Som vi skrev igår har första maj i år varit en salig röra, inte så mycket för vår egen del som för den internationella kommunistiska rörelsen i stort. Å ena sidan ser vi att det finns ett stort antal partier, organisationer och grupper som utvecklar sitt revolutionära arbete världen över. Men, splittringen är idag ytterst påtaglig bland världens kommunister. Situationen har blivt allt värre sedan den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIM) helt slutat att fungera.
Idagsläget finns det bland det bland de partier som är/var medlemmar av RIM tre tydliga antagonistiska positioner, som representeras av Perus Kommunistiska Parti (PKP), Revolutionära Kommunistiska Partiet/USA (RCP) och Nepals Förendade Kommunistiska Parti (maoisterna). PKP håller fast vid den linje som man gjort sedan RIM grundades (1984), men efter vad man kan utläsa av dess utlandsorganisations första maj uttalande verkar man för tillfället lägga mest vikt vid att tydliggöra sin ståndpunkt i frågor som mer berör situationen i Peru och partiet självt. RCP har övergett maoismen och anser (hur galet det än låter) att världens kommunister ska enas på grundval av Avakians "nya syntes". Det nepalesiska partiet har i sin kapitulation gått så långt, ideologiskt, att man likställer "maoismen" med "maotsetungs tänkande" vilket innebär att man övergett de ideologiska ståndpunkter som var avgörande för att man bröt med revisionismen under början av nittiotalet och inledde folkkriget, man håller fast vid "fredsavtalet" och försvaret av den reaktionära staten i Nepal. Till dessa tre ståndpunkter, som kring sig i samlar olika krafter inom den internationella kommunistiska rörelsen, ska läggas den roll som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) spelar och Filippinernas Kommunistiska Parti. Det sistnämnda partiets roll är den samma som den spelat under de senaste årtioendena, man utgår från ett mycket pragmatiskt kriterium och sammarbetar med alla möjliga krafter - man anstänger sig definitivt inte för att ena världens kommunister på en tydlig ideologisk och politisk grund.
IKP (m)´s roll är mer uppenbart vacklande. Att sammanslagningen mellan CPI (ML) (PG) och MCCI även medförde att det i det nya partiet kom två olika ståndpunkter angående den internationella kommunistiska rörelsen, är klart för alla som är något så när insatta i frågan. Den indiska kommunistiska rörelsens enhet har medfört att folkkriget i som IKP (m) leder kunnat utvecklas till nya höjder, vilket medfört att partiets prestige ökat avsevärt. Men när man tittar på de ideologiska och politiska ställningstaganden som de indiska kamraterna gör ser man tydligt att man inte alls har en ideologisk soliditet som motsvarar denna prestige. Att man för några år sedan gick ut och kritisterade det nepalesiska partiet kraftfullt var bra och medförde att många kamrater världen över satte hopp till de indiska kamraterna. Denna första maj har man dock publicerat ett gemensamt uttalande från flera partier, däribland det nepalesiska, i vilket men helt försonnar sig med kapitulationen. Bland de partier som undertecknat samma uttalande finns bland annat Maoistiska Kommunistiska Partiet Turkiet och Norra Kurdistan och Maoistiska Kommunistiska Partiet Italien. Men, det finns även minst två andra uttalanden från olika konstelationer av partier i främst Latinamerika. I dessa båda uttalanden sluter de latinamerikanska partierna upp kring i vad som - något generaliserat - kan sägas vara PKPs ståndpunkt. I vissa länder råder det även stor splittring bland de olika kommunistiska grupperingarna, som i t.ex. Spanien och Frankrike. Ovanpå alltihopa finns det ett antal partier var hållning är vacklande eller inte helt klar i dessa frågor, däribland viktiga partier som Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna, kamraterna i Bangladesh m.fl. Som om det hela inte vore nog så innebär det faktum att tre kamrater ur IKP (m)s Centralkommitté nyligen gripits ett problem, särskillt eftersom det verkar vara fallet att bland dessa tre finns den kamrat som är/var ansvarig för partiets internationella arbete.
Undantag från denna situation kan man se bland annat i Österike där en lokal organisation tillsammans med turkiska kamrater gjort ett intressant uttalande. Även i Tyskland finns det tydliga tecken på att kamraterna, de peruanska såväl som de turkiska, förmår att ena sig med lokala grupper. Vi deltog i det mycket lyckade första maj firandet i Hamburg och kunde konstatera att kamraterna där inte bara lyckats producera ett intressant flygblad som delades ut i stort antal utan även spelade en mycket aktiv roll i på den demo som hölls på förmiddagen - kamraterna var de som handgripligen löste situationen med socialfascisterna som försökte blockera det internationalistiska blockets deltagande i demon - och på den av snuten ytterst hårt bevakade demon på kvällen (två tusen demostranter, mestadels ungdommar, mot 2000 extremt agressiva kravallpoliser, bl.a. specialenheter från Bayern). Vi deltog även dagen innan i demon som hölls till försvar för Rote Flora, som hade som höjdpunkt att ett fordon tillhörande den tyska krigsmakten, som någon smart typ parkerat längs marschvägen, sattes i brand av kamrater. En vidare rapport om dessa tre demostrationer återkommer vi med i mån av tid.
Sammanfattningsvis kan man säga att årets första maj visat att det råder en mycket stor oordning inom den internationella kommunistiska rörelsen, och de försök som gjorts till gemensamma uttalanden har snarare orsakat än mer oenighet. Kampen för kommunisternas enhet på världsnivå befinner sig i ett mycket komplicerat läge och utan tvekan är det ett gyllene tillfälle för likvidatoriska element att ställa till med skada. Det viktiga för de som vill kämpa för kommunisternas enhet blir därför att sätta marxismens principer i första hand och ingenting annat.
Inlägg
