Lenin mot doktrinens förnedring

Trottesidan marxistarkiv.se lägger upp en massa onyttiga saker. Men ibland händer det att en del synnerligen nyttiga saker publiceras där. Läs den här texten. Har ni läst den innan så läs den igen. De principer som Lenin slår fast i dokumentet måste tilämpas konskvent för att man ska kunna ge en korrekt orientering i dagens kompelexa situation i klasskampen. Nedan ett kort utdrag.

"...när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller publicist, som inte känner sorg över denna oförbereddhet, utan visar högfärdig självbelåtenhet och med narkissistisk hänförelse upprepar i den tidiga ungdomen inlärda fraser om anarkism, blanquism och terrorism, så känner jag mig kränkt av att den mest revolutionära doktrinen i världen på detta sätt förnedras."

Om Staten

"Vi kommer att förkasta alla de gamla fördomarna om att staten betyder allmän jämlikhet ty det är ett bedrägeri: så länge det finns utsugning kan det inte finnas jämlikhet. Godsägaren kan inte vara arbetarens like eller den hungrige den mättes like. Det maskineri som kallas stat, inför vilket människorna stannar upp i vidskeplig vördnad och tror på de gamla fablerna om att det är folkmakt - detta maskineri håller proletariatet på att vräka åt sidan och säger: det är en borgerlig lögn. Detta maskineri har vi berövat kapitalisterna och övertagit. Med detta maskineri eller denna påk skall vi krossa all utsugning, och när det i världen inte längre finns möjlighet att suga ut någon, inte längre finns kvar några jordägare eller fabriksägare, när inte längre några frossar medan andra svälter - först när några sådana möjligheter inte längre finns kvar kommer vi att låta skrota detta maskineri. Då kommer det inte att finnas någon stat, någon utsugning. Så ser vårt kommunistiska parti saken."

(V.I. Lenin, Om staten, 1919)

Översättning av en artikel av Lenin

Som vi vid ett antal tillfällen påtalat uppskattar vi i allra högsta grad bidrag från våra läsare. Nyheter, kommentarer, musiktips, med mera, är varmt välkomna. Eftersom vi under den tid som bloggen existerat lyckats skaffa oss en stabil läsarkrets spridd över hela landet, tror vi att bloggen kan vara ett medium för de kamrater som vill nå ut med ett budskap till de människor i Sverige som är intresserad av en konsekvent revolutionär politik i den proletära internationalismens och den stridbara antiimperialismens tecken. Med detta sagt, är det med glädje som vi idag kan presentera en översättning som en av våra läsare gjort av en artikel av Lenin. Kamraten har översatt texten från engelska och vi har korrigerat vissa mindre språkliga fel. Vi har dock inte gjort en korrektur läsning med det engelska originalet i hand. Möjligtvis ingår texten i SSIU, men vi har för tillfället inte tillgång till dessa och kan därför inte säga huruvida det sedan tidigare föreligger en officiell svensk översättning. Hursomhelst är textens publicering för viktig för att den ska fördröjas och vi hoppas att våra övriga läsare gör oss uppmärksamma på om det finns några viktigare översättningsfel i texten.

...

[Översatt från engelska utifrån Lenin Collected Works, band 10, Progress Publishers, 1965, Moskva]

Den nuvarande situationen i Ryssland och arbetarpartiets taktik

Det Ryska Socialdemokratiska Partiet går igenom en mycket svår tid. Undantagstillstånd, skjutningar och prygel, överfyllda fängelser, ett proletariat som är utmattat av svält, kaos i organisationen, förvärrad av förstörelsen av många av de klandestina centren och av bristen på legala sådana, och sist den kontrovers angående taktiken, vilken sammanfaller med den svåra uppgiften att återupprätta partienheten, skapar ofrånkomligen allt samman en viss oreda bland partistyrkorna.

Den formella vägen ut ur denna oreda är sammankallandet av partiets enhetskongress, och det är vår djupaste övertygelse att partiarbetarna bör göra sitt yttersta för att skynda på detta möte. Men, medan arbetet med att sammankalla kongressen fortsätter, så måste vi uppmärksamma alla, och verkligt seriöst diskutera, den extremt viktiga frågan om de mer djupliggande orsakerna till oredan. Strängt taget, frågan om att bojkotta Statsduman är bara en liten del av den stora frågan om att revidera partiets hela taktik. Och denna fråga, i sin tur, är bara en liten del av den stora frågan om den nuvarande situationen i Ryssland och det nuvarande ögonblickets betydelse i den ryska revolutionens historia.

Vi kan se två taktiska linjer, vilka uppkommer av två olika värderingar av det nuvarande ögonblicket. Vissa (se, t.ex. Lenins artikel i Molodaya Rossiya) anser att undertryckandet av upproret i Moskva och på andra ställen bara förbereder jordmånen och förhållandena för en annan, mer beslutsam, väpnad kamp. De ser det nuvarande ögonblickets verkliga betydelse i skingrandet av konstitutionella illusioner. De ser på de två storslagna revolutionsmånaderna (november och december) som en period under vilken den fredliga generalstrejken växte över i ett hela folkets väpnade uppror. Möjligheten av ett sådant uppror har bevisats; rörelsen har rests till ett högre plan; de breda massorna har tillägnat sig den nödvändiga praktiska kunskapen för framtida upprors segerrika genomförande; fredliga strejker har spelat ut sin roll. Denna erfarenhet måste samlas mycket noggrant; proletariatet måste få en möjlighet att återhämta sig; alla konstitutionella illusioner och alla idéer på att delta i Duman måste förkastas med eftertryck. Vi måste mer uthålligt och tålmodigt förbereda för ett nytt uppror och etablera närmare förbindelser med bondeorganisationerna, vilka med all sannolikhet kommer att resa sig i än större styrka framåt våren.



Andra värderar situationen annorlunda. Kamrat Plechanov har i nr 3 och nr 4 av sin Dnevnik formulerat denna andra värdering av läget mer konsekvent än någon annan, dock har han tyvärr inte på alla ställen fullt ut lagt fram sina idéer.

”Den politiska strejken, som började olägligt,” säger kamrat Plechanov, ”resulterade i 'väpnade uppror i Moskva , Rostov och på andra platser. Proletariatets styrka visade sig otillräcklig för seger. Det var inte svårt att förutse det. Och därför var det fel att resa vapen.” Den praktiska uppgiften för de klassmedvetna elementen av arbetarklassrörelsen ” är att peka ut proletariatets misstag för dem, och att förklara för dem hur riskfyllt det spel är som kallas väpnat uppror” Plechanov förnekar inte att han vill bromsa rörelsen. Han erinrar att Marx, sex månader innan Kommunen, varnade Parisproletariatet för alltför tidiga utbrott. ”Livets fakta har visat, ”säger Plechanov, ”att den taktik som vårt parti har följt under de senaste månaderna har varit osund. Med risk för fortsatta nederlag måste vi lära oss att införa nya taktiker” … ”Huvudsaken är att omedelbart lägga mycket större uppmärksamhet på arbetarnas fackföreningsrörelse”... ”Ett väldigt stort antal av våra kamrater har börjat gå upp i idén om det väpnade upproret i den grad att de inte kan lägga någon seriös uppmärksamhet på frågan om att hjälpa fackföreningsrörelsen”... Vi måste värna om stödet från de icke-proletära partierna och inte stöta bort dem med taktlösa aktioner.” Alldeles självklart ställer sig Plechanov också mot bojkotten av Duman (utan att säga om han är för ett deltagande i Duman, eller för att väljarna ska bilda ”revolutionära lokala självstyrelseorgan”, Menchevikernas älsklingsidé) ”Valagitationen i landsbygdsdistrikten kommer på ett skarpt sätt att ta upp jordfrågan”. Konfiskering av jorden har godkänts av båda sektioner av vårt parti och ”det är nu hög tid att sätta sina resolutioner i verket”.
Sådana är Plechanovs åsikter, som vi har lagt fram nästan helt som författaren själv formulerade dem i sin Dnevnik.

Vi hoppas att denna genomgång har övertygat läsaren om att frågan om taktiken i förhållande till Duman bara är en del av den allmänna frågan om taktiken, som i sin tur är underordnad frågan om hur det nuvarande momentet som helhet skall bedömas. Rötterna till meningsskiljaktigheterna angående taktiken kan sammanfattas med följande. Vissa säger att det är fel att ta upp vapen och betonar att riskerna med ett uppror förklaras och att tyngdpunkten flyttas till fackföreningsrörelsen. Både de andra och tredje strejkvågorna och upproret var misstag. Andra säger att det var nödvändigt att ta upp vapen, för annars skulle inte rörelsen ha höjt sig till ett högre plan, den skulle inte ha fått de nödvändiga praktiska erfarenheterna av uppror och inte heller frigjort sig från den fredliga strejkens trånga skrankor, vilken hade spelat ut sin roll som ett vapen i kampen. Så för vissa har frågan om upproret lagts på hyllan, åtminstone tills en ny situation uppkommer som tvingar oss att åter revidera taktiken. Den logiska slutsatsen av detta blir ofrånkomligen att vi måste anpassa oss till ”konstitutionen” (delta i Duman och arbeta kraftfullt i fackföreningsrörelsen). För andra, å andra sidan, så är det nu frågan om upproret kommer i främsta rummet, på grundval av de praktiska erfarenheter som har förvärvats, vilka har visat att det är helt möjligt att strida mot reguljära trupper, och som har föreslagit som omedelbar uppgift ett mer bevarande och mer tålmodigt förberedande för nästa utbrott, därav slagordet ”Bort med konstitutionella illusioner!”, och att ställa uppgiften med den legala fackföreningsrörelsen på en mer blygsam, och i vart fall inte på en ”huvudsaklig” plats.

Det är en självklarhet att vi måste bedöma tvistefrågan i ljuset av den nuvarande objektiva situationen och av en bedömning av de samhälliga krafterna, inte utifrån en önskan om någon viss handlingsplan. Vi tycker att Plechanovs åsikter är felaktiga. Hans bedömning av Moskvaupproret, sammanfattad i orden ”det var fel att ta upp vapen”, är extremt ensidig. Att lägga frågan om upproret på hyllan betyder att erkänna att den revolutionära perioden nått sitt slut och att en ”konstitutionell” period för den demokratiska revolutionen har inletts, vilket innebär att placera undertryckandet av Decemberupproren i Ryssland i samma fack som undertryckandet av upproren i Tyskland 1849. Självfallet är det inte omöjlighet för vår revolution att sluta på detta sätt och i ljuset av det nuvarande läget, när reaktionen håller på att bli hämningslös, är det ganska lätt att dra slutsatsen att ett sådant slut redan har inträffat. Det finns heller inte några tvivel om att det är mer tillrådligt att helt överge upprorsidén, om de objektiva förhållandena har gjort det omöjligt, än att slösa våra styrkor på nya och fruktlösa försök.

Men det skulle innebära att göra en alltför hastig allmän slutsats om sakernas tillstånd i det nuvarande momentet och upphöja det till lag för hela perioden. Har vi inte sett reaktionen rasa med hela sin vrede efter nära nog varje viktigt framsteg för vår revolution? Och har inte rörelsen rest sig igen, gång på gång, med mäktigare styrka trots reaktionen? Aristokratin har inte gått med på, trots de obönhörliga kraven, på någon enda samhällig utveckling, tvärtom, den går bakåt, och framkallar nu protester även från bourgeoisien, vilken välkomnade undertryckandet av upproret. Styrkan hos de revolutionära klasserna, arbetarna och bönderna, är långt ifrån uttömd. Den ekonomiska krisen och den finansiella oredan växer och blir alltmer tillspetsad, snarare än att avta. Sannolikheten för ett nytt utbrott, t.o.m. nu när det första upproret ännu inte har krossats helt, erkänns t.o.m. av den ”laglydiga” borgarpressen, vilken definitivt är fientliga gentemot uppror. Dumans farsartade karaktär framgår alltmer tydligt och hopplösheten i att Partiet skulle försöka delta i den blir alltmer obestridlig.






Det skulle vara en kortsiktig slavisk passivitet i den nuvarande situationen om vi lade frågan om upproret på hyllan i dessa omständigheter. Se hur Plechanov säger emot sig själv när han, å ena sidan starkt förordar att vi ska realisera resolutionerna angående agitation bland bönderna för jordkonfiskering, och, å andra sidan, varnar oss för att stöta bort oppositionspartierna genom taktlösa aktioner, och ”drömmer” om att jordfrågan ska ställas ”på sin spets” under valagitationen på landsbygden. Man kan säga säkert att de liberala jordägarna kommer att förlåta miljoner med ”taktlösa” aktioner, men de kommer aldrig att förlåta dig för att förorda jordens konfiskering. Det är alltså ingen konstigt att också Kadetterna är för att undertrycka bonderevolter med hjälp av trupper, med förbehållet att de, och inte byråkratin, ska ha befälet över trupperna (se prins Dolgorukovs artikel i Pravo). Vi kan vara helt säkra på att jordfrågan aldrig kommer att komma till sin spets lika tydligt i valagitation som den kom, som den kommer för närvarande, och som den kommer att komma utanför Duman och utanför valen genomförda med hjälp av polisen.

Vi har helt och hållet accepterat slagordet om jordkonfiskeringar. Men slagordet är bara ett ihåligt eko om det inte innebär seger i väpnat uppror, för bönderna möter nu inte bara reguljära trupper utan också legoknektar inhyrda av godsherrarna. När vi predikar konfiskering av jorden, kallar vi faktiskt bönderna att göra uppror. Och om vi inte vill hänge oss åt revolutionistisk frasmakeri, har vi då rätten att göra detta om vi inte kan räkna med resningar i städerna, med att arbetarna stödjer bönderna? Det skulle vara ett grymt hån om bönderna reser sig som en man för att konfiskera jorden och arbetarna skulle erbjuda dem samarbete med fackföreningar under polisförmyndarskap, istället för samarbete med stridande organisationer.

Vi har verkligen ingen grund för att lägga frågan om upproret på hyllan. Vi måste anpassa vår partitaktik för att passa det nuvarande reaktionsmomentet. Vi kan inte, och vi får inte, ge upp hoppet om att slutligen sammansmälta de tre separata upprorsströmmarna – arbetarnas, böndernas och den militära – till ett enda segerrikt uppror. Vi måste förbereda för detta, självklart utan att avstå från några ”lagliga” medel för att utvidga vår propaganda, agitation och organisation, men utan att hysa några illusioner om hållbarheten och vikten av dessa medel. Vi måste samla erfarenheterna från Moskva-, Donets-, Rostov- och andra uppror och sprida kunskapen om dem vitt och brett; vi måste på ett bevarande och tålmodigt sätt förbereda nya stridsstyrkor; träna och stålsätta dem i en serie av stridande gerillaoperationer. Det nya utbrottet kanske inte kommer under våren, men det närmar sig, och med all sannolikhet är det inte långt borta. Vi måste möta det beväpnade, på ett militärt sätt, och förberedda för bestämda offensiva operationer.



Vi kommer här att göra en utvikning om stridsgruppernas gerillaoperationer. Vi anser att det är fel att likställa dessa operationer med den gamla typen av terrorism. Terrorismen bestod av hämndaktioner mot individer. Terrorismen var sammansvärjningar av grupper av intellektuella. Terrorismen reflekterade på intet sätt stämningarna bland massorna. Terrorismen tjänade aldrig till att träna upp stridande ledare ur massorna. Terrorismen var resultatet – och också symtomet och åtföljaren – av bristen på tro på upproret, och av frånvaron av förutsättningar för uppror.

Gerillaoperationer är inte hämndaktioner utan militära aktioner. De påminner lika lite om äventyrligheter som hemsökandet av fiendens bakre led med räder av jägare påminner om dödandet av en individ i en duell eller genom mord. Gerillaoperationer genomförda av stridsgrupper – vilka har bildats för länge sedan av båda fraktionerna av socialdemokratin i alla rörelsens viktiga center och som består huvudsakligen av arbetare – reflekterar tveklöst, klart och direkt massornas stämningar.

Gerillaoperationer av stridsgrupperna tränar direkt stridande ledare ur massorna. Dagens gerillaoperationer av stridsgrupperna härrör inte ur en brist på tro på upproret, och genomförs inte för att uppror är omöjligt; tvärtom är de väsentliga komponenter i det pågående upproret. Självklart kan man i alla saker och alltid göra misstag: för tidiga och onödiga upprorsförsök är möjliga; så ock övernitiskhet och excesser, vilket alltid och definitivt är skadligt, och kan skada även den bästa taktik. Men faktum är att i de flesta rent ryska center har vi hittills lidit av den andra ytterligheten, d.v.s. bristande initiativ bland våra stridsgrupper, brist på stridserfarenhet, och bristande beslutsamhet i deras aktiviteter. I denna aspekt har vi överträffats av Kaukasus, Polen och de baltiska provinserna, alltså de center där rörelsen har lämnat den gamla terrorismen längst bakom sig, där förberedelserna för upproret har gjorts bäst, och där den proletära kampen klart och mest livligt har en masskaraktär.

Vi måste hinna ifatt dessa center. Vi får inte hålla tillbaka utan sporra stridsgrupperna till gerillaoperationer om vi vill förbereda upproret annat än i ord, och om vi erkänner att proletariatet på allvar är redo för uppror.
Den ryska revolutionen började med petitioner till tsaren för frihet. Skjutningar, reaktion och Trepovism krossade inte utan gav syre till rörelsens flammor. Revolutionen tog ett andra steg framåt. Den tvingade med kraft tsaren att erkänna friheten. Den försvarade friheten med vapen i hand. Den lyckades inte vid det första försöket. Skjutningar, reaktion och Dubasovism kan inte krossa rörelsen, de kommer att ge syre åt flammorna. Det som sker inför oss är det tredje steget, vilket kommer att avgöra utgången av revolutionen: det revolutionära folkets kamp för en makt som verkligen kommer att introducera frihet. I denna kamp, måste vi räkna med stödet från de demokratiskt-revolutionära partierna och inte från oppositionspartierna. Sida vid sida med det socialistiska proletariatet kommer de demokratiska och revolutionära bönderna att marschera. Det kommer att bli en storslagen och mödosam kamp, en kamp för slutförandet av, för den fullständiga segern för, den demokratiska revolutionen. Men alla tecken nu visar på att en sådan kamp närmar sig genom händelsernas förlopp. Låt oss försäkra oss om att den nya vågen finner det ryska proletariatet med en ny nivå av stridsberedskap.

Krig mot krig!

Som anti-imperialister måste vi nu se över vad vi egentlingen åstadkommit i kampen mot det imperialistiska angreppskriget mot Libyen. Nedan några citat ur klassikerna för en bättre förståelse av den grundinställning som alla i vårt läger bör ha. Bilderna har vi fått oss tillskickade av kamrater i Hamburg.

"Till en början måste vi ge en så exakt och fullständig definition som möjligt av imperialismen. Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen. Dess tre kännetecken är 1) en monopolistisk kapitalism; 2) en parasitär eller ruttnande kapitalism; 3) en döende kapitalism."

(Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen)

"Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England)."

(Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

"Imperialismen är en förbittrad kamp mellan stormakterna för uppdelning och nyuppdelning av världen - därför måste den oundvikligt leda till ytterligare militarisering i alla länder, även i de neutrala och i de små länderna. Vad kommer då de proletära kvinnorna att göra mot detta? Endast förbanna varje krig och allt militärt, endast kräva avväpning? Kvinnorna från en förtryckt klass, som verkligen är revolutionär, kommer aldrig att samtycka till att spela en så skamlig roll. De kommer att säga till sina söner:

"Du blir snart vuxen och man ger dig ett gevär. Tag detta och lär dig militärvärvet väl. Proletärerna behöver detta vetande inte för att skjuta på sina bröder, arbetarna i andra länder, såsom man gör i det nuvarande kriget och som förrädarna mot socialismen råder dig att göra, utan för att kämpa mot bourgeoisien i ditt eget land, för att göra slut på utsugningen, fattigdomen och krigen, och det inte genom fromma önskningar utan genom att besegra bourgeoisien och avväpna den."

Om man avstår från att bedriva en sådan propaganda, och just en sådan propaganda i samband med det nuvarande kriget, så är det bäst att sluta upp med att bruka stora ord om den internationella revolutionära socialdemokratin, om den socialistiska revolutionen och om krig mot kriget"

(Lenin, Den proletära revolutionens militärprogram)

"Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna) erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och just i detta ords politiska mening, d.v.s. deras rätt till politiskt avskiljande. Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist.

Att förfäkta denna rätt innebär ingalunda någon uppmuntran att bilda småstater, utan leder tvärtom till ett friare, djärvare och därför vidare och allmännare bildande av storstater och statsförbund, vilka är fördelaktigare för massorna och bättre motsvarar den ekonomiska utvecklingen.

Socialisterna från de förtryckta nationerna måste i sin tur ovillkorligen kämpa för fullständig (inklusive organisatorisk) enhet mellan de förtryckta och förtryckande nationaliteternas arbetare. Idén om en nations rättsliga avskiljande från en annan (den s.k. kulturell-nationella autonomin, som propageras av Bauer och Renner) är en reaktionär idé.

Imperialismen är en epok, då all världens nationer utsätts för ett ständigt ökande förtryck från en handfull "stora" makter, och därför är det omöjligt att kämpa för den socialistiska internationalistiska revolutionen mot imperialismen om man inte erkänner nationernas självbestämmanderätt. "Ett folk, som förtrycker andra, kan inte frigöra sig självt" (Marx och Engels). Ett proletariat, som tolererar en aldrig så obetydlig våldshandling av "sin" nation mot andra nationer, kan inte vara socialistiskt."

(Lenin, Socialismen och kriget)

"Historien visar att krigen är uppdelade i tvenne slag: rättfärdiga och orättfärdiga. Alla krig, som tjänar framåtskridandet, är rättfärdiga och alla, som hindrar framåtskridandet, är orättfärdiga. Vi kommunister bekämpar alla orättfärdiga krig, som hindrar framåtskridandet, men vi bekämpar inte progressiva, rättfärdiga krig. Vi kommunister nöjer oss inte med att inte bekämpa rättfärdiga krig, vi deltar aktivt i dem. Vad orättfärdiga krig beträffar, är första världskriget, i vilket bägge sidorna kämpade för imperialistiska intressen, ett exempel. Därför bekämpade kommunisterna i hela världen beslutsamt detta krig. Sättet att bekämpa ett sådant krig är att göra allt som är möjligt för att förhindra det, innan det bryter ut, och, sedan det väl brutit ut, att närhelst det är möjligt bekämpa kriget med krig, och bekämpa orättfärdigt krig med rättfärdigt krig."

(Mao Tsetung, Om långvarigt krig)

För att förstå händelserna i England

För de som kallar sig marxister och inte förstår betydelsen av det som nu utspelar sig i England (som är det senaste större uttrycket i Västeuropa för en världsomfattande tendens till revolution), rekomenderar vi verket Guerrilla Warfare av Lenin. Nedan ett kort uttdrag. De som inte fattar poängen (och även alla andra!) bör även läsa denna text.

"Let us begin from the beginning. What are the fundamental demands which every Marxist should make of an examination of the question of forms of struggle? In the first place, Marxism differs from all primitive forms of socialism by not binding the movement to any one particular form of struggle. It recognises the most varied forms of struggle; and it does not “concoct” them, but only generalises, organises, gives conscious expression to those forms of struggle of the revolutionary classes which arise of themselves in the course of the movement. Absolutely hostile to all abstract formulas and to all doctrinaire recipes, Marxism demands an attentive attitude to the mass struggle in progress, which, as the movement develops, as the class-consciousness of the masses grows, as economic and political crises become acute, continually gives rise to new and more varied methods of defence and attack. Marxism, therefore, positively does not reject any form of struggle. Under no circumstances does Marxism confine itself to the forms of struggle possible and in existence at the given moment only, recognising as it does that new forms of struggle, unknown to the participants of the given period, inevitably arise as the given social situation, changes. In this respect Marxism learns, if we may so express it, from mass practice, and makes no claim what ever to teach the masses forms of struggle invented by “systematisers” in the seclusion of their studies. We know—said Kautsky, for instance, when examining the forms of social revolution—that the coming crisis will introduce new forms of struggle that we are now unable to foresee.

In the second place, Marxism demands an absolutely historical examination of the question of the forms of struggle. To treat this question apart from the concrete historical situation betrays a failure to understand the rudiments of dialectical materialism. At different stages of economic evolution, depending on differences in political, national-cultural, living and other conditions, different forms of struggle come to the fore and become the principal forms of struggle; and in connection with this, the secondary, auxiliary forms of struggle undergo change in their turn. To attempt to answer yes or no to the question whether any particular means of struggle should be used, without making a detailed examination of the concrete situation of the given movement at the given stage of its development, means completely to abandon the Marxist position."

(Lenin, Guerrilla Warfare, 1906)

Hundraåriga dagsaktuella sanningar...

"Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få). Kapitalismen innebär privatäganderätt till produktionsmedlen och anarki i produktionen. Att på en sådan grundval predika en "rättvis" fördelning av inkomsterna är proudhonism, kälkborgarens och brackans enfald. Det går inte att dela på annat sätt än "efter styrka". Men styrkan förändras med den ekonomiska utvecklingen. Efter 1871 stärktes Tyskland 3-4 gånger så snabbt som Storbritannien och Frankrike, Japan 10 gånger så snabbt som Ryssland. För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken.

Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation. På nuvarande ekonomiska grundval, d.v.s. under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära att reaktionen organiserade sig för att hämma Amerikas snabbare utveckling. Den tid, då demokratins sak och socialismens sak var knutna endast till Europa, är oåterkalleligen förbi."

(V.I. Lenin, Om parollen Europas förenta stater, 1915)

Lenin: skjut dom på stället!

"We need young forces. I am for shooting on the spot any one who presumes to say that there are no people to be had. The people in Russia are legion; all we have to do is to recruit young people more widely and boldly, more boldly and widely, and again more widely and again more boldly, without fearing them. This is a time of war. The youth—the students, and still more so the young workers—will decide the issue of the whole struggle. Get rid of all the old habits of immobility, of respect for rank, and so on. Form hundreds of circles of Vperyod-ists from among the youth and encourage them to work at full blast. Enlarge the Committee threefold by accepting young people into it, set up half a dozen or a dozen subcommittees, “co-opt” any and every honest and energetic person. Allow every subcommittee to write and publish leaflets without any red tape (there is no harm if they do make a mistake; we on Vperyod will “gently” correct them). We must, with desperate speed, unite all people with revolutionary initiative and set them to work. Do not fear their lack of training, do not tremble at their inexperience and lack of development. In the first place, if you fail to organise them and spur them on to action, they will follow the Mensheviks and the Gapons, and this very inexperience of theirs will cause five times more harm. In the second place, events themselves will teach them in our spirit. Events are already teaching everyone precisely in the Vperyod spirit.

Lenin, A Letter to A. A. Bogdanov and S. I. Gusev, 1905 (Markeringarna är våra)

Till dom som röstade på Vänsterpartiet

Att Vänsterpartiet inte är något annat än en i ord radikalare version av socialdemokraterna är inget nytt. Att Vänsterpartiet och dess självproklamerade "revolutionära" ungdomsförbund nu tar ställning för det imperialistiska angreppskriget mot Libyen är i sig inget förvånande. Alla som hyst någon form av förhoppningar till detta parti och dess ungdomsförbund bör ta konsekvensen av opportunisterna än en gång vissat sig vara imperialisternas drängar. Ett stöd till vänsterpartiet, eller någon av dess organisationer, är ett stöd till det imperialistiska systemet. Att stödja vänsterpartiet som ett "mindre dåligt " alternativ, är att stödja imperalismen. Alla de som röstat på partiet i olika val har gett detta parti sitt godkännande; alla de som röstat på det borgerliga "vänster"-alternativet har röstat för dess ställningstagande för imperialistiska angreppskrig. Vänsterpartiet är ett krigsaktivistiskt parti.
Det finns inget för en antiimperialistisk rörelse att hämta i vänsterpartiet, låt liket ruttna istället för att hysa förhoppningar till det!

Vårt stöd till det arabiska folkets kamp är orubbat, alla krafter i Libyen som vill tjäna landets utveckling i framstegsvänlig riktning måste vända sina vapen mot de imperialistiska angriparna. Om, eller snarare när, Sverige deltar i angreppen hoppas vi att de arabiska motståndskämparna orsakar de svenska imperialisttrupperna förkrossande nederlag. Varje nerskjutet JAS-plan kommer vi att fira som en seger för oss!

Stöd det arabiska folket!
Imperialisternas klor väck från Libyen!

"En kamp mot imperialismen, som inte är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, är en tom fras eller ett bedrägeri."

(Lenin)

Här och här kan ni läsa intressanta kommentarer i ämnet.

Teori: Ett steg framåt, två steg tillbaka

Lenins text "Ett steg framåt, två steg tillbaka" bör läsas av alla som vill syssla med revolutionär verksamhet, ni finner den här. Nedan ett par utdrag.

"När man talar om kampen mot opportunismen, får man aldrig glömma det karakteristiska draget hos hela den nuvarande opportunismen på alla områden: dess obestämdhet, dess konturlöshet, dess ogripbarhet. På grund av själva sin natur undviker opportunisten alltid en bestämd och oåterkallelig frågeställning, han söker en medelväg, snor sig som en ål mellan synpunkter, som ömsesidigt utesluter varandra, försöker att "vara ense" med både den ena och den andra, reducerar sina meningsskiljaktigheter till små ändringsförslag, till tvivel, fromma och oskyldiga önskningar o.s.v., o.s.v."

...


"...den stora hegelska dialektiken, som marxismen har övertagit och ställt på fötterna, får aldrig förväxlas med den vulgära metoden att rättfärdiga sicksackkursen hos politiker, som löper över från den revolutionära till den opportunistiska flygeln i partiet, med det vulgära maneret att skära enskilda förklaringar, enskilda moment i de olika utvecklingsstadierna i en enhetlig process över en kam. Den sanna dialektiken rättfärdigar inte personliga fel, utan den studerar de oundvikliga vändningarna, bevisar deras oundviklighet på basis av det mest ingående studium av utvecklingen i hela dess konkretion. Dialektikens grundsats är: det finns ingen abstrakt sanning, sanningen är alltid konkret ..."

...


"Man måste veta, om det var den revolutionära eller den opportunistiska flygeln i partiet som var den reella kraft som genomförde omvälvningen, man måste veta, om det var revolutionära eller opportunistiska principer, som besjälade kämparna, för att man skall kunna bestämma om den eller den konkreta revolutionen har drivit "världen" (vårt parti) framåt eller tillbaka."

...

"För första gången lyckades vi frigöra oss från traditionerna av cirkelväsendets disciplinlöshet och den revolutionära kälkborgerligheten och samla tiotals av de mest olika grupper, som ofta hade legat i en förbittrad inbördes kamp, som uteslutande var förknippade med varandra genom idéns makt och var beredda (beredda i princip) att offra varje gruppmässig särställning och gruppmässig självständighet för den stora helhet, som vi i verkligheten höll på att skapa för första gången: partiet. Men i politiken fås inga offer till skänks, de måste erövras i kamp. Kampen om organisationernas upplösning blev oundvikligen fruktansvärt förbittrad. Den öppna, fria kampens friska vind förvandlades till en virvelvind. Denna virvelvind fejade bort - och det är mycket bra att den gjorde det! - alla slags rester av cirkelintressen, cirkelkänslor och cirkeltraditioner utan undantag och skapade för första gången verkliga partiinstitutioner."

...

"Ett steg framåt, två steg tillbaka ... Det förekommer både i individernas liv, i nationernas historia och i partiernas utveckling. Det skulle vara den mest brottsliga modlöshet att blott för ett ögonblick tvivla på den oundvikliga, fullständiga segern för den revolutionära socialdemokratins, den proletära organisationens och partidisciplinens principer. Vi har redan erövrat mycket, vi måste kämpa också i fortsättningen utan att förlora modet vid misslyckanden, kämpa disciplinerat, med förakt för cirkelkäbblets kälkborgarmetoder, intill sista möjlighet värna den enhetliga partiförbindelsen mellan alla socialdemokrater i Ryssland, som skapats med sådana ansträngningar, och genom ett hårdnackat och systematiskt arbete nå därhän, att alla partimedlemmar, i all synnerhet arbetarna, skall få en fullständig och medveten kännedom om partiplikterna, om kampen på andra partikongressen, om alla orsaker till och stadierna i meningsskiljaktigheterna mellan oss, om allt det fördärvliga i opportunismen, som också på organisationens område lika hjälplöst kapitulerar för den borgerliga mentaliteten, lika okritiskt övertar den borgerliga demokratins ståndpunkt och på samma sätt förslöar den proletära klasskampens vapen som i fråga om vårt program och vår taktik.

Proletariatet har inget annat vapen i kampen om makten än organisationen. Proletariatet, som splittras genom den anarkistiska konkurrensens herravälde i den borgerliga världen, undertrycks av tvångsarbetet för kapitalet och ständigt kastas ned "på botten" av största elände, förvildning och urartning, kan bli och blir oundvikligen en oövervinnlig makt endast genom att dess ideologiska enande enligt marxismens principer befästs genom den materiella enheten i organisationen, som sammansvetsar miljoner arbetande till arbetarklassens arme. Mot denna arme kommer varken det ryska självhärskardömets murkna eller det internationella kapitalets murknande makt att hålla stånd. Denna armé kommer att sluta sina led allt fastare samman, trots alla krokvägar och alla steg tillbaka, trots de opportunistiska fraserna från den moderna socialdemokratins girondister, trots det självbelåtna prisandet av det efterblivna cirkelväsendet, trots den intellektuella anarkismens glitter och krimskrams."

Teori: viktiga lärdomar inför stundande tider

Det händer mycket i världen nu. Det torde vara få verkliga marxister som kan tvivla på att den revolutionära situationen världen över - med dess olika grader av utvecklig i olika länder och regioner - tilltar. Allt som händer i landet visar att vi går i samma riktning. Det är viktigt att vi är förberreda. Ett högst konkret sett att förberreda oss är att lära av vår klass tidigare erfarenhter. Nedan några utdrag ur Lenins verk som vi hoppas kan bidra till denna process.

"These tactics are the tactics of guerrilla warfare. The organisation required for such tactics is that of mobile and exceedingly small units, units of ten, three or even two persons. We often meet Social-Democrats now who scoff whenever units of five or three are mentioned. But scoffing is only a cheap way of ignoring the new question of tactics and organisation raised by street fighting under the conditions imposed by modern military technique. Study carefully the story of the Moscow uprising, gentlemen, and you will understand what connection exists between “units of five” and the question of “new barricade tactics”.
...
As hitherto, the basis and chief content of our work is to develop the political understanding of the masses. But let us not forget that, in addition to this general, constant and fundamental task, times like the present in Russia impose other, particular and special tasks. Let us not become pedants and philistines, let us not evade these special tasks of the moment, these special tasks of the given forms of struggle, by meaningless references to our permanent duties, which remain unchanged at all times and in all circumstances."

(Lessons of the Moscow Uprising, V. I. Lenin, 1906)

"Liquidationism in the narrow sense of the word, the liquidationism of the Mensheviks, consists ideologically in negation of the revolutionary class struggle of the socialist proletariat in general, and denial of the hegemony of the proletariat in our bourgeois-democratic revolution in particular. This denial of course takes various forms, and occurs more or less consciously, sharply and consistently.
....
In respect of organisation, liquidationism means denying the necessity for an illegal Social-Democratic Party, and consequently renouncing the Russian Social-Democratic Labour Party, leaving its ranks. It means fighting the Party in the columns of the legal press, in legal workers’ organisations, in the trade unions and co-operative societies, at congresses attended by working-class delegates, etc.
...
In order to fulfil this obligation to the proletariat, it was necessary to take patiently in hand and re-educate those who had been attracted to Social-Democracy by the days of liberty (there even appeared a type of “Social-Democrat of the days of liberty”), who were attracted chiefly by the vehemence, revolutionary spirit and “vividness” of our slogans, but, who, though militant enough to fight on revolutionary holidays, lacked the stamina for worka-day struggle under the reign of counter-revolution. Some of these elements were gradually drawn into proletarian activities and assimilated the Marxist world-outlook. The others only memorised a few slogans without grasping their meaning, could only repeat old phrases and were unable to adapt the old principles of revolutionary Social-Democratic tactics to the changed conditions.
...
Our Party can make no headway unless it decisively liquidates liquidationism. And liquidationism does not only mean the direct liquidationism of the Mensheviks and their opportunist tactics. It also includes Menshevism inside out."

(The Liquidation of Liquidationism, V. I. Lenin, 1909)

"The question here is not at all one of present-day organisational problems, which Potresov did not touch on, and could not touch on, in his article. It is a question of the fundamental ideas of the Social-Democratic programme and tactics, which are being “liquidated” by the collective Menshevik “work” issued under the collective Menshevik editor ship of Martov, Maslov and Potresov."

(The Liquidators Exposed, V. I. Lenin, 1909)

"But for the very reason that we uphold the party principle, in the interests of the broad masses, for the sake of freeing them from any kind of bourgeois influence, for the sake of the fullest clarity of class alignments, we must exert to the maximum our strength and vigilance to see that the Party principle is observed not in words merely, but in fact."

(Once More on Partyism and Non-Partyism, V. I. Lenin, 1909)

Teori: För att förstå Sverige

Igår länkade vi till en artikel, skriven av en reaktionär, som innehöll upplysningar som vi tror kan bidra till att öka folks förståelse av den indiska revolutionens uppgifter. Idag publicerar vi några korta utdrag ur texter skrivna av Lenin, som vi tror kan vara till hjälp för de som verkligen vill förstå Sverige och dess arbetarklass.

"Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit. Imperialismen har i någon mån förändrat saken. Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människor."

....


"Å ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de få rikaste och privilegierade nationerna till "eviga" parasiter på den övriga mänsklighetens kropp, att "vila på lagrarna" av negrernas, indiernas och andra folks utsugning och hålla dessa i schack med hjälp av den med en storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Å andra sidan har vi tendensen hos massorna, som förtrycks starkare än någonsin och bär de imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok, att störta bourgeoisin. Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligt att utveckla sig i kampen mellan dessa båda tendenser. Ty den första tendensen är inte tillfällig, den är ekonomiskt "grundad". Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat sig "borgerliga arbetarpartier" av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett definitivt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti, och exempelvis herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelev & Co:s till hälften utformade kvasiparti är oväsentliga. Viktigt är att den ekonomiska övergången av arbetararistokratins skikt till bourgeoisin mognat och blivit ett fullbordat faktum, och att detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationerna utan särskild "möda" kommer att finna en politisk form av ett eller annat slag.

På nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner - press, parlament, sammanslutningar, kongresser o.s.v. - för de underdåniga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapat politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna. Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller i en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de "solida", legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och "borgerligt lydiga" arbetarfackföreningarnas styrelser - det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de "borgerliga arbetarpartiernas" representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vår tidsålder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok går det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord som är på modet, utan löften till höger och till vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmåner åt arbetarna - bara för att de skall avstå från revolutionär kamp för att störta bourgeoisin. Jag skulle vilja kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstående och skickliga representanterna för detta system i det "borgerliga arbetarpartiets" klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Lloyd George är en förstklassig borgerlig geschäftmakare och politisk skojare, en populär talare som förstår att tala om vad som helst, t.o.m.; att hålla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik, han är i stånd att driva igenom rejäla allmosor åt servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring o.s.v.), och därigenom tjänar han på ett glänsande sätt bourgeoisin och tjänar den just bland arbetarna, för in dess inflytande just bland proletariatet, just där det är nödvändigast och där det är svårast att moraliskt få massorna underordnade."


............

"Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte att maskera dem - det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse."

(V.I. Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916)

"Why is this opportunism stronger in Western Europe than in our country? It is because the culture of the advanced countries has been, and still is, the result of their being able to live at the expense of a thousand million oppressed people. It is because the capitalists of these countries obtain a great deal more in this way than they could obtain as profits by plundering the workers in their own countries."

.........

"Then Crispien went on to speak of high wages. The position in Germany, he said, is that the workers are quite well off compared with the workers in Russia or in general, in the East of Europe. A revolution, as he sees it, can be made only if it does not worsen the workers' conditions "too much". Is it permissible, in a Communist Party, to speak in a tone like this, I ask? This is the language of counter-revolution. The standard of living in Russia is undoubtedly lower than in Germany, and when we established the dictatorship, this led to the workers beginning to go more hungry and to their conditions becoming even worse. The workers' victory cannot be achieved without sacrifices, without a temporary deterioration of their conditions. We must tell the workers the very opposite of what Crispien has said. If, in desiring to prepare the workers for the dictatorship, one tells them that their conditions will not be worsened "too much", one is losing sight of the main thing, namely, that it was by helping their "own" bourgeoisie to conquer and strangle the whole world by imperialist methods, with the aim of thereby ensuring better pay for themselves, that the labour aristocracy developed. If the German workers now want to work for the revolution they must make sacrifices, and not be afraid to do so.

In the general and world-historical sense, it is true that in a backward country like China, the coolie cannot bring about a proletarian revolution; however, to tell the workers in the handful of rich countries where life is easier, thanks to imperialist pillage, that they must be afraid of "too great" impoverishment, is counter-revolutionary. It is the reverse that they should be told. The labour aristocracy that is afraid of sacrifices, afraid of "too great" impoverishment during the revolutionary struggle, cannot belong to the Party. Otherwise the dictatorship is impossible, especially in West-European countries."

(V. I. Lenin, THE SECOND CONGRESS OF THE COMMUNIST INTERNATIONAL, JULY 19-AUGUST 7, 1920)

"Is the actual condition of the workers in the oppressor and in the oppressed nations the same, from the standpoint of the national question?

No, it is not the same.

(1) Economically, the difference is that sections of the working class in the oppressor nations receive crumbs from the superprofits the bourgeoisie of these nations obtains by extra exploitation of the workers of the oppressed nations. Besides, economic statistics show that here a larger percentage of the workers become "straw bosses" than is the case in the oppressed nations, a larger percentage rise to the labour aristocracy. That is a fact. To a certain degree the workers of the oppressor nations are partners of their own bourgeoisie in plundering the workers (and the mass of the population) of the oppressed nations.

(2) Politically, the difference is that, compared with the workers of the oppressed nations, they occupy a privileged position in many spheres of political life.

(3) Ideologically, or spiritually, the difference is that they are taught, at school and in life, disdain and contempt for the workers of the oppressed nations. This has been experienced, for example, by every Great Russian who has been brought up or who has lived among Great Russians.

Thus, all along the line there are differences in objective reality, i.e., "dualism" in the objective world that is independent of the will and consciousness of individuals."

................

"Does it mean that we advise the labouring masses of the colonies to "separate" from the class-conscious European proletariat? Nothing of the kind. Now, as always, we stand and shall continue to stand for the closest association and merging of the class-conscious workers of the advanced countries with the workers, peasants and slaves of all the oppressed countries. We have always advised and shall continue to advise all the oppressed classes in all the oppressed countries, the colonies included, not to separate from us, but to form the closest possible ties and merge with us."

(V. I. Lenin, A CARICATURE OF MARXISM AND IMPERIALIST ECONOMISM, Written August-October 1916 First published in the magazine Zvezda Nos. 1 and 2, 1924)

"Our slogan is: against the chauvinists, even if they are revolutionary and republican -- against them and for an alliance of the international proletariat for the socialist revolution."

(V. I. Lenin, LETTERS FROM AFAR, March 7-26, 1917)