POLITISK SOMMARMIDDAG
Så här lagar vi pasta revisionista italiana.
Om pasta vill vi nu sjunga en visa.
Det är den italienarna helst vill spisa.
För dess utseende finns det inga normer.
Den finns i de mest fantastiska former .
Trekantig, fyrkantig, smal eller bred,
blomformad, stjärnformad - allt slinker ned.
Fyllning kan lagas av olika saker
för skilda intressen och växlande smaker.
Tomatsåsen häller vi över till slut.
Nu ser det rött och aptitligt ut.
Och om du nu en extra krydda behöver:
strö lite påvlig förbannelse över!
Bra för marqui'er med goda dagar.
Skadligt för ärliga arbetarmagar.
Visar inlägg med etikett MARXISTISKT FORUM. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett MARXISTISKT FORUM. Visa alla inlägg
tisdag 24 maj 2011
Dikt: Politisk Sommarmiddag
Idag publicerar vi en dikt, som vi hämtat ur Marxistiskt Forum Nr 1-2/1977, som ska vara skriven av en Johanna Schwartz.
onsdag 15 september 2010
Marxistiskt Forum nr 1-71: STöD DET POLSKA FOLKETS KAMP!
Vi publicerar idag ett uttalande från KFML som publicerades i Marxistiskt Forum nummer 1 1971. Texten är uppenbarligen inte rykande aktuell, men vi finner ändå ett värde i att publicera den. Uttalande visar hur dåtidens svenska revolutionärer understödde arbetarklassens kamp mot härskarna i de länder som förvandlats från socialistiska till "diktaturer av Hitlertyp". Revolutionärer av idag behöver inte be om ursäkt för vad revisionismen ställde till med i Östeuropa eller Sovjetunionen. Det som vi dock måste göra är att lära av erfarenheterna under uppbyggnaden av de socialistiska länder, hur klasskampen fortsatte i dessa och veta hur förhindra att utsugarna åter kommer till makten.
............
STöD DET POLSKA FOLKETS KAMP!
Den 14 december utbröt omfattande strejker och demonstrationer i Polen mot de enorma prishöjningar, som de makthavande genomfört mot ett folk, som redan tidigare levde under svåra förhållanden. Kampen, med varvsarbetarna i Gdansk i spetsen, spred sig över ett flertal städer bl.a. Gdansk, Szezecin (Stettin), Slupsk, Gdynia, Sopot. Det polska folkets militanta kamp gjorde myndigheterna skräckslagna och de satte in stora militärstyrkor för att kväsa revolten. Många personer dödades, enligt polsk TV 50 personer enbart i Gdansk. För att lugna folket tvingades Gomulka, det polska revisionistpartiets ledare, att avgå och Edward Giereck utnämndes till hans efterträdare. Bland det första denne Giereck gjorde var att hålla ett TV-tal för att föra polackerna bakom ljuset. Han försvarade det militära övervåldet och talade vackert om att hjälpa "barnfamiljerna och de lågavlönade” men nämnde inte ett ord om att upphäva prishöjningarna. Han gjorde klart att den nya regimen kommer att föra samma underkastelsens politik gentemot Sovjetunionen som tidigare Gomulka.
I Polen, ett land där arbetarklassen tidigare hade makten, har nu revisionister tagit över ledningen i kommunistpartiet och statsapparaten. En ny överklass av partipampar och företagsledare, som passande benämns byråkratkapitalister, härskar över folket och har förvandlat Polen till ett kapitalistiskt land. I Sovjetunionen har en liknande utveckling ägt rum, med den skillnaden att den nya härskande klassen där är mycket mäktigare. Byråkratkapitalisterna i Polen backas upp av härskarna i Sovjetunionen och i gengäld utlämnar de Polens folk och naturrikedomar att plundras enligt känt kolonialt mönster. I takt med att socialismen avskaffats och landet utlämnats har levnadsförhållandena för den stora massan i Polen försämrats. För att nu klara sig ur de allt större ekonomiska problemen försöker revisionistledarna vältra över bördorna på folket.
Men det polska folket har revolutionära traditioner och kommer inte att låta sig förtryckas i evighet. I själva verket lever revisionistledarna i Östeuropa och Sovjetunionen på en krutdurk, som när som helst kan explodera. Det tjeckiska folkets och nu det polska folkets kamp är ett förebud om att arbetarklassen och dess bundsförvanter kommer att resa sig som en man i land efter land för att störta byråkratkapitalisterna och återupprätta arbetarklassens stat, dvs. socialismen.
LEVE DET POLSKA FOLKETS KAMP!
LEVE SOCIALISMEN!
23.12,.1970 Arbetsutskottet
KOMMUNISTISKA FÖRBUNDET MARXIST-LENINISTERNA (KFML)
............
STöD DET POLSKA FOLKETS KAMP!
Den 14 december utbröt omfattande strejker och demonstrationer i Polen mot de enorma prishöjningar, som de makthavande genomfört mot ett folk, som redan tidigare levde under svåra förhållanden. Kampen, med varvsarbetarna i Gdansk i spetsen, spred sig över ett flertal städer bl.a. Gdansk, Szezecin (Stettin), Slupsk, Gdynia, Sopot. Det polska folkets militanta kamp gjorde myndigheterna skräckslagna och de satte in stora militärstyrkor för att kväsa revolten. Många personer dödades, enligt polsk TV 50 personer enbart i Gdansk. För att lugna folket tvingades Gomulka, det polska revisionistpartiets ledare, att avgå och Edward Giereck utnämndes till hans efterträdare. Bland det första denne Giereck gjorde var att hålla ett TV-tal för att föra polackerna bakom ljuset. Han försvarade det militära övervåldet och talade vackert om att hjälpa "barnfamiljerna och de lågavlönade” men nämnde inte ett ord om att upphäva prishöjningarna. Han gjorde klart att den nya regimen kommer att föra samma underkastelsens politik gentemot Sovjetunionen som tidigare Gomulka.
I Polen, ett land där arbetarklassen tidigare hade makten, har nu revisionister tagit över ledningen i kommunistpartiet och statsapparaten. En ny överklass av partipampar och företagsledare, som passande benämns byråkratkapitalister, härskar över folket och har förvandlat Polen till ett kapitalistiskt land. I Sovjetunionen har en liknande utveckling ägt rum, med den skillnaden att den nya härskande klassen där är mycket mäktigare. Byråkratkapitalisterna i Polen backas upp av härskarna i Sovjetunionen och i gengäld utlämnar de Polens folk och naturrikedomar att plundras enligt känt kolonialt mönster. I takt med att socialismen avskaffats och landet utlämnats har levnadsförhållandena för den stora massan i Polen försämrats. För att nu klara sig ur de allt större ekonomiska problemen försöker revisionistledarna vältra över bördorna på folket.
Men det polska folket har revolutionära traditioner och kommer inte att låta sig förtryckas i evighet. I själva verket lever revisionistledarna i Östeuropa och Sovjetunionen på en krutdurk, som när som helst kan explodera. Det tjeckiska folkets och nu det polska folkets kamp är ett förebud om att arbetarklassen och dess bundsförvanter kommer att resa sig som en man i land efter land för att störta byråkratkapitalisterna och återupprätta arbetarklassens stat, dvs. socialismen.
LEVE DET POLSKA FOLKETS KAMP!
LEVE SOCIALISMEN!
23.12,.1970 Arbetsutskottet
KOMMUNISTISKA FÖRBUNDET MARXIST-LENINISTERNA (KFML)
torsdag 9 september 2010
Artikel ur Marxistiskt Forum nr 1-2 1977: Kommunistiska veteraner
Vi publicerar idag en artikel ur Marxistiskt Forum som ger en inblick i hur Sveriges Kommunistiska Parti urartade under tiden kring andra världskrigets slut. Vi tycker texten är synnerligen viktig än idag. Som den kommunistiske veteranen Östen säger i en av intervjuerna: "Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel"
.................
MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 70-74
Kommunistiska veteraner:
"Partiledningen hade ambitioner att komma med i regeringen"
Två kommunistiska veteraner ger här sin syn på varför gamla SKP spårade ur och blev revisionistiskt.
Namn: Östen.
Född: i Kville Härad, sex mil norr om Uddevalla.
Yrke: jobbade som barn hos bönder i trakten, tillsammans med fadern i AK-jobb i början av20-talet (vägbyggen). Stenhuggare 1924 och har fortsatt inom stenindustrin i Göteborg.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Jag gör inte anspråk på att vara särskilt duktig. Jag har alltid levt i skymundan. Det säger Östen, göteborgare och kommunist sedan början av 30-talet. Han är en av de kamrater som upplevt hetsen mot kommunister i fackföreningarna under 40-talet och under det "kalla kriget". Från gräsrotsnivå har han upplevt stolta perioder i partiets historia - men också dess urartning till ett revisionistiskt parti under efterkrigstiden.
– Efter kriget fanns det en stor entusiasm för Sovjetunionen. Jag minns en gång att kassören i fackföreningen kom och klappade mig på axeln och sa att
"vi får nog skapa någonting sånt som i Sovjetunionen". Han var socialdemokrat och några år tidigare hade han hållit LO:s cirkulär nr 3 i handen på ett möte - det formulär som förbjöd kommunister att väljas till förtroendeposter.
– Men efter kriget var allt annorlunda. Partiet gick framåt i valet -47. Framgångarna grundades på arbetarnas entusiasm för att Sovjetunionen vunnit kriget. Det slog hårt igen, när borgarna började ändra historien och påstod att det var Amerikas hjälp som gjort att kriget mot nazisterna vanns.
Studierna
– Under de här åren skyfflades medlemmar in i partiet på mycket lösa politiska grunder. Värre var att den politiska
skolningen upphörde i partiet, så de nya medlemmarna blev lätta offer för den borgerliga och socialdemokratiska propagandan under 50-talet.
– På 30-talet studerade vi mycket i partiet. Vi samlades på söndagsmorgnarna och diskuterade partiets arbete. Nu började direktiven komma uppifrån och politiken förankrades aldrig bland medlemmarna.
– Visst litade vi på partiledningen, även när våra egna känslor gjorde uppror mot direktiven. Men det var svårt många gånger.
"Enhetsfronten"
Svårt var det, när partiet började söka enhetsfront med socialdemokratin på socialdemokratins villkor.
– I fackföreningsvalen tog vi några kommunister och några socialdemokrater och satte upp på en gemensam lista.
Socialdemokraterna var ofta inte ens tillfrågade! Och när partiet beslöt, att inte anordna egna demonstrationer 1 maj - ja, det var rena kapitulationen.
– Partidisciplinen gjorde att jag gick med i sossarnas tåg om än med olust och lyssnade till anti-kommunistiska talare.
– Jag tror att partiledningen efter kriget hade ambitioner att komma med i regeringen och för den sakens skull upphörde det självständiga partiarbetet och vi kapitulerade inför socialdemokratin.
Sovjetunionen
Det värsta på 50-talet var inte hetsen från socialdemokratin och borgarna. Värre var SUKP:s 20: e partikongress.
– På en natt ställdes allt vi arbetat för på huvudet. I nätter och dagar hade vi kämpat för att försvara arbetarstaten Sovjetunionen under alla år. Sen kommer Chrusjtjov och spottar oss i ansiktet och säger, att allt som borgarklassen sagt om oss är riktigt.
– Det fanns ingen möjlighet att tro allt vad som sades om Stalin. Visst låg det någonting i kritiken mot personkulten, talet om "lille far Stalin" och smickret. Men det var de som detroniserade Stalin som var de värsta krypdjuren!
– Kinesernas kritik mot Chrusjtjov fick vi aldrig reda på genom partiet. Jag fick tag på deras brev privat. Så illa kineserna behandlats. Men det tog tid efter det innan jag verkligen insåg hur verkligt illa det gått i Sovjetunionen.
Det tar tid att rucka på det obegränsade förtroende vi haft för Sovjet i alla år. Men jag blev övertygad och jag var med när KFML bildades.
– Jag har ingen förståelse för dem som stannat i det gamla partiet, som norrbottningarna till exempel, de slåss för ett land - inte för en ide.
Framtiden
– I Vietnam, Laos och Kampuchea har de fattiga folken visat, att de kan uträtta fantastiska hjältedåd. Det kan nog vi med. Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel. •
.........
Namn: Vera.
Född: i början på seklet i Göteborg.
Yrke: sömmerska.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Vi var dåligt skolade och förstod inte att det var revisionismen som började ta makten i partiet efter kriget. Men visst märkte vi bristerna i partiet. Den demokratiska centralismen praktiserades inte, partiet var toppstyrt. Kritiken och självkritiken fungerade inte och studierna var mycket sporadiska. Det är tre orsaker som Vera ser till att det kommunistiska partiet kunde urarta och revisionister ta makten i partiet. Vera gick med i SKP i början på 30-talet. året därpå blev hon ansvarig för kvinnoarbetet i västra Sverige.
– Männen var kolossalt dominerande i partiet, berättar Vera. Orsaken var de stora barnkullarna, avsaknaden av barnkrubbor och det tunga hemarbetet.
– Vi bildade kvinnoaktiver i anknytning till de kommunistiska arbetarkommunerna för att aktivera kvinnornaoch dra med dem i kampen. På söndagarna gick vi och sålde "Arbetarkvinnornas tidning" i husen och vi höll möten för att kämpa för lika lön, kommunala tvättstugor, enklare hemarbete och abortfrågan.
Svenska kvinnors vänster förbund
Efter kriget bildades Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV). Svenska kvinnors vänsterförbund hade startats 1914 som "Frisinnade kvinnor" i kamp mot krigspsykosen, för demokrati och kvinnornas likställdhet. Namnet SKV antogs 1931. Nu beslöt förbundet att bli en del av KDV och de kommunistiska kvinnorna började arbeta inom förbundet.
– Då förbjöds de socialdemokratiska kvinnorna att arbeta inom SKV eftersom portarna öppnats för oss kommunister.
Organisationen växte. Västra avdelningen, där Vera var ordförande, delades i fem och hon blev ordförande i samarbetskommittén i Göteborg. 1955 blev hon ombudsman i förbundet.
Fredsrörelsen
– Fredsfrågan dominerade vårt arbete inom SKV. Den hade vuxit fram via motståndsrörelsen i världskriget och Stockholmsappellen. Vi gjorde en kolossal insats med namninsamling och propaganda.
- Här i Göteborg var socialdemokraterna de värsta motståndarna. Så upplevde vi det åtminstone. Själv arbetade jag på en stor ateljé med 40 sömmerskor och alla hade skrivit på appellen. Då skrev Ny tid om SKV som en "kommunistisk täckorganisation". Efter den artikeln gick listan runt på ateljén igen och de flesta strök sina namn!
Hetsen var fruktansvärd.
Enhetsfronten
– Det var i det läget partiledningen sökte enhetsfront med socialdemokratin. Redan då fanns det ett starkt motstånd i den kommunistiska arbetarkommunen mot att gå med socialdemokraterna 1 maj. Skulle vi gå och lyssna till angrepp mot vårt parti? Tveksamheten till partiledningens enhetsfrontspolitik gjorde att de flesta passiviserades.
- Enhetsfronten påbjöds uppifrån och den övertygade aldrig kamraterna, därför var det heller aldrig något helhjärtatarbete för enhet underifrån.
- Själv deltog jag i enhetsdemonstrationerna på 50-talet en enda gång. Det var SKV som föreslog stöd till vissa paroller och jag gick med som ombudsman för
förbundet.
Toppstyrning
– I partistyrelsen fördes nog diskussioner men sedan där lagts fast en uppfattning så blev det partiets linje utan några diskussioner i grundorganisationerna.
Så var det när partiets kvinnor gick med i SKV och när det kommunistiska ungdomsförbundet upplöstes. Det gällde också stora riksdagsfrågor - aldrig fick vi diskutera och ta ställning till omsfrågan. Det rapporterades på möten men det var aldrig de grundliga diskussioner vi nu har i SKP.
– Vi fick rapporter från kongressen 53 där Set Persson lämnade partiet. Men något material från båda sidor nådde aldrig ut till oss.
– Inte heller fungerade kritiken och självkritiken. Om något kritiskt sas, betraktades det som "angrepp" på partiet och inte som en granskning av vår gemensamma politik.
– Under sådana omständigheter kunde partiet begå fel, som aldrig klarades ut. Det behövs kunskaper och diskussion i ett kommunistiskt parti.
Sovjetunionen
– Rapporterna från SUKP-kongressen -56 var chockerande. Visst tvivlade många på vad som sades om Stalin. Men vi fick bara rapporter om vad som sagts. Det fördes ingen diskussion om vad som var rätt eller fel och inget sades senare om de kinesiska kamraternas avvikande uppfattningar. Det var en rad "avslöjanden" och vårt parti anammade Chrusjtjovs ståndpunkter.
– Vid Stalins död hade vi ett högtidligt möte i Konserthuset till den store proletäre ledarens ära. Sen avslöjades han som den värsta skurk! Visst var det chockerande, men hade partiet sagt det så var det väl så, tänkte vi, och vad hade vi att komma med mot partiet?
– Set Perssons tidning "Revolt" avslöjade Chrusjtjov . Men Set framställdes som partifiende. En gång höll han möte på Kungstorget och då stod partiets ombudsmän i utkanten av torget och noterade vilka partimedlemmar som var närvarande!
– Nej, det var inte lätt när vi tvekade.
Eftersom vi bara hade praktiskt erfarenhet av revisionism men ingen skolning så var det svårt att se vad som skett i Sovjetunionen och i partiet.
FNL-rörelsen
– Jag fick upp ögonen för partiets politik i Vietnamfrågan första gången på ett kommunmöte. Där cirkulerade ett flygblad för "Fred i Vietnam". Nils Holmberg och en del andra kamrater talade emot bristerna i flygbladet. Inte kunde vi ta ställning för "fred" och vara neutrala till det imperialistiska överfallet på
Vietnam.
– På ett annat möte föreslog en kamrat att vi skulle starta marxistiska studiecirklar. Hermansson var närvarande på mötet och gick emot förslaget och det röstades ner. Det gjorde mig mycket upprörd - vad är det för marxister som går emot marxistiska studier?
KFML
– Programförslaget inför 1967 års kongress var förvånande. Där talades om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och jag upplevde det som rena socialdemokratin. Vi inbjöd kamrater från Marxistiska Sällskapet till vår grundorganisation för att diskutera frågorna. Då stod det klart vad det handlade om. Fjorton av oss i grundorganisationen samlades två veckor efter kongressen och skrev gemensamt vår utträdesansökan i partiet och gick med i KFML för att återupprätta det kommunistiska partiet.
– Många i min generation var för trötta för att börja någonting nytt och kanske var de inte medvetna om vidden av bristerna i det gamla partiet. Deras kritik resulterade i passivitet.•
.................
MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 70-74
Kommunistiska veteraner:
"Partiledningen hade ambitioner att komma med i regeringen"
Två kommunistiska veteraner ger här sin syn på varför gamla SKP spårade ur och blev revisionistiskt.
"I den bohuslänska stenindustrin kom jag i kontakt med arbetarrörelsen. Syndikalisterna väckte klasskänslorna. Men det fattades någonting hos dem. Jag fick läst Lenins arbete om staten och revolutionen. Det blev avgörande och jag sökte medlemskap i det kommunistiska paritet."
Namn: Östen.
Född: i Kville Härad, sex mil norr om Uddevalla.
Yrke: jobbade som barn hos bönder i trakten, tillsammans med fadern i AK-jobb i början av20-talet (vägbyggen). Stenhuggare 1924 och har fortsatt inom stenindustrin i Göteborg.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Jag gör inte anspråk på att vara särskilt duktig. Jag har alltid levt i skymundan. Det säger Östen, göteborgare och kommunist sedan början av 30-talet. Han är en av de kamrater som upplevt hetsen mot kommunister i fackföreningarna under 40-talet och under det "kalla kriget". Från gräsrotsnivå har han upplevt stolta perioder i partiets historia - men också dess urartning till ett revisionistiskt parti under efterkrigstiden.
– Efter kriget fanns det en stor entusiasm för Sovjetunionen. Jag minns en gång att kassören i fackföreningen kom och klappade mig på axeln och sa att
"vi får nog skapa någonting sånt som i Sovjetunionen". Han var socialdemokrat och några år tidigare hade han hållit LO:s cirkulär nr 3 i handen på ett möte - det formulär som förbjöd kommunister att väljas till förtroendeposter.
– Men efter kriget var allt annorlunda. Partiet gick framåt i valet -47. Framgångarna grundades på arbetarnas entusiasm för att Sovjetunionen vunnit kriget. Det slog hårt igen, när borgarna började ändra historien och påstod att det var Amerikas hjälp som gjort att kriget mot nazisterna vanns.
Studierna
– Under de här åren skyfflades medlemmar in i partiet på mycket lösa politiska grunder. Värre var att den politiska
skolningen upphörde i partiet, så de nya medlemmarna blev lätta offer för den borgerliga och socialdemokratiska propagandan under 50-talet.
– På 30-talet studerade vi mycket i partiet. Vi samlades på söndagsmorgnarna och diskuterade partiets arbete. Nu började direktiven komma uppifrån och politiken förankrades aldrig bland medlemmarna.
– Visst litade vi på partiledningen, även när våra egna känslor gjorde uppror mot direktiven. Men det var svårt många gånger.
"Enhetsfronten"
Svårt var det, när partiet började söka enhetsfront med socialdemokratin på socialdemokratins villkor.
– I fackföreningsvalen tog vi några kommunister och några socialdemokrater och satte upp på en gemensam lista.
Socialdemokraterna var ofta inte ens tillfrågade! Och när partiet beslöt, att inte anordna egna demonstrationer 1 maj - ja, det var rena kapitulationen.
– Partidisciplinen gjorde att jag gick med i sossarnas tåg om än med olust och lyssnade till anti-kommunistiska talare.
– Jag tror att partiledningen efter kriget hade ambitioner att komma med i regeringen och för den sakens skull upphörde det självständiga partiarbetet och vi kapitulerade inför socialdemokratin.
Sovjetunionen
Det värsta på 50-talet var inte hetsen från socialdemokratin och borgarna. Värre var SUKP:s 20: e partikongress.
– På en natt ställdes allt vi arbetat för på huvudet. I nätter och dagar hade vi kämpat för att försvara arbetarstaten Sovjetunionen under alla år. Sen kommer Chrusjtjov och spottar oss i ansiktet och säger, att allt som borgarklassen sagt om oss är riktigt.
– Det fanns ingen möjlighet att tro allt vad som sades om Stalin. Visst låg det någonting i kritiken mot personkulten, talet om "lille far Stalin" och smickret. Men det var de som detroniserade Stalin som var de värsta krypdjuren!
– Kinesernas kritik mot Chrusjtjov fick vi aldrig reda på genom partiet. Jag fick tag på deras brev privat. Så illa kineserna behandlats. Men det tog tid efter det innan jag verkligen insåg hur verkligt illa det gått i Sovjetunionen.
Det tar tid att rucka på det obegränsade förtroende vi haft för Sovjet i alla år. Men jag blev övertygad och jag var med när KFML bildades.
– Jag har ingen förståelse för dem som stannat i det gamla partiet, som norrbottningarna till exempel, de slåss för ett land - inte för en ide.
Framtiden
– I Vietnam, Laos och Kampuchea har de fattiga folken visat, att de kan uträtta fantastiska hjältedåd. Det kan nog vi med. Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel. •
.........
"Det var arbetslösheten i början av 20-talet som gjorde att jag började fundera. Jag sökte mig till socialistiska boklådor och började läsa socialistisk litteratur."
Namn: Vera.
Född: i början på seklet i Göteborg.
Yrke: sömmerska.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Vi var dåligt skolade och förstod inte att det var revisionismen som började ta makten i partiet efter kriget. Men visst märkte vi bristerna i partiet. Den demokratiska centralismen praktiserades inte, partiet var toppstyrt. Kritiken och självkritiken fungerade inte och studierna var mycket sporadiska. Det är tre orsaker som Vera ser till att det kommunistiska partiet kunde urarta och revisionister ta makten i partiet. Vera gick med i SKP i början på 30-talet. året därpå blev hon ansvarig för kvinnoarbetet i västra Sverige.
– Männen var kolossalt dominerande i partiet, berättar Vera. Orsaken var de stora barnkullarna, avsaknaden av barnkrubbor och det tunga hemarbetet.
– Vi bildade kvinnoaktiver i anknytning till de kommunistiska arbetarkommunerna för att aktivera kvinnornaoch dra med dem i kampen. På söndagarna gick vi och sålde "Arbetarkvinnornas tidning" i husen och vi höll möten för att kämpa för lika lön, kommunala tvättstugor, enklare hemarbete och abortfrågan.
Svenska kvinnors vänster förbund
Efter kriget bildades Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV). Svenska kvinnors vänsterförbund hade startats 1914 som "Frisinnade kvinnor" i kamp mot krigspsykosen, för demokrati och kvinnornas likställdhet. Namnet SKV antogs 1931. Nu beslöt förbundet att bli en del av KDV och de kommunistiska kvinnorna började arbeta inom förbundet.
– Då förbjöds de socialdemokratiska kvinnorna att arbeta inom SKV eftersom portarna öppnats för oss kommunister.
Organisationen växte. Västra avdelningen, där Vera var ordförande, delades i fem och hon blev ordförande i samarbetskommittén i Göteborg. 1955 blev hon ombudsman i förbundet.
Fredsrörelsen
– Fredsfrågan dominerade vårt arbete inom SKV. Den hade vuxit fram via motståndsrörelsen i världskriget och Stockholmsappellen. Vi gjorde en kolossal insats med namninsamling och propaganda.
- Här i Göteborg var socialdemokraterna de värsta motståndarna. Så upplevde vi det åtminstone. Själv arbetade jag på en stor ateljé med 40 sömmerskor och alla hade skrivit på appellen. Då skrev Ny tid om SKV som en "kommunistisk täckorganisation". Efter den artikeln gick listan runt på ateljén igen och de flesta strök sina namn!
Hetsen var fruktansvärd.
Enhetsfronten
– Det var i det läget partiledningen sökte enhetsfront med socialdemokratin. Redan då fanns det ett starkt motstånd i den kommunistiska arbetarkommunen mot att gå med socialdemokraterna 1 maj. Skulle vi gå och lyssna till angrepp mot vårt parti? Tveksamheten till partiledningens enhetsfrontspolitik gjorde att de flesta passiviserades.
- Enhetsfronten påbjöds uppifrån och den övertygade aldrig kamraterna, därför var det heller aldrig något helhjärtatarbete för enhet underifrån.
- Själv deltog jag i enhetsdemonstrationerna på 50-talet en enda gång. Det var SKV som föreslog stöd till vissa paroller och jag gick med som ombudsman för
förbundet.
Toppstyrning
– I partistyrelsen fördes nog diskussioner men sedan där lagts fast en uppfattning så blev det partiets linje utan några diskussioner i grundorganisationerna.
Så var det när partiets kvinnor gick med i SKV och när det kommunistiska ungdomsförbundet upplöstes. Det gällde också stora riksdagsfrågor - aldrig fick vi diskutera och ta ställning till omsfrågan. Det rapporterades på möten men det var aldrig de grundliga diskussioner vi nu har i SKP.
– Vi fick rapporter från kongressen 53 där Set Persson lämnade partiet. Men något material från båda sidor nådde aldrig ut till oss.
– Inte heller fungerade kritiken och självkritiken. Om något kritiskt sas, betraktades det som "angrepp" på partiet och inte som en granskning av vår gemensamma politik.
– Under sådana omständigheter kunde partiet begå fel, som aldrig klarades ut. Det behövs kunskaper och diskussion i ett kommunistiskt parti.
Sovjetunionen
– Rapporterna från SUKP-kongressen -56 var chockerande. Visst tvivlade många på vad som sades om Stalin. Men vi fick bara rapporter om vad som sagts. Det fördes ingen diskussion om vad som var rätt eller fel och inget sades senare om de kinesiska kamraternas avvikande uppfattningar. Det var en rad "avslöjanden" och vårt parti anammade Chrusjtjovs ståndpunkter.
– Vid Stalins död hade vi ett högtidligt möte i Konserthuset till den store proletäre ledarens ära. Sen avslöjades han som den värsta skurk! Visst var det chockerande, men hade partiet sagt det så var det väl så, tänkte vi, och vad hade vi att komma med mot partiet?
– Set Perssons tidning "Revolt" avslöjade Chrusjtjov . Men Set framställdes som partifiende. En gång höll han möte på Kungstorget och då stod partiets ombudsmän i utkanten av torget och noterade vilka partimedlemmar som var närvarande!
– Nej, det var inte lätt när vi tvekade.
Eftersom vi bara hade praktiskt erfarenhet av revisionism men ingen skolning så var det svårt att se vad som skett i Sovjetunionen och i partiet.
FNL-rörelsen
– Jag fick upp ögonen för partiets politik i Vietnamfrågan första gången på ett kommunmöte. Där cirkulerade ett flygblad för "Fred i Vietnam". Nils Holmberg och en del andra kamrater talade emot bristerna i flygbladet. Inte kunde vi ta ställning för "fred" och vara neutrala till det imperialistiska överfallet på
Vietnam.
– På ett annat möte föreslog en kamrat att vi skulle starta marxistiska studiecirklar. Hermansson var närvarande på mötet och gick emot förslaget och det röstades ner. Det gjorde mig mycket upprörd - vad är det för marxister som går emot marxistiska studier?
KFML
– Programförslaget inför 1967 års kongress var förvånande. Där talades om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och jag upplevde det som rena socialdemokratin. Vi inbjöd kamrater från Marxistiska Sällskapet till vår grundorganisation för att diskutera frågorna. Då stod det klart vad det handlade om. Fjorton av oss i grundorganisationen samlades två veckor efter kongressen och skrev gemensamt vår utträdesansökan i partiet och gick med i KFML för att återupprätta det kommunistiska partiet.
– Många i min generation var för trötta för att börja någonting nytt och kanske var de inte medvetna om vidden av bristerna i det gamla partiet. Deras kritik resulterade i passivitet.•
tisdag 31 augusti 2010
Marxistiskt Forum om Irland
Det är inte ovanligt att många har en felaktig föreställning om hur den revolutionära rörelsen faktiskt såg ut och vad den faktiskt sysslade med. De av de härskande sprida nidbilderna har även nästintill cementerats inom vad som kan kallas dagens ”vänster”. En del av att återkräva vårt historiska arv är därför att faktiskt klargöra vad dåtidens revolutionärer i Sverige sysslade med. I detta syfte publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum från 1971 som behandlar Irland och kampen där. Att OIRAs tidning såldes av SKP var det kanske inte så många som visste? Vi publicerar nedan artikeln, och även en översättning ur the United Irishman som finns med i samma nummer av MF, som ett historiskt intressant dokument utan att vi för den delen hyser samma ståndpunkter som artikelförfattarna rörande de problem som avhandlas.
Marxistiskt Forum nummer 5 1971, sidorna 47-63
Irland - gevärets år
Rapporterna från händelserna på Nordirland har under hösten kommit tätt. Det har skrivits om "IRA-terroristerna", om den engelska armen, om stridigheter mellan protestanter och katoliker och om pastor Paisley och hans män. Men om orsakerna till det tillspetsade läget har skrivits litet eller inget. I denna artikel ska vi försöka reparera bristen och peka på några av de grundläggande orsakerna. Vi vill visa att roten till det onda är den engelska imperialismens dominans och förtryck av hela Irland och vi vill visa på perspektiven framåt för kampen.
ENGLANDS EUROPEISKA KOLONI
Englands inflytande och ockupation av Irland sträcker sig långt tillbaka till medeltiden och denna dominans har under århundradenas lopp stadigt, stärkts. Särskilt tydligt, blev detta efter den påtvingade unionen med England år 1801, som drevs igenom efter ett misslyckat nationellt uppror. Irlands beroendeförhållande till England kom att, uppvisa alla de typiska koloniala dragen - den inhemska industrin ströps utsugningen av bönderna ökade starkt och jordbruksproduktionen lades om för att tillfredsställa engelska behov. För det irländska folket medförde det svält och massemigration. Under den stora hungerkatastrofen på 1840-talet svalt ca 1 miljon människor ihjäl och 1 miljon emigrerade. Samtidigt, som folk dog som flugor exporterades spannmål som skulle ha räckt, till för att föda en befolkning dubbelt så stor som Irlands!
Ur förtrycket föddes många nationella uppror. Under slutet av l800-talet växte rörelsen för ett självständigt och fritt Irland. Den s.k. Home Rule-rörelsen leddes av den irländska nationella bourgeoisien och småbourgeoisienmen vann stöd från alla samhällets klasser. Kraven var nationell självständighet, jordreform (för att bryta de feodala godsherrarnas makt) och en protektionistisk handelspolitik som skydd för den inhemska industrin, åtgärder som bl.a. Marx hade föreslagit.
ULSTER
Läget i Irlands nordöstra provins, Ulster, var något annorlunda. Där var motståndet mot den engelska kolonisationen på 1500-talet som starkast varför engelsmännen i stor utsträckning fördrev den inhemska befolkningen och ersatte den med engelska och skotska bönder. Till skillnad från de katolska irländarna var dessa protestanter. Medan industrin på Irland som helhet ströps av engelsmännen var tendensen i Ulster den motsatta: industrin utvecklades i nära kontakt med den engelska marknaden. Borgarna i Ulster hade naturligtvis inget intresse av någon självständighet gentemot England och än mindre av en protektionistisk handelspolitik som skulle ha skurit av banden med den engelska marknaden.
ORANGEORDEN
Om än motsättningarna mellan den protestantiska borgarklassen i Ulster och den övervägande katolska borgarklassen i de övriga provinserna i grunden var av ekonomisk natur blev formen för denna motsättning som så ofta i historien, religiös. 1795 bildades Orangeorden som motvikt till de nationella rörelserna. Under sin tidigare historia ägnade sig orden framför allt åt att bränna ner katolska bondgårdar och fördriva katolska bönder. Orangisterna vann ett visst stöd hos fattiga protestantiska lantarbetare.
Den protestantiska bourgeoisien kom snart underfund med vilket fint instrument Orangeorden var då det gällde att splittra arbetarklassen och sedan dess har det beryktade "Orangekortet" spelats ut så snart arbetarmassorna har kommit i rörelse för sina klassintressen. Än idag har Orangeorden en stor betydelse i Nordirland. Det betraktades ända tills för några år sedan som omöjligt att få någon förtroendepost i det regerande Unionistpartiet utan att vara medlem i orden och det är orangisterna som tillsätter de platser i det nordirländska parlamentet, Stormont, som unionisterna har vunnit. Den protestantiska bourgeoisien gick till storms mot Home Rulerörelsen och lyckades få med sig den protestantiska arbetarklassen genom att skrämma med katolicismen och den katolska kyrkan. "Home Rule is Rome Rule" blev deras paroll. (Självstyre skulle enligt protestanterna innebära att "Vatikanen styrde"). För att försvara unionen med England organiserades den beväpnade styrkan Ulster Volunteer Force, U.V.F., ett namn som spökar i nyhetsrapporterna än i dag.
ARBETARRÖRELSEN OCH PÅSKUPPRORET
Inom den av det nationella- och småborgerskapet ledda Home Rule-rörelsen bredde efter hand ut sig en kompromissanda. Samtidigt växte den självständiga arbetarrörelsen fram. Ett storslaget försök att ena arbetarklassen gjordes av fackföreningsorganisatören Jim Larkin. Han lyckades 1907 för första gången samla protestantiska och katolska arbetare i Belfast till en gemensam strejk. När Jim Larkin lämnade Belfast tog emellertid den av orangisterna frammanade religiösa sekterismen återigen överhanden.
Det andra stora namnet i den irländska arbetarrörelsen var James Connolly, som strax före sekelskiftet grundade det irländska socialistpartiet. Connolly var en lysande teoretiker och organisatör och tog klart avstånd från andra Internationalens förräderi under första världskriget. Han var inspiratören och ledaren för påskupproret i Dublin 1916. I resningen förenade sig delar av arbetarklassen och småbourgeoisin mot den engelska imperialismen. Resningen misslyckades och Connolly fick plikta med sitt liv, men upproret kom ändå att fungera som en katalysator för rihetssträvandena. Den mer militanta delen av småborgarskapet drev med folkets stöd kampen vidare. Deras parti, Sinn Fein (Vi själva), erövrade 1918 majoriteten i parlamentsvalen. En gerillaarmé, irländska republikanska armen (IRA) organiserades.
DELNINGEN 1921
Den politiska och väpnade kampen gjorde inom kort läget ohållbart för de engelska imperialisterna. Någon form av självstyrelse måste ges åt Irland. Engelsmännen beslöt emellertid att göra det bästa möjliga av situationen och lyckades driva igenom en kompromisslösning som gick ut på en delning av Irland, i en fristat och en del som stod under direkt kontroll av England. 1921 konstituerades Nordirland som utgjordes av sex av de nio grevskap som provinsen Ulster bestod av. Befolkningen uppgick till 2/3 av protestanter och till 1/3 av katoliker. Ett lokalt parlament, Stormont, sattes upp som redan från början dominerades av Unionistpartiet.
Delningen, som främst var ekonomiskt betingad, gav samtidigt de engelska imperialisterna en fot kvar på Irland och en möjlighet att återvinna sitt välde över hela ön. Delningen skulle, som James Connolly profetiskt varnat för, leda till en "reaktionär orgie". Motståndet mot delningen var hårt i fristaten. Breda lager av folket såg i den ett svek mot hela den nationella rörelsens ideal. Inbördeskrig bröt ut 1922 när huvuddelen av IRA beslöt att inte acceptera delningen. Kriget slutade ett år senare med nederlag för IRA. Karakteristiskt för den nationella borgarklassens svek var att den irländska regeringen dömde långt fler IRA-män till döden under inbördeskriget än engelsmännen hade gjort under frihetskriget. 1925 erkändes delningen slutgiltigt av den sydirländska borgarklassen. Kompromisspolitiken fullföljdes av dess två partier, Fina Gael och Fianna Fail. Fianna Fail intog visserligen under de tidigare åren en något radikalare nationalistisk ståndpunkt, men denna skillnad utplånades med början från senare delen av 30-talet.
DEPRESSIONEN PA 30-TALET
Den ekonomiska krisen drabbade både norra och södra delen av Irland mycket hårt. I Nordirland tenderade det svåra läget att minska klyftan mellan protestanter och katoliker. I Belfast slogs man sida via sida mot den anstormande polisen sedan en hungerdemonstration blivit förbjuden. Orangekortet plockades omedelbart fram. Dåvarande jordbruksministern Basil Brooke sa 1933: "Det finns många protestanter och orangister som sysselsätter katoliker. Jag anser att jag med rent samvete kan ta upp det här problemet eftersom jag inte har några katoliker i min tjänst ... Jag vill därför vädja till alla lojalister att i möjligaste mån anställa goda protestantiska pojkar och flickor". (Gudmundson : NORDIRLAND. Från korståg till klasskamp). Splittringspolitiken fick avsedd effekt och snart slogs protestanter mot katoliker igen. "Ordningen" var återställd.
ENGLAND GREPPAR ÅTER HELA IRLAND
De engelska imperialisternas dominans över hela Irland återställdes gradvis efter andra världskriget. Vad det gäller Nordirland är detta tämligen välbekant. Det ekonomiska inflytandet framgår med hjälp av några siffror: Av Nordirlands export går inte mindre än 87 % till England. Av importen kommer 74 % från kungariket. Den inhemska industrin läggs ned och i stället lockas utländsk industri, framför allt engelsk, till Nordirland (Se annonsen).
De utländska företagen erbjuds skattefrihet, billiga fabrikslokaler och förmånliga lån. De låga lönekostnaderna är en extra stimulans. så här kan det gå till;
BSR (British Sound Reproduction) startade 1954 en fabrik i Derry, med befrielse från skatter och andra avgifter såsom hyra och med statliga anslag på nära hälften för maskinparken. Tio år senare när förmånerna tog slut, lades fabriken ner men öppnades en vecka senare, nu under namnet Monarch Electric. Av den avskedade personalen återanställdes praktiskt taget bara kvinnorna som fick skandalöst låga löner. 1967 lades fabriken ner för gott. 1.000 arbetare stod utan jobb och företaget hade då lyckals prångla till sig 700.000 pund, c:a 9 miljoner kr, av allmänna medel. (Källa: The real Ulster '71).
Nordirland har en stor naturtillgång i sjön Loug Neagh. Den rikliga tillgången på fisk livnärde en gång befolkningen runt sjön. I dag innehar ett anglo-irländskt företag ensamrätten till allt fiske i sjön. (The real Ulster '71). så livnär de engelska kapitalisterna sig på folkets bekostnad.
Följderna? Ja, var tionde vuxen man går utan jobb. 7.000 människor emigrerar varje år. Vad det gäller arbetslösheten har vi här bortsett från alla ungdomar och kvinnor som står utan jobb. Det är emellertid mindre känt att England nu även dominerar den irländska republiken ekonomiskt. Frigörelsen från England fullbordades endast till hälften. Den nationella borgarklassen visade sig oförmögen att föra den nationella kampen till seger. Efter en kort tid av protektionism har vägen tillbaka till det engelska fadershuset gått snabbt. 1957 öppnade premiärminister Lemass Irland för utländska investeringar samtidigt som en hänsynslös kampanj drevs mot den irländska republikanska armen, IRA. 1965 slöts ett frihandelsavtal med England som öppnade dörren på vid gavel för de engelska imperialisterna och som kom att få katastrofala följder för Irlands ekonomi och självständighet. Vad frihandelsavtalet medförde framgår av att 1965 var Irland Englands nionde största exportmarknad medan det fem år senare, 1970, var Englands tredje största exportmarknad. 1967 kom 50 % av Irlands import från England och av dess export gick 72 % till den engelska marknaden. Detta har stor betydelse för England med tanke på dess svåra handels- och bytesbalansproblem. Bilden blir inte ljusare om vi granskar industriinvesteringarna. Mellan 1959 och 1967 var 40 % av det investerade kapitalet engelskt och hela 80 % av utländskt ursprung! (Facts about Ireland) De engelska profiterna från Irland uppgår för närvarande till 1,2 miljarder årligen. Antalet företagsnedläggelser och arbetslösheten har uppvisat en brant stigande kurva efter frihandelsavtalet.
Varje år emigrerar 14.000-16.000 människor, varför befolkningsökningen är mycket blygsam.
England har tydligen lyckats med att återvinna sitt välde över hela Irland vilket också var en viktig avsikt med delningen 1921. Den "reaktionära orgie" som arbetarledaren James Connolly varnade för är nu ett faktum.
EEC OCH FRÅGAN OM EN FEDERATION
Varken de ekonomiska eller politiska be tingelserna för Irlands delning existerar längre. Ekonomiskt står hela Irland under engelsk kontroll. Politiskt är regeringen Jack Lynch i republiken lika goda lakejer åt de engelska imperialisterna som någonsin regeringen Brian Faulkner på Nordirland. Kontakterna mellan de båda regeringarna i norr och söder har ökat sedan 1964. Deras sikte är nu därför inställt på en federation mellan irländska republiken och Nordirland. En sådan lösning skulle erbjuda många fördelar för imperialisterna. Nordirland kostar i dag engelska kronan i runda tal 7,5 miljarder kr årligen i subsidier och militära kostnader för att hålla den utarmade provinsen vid liv. (Källa: New Statesman) Den utgiften skulle med en federation överlastas på irländarna själva (ungefär samma tankar som ligger bakom Nixons "vietnamiserings" politik). För det regerande Fianna Failpartiet i republiken som av anständighetsskäl varit månt om att upprätta ett visst sken av nationalism skulle det medföra en politisk vinst på hemmaplan. De gamla parollerna om ett enat Irland skulle kunna sägas ha förverkligats. Förutsättningen för att denna federation ska bli en lyckad lösning ur engelsk synvinkel är emellertid att både England och Irland blir medlemmar i den gemensamma marknaden, EEC. Med Irland inne i EEC skulle alla restriktioner för Englands inflytande raderas ut. Denna anslutningspolitik fullföljs av Lynchs regering trots den katastrof ett EEC-medlemskap skulle innebära för irländsk industri, jordbruk och fiske samt för möjligheterna till nationell självbestämmanderätt. De 300000 bönderna i republiken kommer antagligen att reduceras till 45 .000, någon ny industri kommer knappast att etableras och emigrationenkommer att öka brant. (Anthony Coughlan, Why Ireland Should Not Join) Frågan om EEC och federationen utgör i dag det största enskilda hotet mot det irländska folket, vilket klart har insetts av den progressiva rörelsen.
KAMPEN PÅ NORDIRLAND
Som vi tidigare har framhållit är roten till det onda den engelska imperialismens utsugning och förtryck av Irland. Den motsättningen går mellan de engelska imperialisterna och det irländska folket. Läget kompliceras emellertid av de många kontroverserna mellan katoliker och protestanter, men denna motsättning är inte avgörande då det inte rör sig om en klassmotsättning. Detta betyder inte att religionsmotsättningarna skulle vara oväsentliga. Tvärtom, de utgör det största hotet mot en enad kamp mot den gemensamma huvudfienden, den engelska imperialismen. Religionsmotsättningarna grundas på den allvarliga diskrimineringen av den katolska befolkningen som engelsmännen drivit fram med det ökända imperialistiska syftet att "söndra och härska". Diskrimineringen gäller frågor som rösträtt, arbetsmöjligheter, bostäder, skolor etc.
Före händelserna i augusti 1969 saknades allmän och lika rösträtt på Nordirland. För att få rösta i de kommunalvalen skulle man äga sitt hus och ha en viss minimiinkomst.
Företag kunde ha upp till sex rös ter. Systemet var utformat så att det gynnade unionsanhängarna. Även valkretsindelningen var konstruerad för att gynna unionisterna.
Ett slående exempel är staden Derry, där 20.000 antiunionister tillsatte åtta representanter till stadens styrelse, medan ca 10.000 unionister tillsatte sexton representanter!
Arbetslösheten drabbar de katolska arbetarna hårdast. Enlig officiella siffror från juli -70 hade den av protestanter dominerade staden Antrim en total arbetslöshetpå 3,8 procent medan den katolska staden Derry hade en siffra på 12,8 procent!
För att en enad kamp mot de engelska imperialisterna överhuvudtaget ska bli möjlig måste denna diskriminering övervinnas så att de sönderslitande konflikterna kan dämpas.
Medborgarrättsrörelsen, NICRA, var den första breda organisation som beslutade ta upp kampen mot diskrimineringen. Under masskampen 1968 fördes krav fram pådemokratiska rättigheter. Parollerna var: En man en röst, En man ett jobb, En man en bostad, rättvis valkretsindelning och upphäv den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act som möjliggör arresteringar och fängslanden utan rättegång). NICRA:s breda massbas kom att utgöra ett allvarligt hot mot det unionistiska systemet. Många krafter försökte isolera rörelsen genom att föra in den på en sekteristisk linje, d v s få rörelsen stämplad som rent katolsk. Orangekortet spelades ut och den protestantiske pastorn Paisley försökte genom sitt stora inflytande inom den protestantiska delen av arbetarklassen mana fram en hetskampanj mot medborgarrättsrörelsen. NICRA föll inte i gropen utan slog vakt om sin icke-sekteristiska linje att ena både katoliker och protestanter.
-----------------------------
Ett av de viktiga särdragen i denn nordirländska kampen är att den väpnade revolutionen står mot den väpnade kontrarevolutionen. Mot den engelska armen står en folklig armé, IRA. Stödet för IRA och dess politiska del, Sinn Fein, har ständigt växt under kampen. Sinn Fein/IRA som tidigare var en småborgerlig rörelse har nu självkritiskt gjort upp med sitt förgångna och lyckats med att smida en stridsduglig, medveten ledning för kampen. Dess målsättning är socialistisk.
När vi här talar om Sinn Fein och IRA syftar vi på de s k officiella, Officials. Rörelsen splittrades nämligen 1969-70 i två delar, Officials och Provisionals. De senare har fortsatt på den småborgerliga linje som den republikanska rörelsen traditionellt har förfäktat. De säger sig vilja upprätta ett statssystem som "balanserar mellan det västerländska individualistiska systemet och det sovjetiska statskapitalistiska systemet". (Eire nua, Provisionals sociala och ekonomiska program). Som exempel på stater med ett sådant program har dess ledare
nämnt Danmark, Israel och England under Labours regering. Ledningen för Provisionals tycks också av allt att döma stå i nära kontakt med kretsar inom det regerande partiet i irländska republiken, Fianna Fail. Det är Provisionals som är ansvariga för försöken att bomba ut engelsmännen och de ligger också bakom de många attentaten mot civila protestanter. Denna politik hotar att fördjupa klyftan mellan protestanter och katoliker och kan driva fram ett förödande inbördeskrig. Under de sviktande konjunkturerna har även de protestantiskaarbetarna opponerat sig mot det regerande Unionistpartiet. Paisley är ett resultat av detta missnöje. Då han skapades som politisk figur av unionisterna var hans uppgift att kanalisera denna opinion och rikta den mot katolikerna. Med detta lyckades han också i stor utsträckning, men hans ambitioner var större än att förbli en marionett åt unionistledningen. Han började intressera sig lite för mycket för arbetarna och har därför i fråga efter fråga gått emot Unionistpartiets arbetarfientlig politik. Han har också bli vit varse att Unionistpartiet är berett att sälja ut Nordirlands särställning till förmån för EEC-medlemskap och en federationslösning, och ser i detta ett förräderi.
För att Upprätthålla "lag och ordning" har unionisterna tvingats kalla in den brittiska armen och antalet soldater uppgår nu till över 14.000. Brittiska armén är unionistregeringen sista hopp för att kunna behålla regeringsmakten. Den 9 augusti i år gjorde regeringen bruk av den s.k. Special Powers Act för att slå ned oppositionen inom medborgarrättsrörelsen, Sinn Fein/IRA och andra progressiva rörelser. Närmare 1 000 personer sitter idag internerade på obestämd tid och utan rättegång i ett läger utanför Belfast. Den omänskliga tortyren av fångarna har bl.a. omvittnats av Amnesty International.
PERSPEKTIVEN FRAMÅT
Hur kommer kampen att utvecklas? Vilken linje förespråkar den progressiva rörelsen? Vi har valt att översätta en artikel ur oktobernumret av Sinn Fein/IRA:s tidning the United Irishman.
Lars Gustafsson och Ann Nyman
.................
Vägen framåt
(ur THE UNITED IRISHMAN, oktober 1971)
Englands mål är att för all framtid bevara sitt inflytande över Irland. Massan av det irländska folket måste emellertid bryta detta grepp och slita av banden med England, ty så länge de har möjlighet att fortsätta att blanda sig i det irländska folkets inre angelägenheter – genom att uppmuntra sekterism, religiös splittring och utsugning - kommer det irländska folket omöjligen att kunna lösa de problem som står inför oss. Problemen med arbetslöshet, låga löner, dåliga bostadsförhållanden, emigration och förfallet av vår inhemska kultur kommer i den slutliga analysen att lösas först sedan en socialistisk republik har upprättats över hela Irland, som ger hela vårt folk möjlighet att leva i fred, harmoni och välstånd. Då, och först då, kommer det att bli ett slut på den ohöljda, avskyvärda exploateringen och korruptionen som är de utmärkande dragen för det kapitalistpåtvingade samhälle vi lever i, såväl i norr som söder. Det irländska folkets kamp för denna socialistiska republik är en allirländsk kamp, då det är samma orsak som är ansvarig för våra problem: den orsaken är den brittiska imperialismen och den måste krossas.
Det finns många stadier mellan de nuvarande förhållandena som präglas av att aktieägare och välmående parasiter har full frihet att exploatera och orsaka elände och grundandet av den socialistiska republiken. Dessa stadier är inte obesläktade och osammanhängande: de är delar i utvecklingen av folkets förståelse för politik och dess ekonomiska bas.
Vi befinner oss inte i en fas där vi är starka nog för att uppnå kravet på socialism. Trots den katolska arbetarklassens militanta motståndskamp i norr, finns det f n två huvudsakliga hinder för att nå en framgångsrik seger för socialismen. För det första har den politiska utvecklingen i de 26 grevskapen (Republiken Irland) inte nått tillräckligt långt: massagitationen har inte återtagit den nivå den hade före sommaren 1969. För det andra står den överväldigande massan protestantiska arbetare under fascistiskt paisleyistiskt inflytande. Trots att det finns stor anledning att hoppas att en gemensam opposition mot EEC och de sociala bostads- och arbetslöshetsskandalerna kan blomma ut i en mer användbar allians måste det erkännas att socialismen inte ligger omedelbart bakom hörnet. Ingen demokrat eller socialist skulle emellertid slå sig till ro med det. Socialismen förverkligas inte skild från mänskliga ansträngningar: den är resultatet av hårt arbete och samlade erövringar. De omedelbara uppgifterna, som de republikanska och demokratiska krafterna ställs inför, - att få ett slut på interneringarna, säkra frigivningen av dem som nu sitter fängslade, samt att gäcka Heaths, Lynchs och Faulkners planer på att dra in Irland i EEC mot folkmajoritetens vilja. Låt oss komma ihåg när det gäller EEC-frågan att vilket referendum som än kan bli aktuellt i de 26 grevskapen, så kommer folket i norr inte att ha någon talan då frågan redan har beslutats i de politiska korridorerna i Westminster (Parlamentet i London). Paisley och hans följeslagare bör klart erkänna att de brittiska band som han vill behålla betyder en anslutning till EEC.
I norr har det massiva trycket från medborgarrättsrörelsen redan satt den orangistiska unionistregeringens fortlevnad på spel. Detta tryck måste bi behållas tills Stormont (Nordirlands parlament) har bytts ut mot ett helt igenom demokratiskt och autonomt organ med fullmakt att självt besluta om EEC. Den gemensamma marknadenfår inte tvingas på det irländska folket med engelskt bajonetthot eller med specialstyrkornas batonger. Det förtryckande systemet och den sekteristiska diskrimineringen måste avskaffas; och de demokratiska krafterna är starka nog att vinna en seger för detta krav.
I söder är frågan mer komplicerad. Jack Lynchs hållning till Norr måste tas för vad den är: ett cyniskt försök av en misskrediterad politisk nolla att klamra sig fast vid makten genom det förtryckta folkets lidanden i Norr. Hans eget förtryckande system och de impopulära överträdelserna av statslagarna verkar fortfarande i full utsträckning, och hemmen hos republikaner och andra opponenter mot EEC-medlemskap utsätts fortfarande för razzior av övermodiga specialstyrkor. Om han menade något allvar med sin omsorg om situationen i Norr skulle han genast upphöra med trakasseri gentemot republikanerna i Söder och börja rasera det förtryckande rättsliga system i vilket han framlagt en långsiktig plan för fängslande av hemlösa människor och av dem som kräver sina fiskerättigheter: vi refererar till "Forcible Entry Act". De växande ryktena om att datumet för referendumet om EEC kommer att flyttas från februari eller mars pekar på att programmet för en federation mycket väl kan komma att läggas fram vi detta tillfälle. Det är absolut nödvändigt att bekämpa detta referendum. Vi behöver inte återigen räkna upp den långa lista av skadliga effekter som ett EEC-medlemskap skulle medföra för alla delar av det irländska folket; ett ögonkast på vad frihandeln redan har åstadkommit eller en granskning av arbetslöshetssiffrorna i Norr räcker. Om vi misslyckas med att bekämpa detta hot kommer vårt hopp om fred och välstånd att driva iväg.
Vägen framåt består i att uppnå bredast möjliga enighet mellan de anti-unionistiska och anti-imperialistiska krafterna. Härigenom kommer det att bli möjligt att genomdriva verkligt demokratiska reformer i Norr. Det kommer också att bli möjligt att försvaga imperialismens grepp genom att avslöja vilka dess samarbetsmän verkligen är inför det irländska folket. Det måste klart slås fast att Lynch inte representerar massan av det irländska folket och speciellt inte den katolska arbetarklassen i Norr. Inte heller talar Faulkner för de protestantiska arbetarna. Bara en enad demokrati kan göra det.
Genom kamp för elementära rättigheter - och denna kampär inte begränsad till de sex grevskapen i Norr - kan vi bygga upp ett livedugligt och trovärdigt alternativ tilldet nuvarande imperialistiska systemet. Därefter kan vi bygga vår socialistiska republik.
Den omedelbara uppgiften för folket i Norr är att framtvinga en demokratisk statsstruktur av en ovillig Westminsteradministration. Det är också livsnödvändigt att få ett slut på interneringarna och öppna vägen för en fri politisk aktivitet; och fri politisk aktivitet är omöjlig så länge den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act) tillåter förtryck och godtyckliga arresteringar.
Det finns således två omedelbara uppgifter: att få slut på interneringarna och att införa demokrati. Vad gäller den första frågan så måste folket i Norr göra klart för alla som gör anspråk på att tala för deras.sak att INGA SAMTAL för förekomma med tortyrregeringen i Westminster innan alla internerade har frigivits. Den dolkstöt i ryggen som Jack Lynch givit folket i Norr genom att gå med på förutsättningslösa samtal t o m medan de internerade fortfarande lider av att vara orättvist inspärrade, måste skarpt fördömas som ett fegt förräderi. Lynch har ingen rätt att tala för den förtryckta minoriteten i Norr, särskilt som han vägrar att acceptera deras taktik i kampen mot förtrycket.
SLUT PÅ FÖRTRYCKET
För det andra bör vi komma ihåg att enbart ett slut på interneringarna inte nödvändigtvis skulle betyda ökad demokrati. Innan interneringslagen infördes i ett desperat försök att rädda Faulkner och hans anhang prövades en reaktionär förtryckarpolitik av engelsmännen; ett upphävande av interneringslagstiftningen skulle enbart återställa förhållandena till den situation som rådde före den 9 augusti. Samtidigt som vi kräver ett slut på de upprepade frihetsberövandena utan åtal eller rättegång kräver vi att det undertryckande maskineriet - den speciella fullmaktslagen - slopas. Den civila olydnadskampanj som NICRA (Medborgarrättsrörelsens organisation) har tagit initiativet till, är en kampanj för demokrati och den måste hålla på åtminstone tills elementära rättigheter har vunnits.
NICRA har lanserat ett trepunktsprogram, och alla republikaner stöder dem helt och fullt i denna aktion. NICRA kräver reell demokrati i de 6 grevskapen, ett slut på sekterism och exploatering genom religiös diskriminering och ett slut på undertryckningspolitiken. Under den senare rubriken uppmanar de till frigivning av alla de som häktats eller internerats utan rättegång; allmän amnesti för alla som fängslats under den ökända "Criminal Justice Act"; upphävande av alla förtryckande lagar såsom "Criminal Justice Act" och den speciella fullmaktslagen; demilitarisering av Norr genom upplösning av sekteristiska skytteföreningar och halvmilitära styrkor samt tillbakadragande av angreppstrupperna till barackerna samtidigt som obeväpnade civila polisstyrkor återinsätts.
LÅT ENGLAND BETALA
Dessa krav är grundläggande för varje möjlighet till en förbättring ... För att åstadkomma maximalt tryck gentemot myndigheterna beslutade sig NICRA för den civila olydnadskampanjen med innehållande av hyror och kommunalskatter som huvudpunkter. Målet är som Bernadette Devlin har sammanfattat det, "att ta så mycket vi kan och att ge så litet vi kan" ...
Den civila olydnadskampanjen har redan haft ödeläggande effekter på Faulknerregimen. Om det inte hade varit för Lynchs smutsiga bedrägeri bakom ryggen på folket (Lynchs resa till London och samtalen med Heath) skulle effekten ha blivit ännu större. Det har redan kostat unionistregimen över 200.000 pund (ca 2,5 milj. kr) i förlust av statsinkomster, och det är klart att engelsmännen inte kan ha råd att förlora den summan varje månad så mycket längre till. England har, som "The United Irishman" ofta har framhållit, ett allvarligt betalningsbalansproblem, och saknar möjlighet att fortsätta med att slänga ut stora summor av pengar för att hålla Brian Faulkners misskrediterade och övermodiga regim under armarna. Det är därför som engelsmännen har gått med på utförsäljningssamtalen. England erkänner att Lynch skulle vara en bättre investering än Faulkner. Högerrunionisterna, såsom Boal och Paisley, anar sig till Englands förräderi och förklarar sig villiga att samtala med folk "vilkas idéer vi starkt kan ogilla". Sådana samtal mellan dem som genuint representerar delar av det nordirländska samhället skulle ha mer mening än Lynchs och Faulkners vämjliga stövelslickande i London.
VI VILL HA DEMOKRATI
Kampen för demokrati måste föras till segern är vunnen. Det spelar ingen roll vilka hemliga som signeras i London. De är inte bindande för det irländska folket, då det inte är våra representanter som skriver under. Våra krav i detta läge, det förtryckta folkets krav i norr är enkla: upphör med interneringarna och sluta med undertryckningspolitiken, byt ut Stormont mot en demokratisk folkförsamling. Tills dess: INGA HYROR, INGA KOMMUNALSKATTER, INGA FORDRINGAR.
...........
LITTERATUR OM IRLAND
på svenska finns ett antal böcker av vilka Vi har valt
ut tre:
Ulf Gudmundsson: NORDIRLAND - Från korståg till klasskamp
Alf Åberg: Irland - sedan 1800
Ingen av böckerna ger en genomträngande analys av förhållandena men är viktiga genom sitt rikliga faktamaterial.
Bernadette Devlin: Priset för min själ
på engelska finns en mängd litteratur som kan letas fram på biblioteken. Det bästa sättet att följa kampen är emellertid att skaffa sig Sinn Fein/IRA:s organ the United Irishman. Tidningen kan beställas från THE UNITED IRISHMAN,30 Gardiner Place, Dublin 1, Irland eller kan köpas på någon av Oktober-bokhandlarna. Från the United Irishman kan man också beställa de viktiga verken av James Connolly, såsom Labour, Nationality and Religion och Labour in Irish History.
Marxistiskt Forum nummer 5 1971, sidorna 47-63
Irland - gevärets år
Rapporterna från händelserna på Nordirland har under hösten kommit tätt. Det har skrivits om "IRA-terroristerna", om den engelska armen, om stridigheter mellan protestanter och katoliker och om pastor Paisley och hans män. Men om orsakerna till det tillspetsade läget har skrivits litet eller inget. I denna artikel ska vi försöka reparera bristen och peka på några av de grundläggande orsakerna. Vi vill visa att roten till det onda är den engelska imperialismens dominans och förtryck av hela Irland och vi vill visa på perspektiven framåt för kampen.
ENGLANDS EUROPEISKA KOLONI
Englands inflytande och ockupation av Irland sträcker sig långt tillbaka till medeltiden och denna dominans har under århundradenas lopp stadigt, stärkts. Särskilt tydligt, blev detta efter den påtvingade unionen med England år 1801, som drevs igenom efter ett misslyckat nationellt uppror. Irlands beroendeförhållande till England kom att, uppvisa alla de typiska koloniala dragen - den inhemska industrin ströps utsugningen av bönderna ökade starkt och jordbruksproduktionen lades om för att tillfredsställa engelska behov. För det irländska folket medförde det svält och massemigration. Under den stora hungerkatastrofen på 1840-talet svalt ca 1 miljon människor ihjäl och 1 miljon emigrerade. Samtidigt, som folk dog som flugor exporterades spannmål som skulle ha räckt, till för att föda en befolkning dubbelt så stor som Irlands!
Ur förtrycket föddes många nationella uppror. Under slutet av l800-talet växte rörelsen för ett självständigt och fritt Irland. Den s.k. Home Rule-rörelsen leddes av den irländska nationella bourgeoisien och småbourgeoisienmen vann stöd från alla samhällets klasser. Kraven var nationell självständighet, jordreform (för att bryta de feodala godsherrarnas makt) och en protektionistisk handelspolitik som skydd för den inhemska industrin, åtgärder som bl.a. Marx hade föreslagit.
ULSTER
Läget i Irlands nordöstra provins, Ulster, var något annorlunda. Där var motståndet mot den engelska kolonisationen på 1500-talet som starkast varför engelsmännen i stor utsträckning fördrev den inhemska befolkningen och ersatte den med engelska och skotska bönder. Till skillnad från de katolska irländarna var dessa protestanter. Medan industrin på Irland som helhet ströps av engelsmännen var tendensen i Ulster den motsatta: industrin utvecklades i nära kontakt med den engelska marknaden. Borgarna i Ulster hade naturligtvis inget intresse av någon självständighet gentemot England och än mindre av en protektionistisk handelspolitik som skulle ha skurit av banden med den engelska marknaden.
ORANGEORDEN
Om än motsättningarna mellan den protestantiska borgarklassen i Ulster och den övervägande katolska borgarklassen i de övriga provinserna i grunden var av ekonomisk natur blev formen för denna motsättning som så ofta i historien, religiös. 1795 bildades Orangeorden som motvikt till de nationella rörelserna. Under sin tidigare historia ägnade sig orden framför allt åt att bränna ner katolska bondgårdar och fördriva katolska bönder. Orangisterna vann ett visst stöd hos fattiga protestantiska lantarbetare.
Den protestantiska bourgeoisien kom snart underfund med vilket fint instrument Orangeorden var då det gällde att splittra arbetarklassen och sedan dess har det beryktade "Orangekortet" spelats ut så snart arbetarmassorna har kommit i rörelse för sina klassintressen. Än idag har Orangeorden en stor betydelse i Nordirland. Det betraktades ända tills för några år sedan som omöjligt att få någon förtroendepost i det regerande Unionistpartiet utan att vara medlem i orden och det är orangisterna som tillsätter de platser i det nordirländska parlamentet, Stormont, som unionisterna har vunnit. Den protestantiska bourgeoisien gick till storms mot Home Rulerörelsen och lyckades få med sig den protestantiska arbetarklassen genom att skrämma med katolicismen och den katolska kyrkan. "Home Rule is Rome Rule" blev deras paroll. (Självstyre skulle enligt protestanterna innebära att "Vatikanen styrde"). För att försvara unionen med England organiserades den beväpnade styrkan Ulster Volunteer Force, U.V.F., ett namn som spökar i nyhetsrapporterna än i dag.
ARBETARRÖRELSEN OCH PÅSKUPPRORET
Inom den av det nationella- och småborgerskapet ledda Home Rule-rörelsen bredde efter hand ut sig en kompromissanda. Samtidigt växte den självständiga arbetarrörelsen fram. Ett storslaget försök att ena arbetarklassen gjordes av fackföreningsorganisatören Jim Larkin. Han lyckades 1907 för första gången samla protestantiska och katolska arbetare i Belfast till en gemensam strejk. När Jim Larkin lämnade Belfast tog emellertid den av orangisterna frammanade religiösa sekterismen återigen överhanden.
Det andra stora namnet i den irländska arbetarrörelsen var James Connolly, som strax före sekelskiftet grundade det irländska socialistpartiet. Connolly var en lysande teoretiker och organisatör och tog klart avstånd från andra Internationalens förräderi under första världskriget. Han var inspiratören och ledaren för påskupproret i Dublin 1916. I resningen förenade sig delar av arbetarklassen och småbourgeoisin mot den engelska imperialismen. Resningen misslyckades och Connolly fick plikta med sitt liv, men upproret kom ändå att fungera som en katalysator för rihetssträvandena. Den mer militanta delen av småborgarskapet drev med folkets stöd kampen vidare. Deras parti, Sinn Fein (Vi själva), erövrade 1918 majoriteten i parlamentsvalen. En gerillaarmé, irländska republikanska armen (IRA) organiserades.
DELNINGEN 1921
Den politiska och väpnade kampen gjorde inom kort läget ohållbart för de engelska imperialisterna. Någon form av självstyrelse måste ges åt Irland. Engelsmännen beslöt emellertid att göra det bästa möjliga av situationen och lyckades driva igenom en kompromisslösning som gick ut på en delning av Irland, i en fristat och en del som stod under direkt kontroll av England. 1921 konstituerades Nordirland som utgjordes av sex av de nio grevskap som provinsen Ulster bestod av. Befolkningen uppgick till 2/3 av protestanter och till 1/3 av katoliker. Ett lokalt parlament, Stormont, sattes upp som redan från början dominerades av Unionistpartiet.
Delningen, som främst var ekonomiskt betingad, gav samtidigt de engelska imperialisterna en fot kvar på Irland och en möjlighet att återvinna sitt välde över hela ön. Delningen skulle, som James Connolly profetiskt varnat för, leda till en "reaktionär orgie". Motståndet mot delningen var hårt i fristaten. Breda lager av folket såg i den ett svek mot hela den nationella rörelsens ideal. Inbördeskrig bröt ut 1922 när huvuddelen av IRA beslöt att inte acceptera delningen. Kriget slutade ett år senare med nederlag för IRA. Karakteristiskt för den nationella borgarklassens svek var att den irländska regeringen dömde långt fler IRA-män till döden under inbördeskriget än engelsmännen hade gjort under frihetskriget. 1925 erkändes delningen slutgiltigt av den sydirländska borgarklassen. Kompromisspolitiken fullföljdes av dess två partier, Fina Gael och Fianna Fail. Fianna Fail intog visserligen under de tidigare åren en något radikalare nationalistisk ståndpunkt, men denna skillnad utplånades med början från senare delen av 30-talet.
DEPRESSIONEN PA 30-TALET
Den ekonomiska krisen drabbade både norra och södra delen av Irland mycket hårt. I Nordirland tenderade det svåra läget att minska klyftan mellan protestanter och katoliker. I Belfast slogs man sida via sida mot den anstormande polisen sedan en hungerdemonstration blivit förbjuden. Orangekortet plockades omedelbart fram. Dåvarande jordbruksministern Basil Brooke sa 1933: "Det finns många protestanter och orangister som sysselsätter katoliker. Jag anser att jag med rent samvete kan ta upp det här problemet eftersom jag inte har några katoliker i min tjänst ... Jag vill därför vädja till alla lojalister att i möjligaste mån anställa goda protestantiska pojkar och flickor". (Gudmundson : NORDIRLAND. Från korståg till klasskamp). Splittringspolitiken fick avsedd effekt och snart slogs protestanter mot katoliker igen. "Ordningen" var återställd.
ENGLAND GREPPAR ÅTER HELA IRLAND
De engelska imperialisternas dominans över hela Irland återställdes gradvis efter andra världskriget. Vad det gäller Nordirland är detta tämligen välbekant. Det ekonomiska inflytandet framgår med hjälp av några siffror: Av Nordirlands export går inte mindre än 87 % till England. Av importen kommer 74 % från kungariket. Den inhemska industrin läggs ned och i stället lockas utländsk industri, framför allt engelsk, till Nordirland (Se annonsen).
De utländska företagen erbjuds skattefrihet, billiga fabrikslokaler och förmånliga lån. De låga lönekostnaderna är en extra stimulans. så här kan det gå till;
BSR (British Sound Reproduction) startade 1954 en fabrik i Derry, med befrielse från skatter och andra avgifter såsom hyra och med statliga anslag på nära hälften för maskinparken. Tio år senare när förmånerna tog slut, lades fabriken ner men öppnades en vecka senare, nu under namnet Monarch Electric. Av den avskedade personalen återanställdes praktiskt taget bara kvinnorna som fick skandalöst låga löner. 1967 lades fabriken ner för gott. 1.000 arbetare stod utan jobb och företaget hade då lyckals prångla till sig 700.000 pund, c:a 9 miljoner kr, av allmänna medel. (Källa: The real Ulster '71).
Nordirland har en stor naturtillgång i sjön Loug Neagh. Den rikliga tillgången på fisk livnärde en gång befolkningen runt sjön. I dag innehar ett anglo-irländskt företag ensamrätten till allt fiske i sjön. (The real Ulster '71). så livnär de engelska kapitalisterna sig på folkets bekostnad.
Följderna? Ja, var tionde vuxen man går utan jobb. 7.000 människor emigrerar varje år. Vad det gäller arbetslösheten har vi här bortsett från alla ungdomar och kvinnor som står utan jobb. Det är emellertid mindre känt att England nu även dominerar den irländska republiken ekonomiskt. Frigörelsen från England fullbordades endast till hälften. Den nationella borgarklassen visade sig oförmögen att föra den nationella kampen till seger. Efter en kort tid av protektionism har vägen tillbaka till det engelska fadershuset gått snabbt. 1957 öppnade premiärminister Lemass Irland för utländska investeringar samtidigt som en hänsynslös kampanj drevs mot den irländska republikanska armen, IRA. 1965 slöts ett frihandelsavtal med England som öppnade dörren på vid gavel för de engelska imperialisterna och som kom att få katastrofala följder för Irlands ekonomi och självständighet. Vad frihandelsavtalet medförde framgår av att 1965 var Irland Englands nionde största exportmarknad medan det fem år senare, 1970, var Englands tredje största exportmarknad. 1967 kom 50 % av Irlands import från England och av dess export gick 72 % till den engelska marknaden. Detta har stor betydelse för England med tanke på dess svåra handels- och bytesbalansproblem. Bilden blir inte ljusare om vi granskar industriinvesteringarna. Mellan 1959 och 1967 var 40 % av det investerade kapitalet engelskt och hela 80 % av utländskt ursprung! (Facts about Ireland) De engelska profiterna från Irland uppgår för närvarande till 1,2 miljarder årligen. Antalet företagsnedläggelser och arbetslösheten har uppvisat en brant stigande kurva efter frihandelsavtalet.
Varje år emigrerar 14.000-16.000 människor, varför befolkningsökningen är mycket blygsam.
England har tydligen lyckats med att återvinna sitt välde över hela Irland vilket också var en viktig avsikt med delningen 1921. Den "reaktionära orgie" som arbetarledaren James Connolly varnade för är nu ett faktum.
EEC OCH FRÅGAN OM EN FEDERATION
Varken de ekonomiska eller politiska be tingelserna för Irlands delning existerar längre. Ekonomiskt står hela Irland under engelsk kontroll. Politiskt är regeringen Jack Lynch i republiken lika goda lakejer åt de engelska imperialisterna som någonsin regeringen Brian Faulkner på Nordirland. Kontakterna mellan de båda regeringarna i norr och söder har ökat sedan 1964. Deras sikte är nu därför inställt på en federation mellan irländska republiken och Nordirland. En sådan lösning skulle erbjuda många fördelar för imperialisterna. Nordirland kostar i dag engelska kronan i runda tal 7,5 miljarder kr årligen i subsidier och militära kostnader för att hålla den utarmade provinsen vid liv. (Källa: New Statesman) Den utgiften skulle med en federation överlastas på irländarna själva (ungefär samma tankar som ligger bakom Nixons "vietnamiserings" politik). För det regerande Fianna Failpartiet i republiken som av anständighetsskäl varit månt om att upprätta ett visst sken av nationalism skulle det medföra en politisk vinst på hemmaplan. De gamla parollerna om ett enat Irland skulle kunna sägas ha förverkligats. Förutsättningen för att denna federation ska bli en lyckad lösning ur engelsk synvinkel är emellertid att både England och Irland blir medlemmar i den gemensamma marknaden, EEC. Med Irland inne i EEC skulle alla restriktioner för Englands inflytande raderas ut. Denna anslutningspolitik fullföljs av Lynchs regering trots den katastrof ett EEC-medlemskap skulle innebära för irländsk industri, jordbruk och fiske samt för möjligheterna till nationell självbestämmanderätt. De 300000 bönderna i republiken kommer antagligen att reduceras till 45 .000, någon ny industri kommer knappast att etableras och emigrationenkommer att öka brant. (Anthony Coughlan, Why Ireland Should Not Join) Frågan om EEC och federationen utgör i dag det största enskilda hotet mot det irländska folket, vilket klart har insetts av den progressiva rörelsen.
KAMPEN PÅ NORDIRLAND
Som vi tidigare har framhållit är roten till det onda den engelska imperialismens utsugning och förtryck av Irland. Den motsättningen går mellan de engelska imperialisterna och det irländska folket. Läget kompliceras emellertid av de många kontroverserna mellan katoliker och protestanter, men denna motsättning är inte avgörande då det inte rör sig om en klassmotsättning. Detta betyder inte att religionsmotsättningarna skulle vara oväsentliga. Tvärtom, de utgör det största hotet mot en enad kamp mot den gemensamma huvudfienden, den engelska imperialismen. Religionsmotsättningarna grundas på den allvarliga diskrimineringen av den katolska befolkningen som engelsmännen drivit fram med det ökända imperialistiska syftet att "söndra och härska". Diskrimineringen gäller frågor som rösträtt, arbetsmöjligheter, bostäder, skolor etc.
Före händelserna i augusti 1969 saknades allmän och lika rösträtt på Nordirland. För att få rösta i de kommunalvalen skulle man äga sitt hus och ha en viss minimiinkomst.
Företag kunde ha upp till sex rös ter. Systemet var utformat så att det gynnade unionsanhängarna. Även valkretsindelningen var konstruerad för att gynna unionisterna.
Ett slående exempel är staden Derry, där 20.000 antiunionister tillsatte åtta representanter till stadens styrelse, medan ca 10.000 unionister tillsatte sexton representanter!
Arbetslösheten drabbar de katolska arbetarna hårdast. Enlig officiella siffror från juli -70 hade den av protestanter dominerade staden Antrim en total arbetslöshetpå 3,8 procent medan den katolska staden Derry hade en siffra på 12,8 procent!
För att en enad kamp mot de engelska imperialisterna överhuvudtaget ska bli möjlig måste denna diskriminering övervinnas så att de sönderslitande konflikterna kan dämpas.
Medborgarrättsrörelsen, NICRA, var den första breda organisation som beslutade ta upp kampen mot diskrimineringen. Under masskampen 1968 fördes krav fram pådemokratiska rättigheter. Parollerna var: En man en röst, En man ett jobb, En man en bostad, rättvis valkretsindelning och upphäv den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act som möjliggör arresteringar och fängslanden utan rättegång). NICRA:s breda massbas kom att utgöra ett allvarligt hot mot det unionistiska systemet. Många krafter försökte isolera rörelsen genom att föra in den på en sekteristisk linje, d v s få rörelsen stämplad som rent katolsk. Orangekortet spelades ut och den protestantiske pastorn Paisley försökte genom sitt stora inflytande inom den protestantiska delen av arbetarklassen mana fram en hetskampanj mot medborgarrättsrörelsen. NICRA föll inte i gropen utan slog vakt om sin icke-sekteristiska linje att ena både katoliker och protestanter.
-----------------------------
Ett av de viktiga särdragen i denn nordirländska kampen är att den väpnade revolutionen står mot den väpnade kontrarevolutionen. Mot den engelska armen står en folklig armé, IRA. Stödet för IRA och dess politiska del, Sinn Fein, har ständigt växt under kampen. Sinn Fein/IRA som tidigare var en småborgerlig rörelse har nu självkritiskt gjort upp med sitt förgångna och lyckats med att smida en stridsduglig, medveten ledning för kampen. Dess målsättning är socialistisk.
När vi här talar om Sinn Fein och IRA syftar vi på de s k officiella, Officials. Rörelsen splittrades nämligen 1969-70 i två delar, Officials och Provisionals. De senare har fortsatt på den småborgerliga linje som den republikanska rörelsen traditionellt har förfäktat. De säger sig vilja upprätta ett statssystem som "balanserar mellan det västerländska individualistiska systemet och det sovjetiska statskapitalistiska systemet". (Eire nua, Provisionals sociala och ekonomiska program). Som exempel på stater med ett sådant program har dess ledare
nämnt Danmark, Israel och England under Labours regering. Ledningen för Provisionals tycks också av allt att döma stå i nära kontakt med kretsar inom det regerande partiet i irländska republiken, Fianna Fail. Det är Provisionals som är ansvariga för försöken att bomba ut engelsmännen och de ligger också bakom de många attentaten mot civila protestanter. Denna politik hotar att fördjupa klyftan mellan protestanter och katoliker och kan driva fram ett förödande inbördeskrig. Under de sviktande konjunkturerna har även de protestantiskaarbetarna opponerat sig mot det regerande Unionistpartiet. Paisley är ett resultat av detta missnöje. Då han skapades som politisk figur av unionisterna var hans uppgift att kanalisera denna opinion och rikta den mot katolikerna. Med detta lyckades han också i stor utsträckning, men hans ambitioner var större än att förbli en marionett åt unionistledningen. Han började intressera sig lite för mycket för arbetarna och har därför i fråga efter fråga gått emot Unionistpartiets arbetarfientlig politik. Han har också bli vit varse att Unionistpartiet är berett att sälja ut Nordirlands särställning till förmån för EEC-medlemskap och en federationslösning, och ser i detta ett förräderi.
För att Upprätthålla "lag och ordning" har unionisterna tvingats kalla in den brittiska armen och antalet soldater uppgår nu till över 14.000. Brittiska armén är unionistregeringen sista hopp för att kunna behålla regeringsmakten. Den 9 augusti i år gjorde regeringen bruk av den s.k. Special Powers Act för att slå ned oppositionen inom medborgarrättsrörelsen, Sinn Fein/IRA och andra progressiva rörelser. Närmare 1 000 personer sitter idag internerade på obestämd tid och utan rättegång i ett läger utanför Belfast. Den omänskliga tortyren av fångarna har bl.a. omvittnats av Amnesty International.
PERSPEKTIVEN FRAMÅT
Hur kommer kampen att utvecklas? Vilken linje förespråkar den progressiva rörelsen? Vi har valt att översätta en artikel ur oktobernumret av Sinn Fein/IRA:s tidning the United Irishman.
Lars Gustafsson och Ann Nyman
.................
Vägen framåt
(ur THE UNITED IRISHMAN, oktober 1971)
Englands mål är att för all framtid bevara sitt inflytande över Irland. Massan av det irländska folket måste emellertid bryta detta grepp och slita av banden med England, ty så länge de har möjlighet att fortsätta att blanda sig i det irländska folkets inre angelägenheter – genom att uppmuntra sekterism, religiös splittring och utsugning - kommer det irländska folket omöjligen att kunna lösa de problem som står inför oss. Problemen med arbetslöshet, låga löner, dåliga bostadsförhållanden, emigration och förfallet av vår inhemska kultur kommer i den slutliga analysen att lösas först sedan en socialistisk republik har upprättats över hela Irland, som ger hela vårt folk möjlighet att leva i fred, harmoni och välstånd. Då, och först då, kommer det att bli ett slut på den ohöljda, avskyvärda exploateringen och korruptionen som är de utmärkande dragen för det kapitalistpåtvingade samhälle vi lever i, såväl i norr som söder. Det irländska folkets kamp för denna socialistiska republik är en allirländsk kamp, då det är samma orsak som är ansvarig för våra problem: den orsaken är den brittiska imperialismen och den måste krossas.
Det finns många stadier mellan de nuvarande förhållandena som präglas av att aktieägare och välmående parasiter har full frihet att exploatera och orsaka elände och grundandet av den socialistiska republiken. Dessa stadier är inte obesläktade och osammanhängande: de är delar i utvecklingen av folkets förståelse för politik och dess ekonomiska bas.
Vi befinner oss inte i en fas där vi är starka nog för att uppnå kravet på socialism. Trots den katolska arbetarklassens militanta motståndskamp i norr, finns det f n två huvudsakliga hinder för att nå en framgångsrik seger för socialismen. För det första har den politiska utvecklingen i de 26 grevskapen (Republiken Irland) inte nått tillräckligt långt: massagitationen har inte återtagit den nivå den hade före sommaren 1969. För det andra står den överväldigande massan protestantiska arbetare under fascistiskt paisleyistiskt inflytande. Trots att det finns stor anledning att hoppas att en gemensam opposition mot EEC och de sociala bostads- och arbetslöshetsskandalerna kan blomma ut i en mer användbar allians måste det erkännas att socialismen inte ligger omedelbart bakom hörnet. Ingen demokrat eller socialist skulle emellertid slå sig till ro med det. Socialismen förverkligas inte skild från mänskliga ansträngningar: den är resultatet av hårt arbete och samlade erövringar. De omedelbara uppgifterna, som de republikanska och demokratiska krafterna ställs inför, - att få ett slut på interneringarna, säkra frigivningen av dem som nu sitter fängslade, samt att gäcka Heaths, Lynchs och Faulkners planer på att dra in Irland i EEC mot folkmajoritetens vilja. Låt oss komma ihåg när det gäller EEC-frågan att vilket referendum som än kan bli aktuellt i de 26 grevskapen, så kommer folket i norr inte att ha någon talan då frågan redan har beslutats i de politiska korridorerna i Westminster (Parlamentet i London). Paisley och hans följeslagare bör klart erkänna att de brittiska band som han vill behålla betyder en anslutning till EEC.
I norr har det massiva trycket från medborgarrättsrörelsen redan satt den orangistiska unionistregeringens fortlevnad på spel. Detta tryck måste bi behållas tills Stormont (Nordirlands parlament) har bytts ut mot ett helt igenom demokratiskt och autonomt organ med fullmakt att självt besluta om EEC. Den gemensamma marknadenfår inte tvingas på det irländska folket med engelskt bajonetthot eller med specialstyrkornas batonger. Det förtryckande systemet och den sekteristiska diskrimineringen måste avskaffas; och de demokratiska krafterna är starka nog att vinna en seger för detta krav.
I söder är frågan mer komplicerad. Jack Lynchs hållning till Norr måste tas för vad den är: ett cyniskt försök av en misskrediterad politisk nolla att klamra sig fast vid makten genom det förtryckta folkets lidanden i Norr. Hans eget förtryckande system och de impopulära överträdelserna av statslagarna verkar fortfarande i full utsträckning, och hemmen hos republikaner och andra opponenter mot EEC-medlemskap utsätts fortfarande för razzior av övermodiga specialstyrkor. Om han menade något allvar med sin omsorg om situationen i Norr skulle han genast upphöra med trakasseri gentemot republikanerna i Söder och börja rasera det förtryckande rättsliga system i vilket han framlagt en långsiktig plan för fängslande av hemlösa människor och av dem som kräver sina fiskerättigheter: vi refererar till "Forcible Entry Act". De växande ryktena om att datumet för referendumet om EEC kommer att flyttas från februari eller mars pekar på att programmet för en federation mycket väl kan komma att läggas fram vi detta tillfälle. Det är absolut nödvändigt att bekämpa detta referendum. Vi behöver inte återigen räkna upp den långa lista av skadliga effekter som ett EEC-medlemskap skulle medföra för alla delar av det irländska folket; ett ögonkast på vad frihandeln redan har åstadkommit eller en granskning av arbetslöshetssiffrorna i Norr räcker. Om vi misslyckas med att bekämpa detta hot kommer vårt hopp om fred och välstånd att driva iväg.
Vägen framåt består i att uppnå bredast möjliga enighet mellan de anti-unionistiska och anti-imperialistiska krafterna. Härigenom kommer det att bli möjligt att genomdriva verkligt demokratiska reformer i Norr. Det kommer också att bli möjligt att försvaga imperialismens grepp genom att avslöja vilka dess samarbetsmän verkligen är inför det irländska folket. Det måste klart slås fast att Lynch inte representerar massan av det irländska folket och speciellt inte den katolska arbetarklassen i Norr. Inte heller talar Faulkner för de protestantiska arbetarna. Bara en enad demokrati kan göra det.
Genom kamp för elementära rättigheter - och denna kampär inte begränsad till de sex grevskapen i Norr - kan vi bygga upp ett livedugligt och trovärdigt alternativ tilldet nuvarande imperialistiska systemet. Därefter kan vi bygga vår socialistiska republik.
Den omedelbara uppgiften för folket i Norr är att framtvinga en demokratisk statsstruktur av en ovillig Westminsteradministration. Det är också livsnödvändigt att få ett slut på interneringarna och öppna vägen för en fri politisk aktivitet; och fri politisk aktivitet är omöjlig så länge den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act) tillåter förtryck och godtyckliga arresteringar.
Det finns således två omedelbara uppgifter: att få slut på interneringarna och att införa demokrati. Vad gäller den första frågan så måste folket i Norr göra klart för alla som gör anspråk på att tala för deras.sak att INGA SAMTAL för förekomma med tortyrregeringen i Westminster innan alla internerade har frigivits. Den dolkstöt i ryggen som Jack Lynch givit folket i Norr genom att gå med på förutsättningslösa samtal t o m medan de internerade fortfarande lider av att vara orättvist inspärrade, måste skarpt fördömas som ett fegt förräderi. Lynch har ingen rätt att tala för den förtryckta minoriteten i Norr, särskilt som han vägrar att acceptera deras taktik i kampen mot förtrycket.
SLUT PÅ FÖRTRYCKET
För det andra bör vi komma ihåg att enbart ett slut på interneringarna inte nödvändigtvis skulle betyda ökad demokrati. Innan interneringslagen infördes i ett desperat försök att rädda Faulkner och hans anhang prövades en reaktionär förtryckarpolitik av engelsmännen; ett upphävande av interneringslagstiftningen skulle enbart återställa förhållandena till den situation som rådde före den 9 augusti. Samtidigt som vi kräver ett slut på de upprepade frihetsberövandena utan åtal eller rättegång kräver vi att det undertryckande maskineriet - den speciella fullmaktslagen - slopas. Den civila olydnadskampanj som NICRA (Medborgarrättsrörelsens organisation) har tagit initiativet till, är en kampanj för demokrati och den måste hålla på åtminstone tills elementära rättigheter har vunnits.
NICRA har lanserat ett trepunktsprogram, och alla republikaner stöder dem helt och fullt i denna aktion. NICRA kräver reell demokrati i de 6 grevskapen, ett slut på sekterism och exploatering genom religiös diskriminering och ett slut på undertryckningspolitiken. Under den senare rubriken uppmanar de till frigivning av alla de som häktats eller internerats utan rättegång; allmän amnesti för alla som fängslats under den ökända "Criminal Justice Act"; upphävande av alla förtryckande lagar såsom "Criminal Justice Act" och den speciella fullmaktslagen; demilitarisering av Norr genom upplösning av sekteristiska skytteföreningar och halvmilitära styrkor samt tillbakadragande av angreppstrupperna till barackerna samtidigt som obeväpnade civila polisstyrkor återinsätts.
LÅT ENGLAND BETALA
Dessa krav är grundläggande för varje möjlighet till en förbättring ... För att åstadkomma maximalt tryck gentemot myndigheterna beslutade sig NICRA för den civila olydnadskampanjen med innehållande av hyror och kommunalskatter som huvudpunkter. Målet är som Bernadette Devlin har sammanfattat det, "att ta så mycket vi kan och att ge så litet vi kan" ...
Den civila olydnadskampanjen har redan haft ödeläggande effekter på Faulknerregimen. Om det inte hade varit för Lynchs smutsiga bedrägeri bakom ryggen på folket (Lynchs resa till London och samtalen med Heath) skulle effekten ha blivit ännu större. Det har redan kostat unionistregimen över 200.000 pund (ca 2,5 milj. kr) i förlust av statsinkomster, och det är klart att engelsmännen inte kan ha råd att förlora den summan varje månad så mycket längre till. England har, som "The United Irishman" ofta har framhållit, ett allvarligt betalningsbalansproblem, och saknar möjlighet att fortsätta med att slänga ut stora summor av pengar för att hålla Brian Faulkners misskrediterade och övermodiga regim under armarna. Det är därför som engelsmännen har gått med på utförsäljningssamtalen. England erkänner att Lynch skulle vara en bättre investering än Faulkner. Högerrunionisterna, såsom Boal och Paisley, anar sig till Englands förräderi och förklarar sig villiga att samtala med folk "vilkas idéer vi starkt kan ogilla". Sådana samtal mellan dem som genuint representerar delar av det nordirländska samhället skulle ha mer mening än Lynchs och Faulkners vämjliga stövelslickande i London.
VI VILL HA DEMOKRATI
Kampen för demokrati måste föras till segern är vunnen. Det spelar ingen roll vilka hemliga som signeras i London. De är inte bindande för det irländska folket, då det inte är våra representanter som skriver under. Våra krav i detta läge, det förtryckta folkets krav i norr är enkla: upphör med interneringarna och sluta med undertryckningspolitiken, byt ut Stormont mot en demokratisk folkförsamling. Tills dess: INGA HYROR, INGA KOMMUNALSKATTER, INGA FORDRINGAR.
...........
LITTERATUR OM IRLAND
på svenska finns ett antal böcker av vilka Vi har valt
ut tre:
Ulf Gudmundsson: NORDIRLAND - Från korståg till klasskamp
Alf Åberg: Irland - sedan 1800
Ingen av böckerna ger en genomträngande analys av förhållandena men är viktiga genom sitt rikliga faktamaterial.
Bernadette Devlin: Priset för min själ
på engelska finns en mängd litteratur som kan letas fram på biblioteken. Det bästa sättet att följa kampen är emellertid att skaffa sig Sinn Fein/IRA:s organ the United Irishman. Tidningen kan beställas från THE UNITED IRISHMAN,30 Gardiner Place, Dublin 1, Irland eller kan köpas på någon av Oktober-bokhandlarna. Från the United Irishman kan man också beställa de viktiga verken av James Connolly, såsom Labour, Nationality and Religion och Labour in Irish History.
söndag 29 augusti 2010
MARXISTISKT FORUM!
Idag finns det inget verkligt revolutionärt svenskt kommunistiskt parti. Det finns flera olika partier som gör anspråk på att vara revolutionära, men deras teori och - framförallt - deras praktik visar att de inte är det svenska proletariatets förtrupp. Kommunisterna i Sverige står därför inför uppgiften att på nytt skapa ett sådant parti. Det har nämligen funnits ett kommunistiskt parti i Sverige, det marxist-leninistiska parti som var den svenska sektionen av den Kommunistiska Internationalen, Sveriges Kommunistiska Parti (SKP); ett parti som likviderades av revisionismen. Efter SKP:s likvidering som revolutionärt parti kämpade kommunisterna i landet för att återbilda partiet under -60 och 70-talen. Den viktigaste av de organisationer som bildades var Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som senare tog namnet Sveriges Kommunistiska Parti och såg sig som en fortsättning på det gamla SKP. Även detta parti kom att likvideras av revisionismen.
Det är inte vår ambition att vi med denna blogg ska reda ut den kommunistiska rörelsens historia i landet och det åligger inte oss att komma med mer kvalificerade slutsatser. Det som dock är vår ambition är att dra vårt strå till stacken, för att kommunisterna i landet ska kunna enas på en riktig grund. I detta sammanhang är det viktigt att kommunisterna lär känna sin historia och drar lärdom av såväl de positiva som negativa erfarenheter som gjorts. Som ett bidrag till denna process publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum (MF) nummer 1-2 1977. MF var 70-talets SKP:s teoretiska organ och genom det ihärdiga arbetet av en kamrat som var med på den tiden har vi lyckats komma över inscannade pdf-filer av gamla nummer. Vi kommer framöver att lägga upp artiklar ur MF som vi anser tjänar ovannämnda syfte; inte nödvändigtvis för att vi delar de ståndpunkter som förs fram i artiklarna, utan därför att de är intressanta och lärorika. De som är intresserade av att få kopior av de inscannade utgåvorna är välkomna att maila oss så hittar vi en lämplig lösning. Vår e-postadress är: rodaverb@googlemail.com
Om ni sitter på annat material som ni tror är intressant för att kommunisterna ska kunna lära känna sin historia så sätter i kontakt med oss, vi är mycket intresserade av att sådant material får största möjliga spridning.
Det är inte vår ambition att vi med denna blogg ska reda ut den kommunistiska rörelsens historia i landet och det åligger inte oss att komma med mer kvalificerade slutsatser. Det som dock är vår ambition är att dra vårt strå till stacken, för att kommunisterna i landet ska kunna enas på en riktig grund. I detta sammanhang är det viktigt att kommunisterna lär känna sin historia och drar lärdom av såväl de positiva som negativa erfarenheter som gjorts. Som ett bidrag till denna process publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum (MF) nummer 1-2 1977. MF var 70-talets SKP:s teoretiska organ och genom det ihärdiga arbetet av en kamrat som var med på den tiden har vi lyckats komma över inscannade pdf-filer av gamla nummer. Vi kommer framöver att lägga upp artiklar ur MF som vi anser tjänar ovannämnda syfte; inte nödvändigtvis för att vi delar de ståndpunkter som förs fram i artiklarna, utan därför att de är intressanta och lärorika. De som är intresserade av att få kopior av de inscannade utgåvorna är välkomna att maila oss så hittar vi en lämplig lösning. Vår e-postadress är: rodaverb@googlemail.com
Om ni sitter på annat material som ni tror är intressant för att kommunisterna ska kunna lära känna sin historia så sätter i kontakt med oss, vi är mycket intresserade av att sådant material får största möjliga spridning.
Artikel av Set Persson publicerad i MF
MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 18-23
Set Persson:
Enheten och 1 maj
Set Persson tillhörde partiledningen i SKP från mitten av 30-talet. På grund av sitt principfasta motstånd mot den revisionistiska urartningen drevs han 1953 ur SKP och bildade då SKA, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund. Artikeln är hämtad ur SKA:s tidning "Revolt".
Set Persson dog 1960.
...
Vid 1954 års 1 maj genomfördes överallt, utom i Stockholm, Göteborg, Kalix och möjligen någon annan plats i Norrbotten, en av partiledningen påbjuden ny linje. Den innebaratt kommunisterna anvisades att lämna sina fanor hemma och fylka sig bakom socialdemokratins fanor för demonstrationer, vilka enligt socialdemokratiska partiets 1 maj-manifest bland annat genomfördes "mot diktaturens idéer" (alltså även mot iden om proletariatets diktatur). Vidare för ökad kraft åt socialdemokratin, ty, skrev man i manifestet, "ingen skall tro att framstegen fortsättes om denna kraft försvagas". Vidare skulle man enligt manifestet demonstrera för "fortsatt folkhemsbygge" . Vid de socialdemokratiska demonstrationernas möten, med kommunister som deltagare, antogs en socialdemokratisk partiresolution i vilken man uttalade tillfredsställelse med regeringspolitiken och inskärpte vikten av att "kommunisternas splittringspolitik måste bekämpas".
Vidare förklarade sig demonstranterna vilja sluta upp "bakom regeringens neutralitets- och försvarspolitik", vilken politik ju endast till sin skylt är neutral. I verkligheten rustar den svenska regeringen för samma syften som Atlantblockets stater och i denna "försvarspolitik" ingår den fantastiska rustningsbörda, som lagts på svenska folkets axlar. Att även socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationer i en del fall stod som medverkande arrangörer förändrade ju inte dessa demonstrationers karaktär av socialdemokratiska partimanifestationer.
Vid en hel del av demonstrationsmötena öste de socialdemokratiska talarna sin galla över kommunisterna. Så skedde i Borlänge, där statsminister Erlander hånade kommunisterna för "det ömkliga skådespel" de uppförde. I Eskilstuna förklarade socialdemokratiska partiets sekreterare Aspling att kommunisterna inte vågade visa sin egen numerära obetydlighet, varför de slöt upp i de socialdemokratiska demonstrationerna. I Hudiksvall förbjöd demonstrationsledningen stadens största fackförening att medföra av denna beslutade paroller i demonstrationståget. Dessa banderoller rullades då ihop och bars av kommunister snällt med i tåget, efter anvisning av kommunistiska partidistriktets ordförande. Varpå den socialdemokratiske talaren vid mötet förklarade att "nu genomgår kommunisterna en bantningskur". I Söderhamn höll kommunisterna ett förmöte där talaren uppmanade partimedlemmarna och sympatisörerna att deltaga i det socialdemokratiska demonstrationståget, trots att i täten av demonstrationståget fördes ett jättestort textsegel med parollen: "Mot kommunistisk och nazistisk diktatur, för frihet och demokrati". Kommunisternas deltagande i de socialdemokratiska demonstrationstågen medförde inte heller ökad anslutning. Firandet av 1 maj som det internationella proletariatets dag är ju ställt på avskrivning hos socialdemokratin, varför antalet demonstranter i genomsnitt minskar år från år och det fåtal kommunister, som följde partiparollen om att förstärka deras demonstrationer, kunde inte förändra detta förhållande. Så var antalet deltagare i demonstrationen i Sundsvall lägre än vid någon tidigare demonstration, vilket föranledde borgarpressen att skriva, att "den låga siffran i år är så mycket mera anmärkningsvärd därför att kommunisterna ej hade någon egen demonstration, utan gick tillsammans med socialdemokraterna". Och beträffande Eskilstuna kunde samma press påvisa att "när den första majdemonstrationen hölls i nittitalets lilla Eskilstuna, med 10835 invånare, samlades 1200 man bakom de röda fanorna. Sextitre år senare i den många gånger större och förändrade smedstaden var motsvarande antal 1300". (Invånarantalet i Eskilstuna är nu över 55000.) I allt detta såg emellertid kommunistiska partiets ledning och dess press bara ljusa sidor. Redan i en ledare den 5 januari 1954 skrev Ny Dag och klagade över den strid som brukade utveckla sig i frågan om i vilken av demonstrationerna fanan skall bäras, varpå man tillade: "Frågan om för vilka mål arbetarna skall demonstrera har alltså i de flesta fall fått vika för diskussion om fanan" . Men vad är då högersocialdemokraternas mål? Man har väl f ö aldrig i någon fackförening diskuterat i vilken demonstration fanan skall föras utan att diskussionen samtidigt rört sig om för vilken politik och för vilket mål man skall demonstrera.
Den 27 april 1954 förklarades i Ny Dag beträffande Stockholm, där ju partiledningen inte vågade genomföra sin linje, att "de väsentliga demonstrationskraven är lika och arbetarpartiernas första majupprop överensstämmer också i väsentliga stycken". Detta förklarade man trots att socialdemokraterna publicerat sitt manifest fyra dagar tidigare, av vilket framgick vad som här tidigare refererats. Detta hindrade dock inte heller partiordförande Hagberg från att den 30 april i Ny Dag uttala en förhoppning att "hela den svenska arbetarrörelsen" skulle rikta sin front mot kapitalismen vid de stundande l-majdemonstrationerna. Detta var till synes vackert tänkt, men det var samtidigt för en kommunistisk ledare alldeles för korttänkt och verklighetsfrämmande. Ty i den omnämnda "arbetarrörelsen" ingår även de högersocialdemokratiska ledare, vilka förbundit sitt öde med kapitalismen och som därför inte vare sig från den 30 april till 1 maj eller ens någonsin kommer att inordna sig i en mot kapitalismen riktad front. Därtill är det så att man kan inte heller dra gränsen enbart mellan de högersocialdemokratiska ledarna å ena sidan och alla andra socialdemokrater å andra sidan. Man måste istället dra gränsen på sätt Dimitrov lärde när han sade: "Frågan om inställningen till enhetsfronten tjänar som vattendelare mellan den reaktionära delen av socialdemokratin och de skikt av densamma, som håller på att revolutioneras. Den hjälp, som vi ger den sistnämnda delen, kommer att bli dess mera verksam, ju starkare vår kamp blir mot den reaktionära delen av socialdemokratin, vilken befinner sig i block med bourgeoisien." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 105)
Att kommunisterna betingelselöst och utan överenskommelse klev in i de demonstrationer, som ordnats till stöd för högersocialdemokratin, kan väl ändå inte förklaras utgöra en kampåtgärd mot denna? I den kommunistiska pressen sökte man på allt sätt, till och med till priset av att inte hålla sig till sanningen, släta över de fräckheter med vilka socialdemokraterna mötte kommunisternas välvilja. Sålunda förklarade Ny Dag den 3 maj 1954 i en stort uppslagen artikel, rubricerad "1 maj en framgång för arbetarenheten", att "några attacker mot arbetarenheten förekom strängt taget inte någonstans, om man undantar Borlänge, där partiordföranden Tage Erlander talade". Och i den kommunistiska tidningen i Gävleborgs distrikt, Folkets Röst, skrev man den 3 maj och urskuldade sig för att man sökt förmå kommunisterna att demonstrera bakom huvudparollen "mot kommunistisk och fascistisk diktatur, för frihet och demokrati". Man skrev att "i samma minut som tåget gick vecklade man ut en paroll som man trodde skulle åstadkomma gräl och oro i demonstrationsleden." Man låtsades alltså ha blivit överrumplad. Och ändå hade det socialdemokratiska lokalorganet Söderhamns Kuriren redan den 24 april, alltså en vecka före första maj, skrivit följande: "Kommunisterna uppmanar i år sina medlemmar att deltaga i de socialdemokratiska majdemonstrationerna. Det skall nämligen vara enhet i är, enhet tillgränsen för självutplåning. Först skall man ha små egna möten, där man förklarar anledningen till uppslutningen i de socialdemokratiska leden och sedan skall man omedelbart sätta sina planer i verket. Det skall bli en syn för gudarna när gamla grånade, hårt prövade bolsjeviker marscherar under socialdemokratiska textsegel med inskriften "Mot kommunism och diktatur, för frihet och demokrati'." I fråga om användandet av minst sagt fördomsfria metoder till försvar för sin opportunistiska politik gick man ändå längst i en värderande artikel om 1 maj i Ny Dag den 28 maj 1954. Där skändade man faktiskt Dimitrovs minne genom att med ett stympat citat söka ge sken av att man handlade enligt hans anvisningar, när man genomförde första majfirandet på sätt som skedde. Artikelfattaren skrev: "Vi kommunister tummar icke på vår ideologiska principfasthet, men för att - och jag lånar Dimitrovs ord - ‘åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet' är det nödvändigt att ständigt verka där massorna finns."
De citerade orden återfinns visserligen i en mening i Dimitrovs Enhetens och folkfrontens problem, sid 84. Men om man för det första återger hela den mening, ur vilken man ryckt ut de citerade orden, samt även återger den föregående meningen, då får citatet följande lydelse:
"Vi ser redan tendenser till att nedsätta det kommunistiska partiets rolli enhetsfrontens led och till försonlighet gentemot den socialdemokratiska ideologin. Man får inte lämna ur sikte, att enhetsfrontstaktiken är en metod att åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om
den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet, inte en försoning med den socialdemokratiska ideologin i praktiken." (kursiv av Dimitrov - G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 84)
Det var, som varje läsare själv kan övertyga sig om, något helt annat som Dimitrov ville säga oss, än vad Ny Dag sökte få oss att tro. Och han yttrade vid samma tillfälle: "Vår beredvillighet att gå till kamp mot fascismen tillsammans med de socialdemokratiska partierna och organisationerna, förknippar vi och kommer vi att förknippa med en oförsonlig kamp mot socialdemokratismen som det ideologiska och praktiska uttrycket för blocket med bourgeoisien och följaktligen även mot denna ideologis inträngande i våra egna led. (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 81)
Och han inpräntade i oss nödvändigheten av att kommunisterna inte får avstå från självständigt uppträdande och att enhetsfronten måste grunda sig på överenskommelser med följande ord: "Självfallet får och kan kommunisterna inte ett ögonblick avstå från sitt självständiga arbete för massornas kommunistiska upplysning, organisation och mobilisering. För att trygga arbetarna vägen till aktionsenhet måste man likväl samtidigt sträva efter att uppnå både kortfristiga och långfristiga överenskommelser om gemensamma aktioner med socialdemokratiska partier, reformistiska fackföreningar och de arbetandes övriga organisationer mot proletariatets klassfiender. Härvid måste huvuduppmärksamheten riktas på att utveckla lokala massaktioner, som genomföres av de undre organisationerna på grundval av lokala överenskommelser." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 35) Dimitrov har alltså lärt oss att man inte får försöka åstadkomma enhet till priset av en självständig verksamhet från kommunistiska partiets sida, att kampen mot socialdemokratismen måste föras ständigt och oförsonligt och att enheten skall byggas på grundval av överenskommelser. Hilding Hagbergs paroll om - som han uttryckte det i
riksdagen den 4 november 1953 - "samverkan utan överenskommelse" (infört i Ny Dag den 7 november 1953) och hans sätt att söka förverkliga enheten genom att demonstrera för enhetsfiendernas paroller, är alltså hans egen uppfinning. Det vore lyckligt för Sveriges Kommunistiska Parti och för den svenska arbetarklassen om partiet handlade enligt Dimitrovs i stället för enligt Hagbergs lära. Inför 1955 års första maj kräver läget i världen en intensiv kamp för skapandet av aktionsenhet i enlighet med Dimitrovs lära.
Läget karaktäriseras av att den internationella fredsrörelsen å ena sidan har stora framgångar att anteckna. Vapenstilleståndet i Korea och freden i Indokina samt förkastandet av planerna på att återupprätta den tyska militarismen under "europaarméns" skylt samt Sovjetunionens förslag om skapandet av kollektiv säkerhet för freden i Europa hör till de händelser, som skänkt fredens förkämpar ökad auktoritet och styrka bland folken i hela världen. Inför fredsrörelsens framgångar och växande styrka ökar dock å andra sidan krigsorganisatörerna sina ansträngningar. Bakslaget för "europaarmén" föranledde sammankallandet av London-konferensen, vilken resulterade i de pågående försöken att återupprätta den tyska militarismen. Planerna på ytterligare rustningar med fantastiskt ökade kostnader även för svenska folket är även detta ett led i den kapitalistiska världens krigsförberedelser mot socialismens länder. I detta läge kräves det enhet, till försvar för freden. Men enheten måste skapas på sådan grund och under sådana betingelser att den inte blir endast en chimär och en företeelse som försvagar och skadar den kraft, som bär ansvaret för att arbetarklassen föres in på en riktig väg, nämligen den kommunistiska rörelsen.
1 maj 1955 borde genomföras enhetliga manifestationer till fredens försvar. I detta syfte skulle då de kommunistiska organisationerna göra framställningar till de socialdemokratiska lokalorganisationerna och till FCO att avstå från att anordna 1-majdemonstrationer och möten som socialdemokratiska partimanifestationer. De borde uppmanas att i stället i samarbete med de kommunistiska organisationerna anordna gemensamma fredsmanifestationer , till vilka alla olika slag av organisationer, som vill deltaga i kampen mot kriget, inbjudas att deltaga. Sedan skulle allt göras för att vinna platsens arbetare till stöd för dessa förslag. Om den socialdemokratiska arbetarkommunen och den socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationen avslår dessa förslag, då skulle de kommunistiska organisationerna anordna självständiga demonstrationer och möten den 1 maj, för att ge dem som vunnits för enhetssträvanden tillfälle att ge uttryck för sin vilja.
Så borde frågorna ställas inför 1 maj 1955.•
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
