Översättning av en artikel av Lenin

Som vi vid ett antal tillfällen påtalat uppskattar vi i allra högsta grad bidrag från våra läsare. Nyheter, kommentarer, musiktips, med mera, är varmt välkomna. Eftersom vi under den tid som bloggen existerat lyckats skaffa oss en stabil läsarkrets spridd över hela landet, tror vi att bloggen kan vara ett medium för de kamrater som vill nå ut med ett budskap till de människor i Sverige som är intresserad av en konsekvent revolutionär politik i den proletära internationalismens och den stridbara antiimperialismens tecken. Med detta sagt, är det med glädje som vi idag kan presentera en översättning som en av våra läsare gjort av en artikel av Lenin. Kamraten har översatt texten från engelska och vi har korrigerat vissa mindre språkliga fel. Vi har dock inte gjort en korrektur läsning med det engelska originalet i hand. Möjligtvis ingår texten i SSIU, men vi har för tillfället inte tillgång till dessa och kan därför inte säga huruvida det sedan tidigare föreligger en officiell svensk översättning. Hursomhelst är textens publicering för viktig för att den ska fördröjas och vi hoppas att våra övriga läsare gör oss uppmärksamma på om det finns några viktigare översättningsfel i texten.

...

[Översatt från engelska utifrån Lenin Collected Works, band 10, Progress Publishers, 1965, Moskva]

Den nuvarande situationen i Ryssland och arbetarpartiets taktik

Det Ryska Socialdemokratiska Partiet går igenom en mycket svår tid. Undantagstillstånd, skjutningar och prygel, överfyllda fängelser, ett proletariat som är utmattat av svält, kaos i organisationen, förvärrad av förstörelsen av många av de klandestina centren och av bristen på legala sådana, och sist den kontrovers angående taktiken, vilken sammanfaller med den svåra uppgiften att återupprätta partienheten, skapar ofrånkomligen allt samman en viss oreda bland partistyrkorna.

Den formella vägen ut ur denna oreda är sammankallandet av partiets enhetskongress, och det är vår djupaste övertygelse att partiarbetarna bör göra sitt yttersta för att skynda på detta möte. Men, medan arbetet med att sammankalla kongressen fortsätter, så måste vi uppmärksamma alla, och verkligt seriöst diskutera, den extremt viktiga frågan om de mer djupliggande orsakerna till oredan. Strängt taget, frågan om att bojkotta Statsduman är bara en liten del av den stora frågan om att revidera partiets hela taktik. Och denna fråga, i sin tur, är bara en liten del av den stora frågan om den nuvarande situationen i Ryssland och det nuvarande ögonblickets betydelse i den ryska revolutionens historia.

Vi kan se två taktiska linjer, vilka uppkommer av två olika värderingar av det nuvarande ögonblicket. Vissa (se, t.ex. Lenins artikel i Molodaya Rossiya) anser att undertryckandet av upproret i Moskva och på andra ställen bara förbereder jordmånen och förhållandena för en annan, mer beslutsam, väpnad kamp. De ser det nuvarande ögonblickets verkliga betydelse i skingrandet av konstitutionella illusioner. De ser på de två storslagna revolutionsmånaderna (november och december) som en period under vilken den fredliga generalstrejken växte över i ett hela folkets väpnade uppror. Möjligheten av ett sådant uppror har bevisats; rörelsen har rests till ett högre plan; de breda massorna har tillägnat sig den nödvändiga praktiska kunskapen för framtida upprors segerrika genomförande; fredliga strejker har spelat ut sin roll. Denna erfarenhet måste samlas mycket noggrant; proletariatet måste få en möjlighet att återhämta sig; alla konstitutionella illusioner och alla idéer på att delta i Duman måste förkastas med eftertryck. Vi måste mer uthålligt och tålmodigt förbereda för ett nytt uppror och etablera närmare förbindelser med bondeorganisationerna, vilka med all sannolikhet kommer att resa sig i än större styrka framåt våren.



Andra värderar situationen annorlunda. Kamrat Plechanov har i nr 3 och nr 4 av sin Dnevnik formulerat denna andra värdering av läget mer konsekvent än någon annan, dock har han tyvärr inte på alla ställen fullt ut lagt fram sina idéer.

”Den politiska strejken, som började olägligt,” säger kamrat Plechanov, ”resulterade i 'väpnade uppror i Moskva , Rostov och på andra platser. Proletariatets styrka visade sig otillräcklig för seger. Det var inte svårt att förutse det. Och därför var det fel att resa vapen.” Den praktiska uppgiften för de klassmedvetna elementen av arbetarklassrörelsen ” är att peka ut proletariatets misstag för dem, och att förklara för dem hur riskfyllt det spel är som kallas väpnat uppror” Plechanov förnekar inte att han vill bromsa rörelsen. Han erinrar att Marx, sex månader innan Kommunen, varnade Parisproletariatet för alltför tidiga utbrott. ”Livets fakta har visat, ”säger Plechanov, ”att den taktik som vårt parti har följt under de senaste månaderna har varit osund. Med risk för fortsatta nederlag måste vi lära oss att införa nya taktiker” … ”Huvudsaken är att omedelbart lägga mycket större uppmärksamhet på arbetarnas fackföreningsrörelse”... ”Ett väldigt stort antal av våra kamrater har börjat gå upp i idén om det väpnade upproret i den grad att de inte kan lägga någon seriös uppmärksamhet på frågan om att hjälpa fackföreningsrörelsen”... Vi måste värna om stödet från de icke-proletära partierna och inte stöta bort dem med taktlösa aktioner.” Alldeles självklart ställer sig Plechanov också mot bojkotten av Duman (utan att säga om han är för ett deltagande i Duman, eller för att väljarna ska bilda ”revolutionära lokala självstyrelseorgan”, Menchevikernas älsklingsidé) ”Valagitationen i landsbygdsdistrikten kommer på ett skarpt sätt att ta upp jordfrågan”. Konfiskering av jorden har godkänts av båda sektioner av vårt parti och ”det är nu hög tid att sätta sina resolutioner i verket”.
Sådana är Plechanovs åsikter, som vi har lagt fram nästan helt som författaren själv formulerade dem i sin Dnevnik.

Vi hoppas att denna genomgång har övertygat läsaren om att frågan om taktiken i förhållande till Duman bara är en del av den allmänna frågan om taktiken, som i sin tur är underordnad frågan om hur det nuvarande momentet som helhet skall bedömas. Rötterna till meningsskiljaktigheterna angående taktiken kan sammanfattas med följande. Vissa säger att det är fel att ta upp vapen och betonar att riskerna med ett uppror förklaras och att tyngdpunkten flyttas till fackföreningsrörelsen. Både de andra och tredje strejkvågorna och upproret var misstag. Andra säger att det var nödvändigt att ta upp vapen, för annars skulle inte rörelsen ha höjt sig till ett högre plan, den skulle inte ha fått de nödvändiga praktiska erfarenheterna av uppror och inte heller frigjort sig från den fredliga strejkens trånga skrankor, vilken hade spelat ut sin roll som ett vapen i kampen. Så för vissa har frågan om upproret lagts på hyllan, åtminstone tills en ny situation uppkommer som tvingar oss att åter revidera taktiken. Den logiska slutsatsen av detta blir ofrånkomligen att vi måste anpassa oss till ”konstitutionen” (delta i Duman och arbeta kraftfullt i fackföreningsrörelsen). För andra, å andra sidan, så är det nu frågan om upproret kommer i främsta rummet, på grundval av de praktiska erfarenheter som har förvärvats, vilka har visat att det är helt möjligt att strida mot reguljära trupper, och som har föreslagit som omedelbar uppgift ett mer bevarande och mer tålmodigt förberedande för nästa utbrott, därav slagordet ”Bort med konstitutionella illusioner!”, och att ställa uppgiften med den legala fackföreningsrörelsen på en mer blygsam, och i vart fall inte på en ”huvudsaklig” plats.

Det är en självklarhet att vi måste bedöma tvistefrågan i ljuset av den nuvarande objektiva situationen och av en bedömning av de samhälliga krafterna, inte utifrån en önskan om någon viss handlingsplan. Vi tycker att Plechanovs åsikter är felaktiga. Hans bedömning av Moskvaupproret, sammanfattad i orden ”det var fel att ta upp vapen”, är extremt ensidig. Att lägga frågan om upproret på hyllan betyder att erkänna att den revolutionära perioden nått sitt slut och att en ”konstitutionell” period för den demokratiska revolutionen har inletts, vilket innebär att placera undertryckandet av Decemberupproren i Ryssland i samma fack som undertryckandet av upproren i Tyskland 1849. Självfallet är det inte omöjlighet för vår revolution att sluta på detta sätt och i ljuset av det nuvarande läget, när reaktionen håller på att bli hämningslös, är det ganska lätt att dra slutsatsen att ett sådant slut redan har inträffat. Det finns heller inte några tvivel om att det är mer tillrådligt att helt överge upprorsidén, om de objektiva förhållandena har gjort det omöjligt, än att slösa våra styrkor på nya och fruktlösa försök.

Men det skulle innebära att göra en alltför hastig allmän slutsats om sakernas tillstånd i det nuvarande momentet och upphöja det till lag för hela perioden. Har vi inte sett reaktionen rasa med hela sin vrede efter nära nog varje viktigt framsteg för vår revolution? Och har inte rörelsen rest sig igen, gång på gång, med mäktigare styrka trots reaktionen? Aristokratin har inte gått med på, trots de obönhörliga kraven, på någon enda samhällig utveckling, tvärtom, den går bakåt, och framkallar nu protester även från bourgeoisien, vilken välkomnade undertryckandet av upproret. Styrkan hos de revolutionära klasserna, arbetarna och bönderna, är långt ifrån uttömd. Den ekonomiska krisen och den finansiella oredan växer och blir alltmer tillspetsad, snarare än att avta. Sannolikheten för ett nytt utbrott, t.o.m. nu när det första upproret ännu inte har krossats helt, erkänns t.o.m. av den ”laglydiga” borgarpressen, vilken definitivt är fientliga gentemot uppror. Dumans farsartade karaktär framgår alltmer tydligt och hopplösheten i att Partiet skulle försöka delta i den blir alltmer obestridlig.






Det skulle vara en kortsiktig slavisk passivitet i den nuvarande situationen om vi lade frågan om upproret på hyllan i dessa omständigheter. Se hur Plechanov säger emot sig själv när han, å ena sidan starkt förordar att vi ska realisera resolutionerna angående agitation bland bönderna för jordkonfiskering, och, å andra sidan, varnar oss för att stöta bort oppositionspartierna genom taktlösa aktioner, och ”drömmer” om att jordfrågan ska ställas ”på sin spets” under valagitationen på landsbygden. Man kan säga säkert att de liberala jordägarna kommer att förlåta miljoner med ”taktlösa” aktioner, men de kommer aldrig att förlåta dig för att förorda jordens konfiskering. Det är alltså ingen konstigt att också Kadetterna är för att undertrycka bonderevolter med hjälp av trupper, med förbehållet att de, och inte byråkratin, ska ha befälet över trupperna (se prins Dolgorukovs artikel i Pravo). Vi kan vara helt säkra på att jordfrågan aldrig kommer att komma till sin spets lika tydligt i valagitation som den kom, som den kommer för närvarande, och som den kommer att komma utanför Duman och utanför valen genomförda med hjälp av polisen.

Vi har helt och hållet accepterat slagordet om jordkonfiskeringar. Men slagordet är bara ett ihåligt eko om det inte innebär seger i väpnat uppror, för bönderna möter nu inte bara reguljära trupper utan också legoknektar inhyrda av godsherrarna. När vi predikar konfiskering av jorden, kallar vi faktiskt bönderna att göra uppror. Och om vi inte vill hänge oss åt revolutionistisk frasmakeri, har vi då rätten att göra detta om vi inte kan räkna med resningar i städerna, med att arbetarna stödjer bönderna? Det skulle vara ett grymt hån om bönderna reser sig som en man för att konfiskera jorden och arbetarna skulle erbjuda dem samarbete med fackföreningar under polisförmyndarskap, istället för samarbete med stridande organisationer.

Vi har verkligen ingen grund för att lägga frågan om upproret på hyllan. Vi måste anpassa vår partitaktik för att passa det nuvarande reaktionsmomentet. Vi kan inte, och vi får inte, ge upp hoppet om att slutligen sammansmälta de tre separata upprorsströmmarna – arbetarnas, böndernas och den militära – till ett enda segerrikt uppror. Vi måste förbereda för detta, självklart utan att avstå från några ”lagliga” medel för att utvidga vår propaganda, agitation och organisation, men utan att hysa några illusioner om hållbarheten och vikten av dessa medel. Vi måste samla erfarenheterna från Moskva-, Donets-, Rostov- och andra uppror och sprida kunskapen om dem vitt och brett; vi måste på ett bevarande och tålmodigt sätt förbereda nya stridsstyrkor; träna och stålsätta dem i en serie av stridande gerillaoperationer. Det nya utbrottet kanske inte kommer under våren, men det närmar sig, och med all sannolikhet är det inte långt borta. Vi måste möta det beväpnade, på ett militärt sätt, och förberedda för bestämda offensiva operationer.



Vi kommer här att göra en utvikning om stridsgruppernas gerillaoperationer. Vi anser att det är fel att likställa dessa operationer med den gamla typen av terrorism. Terrorismen bestod av hämndaktioner mot individer. Terrorismen var sammansvärjningar av grupper av intellektuella. Terrorismen reflekterade på intet sätt stämningarna bland massorna. Terrorismen tjänade aldrig till att träna upp stridande ledare ur massorna. Terrorismen var resultatet – och också symtomet och åtföljaren – av bristen på tro på upproret, och av frånvaron av förutsättningar för uppror.

Gerillaoperationer är inte hämndaktioner utan militära aktioner. De påminner lika lite om äventyrligheter som hemsökandet av fiendens bakre led med räder av jägare påminner om dödandet av en individ i en duell eller genom mord. Gerillaoperationer genomförda av stridsgrupper – vilka har bildats för länge sedan av båda fraktionerna av socialdemokratin i alla rörelsens viktiga center och som består huvudsakligen av arbetare – reflekterar tveklöst, klart och direkt massornas stämningar.

Gerillaoperationer av stridsgrupperna tränar direkt stridande ledare ur massorna. Dagens gerillaoperationer av stridsgrupperna härrör inte ur en brist på tro på upproret, och genomförs inte för att uppror är omöjligt; tvärtom är de väsentliga komponenter i det pågående upproret. Självklart kan man i alla saker och alltid göra misstag: för tidiga och onödiga upprorsförsök är möjliga; så ock övernitiskhet och excesser, vilket alltid och definitivt är skadligt, och kan skada även den bästa taktik. Men faktum är att i de flesta rent ryska center har vi hittills lidit av den andra ytterligheten, d.v.s. bristande initiativ bland våra stridsgrupper, brist på stridserfarenhet, och bristande beslutsamhet i deras aktiviteter. I denna aspekt har vi överträffats av Kaukasus, Polen och de baltiska provinserna, alltså de center där rörelsen har lämnat den gamla terrorismen längst bakom sig, där förberedelserna för upproret har gjorts bäst, och där den proletära kampen klart och mest livligt har en masskaraktär.

Vi måste hinna ifatt dessa center. Vi får inte hålla tillbaka utan sporra stridsgrupperna till gerillaoperationer om vi vill förbereda upproret annat än i ord, och om vi erkänner att proletariatet på allvar är redo för uppror.
Den ryska revolutionen började med petitioner till tsaren för frihet. Skjutningar, reaktion och Trepovism krossade inte utan gav syre till rörelsens flammor. Revolutionen tog ett andra steg framåt. Den tvingade med kraft tsaren att erkänna friheten. Den försvarade friheten med vapen i hand. Den lyckades inte vid det första försöket. Skjutningar, reaktion och Dubasovism kan inte krossa rörelsen, de kommer att ge syre åt flammorna. Det som sker inför oss är det tredje steget, vilket kommer att avgöra utgången av revolutionen: det revolutionära folkets kamp för en makt som verkligen kommer att introducera frihet. I denna kamp, måste vi räkna med stödet från de demokratiskt-revolutionära partierna och inte från oppositionspartierna. Sida vid sida med det socialistiska proletariatet kommer de demokratiska och revolutionära bönderna att marschera. Det kommer att bli en storslagen och mödosam kamp, en kamp för slutförandet av, för den fullständiga segern för, den demokratiska revolutionen. Men alla tecken nu visar på att en sådan kamp närmar sig genom händelsernas förlopp. Låt oss försäkra oss om att den nya vågen finner det ryska proletariatet med en ny nivå av stridsberedskap.