Peruanisering av Indien

Ett av José Carlos Mariáteguis mest kända verk heter "Peruanicemos al Perú" vilket direktöversatt blir "låt oss peruanisera Perú, en bättre översättning borde vara "låt oss göra Peru peruanskt". I detta verk ingår bland annat den superba artikeln "Lo nacional y lo exótico", som vi hoppas kunna översätta lite längre fram, i vilken JCM, bland annat, påvisar hur en nationalism som framhäver efterblivenheten som något positivt är reaktionär. När vi nu läser om hur läget utvecklas i Indien fick vi denna titel i tankarna, för det ser ut som det pågår en "peruanisering" av läget i det landet. Inte i den meningen att indierna börjat spela huaynos eller dansa marinera, utan i det att läget i kampen mellan revolution och kontrarevolution i Indien alltmer börja likna det som råder i Peru.

Vi har tidigare informerat om att det indiska flygvapnet har fått klartecken att bistå de så kallade paramilitära styrkorna, ännu ej med direkta bombningar men vägen för sådana har i praktiken öppnats. Den indiska armén har börjat etablera en bas i delstaten Chhattisgarh, vilket oundvikligen kommer att medföra direkta strider mellan Folkets Befrielsegerillaarmé (FBGA) och den reaktionära armén. Indiska generaler har redan börjat förberreda den allmäna opinionen på att massmord är att vänta (när de stackars soldaterna blir utsatta för bakhåll.

Även om det är paramilitära trupper, utrustade som lätta infanteritrupper, som de indiska maoisterna tills nu har haft att göra med i störst utsträckning, så är det viktigt att förstå att den indiska reguljära armén är en helt annan femma, både när det gäller utrustning och militär kapacitet och hur man går fram. De paramilitära trupperna är till för att hålla befolkningen i schack, en uppgift som de fullgör med nog så brutala metoder. Den reguljära arméns uppgift är att förinta sina fiender med största möjliga effektivitet. För att göra det tydligare gör vi ett exempel, utifrån hur reaktionen gått till väga i Peru (vilket är det mest relevanta exemplet att jämnföra med eftersom det i båda fallen handlar om maoistledda folkkrig).

När de paramilitära styrkorna får i uppgift att neutralisera den subversiva verksamheten i en by, går de in i byn, torterar, misshandlar, våldtar och mördar eller för bort ett antal bybor. När den reguljära armén får samma uppgift, förintar de helt enkelt byn.

Den som tror att exemplet är överdrivet bör titta närmare på hur de reaktionära väpnade styrkorna gick fram i Peru under början av 1980-talet. Den tror att den indiska reaktionära armén skulle vara annorlund kan, för att ta ett exempel i högen, kolla upp hur man gick fram när man intervenerade i Sri Lanka/Ceylon (för att bekämpa de tamilska tigrarna).

Våra indiska kamrater har ännu inte behövt möta massiva bombardemang från flygvapnet, vilket i Peru är mycket ofta förekommande (senaste dokumenterade fallet är från december 2010). Våra indiska kamrater har ännu inte behövt möta massiv raketbesjutning från attackheilikoptrar, vilket är vardagsmat för Folkets Befrielsearmé (FBA) i Peru. Men som läget utvecklas råder det ingen tvekan om att de indiska maoisterna snart kommer att få lära sig denna typ av kamp.

En annan viktig aspekt är imperialismens direkta intervention i det kontrarevolutionära kriget. I Peru strider FBA direkt mot trupper ur Förenta Staternas stridskrafter. I Indien finns imperialisterna närvarande, men ännu inte med stridande trupp. När nu den indiska reaktionen har börjat använda sig av lögnhistorien om att maoisterna skulle vara inblandade i droghandeln, vilket är en direkt kopia av de proppagandalögner som man spridder om Perus Kommunistiska Parti (PKP), öppnas en möjlighet som inte förut var för handen. Förenta Staterna inledde sin militära intervention i Peru just under täckmantel av "kriget mot droger" och i ett Indien där reaktionen ännu inte förmått att deklarera att maoisterna skulle vara "terrorister" (vilket säkerligen kommer lite längre fram), passar dessa lögner som en utmärkt ursäkt för att låta DEA-agenter verka öppet i landet. Precis så började det i Peru. Det kan även påpekas att FBI sedan flera år tillbaka har ett kontor i New Delhi.

För de som följer det indiska folkkrigets utveckling är det uppenbart att maoisterna lyckats göra "Operation Greenhunt" till ett fiasko för reaktionen. Genom de förkrossande bakhållen och anfallen mot de paramilitära förbandens baser, har kamraterna visat reaktionen på ett mycket tydligt sätt att den måste ta till andra medel. Att den indiska reaktionen nu förberreder en ny offensiv är klart, den senaste tidens avsaknad av större bakhåll visar att man är mycket försiktiga med att gå in i gerillazonerna. Att reaktionen även börjat gå hårdare åt framstegsvänliga intellektuella är en viktig föreberredelse för folkmord. Det är nämligen det som vi måste räkna med: ett gigantiskt folkmord. När de reguljära stridskrafterna går in, dörren för imperialistisk intervention står vidöppen och en polisstat börjar ta form i städerna, då är inget annat att vänta. Frågan är när det kommer, inte om det kommer.

Detta kommer naturligtivs vara en svår prövning för det indiska folket och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Det kommer att flyta floder av blod. Det är konsekvensen av att reaktionen "peruaniserar" det kontrarevolutionära kriget. PKP och det peruanska folket har visat sig vara kapabla att fortsätta hålla folkkrigets fana högt under de svåraste förhållanden. Vi hoppas och tror att även de indiska maoisterna ska visa samma styrka, men kanske behöver de också "peruaniseras" för att klara av det. Det blir nog så för eller senare, nödvändigheten har en tendens att genomtvinga sin vilja.

Vi ser för övrigt att svensk borgarmedia idag skriver en del om Indien.

Översättning av artikel av José Carlos Mariátegui: Presentation av „Amauta“

Vi publicerar idag en översättning av ledarartikeln som José Carlos Mariátegui skrev till ”Amauta” nummer ett. ”Amauta” var en tidskrift som kom att spela en viktig roll i förberedelsearbetet som ledde fram till att Perus Kommunistiska Parti kunde bildas (den 7 oktober 1928). Det finns fler artiklar av Mariátegui som behandlar ”Amauta” och vi hoppas kunna publicera översättningar av dessa längre fram.

Presentation av „Amauta“*


Denna tidskrift företräder inte, på det intellektuella området, en grupp. Istället företräder den en rörelse, en anda. I Peru låter sig sedan en tid tillbaka känna en strömning, för var dag allt livaktigare och tydlig, av förnyelse. Denna förnyelses anstiftare kallas avantgardister, socialister, revolutionärer etc. Historien har ännu inte definitivt döpt dem. Det finns bland dem formella meningsskiljaktigheter, några psykologiska skillnader. Men över det som skiljer dem åt ställer dessa andar det som för dem närmare varandra och deras gemensamma förpliktelser: deras vilja att skapa ett nytt Peru inom den nya världen. Intelligensen, samordningen av de mest viljestarka av dessa element går gradvis framåt. Rörelsen – den intellektuella och den andliga – tar bit för bit organisatorisk form. Med uppkomsten av ”Amauta” går den in en avgörande fas.

”Amauta” har haft en normal havandeskapsprocess. Den föds inte plötsligt utifrån endast mitt beslut. Jag kom från Europa med avsikten av grunda en tidskrift. Smärtsamma personliga tillfälligheter tillät mig inte att göra det. Men denna tid har inte lönlöst förflutit. Min ansträngning har förbundits med de av intellektuella och konstnärer som tänker och känner på ett liknande sätt som jag. För två år sedan hade denna tidskrift varit en ganska personlig röst. Nu är det en rörelses och en generations röst.

Det första resultat som vi som skriver i ”Amauta” förelägger oss att uppnå är att komma bättre överens och känna oss själva bättre. Arbete med tidskriften kommer att göra oss mer solidariska med varandra. Samtidigt som den kommer att dra till sig andra goda krafter, kommer den att avlägsna några obestämda och viljelösa som idag flörta med avantgardet, men som så fort detta av dem kräver ett offer, skyndar sig att lämna det. ”Amauta” kommer att vaska fram förtruppens människor – medlemmar och sympatisörer – till det att agnarna skiljs från vetet. Den kommer att skapa eller påskynda ett fenomen av polarisering och sammandragning.

Det är inte nödvändigt att förkunna att ”Amauta” inte är en öppen tribun, öppen för alla andens vindar. Vi som grundar denna tidskrift känner inte en agnostisk kultur och konst. Vi känner oss som en stridande kraft, en polemisk kraft. Vi gör inga koncessioner till det i allmänhet förrädiska kriteriet om idétolerans. För oss finns det bra och dåliga idéer. I förordet till min bok ”Den Samtida Scenen”, skrev jag att jag är en man med en tillhörighet och med en tro. Detsamma kan jag säga om denna tidskrift, som förkastar allt det som är mot dess ideologi såväl som det som inte förmedlar någon ideologi alls.

För att presentera ”Amauta”, är de högtidliga orden överflödiga. Jag vill förskriva denna tidskrift åt polemiken. Peru är ett etiketternas och påskrifternas land, låt oss äntligen göra något med innehåll, vilket vill säga, något med anda. Å andra sidan behöver ”Amauta” inte ett program; den behöver endast ett öde, ett syfte.
Titeln kommer antagligen att oroa en del. Detta skylles den överdrivna, grundläggande, vikt som bland oss påskrifterna har. Man ser i detta fall inte den strikta innebörden av detta ord. Titeln återspeglar inget annat än vår tillhörighet till la Raza, den återspeglar vår hyllning till Inkaismen. Men specifikt får ordet ”Amauta” med denna tidskrift en ny innebörd.

Syftet med denna tidskrift är att lägga fram, klargöra och känna de peruanska problemen utifrån doktrinära och vetenskapliga synsätt. Men vi uppfattar alltid Peru inom världspanoramat. Vi kommer att studera alla de stora rörelserna av politisk, filosofisk, konstnärlig, litterär och vetenskaplig förnyelse. Allt mänskligt är vårt. Denna tidskrift kommer att anknyta Perus nya människor, först med de andra folken i Amerika och därefter med världens övriga folk.

Jag tillägger inte mer. Man måste vara mycket oskarpsinnig för att inte märka att i Peru föds i detta ögonblick en historisk tidskrift.

*Ledarartikel i „Amauta, Nr. 1, första årgången, Lima, september 1926

Teori: Mariátegui om demokratins kris

Som en del av vårt försök att ge bidrag till en riktigt förståelse av det nuvarande läget i landet publicerar vi idag ett kort utdrag av en föreläsning som José Carlos Mariátegui höll den 25 september 1923. Vi tror den problematik som JCM beskriver i citatet till stor del även idag är gällande. Läs hela föreläsningen här.

"Bourgeois democracy has ceased to correspond with the organization of the productive forces which have changed and grown formidably. That's why democracy is in crisis. Democracy's typical institution is the parliament. The crisis of democracy is a crisis of parliament. We have already seen how the two great contemporary forces are capital and labor and how, beyond parliament, these forces clash or struggle. Democracy's theorists might suppose that these forces are, or should be, proportionaly represented in parliament. But it is not so. Because society is not split cleanly between capitalists and proletarians. Between the capitalist class and the proletarian class there are a series of amorphous and intermediary layers. Besides, just as the whole proletarian class does not have a precise awareness of its historical and class necessities, the whole of the capitalist class is not gifted with a precise class consciousness. The mentality of the big industrialist or the banker is not the same as the mentality of the medium rentier or retail merchant. This disperison of social classes is reflected in parliament which thus does not exactly reflect the large interests in play. The political State turns out to be the representation of the all the social layers. But the conservative force and the revolutionary force polarize into singular interest groupings: capitalism and proletariat. Within the parliamentary order there cannot be but coalition governments. Today, the tendency is toward factional governments."