Engels: "...den parlamentariska kretinismens obotliga farsot"

"Församlingens vänster - denna elit och denna det revolutionära Tysklands stolthet, så som den såg sig själv - var formligen berusad av de stackars fattiga framgångar, som den lyckades hemföra, tack vare välviljan, eller rättare sagt illviljan hos en handfull österrikiska politiker, som handlade på den österrikiska despotismens uppdrag och i dess intresse. Varje gång församlingen i Frankfurt sanktionerade ett förslag, förkunnade dessa demokrater, att de hade räddat fosterland och folk, om förslaget så bara på det mest avlägsna sätt erinrade om deras egna, ingalunda klart uppdragna grundsatser och antogs i en homeopatiskt uttunnad form. Dessa arma dumhuvuden hade så föga vant sig vid något sådant som framgång under sin mestadels rätt obemärkta levnad att de faktiskt trodde, att deras stackars tillägg, som gick igenom med två eller tre rösters övervikt, skulle komma att förändra Europas anlete. Alltsedan begynnelsen av sin parlamentariska bana hade de mer än någon annan fraktion inom församlingen infekterats av den parlamentariska kretinismens obotliga farsot, en sjukdom som fyller sina offer med den upphöjda övertygelsen att hela världen, dess förflutna och dess framtid, styres och bestämmes genom röstövervikten hos just den grupp inom representationen, som har äran att räkna dem till sina medlemmar, och att allt som finns utanför parlamentslokalens väggar - krig, revolution, järnvägsbyggen, koloniserandet av hela nya kontinenter, kaliforniska guldfynd, centralamerikanska kanaler, ryska arméer och vad som i övrigt kan göra anspråk på att inverka på mänsklighetens öden -, att allt detta är ett intet jämfört med de omätligt viktiga tilldragelser, som sammanhänger med den undantagslöst betydelsefulla fråga, som den höga församlingen just ägnar sin uppmärksamhet. Genom att det lyckades det demokratiska partiet i församlingen att smuggla in ett par av sina trollformler i "riksförfattningen" kände det sig sedan förpliktat att ta författningen i försvar, trots att den på varje väsentlig punkt riktade ett slag direkt i ansiktet på dess egna, ofta förkunnade principer. Och när denna bastard till sist övergavs av sina huvudtillskyndare och testamenterades åt demokraterna, tog dessa emot arvet och höll tappert fast vid denna monarkiska författning, också när de råkade i motsättning till allt, som deras egna republikanska principer nu förkunnade."

(Friedrich Engels, 1852)