Utopister...

"I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.

De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.

Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst ställdas. De vädjar alltjämt till alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.

De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt"

(Det kommunistiska partiets manifest)

Engels: "...den parlamentariska kretinismens obotliga farsot"

"Församlingens vänster - denna elit och denna det revolutionära Tysklands stolthet, så som den såg sig själv - var formligen berusad av de stackars fattiga framgångar, som den lyckades hemföra, tack vare välviljan, eller rättare sagt illviljan hos en handfull österrikiska politiker, som handlade på den österrikiska despotismens uppdrag och i dess intresse. Varje gång församlingen i Frankfurt sanktionerade ett förslag, förkunnade dessa demokrater, att de hade räddat fosterland och folk, om förslaget så bara på det mest avlägsna sätt erinrade om deras egna, ingalunda klart uppdragna grundsatser och antogs i en homeopatiskt uttunnad form. Dessa arma dumhuvuden hade så föga vant sig vid något sådant som framgång under sin mestadels rätt obemärkta levnad att de faktiskt trodde, att deras stackars tillägg, som gick igenom med två eller tre rösters övervikt, skulle komma att förändra Europas anlete. Alltsedan begynnelsen av sin parlamentariska bana hade de mer än någon annan fraktion inom församlingen infekterats av den parlamentariska kretinismens obotliga farsot, en sjukdom som fyller sina offer med den upphöjda övertygelsen att hela världen, dess förflutna och dess framtid, styres och bestämmes genom röstövervikten hos just den grupp inom representationen, som har äran att räkna dem till sina medlemmar, och att allt som finns utanför parlamentslokalens väggar - krig, revolution, järnvägsbyggen, koloniserandet av hela nya kontinenter, kaliforniska guldfynd, centralamerikanska kanaler, ryska arméer och vad som i övrigt kan göra anspråk på att inverka på mänsklighetens öden -, att allt detta är ett intet jämfört med de omätligt viktiga tilldragelser, som sammanhänger med den undantagslöst betydelsefulla fråga, som den höga församlingen just ägnar sin uppmärksamhet. Genom att det lyckades det demokratiska partiet i församlingen att smuggla in ett par av sina trollformler i "riksförfattningen" kände det sig sedan förpliktat att ta författningen i försvar, trots att den på varje väsentlig punkt riktade ett slag direkt i ansiktet på dess egna, ofta förkunnade principer. Och när denna bastard till sist övergavs av sina huvudtillskyndare och testamenterades åt demokraterna, tog dessa emot arvet och höll tappert fast vid denna monarkiska författning, också när de råkade i motsättning till allt, som deras egna republikanska principer nu förkunnade."

(Friedrich Engels, 1852)

Pariskommunen 140 år!

Idag är det 140 år sedan Pariskommunen utropades. En viktig milstolpe i den proletära världsrevolutionen. Kommunen besegrades - över 30.000 mäniskor mördades och än fler fänglsades och förvisades - men dess principer lever än. Den som vill veta mer hittar utförlig information här.

"Enligt den filosofiska föreställningen är staten "idéns förverkligande" eller det till filosofspråk översatta gudsriket på jorden, det område, inom vilket den eviga sanningen och rättvisan förverkligas eller skall förverkligas. Och därav följer så en vidskeplig vördnad för staten och allt som sammanhänger med staten, och denna vördnad inställer sig så mycket lättare som man från barnsben har vant sig vid inbillningen att de för hela samhället gemensamma affärerna och intressena inte kunde skötas på annat sätt än de hittills skötts, nämligen genom staten och dess välbeställda myndigheter. Och man tror sig ha tagit ett alldeles vådligt djärvt steg när man frigjort sig från tron på den ärftliga monarkin och i stället svär på den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin. Och i bästa fall är det ett ont som det i kampen om klassherraväldet segrande proletariatet får i arv och vars sämsta sidor det, lika litet som kommunen, kan låta bli att så snart som möjligt beskära, till dess att ett under nya fria samhällsförhållanden uppväxt släkte skall bli i stånd att kasta av sig hela den statliga bråten.

Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

(Engels, den 18 mars 1891, ur inledningen till Marx "Pariskommunen")