på att delta i Duman måste förkastas med eftertryck. Vi måste mer uthålligt och tålmodigt förbereda för ett nytt uppror och etablera närmare förbindelser med bondeorganisationerna, vilka med all sannolikhet kommer att resa sig i än större styrka framåt våren.



Andra värderar situationen annorlunda. Kamrat Plechanov har i nr 3 och nr 4 av sin Dnevnik formulerat denna andra värdering av läget mer konsekvent än någon annan, dock har han tyvärr inte på alla ställen fullt ut lagt fram sina idéer.

”Den politiska strejken, som började olägligt,” säger kamrat Plechanov, ”resulterade i 'väpnade uppror i Moskva , Rostov och på andra platser. Proletariatets styrka visade sig otillräcklig för seger. Det var inte svårt att förutse det. Och därför var det fel att resa vapen.” Den praktiska uppgiften för de klassmedvetna elementen av arbetarklassrörelsen ” är att peka ut proletariatets misstag för dem, och att förklara för dem hur riskfyllt det spel är som kallas väpnat uppror” Plechanov förnekar inte att han vill bromsa rörelsen. Han erinrar att Marx, sex månader innan Kommunen, varnade Parisproletariatet för alltför tidiga utbrott. ”Livets fakta har visat, ”säger Plechanov, ”att den taktik som vårt parti har följt under de senaste månaderna har varit osund. Med risk för fortsatta nederlag måste vi lära oss att införa nya taktiker” … ”Huvudsaken är att omedelbart lägga mycket större uppmärksamhet på arbetarnas fackföreningsrörelse”... ”Ett väldigt stort antal av våra kamrater har börjat gå upp i idén om det väpnade upproret i den grad att de inte kan lägga någon seriös uppmärksamhet på frågan om att hjälpa fackföreningsrörelsen”... Vi måste värna om stödet från de icke-proletära partierna och inte stöta bort dem med taktlösa aktioner.” Alldeles självklart ställer sig Plechanov också mot bojkotten av Duman (utan att säga om han är för ett deltagande i Duman, eller för att väljarna ska bilda ”revolutionära lokala självstyrelseorgan”, Menchevikernas älsklingsidé) ”Valagitationen i landsbygdsdistrikten kommer på ett skarpt sätt att ta upp jordfrågan”. Konfiskering av jorden har godkänts av båda sektioner av vårt parti och ”det är nu hög tid att sätta sina resolutioner i verket”.
Sådana är Plechanovs åsikter, som vi har lagt fram nästan helt som författaren själv formulerade dem i sin Dnevnik.

Vi hoppas att denna genomgång har övertygat läsaren om att frågan om taktiken i förhållande till Duman bara är en del av den allmänna frågan om taktiken, som i sin tur är underordnad frågan om hur det nuvarande momentet som helhet skall bedömas. Rötterna till meningsskiljaktigheterna angående taktiken kan sammanfattas med följande. Vissa säger att det är fel att ta upp vapen och betonar att riskerna med ett uppror förklaras och att tyngdpunkten flyttas till fackföreningsrörelsen. Både de andra och tredje strejkvågorna och upproret var misstag. Andra säger att det var nödvändigt att ta upp vapen, för annars skulle inte rörelsen ha höjt sig till ett högre plan, den skulle inte ha fått de nödvändiga praktiska erfarenheterna av uppror och inte heller frigjort sig från den fredliga strejkens trånga skrankor, vilken hade spelat ut sin roll som ett vapen i kampen. Så för vissa har frågan om upproret lagts på hyllan, åtminstone tills en ny situation uppkommer som tvingar oss att åter revidera taktiken. Den logiska slutsatsen av detta blir ofrånkomligen att vi måste anpassa oss till ”konstitutionen” (delta i Duman och arbeta kraftfullt i fackföreningsrörelsen). För andra, å andra sidan, så är det nu frågan om upproret kommer i främsta rummet, på grundval av de praktiska erfarenheter som har förvärvats, vilka har visat att det är helt möjligt att strida mot reguljära trupper, och som har föreslagit som omedelbar uppgift ett mer bevarande och mer tålmodigt förberedande för nästa utbrott, därav slagordet ”Bort med konstitutionella illusioner!”, och att ställa uppgiften med den legala fackföreningsrörelsen på en mer blygsam, och i vart fall inte på en ”huvudsaklig” plats.

Det är en självklarhet att vi måste bedöma tvistefrågan i ljuset av den nuvarande objektiva situationen och av en bedömning av de samhälliga krafterna, inte utifrån en önskan om någon viss handlingsplan. Vi tycker att Plechanovs åsikter är felaktiga. Hans bedömning av Moskvaupproret, sammanfattad i orden ”det var fel att ta upp vapen”, är extremt ensidig. Att lägga frågan om upproret på hyllan betyder att erkänna att den revolutionära perioden nått sitt slut och att en ”konstitutionell” period för den demokratiska revolutionen har inletts, vilket innebär att placera undertryckandet av Decemberupproren i Ryssland i samma fack som undertryckandet av upproren i Tyskland 1849. Självfallet är det inte omöjlighet för vår revolution att sluta på detta sätt och i ljuset av det nuvarande läget, när reaktionen håller på att bli hämningslös, är det ganska lätt att dra slutsatsen att ett sådant slut redan har inträffat. Det finns heller inte några tvivel om att det är mer tillrådligt att helt överge upprorsidén, om de objektiva förhållandena har gjort det omöjligt, än att slösa våra styrkor på nya och fruktlösa försök.

Men det skulle innebära att göra en alltför hastig allmän slutsats om sakernas tillstånd i det nuvarande momentet och upphöja det till lag för hela perioden. Har vi inte sett reaktionen rasa med hela sin vrede efter nära nog varje viktigt framsteg för vår revolution? Och har inte rörelsen rest sig igen, gång på gång, med mäktigare styrka trots reaktionen? Aristokratin har inte gått med på, trots de obönhörliga kraven, på någon enda samhällig utveckling, tvärtom, den går bakåt, och framkallar nu protester även från bourgeoisien, vilken välkomnade undertryckandet av upproret. Styrkan hos de revolutionära klasserna, arbetarna och bönderna, är långt ifrån uttömd. Den ekonomiska krisen och den finansiella oredan växer och blir alltmer tillspetsad, snarare än att avta. Sannolikheten för ett nytt utbrott, t.o.m. nu när det första upproret ännu inte har krossats helt, erkänns t.o.m. av den ”laglydiga” borgarpressen, vilken definitivt är fientliga gentemot uppror. Dumans farsartade karaktär framgår alltmer tydligt och hopplösheten i att Partiet skulle försöka delta i den blir alltmer obestridlig.






Det skulle vara en kortsiktig slavisk passivitet i den nuvarande situationen om vi lade frågan om upproret på hyllan i dessa omständigheter. Se hur Plechanov säger emot sig själv när han, å ena sidan starkt förordar att vi ska realisera resolutionerna angående agitation bland bönderna för jordkonfiskering, och, å andra sidan, varnar oss för att stöta bort oppositionspartierna genom taktlösa aktioner, och ”drömmer” om att jordfrågan ska ställas ”på sin spets” under valagitationen på landsbygden. Man kan säga säkert att de liberala jordägarna kommer att förlåta miljoner med ”taktlösa” aktioner, men de kommer aldrig att förlåta dig för att förorda jordens konfiskering. Det är alltså ingen konstigt att också Kadetterna är för att undertrycka bonderevolter med hjälp av trupper, med förbehållet att de, och inte byråkratin, ska ha befälet över trupperna (se prins Dolgorukovs artikel i Pravo). Vi kan vara helt säkra på att jordfrågan aldrig kommer att komma till sin spets lika tydligt i valagitation som den kom, som den kommer för närvarande, och som den kommer att komma utanför Duman och utanför valen genomförda med hjälp av polisen.

Vi har helt och hållet accepterat slagordet om jordkonfiskeringar. Men slagordet är bara ett ihåligt eko om det inte innebär seger i väpnat uppror, för bönderna möter nu inte bara reguljära trupper utan också legoknektar inhyrda av godsherrarna. När vi predikar konfiskering av jorden, kallar vi faktiskt bönderna att göra uppror. Och om vi inte vill hänge oss åt revolutionistisk frasmakeri, har vi då rätten att göra detta om vi inte kan räkna med resningar i städerna, med att arbetarna stödjer bönderna? Det skulle vara ett grymt hån om bönderna reser sig som en man för att konfiskera jorden och arbetarna skulle erbjuda dem samarbete med fackföreningar under polisförmyndarskap, istället för samarbete med stridande organisationer.

Vi har verkligen ingen grund för att lägga frågan om upproret på hyllan. Vi måste anpassa vår partitaktik för att passa det nuvarande reaktionsmomentet. Vi kan inte, och vi får inte, ge upp hoppet om att slutligen sammansmälta de tre separata upprorsströmmarna – arbetarnas, böndernas och den militära – till ett enda segerrikt uppror. Vi måste förbereda för detta, självklart utan att avstå från några ”lagliga” medel för att utvidga vår propaganda, agitation och organisation, men utan att hysa några illusioner om hållbarheten och vikten av dessa medel. Vi måste samla erfarenheterna från Moskva-, Donets-, Rostov- och andra uppror och sprida kunskapen om dem vitt och brett; vi måste på ett bevarande och tålmodigt sätt förbereda nya stridsstyrkor; träna och stålsätta dem i en serie av stridande gerillaoperationer. Det nya utbrottet kanske inte kommer under våren, men det närmar sig, och med all sannolikhet är det inte långt borta. Vi måste möta det beväpnade, på ett militärt sätt, och förberedda för bestämda offensiva operationer.



Vi kommer här att göra en utvikning om stridsgruppernas gerillaoperationer. Vi anser att det är fel att likställa dessa operationer med den gamla typen av terrorism. Terrorismen bestod av hämndaktioner mot individer. Terrorismen var sammansvärjningar av grupper av intellektuella. Terrorismen reflekterade på intet sätt stämningarna bland massorna. Terrorismen tjänade aldrig till att träna upp stridande ledare ur massorna. Terrorismen var resultatet – och också symtomet och åtföljaren – av bristen på tro på upproret, och av frånvaron av förutsättningar för uppror.

Gerillaoperationer är inte hämndaktioner utan militära aktioner. De påminner lika lite om äventyrligheter som hemsökandet av fiendens bakre led med räder av jägare påminner om dödandet av en individ i en duell eller genom mord. Gerillaoperationer genomförda av stridsgrupper – vilka har bildats för länge sedan av båda fraktionerna av socialdemokratin i alla rörelsens viktiga center och som består huvudsakligen av arbetare – reflekterar tveklöst, klart och direkt massornas stämningar.

Gerillaoperationer av stridsgrupperna tränar direkt stridande ledare ur massorna. Dagens gerillaoperationer av stridsgrupperna härrör inte ur en brist på tro på upproret, och genomförs inte för att uppror är omöjligt; tvärtom är de väsentliga komponenter i det pågående upproret. Självklart kan man i alla saker och alltid göra misstag: för tidiga och onödiga upprorsförsök är möjliga; så ock övernitiskhet och excesser, vilket alltid och definitivt är skadligt, och kan skada även den bästa taktik. Men faktum är att i de flesta rent ryska center har vi hittills lidit av den andra ytterligheten, d.v.s. bristande initiativ bland våra stridsgrupper, brist på stridserfarenhet, och bristande beslutsamhet i deras aktiviteter. I denna aspekt har vi överträffats av Kaukasus, Polen och de baltiska provinserna, alltså de center där rörelsen har lämnat den gamla terrorismen längst bakom sig, där förberedelserna för upproret har gjorts bäst, och där den proletära kampen klart och mest livligt har en masskaraktär.

Vi måste hinna ifatt dessa center. Vi får inte hålla tillbaka utan sporra stridsgrupperna till gerillaoperationer om vi vill förbereda upproret annat än i ord, och om vi erkänner att proletariatet på allvar är redo för uppror.
Den ryska revolutionen började med petitioner till tsaren för frihet. Skjutningar, reaktion och Trepovism krossade inte utan gav syre till rörelsens flammor. Revolutionen tog ett andra steg framåt. Den tvingade med kraft tsaren att erkänna friheten. Den försvarade friheten med vapen i hand. Den lyckades inte vid det första försöket. Skjutningar, reaktion och Dubasovism kan inte krossa rörelsen, de kommer att ge syre åt flammorna. Det som sker inför oss är det tredje steget, vilket kommer att avgöra utgången av revolutionen: det revolutionära folkets kamp för en makt som verkligen kommer att introducera frihet. I denna kamp, måste vi räkna med stödet från de demokratiskt-revolutionära partierna och inte från oppositionspartierna. Sida vid sida med det socialistiska proletariatet kommer de demokratiska och revolutionära bönderna att marschera. Det kommer att bli en storslagen och mödosam kamp, en kamp för slutförandet av, för den fullständiga segern för, den demokratiska revolutionen. Men alla tecken nu visar på att en sådan kamp närmar sig genom händelsernas förlopp. Låt oss försäkra oss om att den nya vågen finner det ryska proletariatet med en ny nivå av stridsberedskap.

Utopister...

"I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.

De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.

Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst ställdas. De vädjar alltjämt till alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.

De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt"

(Det kommunistiska partiets manifest)

"Förfärligt" eller bra...

Nedanstående text av Mao Tsetung lägger vi upp i dess helhet, pga att vi ser den som ett utmärkt exempel på hur verkliga kommunister förhåller sig till massornas kamp i hela världen, vilken, trots allt, inkluderar Sverige.


.......................................................................................

Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan[1]

Mars 1927


[Denna rapport skrevs såsom ett svar på den småaktiga kritik vilken vid denna tid både inom och utom partiet riktades mot böndernas revolutionära kamp. Kamrat Mao Tsetung gjorde under trettiotvå dagar i provinsen Hunan en undersökning av bonderörelsen där och skrev sedan denna rapport för att bemöta kritiken emot den. Högeropportunisterna i partiet, som leddes av Chen Tu-hsiu, ville inte godta hans åsikter utan höll fast vid sina felaktiga uppfattningar. Deras huvudfel var att de, skrämda av den reaktionära utvecklingen inom Kuomintang, inte vågade stödja de stora revolutionära bondestrider som brutit ut eller var i färd med att bryta ut. För att ställa sig in med Kuomintang föredrog de att svika bönderna, den viktigaste bundsförvanten i revolutionen, och ställde sålunda arbetarklassen och kommunistiska partiet isolerade och utan hjälp. Det var huvudsakligen till följd av att Kuomintang var i stånd att utnyttja denna svaghet inom det kommunistiska partiet som Kuomintang vågade förråda revolutionen, sätta igång sin "partirensning" och börja krig mot folket på sommaren 1927.]



BONDEPROBLEMETS BETYDELSE

Under mitt besök i Hunan[2] nyligen undersökte jag på platsen förhållandena i de fem häradena[*] Hsiangtan, Hsianghsiang, Hengshan, Liling och Changsha. Under de trettiotvå dagarna från den 4 januari till den 5 februari sammankallade jag i byarna och häradsstäderna erfarna bönder och kamrater som arbetar inom bonderörelsen till konferenser för att få fram fakta, och jag lyssnade uppmärksamt till deras rapporter och samlade en hel mängd material. Många av bonderörelsens hur och varför visade sig vara raka motsatsen till vad herrskapen i Hankow och Changsha påstår. Jag såg och hörde många underliga saker, som jag tidigare inte känt till. Jag tror detsamma gäller för många andra platser också. Allt tal som är riktat mot bonderörelsen måste snabbt vederläggas. Alla de felaktiga åtgärder som revolutionära myndigheter vidtagit beträffande bonderörelsen måste snabbt upphävas. Endast på det sättet kan revolutionens framtid gagnas. För bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse. Inom mycket kort tid kommer flera hundra miljoner bönder i Kinas mellersta, sydliga och nordliga provinser att resa sig som en mäktig storm, som en orkan, en kraft så snabb och våldsam att ingen makt, hur stark den än må vara, förmår att hålla den tillbaka. De kommer att krossa alla bojor som binder dem och storma framåt på vägen till befrielse. De kommer att sopa alla imperialisterna, krigsherrarna, de korrupta ämbetsmännen, lokala tyrannerna och elaka herrskapen i graven. Varje revolutionärt parti och varje revolutionär kamrat kommer att prövas av dem och efter deras beslut godtas eller förkastas. Vi har tre ting att välja på. Ska vi gå i spetsen för och leda dem? Ska vi släpa efter dem, gestikulerande och kritiserande? Eller ska vi ställa oss i vägen för och bekämpa dem? Varje kines är fri att välja, men händelserna kommer att tvinga er att träffa ert val snabbt.






ORGANISERA ER!

Utvecklingen av bonderörelsen i Hunan kan i stort sett uppdelas i två perioder med hänsyn till de härader i provinsens mellersta och sydliga delar, där rörelsen redan vunnit betydande framgångar. Den första, från januari till september i fjol, var en organisationsperiod. Under denna period var tiden från januari till juni en tid av underjordisk verksamhet och tiden från juli till september, då den revolutionära armen drev ut Chao Heng-ti,[3] en tid av öppen verksamhet. Under denna period översteg medlemsantalet i bondeföreningarna inte 300.000-400.000, de massor som stod direkt under deras ledning uppgick till litet över en miljon, det förekom ännu knappast någon kamp på landsbygden, och följaktligen förekom det i andra kretsar mycket litet kritik av föreningarna. Eftersom deras medlemmar tjänstgjorde som vägvisare, kunskapare och bärare åt Nordexpeditionens arme, hade till och med en del av officerarna ett gott ord att säga om bondeföreningarna. Den andra perioden, från oktober i fjol till januari detta år, var en period av revolutionär handling. Medlemsantalet i föreningarna sprang upp till två miljoner, och de massor som stod direkt under deras ledning ökade till tio miljoner. Eftersom bönderna, då de anslutet sig till en bondeförening, vanligtvis bara skriver in en medlem av familjen, betyder två miljoner medlemmar en massanslutning av omkring tio miljoner. Nästan hälften av bönderna i Hunan är nu organiserade. I härader som Hsiang- tan, Hsianghsiang, Liuyang, Changsha, Liling, Ninghsiang; Pingkiang, Hsiangyin, Hengshan, Hengyang, Leiyang, Chenhsien och Anhua har nästan alla bönderna sammanslutit sig i bondeföreningarna eller har kommit in under deras ledning. Det var i kraft av sin omfattande organisation som bönderna gick till aktion och inom loppet av fyra månader åstadkom en väldig revolution på landsbygden, en revolution utan motstycke i historien.



NED MED DE LOKALA TYRANNERNA OCH DE ELAKA HERRSKAPEN! ALL MAKT TILLBONDEFÖRENINGARNA!

De främsta målen för böndernas angrepp är de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna, men därjämte slår de också till mot patriarkaliska idéer och institutioner, mot de korrupta ämbetsmännen i städerna och mot dålig praxis och dåliga sedvänjor i landsbygdsområdena. Angreppets kraft och fart är våldsam, de som böjer sig för det överlever, men de som gör motstånd går under. Som ett resultat härav har de privilegier som de feodala godsägarna under tusentals år åtnjutit slagits i småstycken. Varje smula av värdighet och prestige, som godsägarna byggt upp, sopas ned i gruset. Med godsägarväldets sammanbrott har bondeföreningarna nu blivit de enda organ som har auktoritet och den populära parollen "All makt till bondeföreningarna" har förverkligats. Till och med småsaker som ett gräl mellan man och hustru dras inför bondeföreningarna. Ingenting kan avgöras utan att någon från bondeföreningen är med. Föreningen dikterar verkligen alla landsbygdens angelägenheter, och det är bokstavligen så att "vad den säger gäller". De som står utanför föreningarna kan endast tala väl om dem och kan inte säga någonting emot dem. De lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna har berövats all rätt att yttra sig, och ingen av dem vågar ens muttra en avvikande mening. Inför bondeföreningarnas makt och tryck har de främsta bland de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen flytt till Shanghai, de av andra rangen till Hankow, de av tredje rangen till Changsha och de av fjärde rangen till häradshuvudstäderna, medan de av femte rangen jämte de ännu mindre krypen kapitulerat för bondeföreningarna i byarna.

"Här är tio yuan. Var snäll och låt mig få gå med i bondeföreningen", säger en av de mindre figurerna ur de elaka herrskapens led.

"Bah! Vem vill ha dina smutsiga pengar?" svarar bönderna.

Många mellanstora och små godsägare och rika bönder och till och med mellanbönder, som allesammans tidigare var motståndare till bondeföreningarna, ansöker nu förgäves om inträde i dem. När jag besökte olika orter träffade jag ofta sådant folk som bönföll mig: "Herr kommittéledamot från provinshuvudstaden, var vänlig och rekommendera mig."

Under Chingdynastin bestod den av de lokala myndigheterna sammanställda hushållsförteckningen av ett regelmässigt register och "det andra" registret. Det förstnämnda för hederligt folk och det sistnämnda för inbrottstjuvar, banditer och andra icke önskvärda. På en del orter använder bönderna nu denna metod för att skrämma dem, som tidigare bekämpade föreningarna. De säger: "Sätt deras namn i det andra registret."

Rädda att bli införda i det andra registret försöker dessa människor olika knep för att vinna inträde i bondeföreningarna, något som de är så ivriga på att de inte känner sig säkra förrän de skrivits in. Men i de flesta fall blir de blankt avvisade, och därför sitter de alltid som på nålar. Så länge föreningens dörrar hålls stängda för dem, är de som luffare utan ett hem eller "bara slödder" som man säger på landsbygden. Kort sagt, det som man för fyra månader sedan såg ned på som "en hop bönder" har nu blivit en mycket hedervärd institution. De som tidigare kastade sig till marken inför herrskapsfolkets makt, bugar nu för böndernas makt. Alla, vilka de än må vara, medger att världen blivit annorlunda sedan oktober i fjol.



"DET ÄR FÖRFÄRLIGT" ELLER "DET ÄR BRA"

Böndernas revolt störde herrskapens ljuva drömmar. När nyheterna från landsbygden nådde städerna, framkallade de omedelbart uppståndelse bland herrskapen. Kort efter min ankomst till Changsha, träffade jag alla slags folk och fick höra rätt mycket skvaller. Från mellanskikten i samhället och upp till högerelementen i Kuomintang fanns det inte en enda som inte summerade hela affären i frasen: "Det är förfärligt!" Under trycket av "Det är förfärligt"-skolans åsikter, som då översvämmade staden, blev till och med ganska revolutionärt inställda människor nedslagna, när de i tankarna försökte göra sig en bild av händelserna på landsbygden; och de var ur stånd att bestrida ordet "förfärligt". Till och med ganska progressiva människor sade: "Fastän det är förfärligt, är det oundvikligt i en revolution." Kort sagt, ingen kunde helt bestrida ordet "förfärligt". Men, som redan nämnts, faktum är att de stora bondemassorna har rest sig för att fullgöra sin historiska uppgift och att demokratins krafter på landsbygden har rest sig för att störta feodalismens krafter där. De lokala tyrannernas, de elaka herrskapens och de laglösa godsägarnas patriarkaliskt-feodala klass har under tusentals år utgjort självhärskardömets grundval och är imperialismens, krigsherraväldets och den korrupta byråkratins hörnsten. Den nationella revolutionens verkliga mål är att störta dessa feodala krafter. På några få månader har bönderna uträttat vad dr Sun Yat-sen ville men inte lyckades uträtta under de fyrtio år han ägnade åt den nationella revolutionen. Detta är en underbar bragd som aldrig tidigare utförts, inte bara på fyrtio utan på tusentals år. Det är bra. Det är inte "förfärligt" alls. Det är allt annat än "förfärligt". "Det är förfärligt!" är uppenbarligen en teori för att i godsägarnas intresse bekämpa böndernas resning; det är uppenbarligen en godsägarklassens teori för att bevara den gamla feodala ordningen och hindra upprättandet av den nya demokratiska ordningen, det är uppenbarligen en kontrarevolutionär teori. Ingen revolutionär kamrat bör ge eko åt dylikt struntprat. Om era revolutionära åsikter är fasta och ni har besökt byarna och sett er omkring, känner ni er säkerligen hänförda som aldrig förr. Oräkneliga tusental av de förslavade - bönderna - är i färd med att slå de fiender som frossade på deras kött. Vad bönderna gör är fullkomligt rätt, vad de gör är bra. "Det är bra!" är böndernas och alla andra revolutionärers teori. Varje revolutionär kamrat bör veta att den nationella revolutionen kräver en stor förändring på landsbygden. Revolutionen år 1911[4] åstadkom inte denna förändring, därför misslyckades den. Denna förändring äger nu rum, och den är en viktig faktor för revolutionens fullbordan. Varje revolutionär kamrat måste stödja den, annars tar han ställning för kontrarevolutionen.




FRÅGAN OM "ATT GÅ FÖR LÅNGT"

Sedan finns det en annan grupp av människor, som säger: "Ja, bondeföreningarna är nödvändiga, men de går en smula för långt." Detta är medelvägens anhängares mening. Men hurudant är det faktiska läget? Det är sant att bönderna på landsbygden är i viss mening "ostyriga". Bondeföreningen, som har den högsta myndigheten, medger inte godsägaren någon talan och sveper undan hans prestige. Det är detsamma som att slå godsägaren till marken och hålla honom kvar där. Bönderna hotar: "Vi ska sätta dig i det andra registret." De bötfäller de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, de kräver kontributioner av dem och slår sönder deras bärstolar. Folk svärmar in i husen hos lokala tyranner och elaka herrskap, som är motståndare till bondeföreningen, och slaktar deras grisar och äter deras spannmål. De till och med vilar sig en stund på de elfenbensinlagda sängar som tillhör de unga damerna i de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens hem. Vid minsta provokation företar de anhållanden, kröner de anhållna med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna i det de säger: "Ni smutsiga godsägare, nu vet ni vilka vi är." De gör vad de vill och vänder upp och ner på allting, och därmed har de faktiskt skapat ett slags terror på landsbygden. Detta är vad en del människor kallar "att gå för långt", eller "att överskrida lämpliga gränser vid en orätts rättande" eller "verkligen för mycket". Dylikt tal må synas berättigat, men i verkligheten är det felaktigt. För det första, har de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna själva drivit bönderna till detta. Under långa tider har de brukat sin makt till att terrorisera bönderna och förtrampa dem; det är därför bönderna har reagerat så kraftigt. De våldsammaste revolterna och de allvarligaste tumulten har städse inträffat på de orter där de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna begått de värsta illgärningarna. Bönderna är klarsynta. Vem är dålig och vem är det inte, vem är den värste och vem är inte fullt så ondsint, vem förtjänar att straffas hårt och vem förtjänar att slippa lätt ifrån - bönderna är noggranna i sin bokföring, och mycket sällan har straffet gått utöver brottet. För det andra, en revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och mild, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint.[5] En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan. En revolution på landsbygden är en revolution genom vilken bönderna störtar den feodala godsägarklassens välde. Bönder kan inte, utan att sätta in största möjliga kraft, störta godsägarens djupt rotade välde, som bestått i tusentals år. Landsbygden behöver ett väldigt revolutionärt uppsving, ty endast ett sådant kan resa folkets miljoner till att bli en mäktig kraft. Alla här omnämnda handlingar, vilka sammanförts under beteckningen "att gå för långt", härflyter ur böndernas makt, som framgått ur det väldiga revolutionära uppsvinget på landsbygden. Det var synnerligen nödvändigt att sådana saker gjordes under bonderörelsens andra period, den revolutionära handlingens period. Under denna period var det nödvändigt att upprätta böndernas absoluta makt. Det var nödvändigt att förbjuda illvillig kritik mot bondeföreningarna. Det var nödvändigt att störta herrskapens makt helt och hållet, att slå dem till marken och hålla dem kvar där. Det ligger en revolutionär betydelse i alla de handlingar som etiketterats såsom "att gå för långt" under denna period. Det är, för att säga det rättframt, nödvändigt att för en tid skapa terror i varje landsbygdsområde, eljest skulle det vara omöjligt att undertrycka kontrarevolutionärernas verksamhet på landsbygden eller att störta herrskapsfolkets välde. Tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta till en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas.[6] De som talar om att bönderna "gått för långt" synes vid första ögonkastet skilja sig från de, vilka såsom tidigare nämnts säger: "Det är förfärligt", men i grund och botten utgår de från samma ståndpunkt och framför likaledes en godsägarteori som ger uttryck för de privilegierade klassernas intressen. Eftersom denna teori hindrar bonderörelsens uppsving och sålunda stör revolutionen, måste vi beslutsamt vända oss emot den.



"PACKETS RÖRELSE"

Kuomintangs högerflygel säger: "Bonderörelsen är en packets, de lata böndernas rörelse." Denna åsikt är vanlig i Changsha. När jag var på landsbygden hörde jag herrskapen säga: "Det är riktigt att bilda bondeföreningar, men de människor som nu leder dem är inte bra. De borde ersättas med andra." Denna mening sammanfaller helt med vad högerflygelns medlemmar säger; enligt bägge är det bra att ha en bonderörelse (rörelsen finns redan och ingen vågar säga något annat), men de säger att de människor som leder rörelsen är dåliga och de hatar särskilt dem som har hand om föreningarna på lägre nivå och kallar dem "pack". Kort sagt, alla de som herrskapen föraktade, de som de trampade ned i smutsen, människor som inte hade någon plats i samhället, människor som inte hade någon rätt att yttra sig, har nu oförväget rätat på nackarna. De har inte endast rätat på nackarna, utan har tagit makten i sina händer. De leder nu bondeföreningarna i socknarna (på den lägsta nivån), vilka de gjort till något bistert och skräckinjagande. De har höjt sina grova, arbetsmärkta händer och lagt dem på herrskapen. De binder de elaka herrskapen med rep, kröner dem med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna. (1 Hsiangtan och Hsianghsiang kallar de detta att "paradera genom socknen" och i Liling att "paradera över fälten".) Inte en dag förgår utan att de tutar barska, skoningslösa anklagelseord i dessa herrskaps öron. De ger order och bestämmer i allt. Dessa som brukade räknas som de lägsta står nu över alla andra, och därför kallas detta "att vända upp och ned på allt".



REVOLUTIONENS FÖRTRUPPER

Där det finns två motsatta sätt att betrakta ting och människor, framgår två motsatta åsikter. "Det är förskräckligt" och "Det är bra", "pack" och "revolutionens förtrupper" - här har vi träffande exempel.

Vi sade ovan att bönderna utfört en revolutionär uppgift, som lämnats outförd under många år, och gjort ett viktigt arbete för den nationella revolutionen. Men har denna stora revolutionära uppgift, detta viktiga revolutionära arbete, utförts av samtliga bönder? Nej. Det finns tre slags bönder, de rika, mellanbönderna och de fattiga bönderna. De tre lever under skilda förhållanden och har därför skilda åsikter om revolutionen. Vad som under den första perioden tilltalade de rika bönderna var talet om att Nordexpeditionens arme lidit ett förkrossande nederlag i Kiangsi, om att Chiang Kai-shek sårats i benet[7] och flugit tillbaka till Kwangtung,[8] och om att Wu Pei-fu[9] återtagit Yuehchow. Bondeföreningarna skulle säkerligen inte bli gamla och Folkets tre principer[10] skulle aldrig bestå, ty man hade aldrig hört talat om dem förr. Sålunda kunde en funktionär i en bondeförening i en socken (i regel en av "pack"typen) komma in i en rik bondes hus med medlemsförteckningen i handen och spörja: "Vill ni vara så vänlig och gå med i bondeföreningen?" Vad svarade den rike bonden? En som uppträdde något så när anständigt sade: "Bondeförening? Jag har levt här i decennier och odlat min jord. Jag har aldrig hört talas om något sådant förr, och ändå har jag lyckats klara mig bra. Jag råder dej att låta bli det där." En verkligt ondsint rik bonde kunde svara: "Bondeförening! Struntprat! En förening för att få sitt huvud avslaget. Ställ inte till tråkigheter för folk!" Likväl har bondeföreningarna överraskande nog nu bestått i många månader och har till och med vågat resa sig upp mot herrskapen. Herrskap i trakten, som vägrade att lämna ifrån sig sina opiumpipor, anhölls av föreningarna och fick paradera genom byarna. I häradsstäderna blev dess utom några stora godsägare avrättade såsom Yen Jungchiu från Hsiangtan och Yang Chih-tse från Ninghsiang. På Oktoberrevolutionens årsdag, vid tiden för det antibrittiska massmötet och de stora tillställningarna för att fira Nordexpeditionens seger, demonstrerade tiotusentals bönder i varje socken i väldiga framströmmande kolonner och bar sina små och stora baner jämte sina bärstänger och hackor. Det var först då som de rika bönderna började bli bestörta och oroliga. Under de stora festerna till firande av Nordexpeditionens seger fick de veta att Kuikiang tagits, att Chiang Kai-shek inte blivit sårad i benet och att Wu Pei-fu när allt kom omkring hade blivit besegrad. Och vad mera är, de såg också sådana paroller som "Leve Folkets tre principer!", "Leve bondeföreningarna!" och "Leve bönderna!" klart utskrivna på de "röda och gröna proklamationerna". "Vad nu?" undrade de rika bönderna, mycket bestörta och ängsliga, "Leve bönderna! Ska dessa människor nu betraktas som kejsare?"[11] Bondeföreningarna sätter alltså näsan i vädret. Folk från föreningarna säger till de rika bönderna: "Vi ska införa er i det andra registret" eller "nästa månad blir inträdesavgiften tio yuan per person". Under inverkan av allt detta går de rika bönderna motvilligt in i föreningarna,[12] varvid en del betalar femtio fen eller en yuan i inträde (den vanliga avgiften är endast tio kopparpengar), en del får inträde först sedan de bett andra människor att lägga ett gott ord för dem. Men det finns ganska många förhärdade som ännu i dag inte anslutit sig. När de rika bönderna ansluter sig till föreningarna, låter de vanligen skriva in någon sextio eller sjuttio år gammal familjemedlem, ty de lever i ständig fruktan för "utskrivning". De rika bönder som anslutit sig, är inte pigga på att utföra något arbete för föreningarna. De förblir inaktiva hela tiden.

Hur står det till med mellanbönderna? Deras hållning är vacklande. De tror inte att revolutionen ska medföra mycket gott för deras del. De har ris i sina grytor och ingen fordringsägare som knackar på deras dörr vid midnatt. Även de bedömer en sak utifrån huruvida den funnits tidigare, rynkar pannan och tänker för sig själva: "Kan bondeföreningen verkligen bli bestående?" "Kan Folkets tre principer verkligen segra?" Deras slutsats är: "Tyvärr inte." De inbillar sig att allt beror av Himmelens vilja och tänker: "En bondeförening? Vem vet om det är Himmelens vilja eller ej?" Under första perioden kunde folk från föreningen med registret i hand besöka en mellanbonde och fråga: "Vill du vara vänlig och gå med i bondeföreningen?" Mellanbonden svarade: "Det är ingen brådska med det!" Det var inte förrän under andra perioden, då föreningarna redan utövade stor makt, som mellanbönderna gick in. De sköter sig bättre i föreningarna än de rika bönderna, men de är ännu inte särskilt entusiastiska; de vill alltjämt vänta och se. Det är viktigt för bondeföreningarna att få mellanbönderna att ansluta sig och att utföra bra mycket mera upplysningsarbete bland dem.

De fattiga bönderna har alltid utgjort huvudstyrkan i den bittra kampen på landsbygden. De har oförskräckt kämpat igenom de två perioderna av underjordiskt arbete och öppen verksamhet. Det är de som lättast godtar kommunistiska partiets ledning. De är dödsfiender till de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens läger och angriper det utan minsta tvekan. "Vi gick in i bondeföreningen för länge sen", säger de till de rika bönderna, "varför tvekar ni ännu?" De rika bönderna svarar spefullt: "Vad skulle hindra er att gå in? Ni har ju varken en tegelpanna över era huvuden eller en smula jord under fötterna." Det är sant att de fattiga bönderna inte är rädda att förlora någonting. Många av dem har verkligen "varken en tegelpanna över sina huvuden eller en smula jord under fötterna". Ja, vad skulle kunna avhålla dem från att gå med i föreningarna? Enligt undersökningen av Changshas härad utgör de fattiga bönderna 70 procent, mellanbönderna 20 procent och de rika bönderna och godsägarna tio procent av befolkningen på landsbygden. De 70 procenten, de fattiga bönderna, kan uppdelas i två kategorier: de ytterligt utblottade och de mindre utblottade. De ytterligt utblottade,[13] som utgör 20 procent, är de som berövats all egendom, det vill säga människor som varken har jord eller pengar, saknar varje medel till sitt uppehälle och är tvungna att lämna sina hem för att bli legohjon eller daglönare eller vandrande tiggare. De mindre utblottade,[14] de övriga 50 procenten, är de delvis egendomslösa, det vill säga folk med en smula jord eller en smula pengar, som äter upp mer än de kan förtjäna och som lever i slit och armod året runt, sådana som hantverkarna, arrendebönderna (med undantag för de rika arrendebönderna) och de till hälften självägande bönderna. Denna stora massa av fattiga bönder, eller allt som allt 70 procent av landsbygdens befolkning, är bondeföreningarnas ryggrad, förtruppen vid de feodala krafternas störtande och de hjältar som utfört den stora revolutionära uppgift som under många år lämnats ogjord. Utan de fattiga böndernas klass ("packet" som herrskapet kallar dem), skulle det ha varit omöjligt att åstadkomma den nuvarande revolutionära situationen på landsbygden, att störta de lokala tyrannerna och elaka herrskapen och fullborda den demokratiska revolutionen. De fattiga bönderna, som utgör den mest revolutionära gruppen, har vunnit ledningen av bondeföreningarna. Under såväl första som andra perioderna var nästan alla ordförandena och styrelseledamöterna på lägsta nivå i bondeföreningarna fattiga bönder (bland förtroendemännen i sockenföreningarna i Hengshans härad utgör de helt utblottade 50 procent, de mindre utblottade 40 procent och de utfattiga intellektuella 10 procent). Det är absolut nödvändigt att de fattiga bönderna har ledningen. Utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon revolution. Den som förnekar deras roll förnekar revolutionen. Den som angriper dem, angriper revolutionen. De har aldrig tagit fel ifråga om revolutionens allmänna kurs. De har skämt ut de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen. De har slagit ned de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, stora som små, och hållit dem i underläge. Många av deras handlingar under den revolutionära handlingens period, vilka betecknades såsom att "gå för långt", var i verkligheten just vad revolutionen behövde. Vissa häradsstyrelser, häradshögkvarter för Kuomintang och häradsorganisationer av bondeföreningarna i Hunan har redan gjort en rad misstag; några har t o m på godsägarnas begäran skickat soldater att arrestera funktionärer i föreningarnas organisationer på lägre nivå. Rätt många ordförande och styrelseledamöter i sockenföreningarna i Hengshans och Hsianghsiangs härader har kastats i fängelse. Dessa misstag är mycket allvarliga och underblåser reaktionärernas övermod. För att avgöra huruvida det rör sig om misstag eller inte, behöver ni bara se hur glada de laglösa godsägarna blir och hur de reaktionära stämningarna växer varhelst ordförandena eller styrelseledamöterna i de lokala bondeföreningarna arresteras. Vi måste bekämpa det kontrarevolutionära snacket om "en packets rörelse" och "en rörelse av lata bönder" och måste särskilt akta oss för att göra misstaget att hjälpa de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen i deras angrepp mot de fattiga böndernas klass. Ehuru ett fåtal av ledarna för de fattiga bönderna utan tvivel hade sina brister, har de flesta av dem nu bättrat sig. De strävar själva energiskt att förbjuda spel och undertrycka banditismen. Där bondeföreningarna är mäktiga har hasardspelet helt stoppats och banditismen försvunnit. På en del platser är det bokstavligen sant att folk inte tar några saker som lämnats vid vägkanten och att dörrarna inte är reglade nattetid. Enligt undersökningen i Hengshan har 85 procent av de fattiga bondeledarna gjort stora framsteg och har bevisat att de är dugliga och arbetar hårt. Endast 15 procent har några dåliga vanor kvar. Det mesta man kan säga om dem är att de utgör "en osund minoritet", och vi får inte verka som ekon av de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen genom att utan urskiljning fördöma dem som "pack". Problemet om den "osunda minoriteten" kan angripas endast under bondeföreningarnas egna paroller om att "stärka disciplinen" genom att bedriva propaganda bland massorna, genom att uppfostra den "osunda minoriteten" och genom att strama upp disciplinen i föreningarna. Under inga förhållanden bör soldater godtyckligt sändas att företa sådana arresteringar som skulle skada de fattiga böndernas anseende och underblåsa de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens övermod. Denna punkt kräver särskild uppmärksamhet.




NOTER

[*] Ang. häraderna i Kina se fotnot i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25.

[1] "Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan" består av åtta delar. I detta band har de första sju tagits med, men inte den åttonde, som har rubriken "Fjorton stordåd". Hela texten finns med i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25-62.

[2] Provinsen Hunan var då centrum för bonderörelsen i Kina.

[3] Chao Heng-ti, som då styrde Hunan, var agent för krigsherrarna i norr. Han störtades 1926 av Nordexpeditionens arme.

[4] 1911 års revolution var en borgerlig revolution som störtade Chingdynastins självhärskardöme. Den 10 oktober det året gjorde en avdelning av Chingdynastins Nya arme som stod under revolutionärt inflytande, uppror i Wuchang i provinsen Hupeh. Bourgeoisin och småbourgeoisin samt de breda massorna av arbetare, bönder och soldater svarade entusiastiskt och snart smulades Chingdynastins välde sönder. I januari 1912 upprättades Republiken Kinas provisoriska regering i Nanking med Sun Yat-sen som provisorisk president. Så gjorde man slut på Kinas feodala monarkiska system som hade bestått i mer än två tusen år. Tanken på en demokratisk republik hade trängt långt in i folkets hjärtan. Men bourgeoisin som ledde revolutionen var mycket försonlig till sin natur. Den mobiliserade inte bondemassorna i stor omfattning för att krossa godsägarklassens feodala välde på landsbygden, utan överlämnade i stället under imperialistiska och feodala påtryckningar statsmakten till krigsherren i norr, Yuan Shih-kai. Som följd härav slutade revolutionen i nederlag.

[5] Dessa var Konfutses dygder sådana de skildrats av en av hans lärjungar.

[6] Den gamla kinesiska frasen "att överskrida tillbörliga gränser för att rätta en orätt" anfördes ofta i syfte att hålla folkets aktivitet tillbaka. Reformer som höll sig inom den bestående ordningens ram kunde tillåtas, men verksamhet som syftade till att helt förinta den gamla ordningen skulle förbjudas. Handlingar inom denna ram ansågs som "tillbörliga", men de som syftade till att helt förinta den gamla ordningen sades "överskrida tillbörliga gränser". Detta är en bekväm doktrin för reformister och opportunister i de revolutionära leden. Kamrat Mao Tsetung vederlade denna reformistiska doktrin. Hans påpekande, att "tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas", betyder att den revolutionära massmetoden och inte den revisonistisk-reformistiska metoden måste brukas för att göra slut på den gamla feodala ordningen.

[7] På vintern 1926 och våren 1927, när Nordexpeditionens arme marscherade in i Yangtsedalen, hade Chiang Kai-shek ännu inte helt avslöjats som kontrarevolutionär; bondemassorna trodde ännu att han var för revolutionen. Godsägarna och de rika bönderna tyckte illa om honom och spred rykten om att Nordexpeditionens arme lidit nederlag och att han blivit sårad i benet. Chiang Kai-shek blev fullständigt avslöjad som kontrarevolutionär den 12 april 1927, då han genomförde sin kontrarevolutionära statskupp i Shanghai och annorstädes, massakrerade arbetarna, undertryckte bönderna och angrep kommunistiska partiet. Godsägarna och de rika bönderna ändrade då hållning och började stödja honom.

[8] Kwangtung var den första revolutionära basen under det Första revolutionära inbördeskriget (1924-27).

[9] Wu Pei-fu var en av de mest bekanta krigsherrarna i norr. Tillsammans med Tsao Kun, som var ökänd för att han "fixat" presidentvalet 1923 genom att muta medlemmar av parlamentet, tillhörde han Chihli-(Hopei-)klicken. Han understödde Tsao i dennes ledarställning och de bägge omnämndes vanligen som "Tsao-Wu". Efter att ha besegrat Tuan Chi-jui, en krigsherre som tillhörde Anhweiklicken, förvärvade Wu Pei-fu 1920 i sin egenskap av agent för de anglo-amerikanska imperialisterna kontrollen över den av krigsherrarna i norr tillsatta regeringen i Peking. Det var han som gav order om massakern den 7 februari 1923 på de strejkande arbetarna vid Peking-Hankowjärnvägen. År 1924 besegrades han i kriget mot Chang Tso-lin (allmänt bekant såsom "kriget mellan Chihli- och Fengtienklickarna"), och blev därpå utkastad ur Pekingregimen. År 1926 förenade han sig på de japanska och brittiska imperialisternas tillskyndan med Chang Tso-lin och återkom därmed till makten. När Nordexpeditionens arme år 1926 trängde norrut från Kwangtung, var han den förste av fienderna som den störtade.

[10] Folkets tre principer var Sun Yat-sens principer och program för den borgerligt-demokratiska revolutionen i Kina i frågorna rörande nationalismen, demokratin och folkförsörjningen. Är 1924, i manifestet från Kuomintangs första rikskongress, omformulerade Sun Yat-sen Folkets tre principer och tolkade nationalismen såsom kamp mot imperialismen samt gav uttryck åt aktivt stöd till arbetar- och bonderörelserna. De gamla Folkets tre principer utvecklades sålunda till de nya, som bestod av de Tre stora politiska riktlinjerna, dvs förbund med Ryssland, samarbete med kommunistiska partiet och stöd åt bönderna och arbetarna. De nya Folkets tre principer utgjorde den politiska grundvalen för samarbetet mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang under det Första revolutionära inbördeskrigets period.

[11] Det kinesiska ordet för "leve" är wansui, som ordagrant översatt betyder "tiotusen år" och innebär att den det gäller tillönskas ett mycket långt liv. Det var den traditionella hälsningen till kejsaren och hade därför blivit en synonym för "kejsare".

[12] Rika bönder borde inte ha tillåtits att ansluta sig till bondeföreningarna, men år 1927 insåg bondemassorna ännu inte detta.

[13] Med de "ytterligt utblottade" förstås här lantarbetarna (landsbygdsproletariatet) och trasproletariatet på landsbygden.

[14] Med de "mindre utblottade" avses landsbygdens halvproletariat.

För att förstå händelserna i England

För de som kallar sig marxister och inte förstår betydelsen av det som nu utspelar sig i England (som är det senaste större uttrycket i Västeuropa för en världsomfattande tendens till revolution), rekomenderar vi verket Guerrilla Warfare av Lenin. Nedan ett kort uttdrag. De som inte fattar poängen (och även alla andra!) bör även läsa denna text.

"Let us begin from the beginning. What are the fundamental demands which every Marxist should make of an examination of the question of forms of struggle? In the first place, Marxism differs from all primitive forms of socialism by not binding the movement to any one particular form of struggle. It recognises the most varied forms of struggle; and it does not “concoct” them, but only generalises, organises, gives conscious expression to those forms of struggle of the revolutionary classes which arise of themselves in the course of the movement. Absolutely hostile to all abstract formulas and to all doctrinaire recipes, Marxism demands an attentive attitude to the mass struggle in progress, which, as the movement develops, as the class-consciousness of the masses grows, as economic and political crises become acute, continually gives rise to new and more varied methods of defence and attack. Marxism, therefore, positively does not reject any form of struggle. Under no circumstances does Marxism confine itself to the forms of struggle possible and in existence at the given moment only, recognising as it does that new forms of struggle, unknown to the participants of the given period, inevitably arise as the given social situation, changes. In this respect Marxism learns, if we may so express it, from mass practice, and makes no claim what ever to teach the masses forms of struggle invented by “systematisers” in the seclusion of their studies. We know—said Kautsky, for instance, when examining the forms of social revolution—that the coming crisis will introduce new forms of struggle that we are now unable to foresee.

In the second place, Marxism demands an absolutely historical examination of the question of the forms of struggle. To treat this question apart from the concrete historical situation betrays a failure to understand the rudiments of dialectical materialism. At different stages of economic evolution, depending on differences in political, national-cultural, living and other conditions, different forms of struggle come to the fore and become the principal forms of struggle; and in connection with this, the secondary, auxiliary forms of struggle undergo change in their turn. To attempt to answer yes or no to the question whether any particular means of struggle should be used, without making a detailed examination of the concrete situation of the given movement at the given stage of its development, means completely to abandon the Marxist position."

(Lenin, Guerrilla Warfare, 1906)

Hundraåriga dagsaktuella sanningar...

"Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få). Kapitalismen innebär privatäganderätt till produktionsmedlen och anarki i produktionen. Att på en sådan grundval predika en "rättvis" fördelning av inkomsterna är proudhonism, kälkborgarens och brackans enfald. Det går inte att dela på annat sätt än "efter styrka". Men styrkan förändras med den ekonomiska utvecklingen. Efter 1871 stärktes Tyskland 3-4 gånger så snabbt som Storbritannien och Frankrike, Japan 10 gånger så snabbt som Ryssland. För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken.

Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation. På nuvarande ekonomiska grundval, d.v.s. under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära att reaktionen organiserade sig för att hämma Amerikas snabbare utveckling. Den tid, då demokratins sak och socialismens sak var knutna endast till Europa, är oåterkalleligen förbi."

(V.I. Lenin, Om parollen Europas förenta stater, 1915)

Engels: "...den parlamentariska kretinismens obotliga farsot"

"Församlingens vänster - denna elit och denna det revolutionära Tysklands stolthet, så som den såg sig själv - var formligen berusad av de stackars fattiga framgångar, som den lyckades hemföra, tack vare välviljan, eller rättare sagt illviljan hos en handfull österrikiska politiker, som handlade på den österrikiska despotismens uppdrag och i dess intresse. Varje gång församlingen i Frankfurt sanktionerade ett förslag, förkunnade dessa demokrater, att de hade räddat fosterland och folk, om förslaget så bara på det mest avlägsna sätt erinrade om deras egna, ingalunda klart uppdragna grundsatser och antogs i en homeopatiskt uttunnad form. Dessa arma dumhuvuden hade så föga vant sig vid något sådant som framgång under sin mestadels rätt obemärkta levnad att de faktiskt trodde, att deras stackars tillägg, som gick igenom med två eller tre rösters övervikt, skulle komma att förändra Europas anlete. Alltsedan begynnelsen av sin parlamentariska bana hade de mer än någon annan fraktion inom församlingen infekterats av den parlamentariska kretinismens obotliga farsot, en sjukdom som fyller sina offer med den upphöjda övertygelsen att hela världen, dess förflutna och dess framtid, styres och bestämmes genom röstövervikten hos just den grupp inom representationen, som har äran att räkna dem till sina medlemmar, och att allt som finns utanför parlamentslokalens väggar - krig, revolution, järnvägsbyggen, koloniserandet av hela nya kontinenter, kaliforniska guldfynd, centralamerikanska kanaler, ryska arméer och vad som i övrigt kan göra anspråk på att inverka på mänsklighetens öden -, att allt detta är ett intet jämfört med de omätligt viktiga tilldragelser, som sammanhänger med den undantagslöst betydelsefulla fråga, som den höga församlingen just ägnar sin uppmärksamhet. Genom att det lyckades det demokratiska partiet i församlingen att smuggla in ett par av sina trollformler i "riksförfattningen" kände det sig sedan förpliktat att ta författningen i försvar, trots att den på varje väsentlig punkt riktade ett slag direkt i ansiktet på dess egna, ofta förkunnade principer. Och när denna bastard till sist övergavs av sina huvudtillskyndare och testamenterades åt demokraterna, tog dessa emot arvet och höll tappert fast vid denna monarkiska författning, också när de råkade i motsättning till allt, som deras egna republikanska principer nu förkunnade."

(Friedrich Engels, 1852)

Lärdomar...

"What are the main lessons of the successful proletarian revolutions in the countries extending from China to Cuba after World War II?

1. Violent revolution is a universal law of proletarian revolution. To realize the transition to socialism, the proletariat must wage armed struggle, smash the old state machine and establish the dictatorship of the proletariat.

2. The peasants are the most dependable allies of the proletariat. The proletariat must closely rely on the peasants, establish a broad united front based on the worker-peasant alliance, and insist upon proletarian leadership in the revolution.


3. U.S. imperialism is the arch enemy of people's revolution in all countries. The proletariat must hold high the national banner of opposition to U.S. imperialism and have the courage to fight with firm resolve against the U.S. imperialists and their lackeys in its own country.

4. The revolution of the oppressed nations is an indispensable ally of the proletarian revolution. The workers of all countries must unite, and they must unite with all the oppressed nations and all the forces opposed to imperialism and its lackeys to form a broad international united front.

5. To make a revolution, it is essential to have a revolutionary party. The triumph of the proletarian revolution and the triumph of the dictatorship of the proletariat are impossible without a revolutionary proletarian party established in accordance with the revolutionary theory and style of Marxism-Leninism, a party which is irreconcilable towards revisionism and opportunism and which takes a revolutionary attitude towards the reactionary ruling classes and their state power.

To insist on revolutionary armed struggle is of primary importance not only to the proletarian revolution but also to the national-democratic revolution of the oppressed nations. The victory of the Algerian national liberation war has set a good example in this respect.

The whole history of the proletarian parties since the War has shown that those parties which have followed the line of revolution, adopted the correct strategy and tactics and actively led the masses in revolutionary struggle are able to lead the revolutionary cause forward step by step to victory and grow vigorously in strength. Conversely, all those parties which have adopted a non-revolutionary opportunist line and accepted Khrushchov's line of "peaceful transition" are doing serious damage to the revolutionary cause and turning themselves into lifeless and reformist parties, or becoming completely degenerate and serving as tools of the bourgeoisie against the proletariat."

(THE PROLETARIAN REVOLUTION AND KHRUSHCHOV'S REVISIONISM, 1964, Communist Party of China)

Lenin: skjut dom på stället!

"We need young forces. I am for shooting on the spot any one who presumes to say that there are no people to be had. The people in Russia are legion; all we have to do is to recruit young people more widely and boldly, more boldly and widely, and again more widely and again more boldly, without fearing them. This is a time of war. The youth—the students, and still more so the young workers—will decide the issue of the whole struggle. Get rid of all the old habits of immobility, of respect for rank, and so on. Form hundreds of circles of Vperyod-ists from among the youth and encourage them to work at full blast. Enlarge the Committee threefold by accepting young people into it, set up half a dozen or a dozen subcommittees, “co-opt” any and every honest and energetic person. Allow every subcommittee to write and publish leaflets without any red tape (there is no harm if they do make a mistake; we on Vperyod will “gently” correct them). We must, with desperate speed, unite all people with revolutionary initiative and set them to work. Do not fear their lack of training, do not tremble at their inexperience and lack of development. In the first place, if you fail to organise them and spur them on to action, they will follow the Mensheviks and the Gapons, and this very inexperience of theirs will cause five times more harm. In the second place, events themselves will teach them in our spirit. Events are already teaching everyone precisely in the Vperyod spirit.

Lenin, A Letter to A. A. Bogdanov and S. I. Gusev, 1905 (Markeringarna är våra)

En kort men viktig skrift

Det finns en trottesajt som heter "marxistarkiv.se". Det mesta som läggs upp där är, föga förvånande, för oss ointressanta trotterier. Men, igår lade man en kort men mycket viktig text av Lenin som vi varmt vill rekomendera till våra läsare. Texten heter "Vilka uppgifter åligger den revolutionära arméns kampavdelningar?" och skrevs 1095. Den är viktig för alla som vill förstå hur Lenins bidrag till utvecklingen av proletariatets militära teori, som främst handlar om kampavdelningarna, ser ut. Vi har tidigare bara sett texten på svenska i tryckt form (SSIU) och det är första gången som vi ser den i svensk översättning på nätet. Nedan ett kort utdrag.

"Upproret kommer oundvikligen att försiggå under sådana förhållanden, att de oorganiserade elementen blir tusenfalt talrikare än de organiserade; man kommer inte att kunna undvika sådana fall, då det gäller att handla omedelbart, ensam eller tillsammans med en kamrat, och man måste förbereda sig på att handla på egen risk och eget ansvar. Förhalande, diskussion, fördröjande, obeslutsamhet är undergång för upproret. Den största beslutsamhet, den största energi, oförtövat utnyttjande av varje lämpligt ögonblick, omedelbart uppeldande av mängdens revolutionära lidelse och dess inriktande på mera beslutsamma, på de mest beslutsamma handlingar – det är revolutionärens främsta plikt."

Pariskommunen 140 år!

Idag är det 140 år sedan Pariskommunen utropades. En viktig milstolpe i den proletära världsrevolutionen. Kommunen besegrades - över 30.000 mäniskor mördades och än fler fänglsades och förvisades - men dess principer lever än. Den som vill veta mer hittar utförlig information här.

"Enligt den filosofiska föreställningen är staten "idéns förverkligande" eller det till filosofspråk översatta gudsriket på jorden, det område, inom vilket den eviga sanningen och rättvisan förverkligas eller skall förverkligas. Och därav följer så en vidskeplig vördnad för staten och allt som sammanhänger med staten, och denna vördnad inställer sig så mycket lättare som man från barnsben har vant sig vid inbillningen att de för hela samhället gemensamma affärerna och intressena inte kunde skötas på annat sätt än de hittills skötts, nämligen genom staten och dess välbeställda myndigheter. Och man tror sig ha tagit ett alldeles vådligt djärvt steg när man frigjort sig från tron på den ärftliga monarkin och i stället svär på den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin. Och i bästa fall är det ett ont som det i kampen om klassherraväldet segrande proletariatet får i arv och vars sämsta sidor det, lika litet som kommunen, kan låta bli att så snart som möjligt beskära, till dess att ett under nya fria samhällsförhållanden uppväxt släkte skall bli i stånd att kasta av sig hela den statliga bråten.

Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

(Engels, den 18 mars 1891, ur inledningen till Marx "Pariskommunen")