En mot tio och tio mot en

I tider då procentsatser som 99 och 1 flyger i luften och diverse "vänsterfolk" hetsar upp sig, är det på plats att påminna om vissa grundläggande saker. Parollen "vi är de 99 procenten" är allt annat en revolutionär. Det är en paroll som är lika genomreaktionär i dagens Sverige som parollen om "folket mot monopolkapitalet". Inte ens i förtryckta länder utgörs folket av 99 procent av befolkningen. Parollen "vi är de 99 procenten" är en paroll för enhet med en del av utsugarna - imperialisterna - mot andra dito. Det är en paroll som ställer den revolutionära rörelsen åt sidan, det är en ekonomistisk paroll som hör högeropportunisterna (revisionisterna) till och inte de proletära revolutionärerna. Huvudmotsättningen i Sverige står mellan proletariat och bourgeoisie. Vad som krävs för att utveckla de revolutionära krafterna i Sverige idag är att kommunisterna koncentrerar sin uppmärksamhet på att bygg upp proletariatets egna organisationer, genom att basera sig på massornas djupaste och bredaste lager, och gör så inte genom att svansa efter småborgare vars högsta "realpolitiska" målsättning är att socialfascisternas "folkhem" återuppstår. För det krävs att man använder sig av en verklig marxistisk analys, och syntesiserar denna i politiska paroller som tydligt klargor en verkligt revolutionär politik.

Man behöver vara kommunist för att fatta att det är något som inte stämmer med parollen om de "99 procenten":

"De senaste 12 åren har den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning ökat sina inkomster med 50 procent. Under samma tid har den fattigaste tiondelens inkomster bara ökat med 5 procent. Dessutom har andelen fattiga, enligt SCB:s definition, ökat till en sjättedel av befolkningen. SCB:s utredare säger att det är den ekonomiska politiken som ligger bakom.

Den rikaste tiondelen är onekligen många fler än en procent, och inte nödvändigtvis del av den yttersta ekonomisk-politiska elit som Occupy Wall Street vänder sig mot."

(Se: efterarbetet.etc.se/ledare/vinnare-de-redan-rika)

Paroller som "vi är de 99 procenten" är endast vilseledande och tjänar till att likvidera varje verkligt revolutionär ansats. Italienska maoister skrev, nyligen i mycket intressant text om krisen, följande:

"Slagordsmässig oppportunism, parlamentarisk/val kretinism, reformism, pacifism, spontanism, är alla hinder för klassautonomin. Alla dessa tendenser negerar den verkliga processen för klassens autonoma organisering, hindrar att proletariatet formerar sig som ett ideologiskt och organisatoriskt oberoende subjekt."

(Davanzo Alfredo och Sisi Vincenzo, oktober 2011, se: www.rhi-sri.org/newsdetail.php?id=427&language=it)

Vi tror kamraternas anmärkning är viktig. Utan ett kommunistiskt parti, utan proletariatets organiserade förtrupp, kan det inte bli tal om en revolution. Varken i Sverige eller någon annanstans. Att kämpa för revolutionen, i länder där det ännu inte finns kommunistiska partier, blir därför idagsläget att koncentrera sig på uppgiften att skapa sådana. Allt annat är sekundärt. Märkvärdigt hur folk som säger sig göra anspråk på att vara marxister kan glöma sådana självklarheter.

Frågan om strategi och taktik för revolutionen måste debatteras - av dem som faktiskt deltar i den revolutionära kampen och inte av internetgeneralerna kanske bör tilläggas. I samtal med kamrater framkommer ofta väldigt märkliga uppfattningar om hur maoister ser på förhållande mellan strategi och taktik. Det är i sig inte konstigt, speciellt inte i ett land som Sverige där det inte har funnits något parti som tillämpat en maoistisk linje [KfML/SKP var inte maoister i ordets egentliga/marxistiska mening, inte ens enligt sina egna dokument]. Vi tror att det skulle vara nyttigt för de som är verkligt intresserade av ämnet att studera texten som ni hittar på: www.aworldtowin.org/back_issues/1991-16/strategy_One_Against_Ten_Tactics.htm . Nedan ett utdrag som verkligen förtjänar att tänkas över.

"The method of concentrating a superior force to destroy the enemy forces one by one also embodies the idea of despising the enemy strategically. For only by strategically despising the enemy and displaying a revolutionary and militant spirit of "pitting one against ten" can we remain cool-headed in face of a powerful enemy and not be overawed by his truculence or confused by a complex situation; only in this way will we dare to concentrate our forces and deal the enemy blows. On the other hand, victories won in a succession of campaigns and battles -- by the use of this method -- will further educate the people and their army and enable them to see clearly through their own experience that the enemy can be defeated and that it is entirely correct to despise him strategically. This will inevitably increase the confidence of the people and their army in their struggle against the enemy and encourage them to fight and win still greater victories...."

[Not: nåt strular så länkeriet funkar inte som det ska, så därför ser det ut som det gör]