Marxistiskt Forum om Irland

Det är inte ovanligt att många har en felaktig föreställning om hur den revolutionära rörelsen faktiskt såg ut och vad den faktiskt sysslade med. De av de härskande sprida nidbilderna har även nästintill cementerats inom vad som kan kallas dagens ”vänster”. En del av att återkräva vårt historiska arv är därför att faktiskt klargöra vad dåtidens revolutionärer i Sverige sysslade med. I detta syfte publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum från 1971 som behandlar Irland och kampen där. Att OIRAs tidning såldes av SKP var det kanske inte så många som visste? Vi publicerar nedan artikeln, och även en översättning ur the United Irishman som finns med i samma nummer av MF, som ett historiskt intressant dokument utan att vi för den delen hyser samma ståndpunkter som artikelförfattarna rörande de problem som avhandlas.




Marxistiskt Forum nummer 5 1971, sidorna 47-63



Irland - gevärets år

Rapporterna från händelserna på Nordirland har under hösten kommit tätt. Det har skrivits om "IRA-terroristerna", om den engelska armen, om stridigheter mellan protestanter och katoliker och om pastor Paisley och hans män. Men om orsakerna till det tillspetsade läget har skrivits litet eller inget. I denna artikel ska vi försöka reparera bristen och peka på några av de grundläggande orsakerna. Vi vill visa att roten till det onda är den engelska imperialismens dominans och förtryck av hela Irland och vi vill visa på perspektiven framåt för kampen.


ENGLANDS EUROPEISKA KOLONI

Englands inflytande och ockupation av Irland sträcker sig långt tillbaka till medeltiden och denna dominans har under århundradenas lopp stadigt, stärkts. Särskilt tydligt, blev detta efter den påtvingade unionen med England år 1801, som drevs igenom efter ett misslyckat nationellt uppror. Irlands beroendeförhållande till England kom att, uppvisa alla de typiska koloniala dragen - den inhemska industrin ströps utsugningen av bönderna ökade starkt och jordbruksproduktionen lades om för att tillfredsställa engelska behov. För det irländska folket medförde det svält och massemigration. Under den stora hungerkatastrofen på 1840-talet svalt ca 1 miljon människor ihjäl och 1 miljon emigrerade. Samtidigt, som folk dog som flugor exporterades spannmål som skulle ha räckt, till för att föda en befolkning dubbelt så stor som Irlands!
Ur förtrycket föddes många nationella uppror. Under slutet av l800-talet växte rörelsen för ett självständigt och fritt Irland. Den s.k. Home Rule-rörelsen leddes av den irländska nationella bourgeoisien och småbourgeoisienmen vann stöd från alla samhällets klasser. Kraven var nationell självständighet, jordreform (för att bryta de feodala godsherrarnas makt) och en protektionistisk handelspolitik som skydd för den inhemska industrin, åtgärder som bl.a. Marx hade föreslagit.


ULSTER

Läget i Irlands nordöstra provins, Ulster, var något annorlunda. Där var motståndet mot den engelska kolonisationen på 1500-talet som starkast varför engelsmännen i stor utsträckning fördrev den inhemska befolkningen och ersatte den med engelska och skotska bönder. Till skillnad från de katolska irländarna var dessa protestanter. Medan industrin på Irland som helhet ströps av engelsmännen var tendensen i Ulster den motsatta: industrin utvecklades i nära kontakt med den engelska marknaden. Borgarna i Ulster hade naturligtvis inget intresse av någon självständighet gentemot England och än mindre av en protektionistisk handelspolitik som skulle ha skurit av banden med den engelska marknaden.


ORANGEORDEN

Om än motsättningarna mellan den protestantiska borgarklassen i Ulster och den övervägande katolska borgarklassen i de övriga provinserna i grunden var av ekonomisk natur blev formen för denna motsättning som så ofta i historien, religiös. 1795 bildades Orangeorden som motvikt till de nationella rörelserna. Under sin tidigare historia ägnade sig orden framför allt åt att bränna ner katolska bondgårdar och fördriva katolska bönder. Orangisterna vann ett visst stöd hos fattiga protestantiska lantarbetare.
Den protestantiska bourgeoisien kom snart underfund med vilket fint instrument Orangeorden var då det gällde att splittra arbetarklassen och sedan dess har det beryktade "Orangekortet" spelats ut så snart arbetarmassorna har kommit i rörelse för sina klassintressen. Än idag har Orangeorden en stor betydelse i Nordirland. Det betraktades ända tills för några år sedan som omöjligt att få någon förtroendepost i det regerande Unionistpartiet utan att vara medlem i orden och det är orangisterna som tillsätter de platser i det nordirländska parlamentet, Stormont, som unionisterna har vunnit. Den protestantiska bourgeoisien gick till storms mot Home Rulerörelsen och lyckades få med sig den protestantiska arbetarklassen genom att skrämma med katolicismen och den katolska kyrkan. "Home Rule is Rome Rule" blev deras paroll. (Självstyre skulle enligt protestanterna innebära att "Vatikanen styrde"). För att försvara unionen med England organiserades den beväpnade styrkan Ulster Volunteer Force, U.V.F., ett namn som spökar i nyhetsrapporterna än i dag.


ARBETARRÖRELSEN OCH PÅSKUPPRORET

Inom den av det nationella- och småborgerskapet ledda Home Rule-rörelsen bredde efter hand ut sig en kompromissanda. Samtidigt växte den självständiga arbetarrörelsen fram. Ett storslaget försök att ena arbetarklassen gjordes av fackföreningsorganisatören Jim Larkin. Han lyckades 1907 för första gången samla protestantiska och katolska arbetare i Belfast till en gemensam strejk. När Jim Larkin lämnade Belfast tog emellertid den av orangisterna frammanade religiösa sekterismen återigen överhanden.
Det andra stora namnet i den irländska arbetarrörelsen var James Connolly, som strax före sekelskiftet grundade det irländska socialistpartiet. Connolly var en lysande teoretiker och organisatör och tog klart avstånd från andra Internationalens förräderi under första världskriget. Han var inspiratören och ledaren för påskupproret i Dublin 1916. I resningen förenade sig delar av arbetarklassen och småbourgeoisin mot den engelska imperialismen. Resningen misslyckades och Connolly fick plikta med sitt liv, men upproret kom ändå att fungera som en katalysator för rihetssträvandena. Den mer militanta delen av småborgarskapet drev med folkets stöd kampen vidare. Deras parti, Sinn Fein (Vi själva), erövrade 1918 majoriteten i parlamentsvalen. En gerillaarmé, irländska republikanska armen (IRA) organiserades.


DELNINGEN 1921

Den politiska och väpnade kampen gjorde inom kort läget ohållbart för de engelska imperialisterna. Någon form av självstyrelse måste ges åt Irland. Engelsmännen beslöt emellertid att göra det bästa möjliga av situationen och lyckades driva igenom en kompromisslösning som gick ut på en delning av Irland, i en fristat och en del som stod under direkt kontroll av England. 1921 konstituerades Nordirland som utgjordes av sex av de nio grevskap som provinsen Ulster bestod av. Befolkningen uppgick till 2/3 av protestanter och till 1/3 av katoliker. Ett lokalt parlament, Stormont, sattes upp som redan från början dominerades av Unionistpartiet.
Delningen, som främst var ekonomiskt betingad, gav samtidigt de engelska imperialisterna en fot kvar på Irland och en möjlighet att återvinna sitt välde över hela ön. Delningen skulle, som James Connolly profetiskt varnat för, leda till en "reaktionär orgie". Motståndet mot delningen var hårt i fristaten. Breda lager av folket såg i den ett svek mot hela den nationella rörelsens ideal. Inbördeskrig bröt ut 1922 när huvuddelen av IRA beslöt att inte acceptera delningen. Kriget slutade ett år senare med nederlag för IRA. Karakteristiskt för den nationella borgarklassens svek var att den irländska regeringen dömde långt fler IRA-män till döden under inbördeskriget än engelsmännen hade gjort under frihetskriget. 1925 erkändes delningen slutgiltigt av den sydirländska borgarklassen. Kompromisspolitiken fullföljdes av dess två partier, Fina Gael och Fianna Fail. Fianna Fail intog visserligen under de tidigare åren en något radikalare nationalistisk ståndpunkt, men denna skillnad utplånades med början från senare delen av 30-talet.


DEPRESSIONEN PA 30-TALET

Den ekonomiska krisen drabbade både norra och södra delen av Irland mycket hårt. I Nordirland tenderade det svåra läget att minska klyftan mellan protestanter och katoliker. I Belfast slogs man sida via sida mot den anstormande polisen sedan en hungerdemonstration blivit förbjuden. Orangekortet plockades omedelbart fram. Dåvarande jordbruksministern Basil Brooke sa 1933: "Det finns många protestanter och orangister som sysselsätter katoliker. Jag anser att jag med rent samvete kan ta upp det här problemet eftersom jag inte har några katoliker i min tjänst ... Jag vill därför vädja till alla lojalister att i möjligaste mån anställa goda protestantiska pojkar och flickor". (Gudmundson : NORDIRLAND. Från korståg till klasskamp). Splittringspolitiken fick avsedd effekt och snart slogs protestanter mot katoliker igen. "Ordningen" var återställd.


ENGLAND GREPPAR ÅTER HELA IRLAND

De engelska imperialisternas dominans över hela Irland återställdes gradvis efter andra världskriget. Vad det gäller Nordirland är detta tämligen välbekant. Det ekonomiska inflytandet framgår med hjälp av några siffror: Av Nordirlands export går inte mindre än 87 % till England. Av importen kommer 74 % från kungariket. Den inhemska industrin läggs ned och i stället lockas utländsk industri, framför allt engelsk, till Nordirland (Se annonsen).




De utländska företagen erbjuds skattefrihet, billiga fabrikslokaler och förmånliga lån. De låga lönekostnaderna är en extra stimulans. så här kan det gå till;
BSR (British Sound Reproduction) startade 1954 en fabrik i Derry, med befrielse från skatter och andra avgifter såsom hyra och med statliga anslag på nära hälften för maskinparken. Tio år senare när förmånerna tog slut, lades fabriken ner men öppnades en vecka senare, nu under namnet Monarch Electric. Av den avskedade personalen återanställdes praktiskt taget bara kvinnorna som fick skandalöst låga löner. 1967 lades fabriken ner för gott. 1.000 arbetare stod utan jobb och företaget hade då lyckals prångla till sig 700.000 pund, c:a 9 miljoner kr, av allmänna medel. (Källa: The real Ulster '71).
Nordirland har en stor naturtillgång i sjön Loug Neagh. Den rikliga tillgången på fisk livnärde en gång befolkningen runt sjön. I dag innehar ett anglo-irländskt företag ensamrätten till allt fiske i sjön. (The real Ulster '71). så livnär de engelska kapitalisterna sig på folkets bekostnad.
Följderna? Ja, var tionde vuxen man går utan jobb. 7.000 människor emigrerar varje år. Vad det gäller arbetslösheten har vi här bortsett från alla ungdomar och kvinnor som står utan jobb. Det är emellertid mindre känt att England nu även dominerar den irländska republiken ekonomiskt. Frigörelsen från England fullbordades endast till hälften. Den nationella borgarklassen visade sig oförmögen att föra den nationella kampen till seger. Efter en kort tid av protektionism har vägen tillbaka till det engelska fadershuset gått snabbt. 1957 öppnade premiärminister Lemass Irland för utländska investeringar samtidigt som en hänsynslös kampanj drevs mot den irländska republikanska armen, IRA. 1965 slöts ett frihandelsavtal med England som öppnade dörren på vid gavel för de engelska imperialisterna och som kom att få katastrofala följder för Irlands ekonomi och självständighet. Vad frihandelsavtalet medförde framgår av att 1965 var Irland Englands nionde största exportmarknad medan det fem år senare, 1970, var Englands tredje största exportmarknad. 1967 kom 50 % av Irlands import från England och av dess export gick 72 % till den engelska marknaden. Detta har stor betydelse för England med tanke på dess svåra handels- och bytesbalansproblem. Bilden blir inte ljusare om vi granskar industriinvesteringarna. Mellan 1959 och 1967 var 40 % av det investerade kapitalet engelskt och hela 80 % av utländskt ursprung! (Facts about Ireland) De engelska profiterna från Irland uppgår för närvarande till 1,2 miljarder årligen. Antalet företagsnedläggelser och arbetslösheten har uppvisat en brant stigande kurva efter frihandelsavtalet.
Varje år emigrerar 14.000-16.000 människor, varför befolkningsökningen är mycket blygsam.
England har tydligen lyckats med att återvinna sitt välde över hela Irland vilket också var en viktig avsikt med delningen 1921. Den "reaktionära orgie" som arbetarledaren James Connolly varnade för är nu ett faktum.


EEC OCH FRÅGAN OM EN FEDERATION

Varken de ekonomiska eller politiska be tingelserna för Irlands delning existerar längre. Ekonomiskt står hela Irland under engelsk kontroll. Politiskt är regeringen Jack Lynch i republiken lika goda lakejer åt de engelska imperialisterna som någonsin regeringen Brian Faulkner på Nordirland. Kontakterna mellan de båda regeringarna i norr och söder har ökat sedan 1964. Deras sikte är nu därför inställt på en federation mellan irländska republiken och Nordirland. En sådan lösning skulle erbjuda många fördelar för imperialisterna. Nordirland kostar i dag engelska kronan i runda tal 7,5 miljarder kr årligen i subsidier och militära kostnader för att hålla den utarmade provinsen vid liv. (Källa: New Statesman) Den utgiften skulle med en federation överlastas på irländarna själva (ungefär samma tankar som ligger bakom Nixons "vietnamiserings" politik). För det regerande Fianna Failpartiet i republiken som av anständighetsskäl varit månt om att upprätta ett visst sken av nationalism skulle det medföra en politisk vinst på hemmaplan. De gamla parollerna om ett enat Irland skulle kunna sägas ha förverkligats. Förutsättningen för att denna federation ska bli en lyckad lösning ur engelsk synvinkel är emellertid att både England och Irland blir medlemmar i den gemensamma marknaden, EEC. Med Irland inne i EEC skulle alla restriktioner för Englands inflytande raderas ut. Denna anslutningspolitik fullföljs av Lynchs regering trots den katastrof ett EEC-medlemskap skulle innebära för irländsk industri, jordbruk och fiske samt för möjligheterna till nationell självbestämmanderätt. De 300000 bönderna i republiken kommer antagligen att reduceras till 45 .000, någon ny industri kommer knappast att etableras och emigrationenkommer att öka brant. (Anthony Coughlan, Why Ireland Should Not Join) Frågan om EEC och federationen utgör i dag det största enskilda hotet mot det irländska folket, vilket klart har insetts av den progressiva rörelsen.


KAMPEN PÅ NORDIRLAND

Som vi tidigare har framhållit är roten till det onda den engelska imperialismens utsugning och förtryck av Irland. Den motsättningen går mellan de engelska imperialisterna och det irländska folket. Läget kompliceras emellertid av de många kontroverserna mellan katoliker och protestanter, men denna motsättning är inte avgörande då det inte rör sig om en klassmotsättning. Detta betyder inte att religionsmotsättningarna skulle vara oväsentliga. Tvärtom, de utgör det största hotet mot en enad kamp mot den gemensamma huvudfienden, den engelska imperialismen. Religionsmotsättningarna grundas på den allvarliga diskrimineringen av den katolska befolkningen som engelsmännen drivit fram med det ökända imperialistiska syftet att "söndra och härska". Diskrimineringen gäller frågor som rösträtt, arbetsmöjligheter, bostäder, skolor etc.
Före händelserna i augusti 1969 saknades allmän och lika rösträtt på Nordirland. För att få rösta i de kommunalvalen skulle man äga sitt hus och ha en viss minimiinkomst.
Företag kunde ha upp till sex rös ter. Systemet var utformat så att det gynnade unionsanhängarna. Även valkretsindelningen var konstruerad för att gynna unionisterna.
Ett slående exempel är staden Derry, där 20.000 antiunionister tillsatte åtta representanter till stadens styrelse, medan ca 10.000 unionister tillsatte sexton representanter!
Arbetslösheten drabbar de katolska arbetarna hårdast. Enlig officiella siffror från juli -70 hade den av protestanter dominerade staden Antrim en total arbetslöshetpå 3,8 procent medan den katolska staden Derry hade en siffra på 12,8 procent!
För att en enad kamp mot de engelska imperialisterna överhuvudtaget ska bli möjlig måste denna diskriminering övervinnas så att de sönderslitande konflikterna kan dämpas.
Medborgarrättsrörelsen, NICRA, var den första breda organisation som beslutade ta upp kampen mot diskrimineringen. Under masskampen 1968 fördes krav fram pådemokratiska rättigheter. Parollerna var: En man en röst, En man ett jobb, En man en bostad, rättvis valkretsindelning och upphäv den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act som möjliggör arresteringar och fängslanden utan rättegång). NICRA:s breda massbas kom att utgöra ett allvarligt hot mot det unionistiska systemet. Många krafter försökte isolera rörelsen genom att föra in den på en sekteristisk linje, d v s få rörelsen stämplad som rent katolsk. Orangekortet spelades ut och den protestantiske pastorn Paisley försökte genom sitt stora inflytande inom den protestantiska delen av arbetarklassen mana fram en hetskampanj mot medborgarrättsrörelsen. NICRA föll inte i gropen utan slog vakt om sin icke-sekteristiska linje att ena både katoliker och protestanter.

-----------------------------

Ett av de viktiga särdragen i denn nordirländska kampen är att den väpnade revolutionen står mot den väpnade kontrarevolutionen. Mot den engelska armen står en folklig armé, IRA. Stödet för IRA och dess politiska del, Sinn Fein, har ständigt växt under kampen. Sinn Fein/IRA som tidigare var en småborgerlig rörelse har nu självkritiskt gjort upp med sitt förgångna och lyckats med att smida en stridsduglig, medveten ledning för kampen. Dess målsättning är socialistisk.
När vi här talar om Sinn Fein och IRA syftar vi på de s k officiella, Officials. Rörelsen splittrades nämligen 1969-70 i två delar, Officials och Provisionals. De senare har fortsatt på den småborgerliga linje som den republikanska rörelsen traditionellt har förfäktat. De säger sig vilja upprätta ett statssystem som "balanserar mellan det västerländska individualistiska systemet och det sovjetiska statskapitalistiska systemet". (Eire nua, Provisionals sociala och ekonomiska program). Som exempel på stater med ett sådant program har dess ledare
nämnt Danmark, Israel och England under Labours regering. Ledningen för Provisionals tycks också av allt att döma stå i nära kontakt med kretsar inom det regerande partiet i irländska republiken, Fianna Fail. Det är Provisionals som är ansvariga för försöken att bomba ut engelsmännen och de ligger också bakom de många attentaten mot civila protestanter. Denna politik hotar att fördjupa klyftan mellan protestanter och katoliker och kan driva fram ett förödande inbördeskrig. Under de sviktande konjunkturerna har även de protestantiskaarbetarna opponerat sig mot det regerande Unionistpartiet. Paisley är ett resultat av detta missnöje. Då han skapades som politisk figur av unionisterna var hans uppgift att kanalisera denna opinion och rikta den mot katolikerna. Med detta lyckades han också i stor utsträckning, men hans ambitioner var större än att förbli en marionett åt unionistledningen. Han började intressera sig lite för mycket för arbetarna och har därför i fråga efter fråga gått emot Unionistpartiets arbetarfientlig politik. Han har också bli vit varse att Unionistpartiet är berett att sälja ut Nordirlands särställning till förmån för EEC-medlemskap och en federationslösning, och ser i detta ett förräderi.
För att Upprätthålla "lag och ordning" har unionisterna tvingats kalla in den brittiska armen och antalet soldater uppgår nu till över 14.000. Brittiska armén är unionistregeringen sista hopp för att kunna behålla regeringsmakten. Den 9 augusti i år gjorde regeringen bruk av den s.k. Special Powers Act för att slå ned oppositionen inom medborgarrättsrörelsen, Sinn Fein/IRA och andra progressiva rörelser. Närmare 1 000 personer sitter idag internerade på obestämd tid och utan rättegång i ett läger utanför Belfast. Den omänskliga tortyren av fångarna har bl.a. omvittnats av Amnesty International.


PERSPEKTIVEN FRAMÅT

Hur kommer kampen att utvecklas? Vilken linje förespråkar den progressiva rörelsen? Vi har valt att översätta en artikel ur oktobernumret av Sinn Fein/IRA:s tidning the United Irishman.
Lars Gustafsson och Ann Nyman


.................

Vägen framåt

(ur THE UNITED IRISHMAN, oktober 1971)

Englands mål är att för all framtid bevara sitt inflytande över Irland. Massan av det irländska folket måste emellertid bryta detta grepp och slita av banden med England, ty så länge de har möjlighet att fortsätta att blanda sig i det irländska folkets inre angelägenheter – genom att uppmuntra sekterism, religiös splittring och utsugning - kommer det irländska folket omöjligen att kunna lösa de problem som står inför oss. Problemen med arbetslöshet, låga löner, dåliga bostadsförhållanden, emigration och förfallet av vår inhemska kultur kommer i den slutliga analysen att lösas först sedan en socialistisk republik har upprättats över hela Irland, som ger hela vårt folk möjlighet att leva i fred, harmoni och välstånd. Då, och först då, kommer det att bli ett slut på den ohöljda, avskyvärda exploateringen och korruptionen som är de utmärkande dragen för det kapitalistpåtvingade samhälle vi lever i, såväl i norr som söder. Det irländska folkets kamp för denna socialistiska republik är en allirländsk kamp, då det är samma orsak som är ansvarig för våra problem: den orsaken är den brittiska imperialismen och den måste krossas.
Det finns många stadier mellan de nuvarande förhållandena som präglas av att aktieägare och välmående parasiter har full frihet att exploatera och orsaka elände och grundandet av den socialistiska republiken. Dessa stadier är inte obesläktade och osammanhängande: de är delar i utvecklingen av folkets förståelse för politik och dess ekonomiska bas.
Vi befinner oss inte i en fas där vi är starka nog för att uppnå kravet på socialism. Trots den katolska arbetarklassens militanta motståndskamp i norr, finns det f n två huvudsakliga hinder för att nå en framgångsrik seger för socialismen. För det första har den politiska utvecklingen i de 26 grevskapen (Republiken Irland) inte nått tillräckligt långt: massagitationen har inte återtagit den nivå den hade före sommaren 1969. För det andra står den överväldigande massan protestantiska arbetare under fascistiskt paisleyistiskt inflytande. Trots att det finns stor anledning att hoppas att en gemensam opposition mot EEC och de sociala bostads- och arbetslöshetsskandalerna kan blomma ut i en mer användbar allians måste det erkännas att socialismen inte ligger omedelbart bakom hörnet. Ingen demokrat eller socialist skulle emellertid slå sig till ro med det. Socialismen förverkligas inte skild från mänskliga ansträngningar: den är resultatet av hårt arbete och samlade erövringar. De omedelbara uppgifterna, som de republikanska och demokratiska krafterna ställs inför, - att få ett slut på interneringarna, säkra frigivningen av dem som nu sitter fängslade, samt att gäcka Heaths, Lynchs och Faulkners planer på att dra in Irland i EEC mot folkmajoritetens vilja. Låt oss komma ihåg när det gäller EEC-frågan att vilket referendum som än kan bli aktuellt i de 26 grevskapen, så kommer folket i norr inte att ha någon talan då frågan redan har beslutats i de politiska korridorerna i Westminster (Parlamentet i London). Paisley och hans följeslagare bör klart erkänna att de brittiska band som han vill behålla betyder en anslutning till EEC.
I norr har det massiva trycket från medborgarrättsrörelsen redan satt den orangistiska unionistregeringens fortlevnad på spel. Detta tryck måste bi behållas tills Stormont (Nordirlands parlament) har bytts ut mot ett helt igenom demokratiskt och autonomt organ med fullmakt att självt besluta om EEC. Den gemensamma marknadenfår inte tvingas på det irländska folket med engelskt bajonetthot eller med specialstyrkornas batonger. Det förtryckande systemet och den sekteristiska diskrimineringen måste avskaffas; och de demokratiska krafterna är starka nog att vinna en seger för detta krav.
I söder är frågan mer komplicerad. Jack Lynchs hållning till Norr måste tas för vad den är: ett cyniskt försök av en misskrediterad politisk nolla att klamra sig fast vid makten genom det förtryckta folkets lidanden i Norr. Hans eget förtryckande system och de impopulära överträdelserna av statslagarna verkar fortfarande i full utsträckning, och hemmen hos republikaner och andra opponenter mot EEC-medlemskap utsätts fortfarande för razzior av övermodiga specialstyrkor. Om han menade något allvar med sin omsorg om situationen i Norr skulle han genast upphöra med trakasseri gentemot republikanerna i Söder och börja rasera det förtryckande rättsliga system i vilket han framlagt en långsiktig plan för fängslande av hemlösa människor och av dem som kräver sina fiskerättigheter: vi refererar till "Forcible Entry Act". De växande ryktena om att datumet för referendumet om EEC kommer att flyttas från februari eller mars pekar på att programmet för en federation mycket väl kan komma att läggas fram vi detta tillfälle. Det är absolut nödvändigt att bekämpa detta referendum. Vi behöver inte återigen räkna upp den långa lista av skadliga effekter som ett EEC-medlemskap skulle medföra för alla delar av det irländska folket; ett ögonkast på vad frihandeln redan har åstadkommit eller en granskning av arbetslöshetssiffrorna i Norr räcker. Om vi misslyckas med att bekämpa detta hot kommer vårt hopp om fred och välstånd att driva iväg.
Vägen framåt består i att uppnå bredast möjliga enighet mellan de anti-unionistiska och anti-imperialistiska krafterna. Härigenom kommer det att bli möjligt att genomdriva verkligt demokratiska reformer i Norr. Det kommer också att bli möjligt att försvaga imperialismens grepp genom att avslöja vilka dess samarbetsmän verkligen är inför det irländska folket. Det måste klart slås fast att Lynch inte representerar massan av det irländska folket och speciellt inte den katolska arbetarklassen i Norr. Inte heller talar Faulkner för de protestantiska arbetarna. Bara en enad demokrati kan göra det.
Genom kamp för elementära rättigheter - och denna kampär inte begränsad till de sex grevskapen i Norr - kan vi bygga upp ett livedugligt och trovärdigt alternativ tilldet nuvarande imperialistiska systemet. Därefter kan vi bygga vår socialistiska republik.
Den omedelbara uppgiften för folket i Norr är att framtvinga en demokratisk statsstruktur av en ovillig Westminsteradministration. Det är också livsnödvändigt att få ett slut på interneringarna och öppna vägen för en fri politisk aktivitet; och fri politisk aktivitet är omöjlig så länge den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act) tillåter förtryck och godtyckliga arresteringar.
Det finns således två omedelbara uppgifter: att få slut på interneringarna och att införa demokrati. Vad gäller den första frågan så måste folket i Norr göra klart för alla som gör anspråk på att tala för deras.sak att INGA SAMTAL för förekomma med tortyrregeringen i Westminster innan alla internerade har frigivits. Den dolkstöt i ryggen som Jack Lynch givit folket i Norr genom att gå med på förutsättningslösa samtal t o m medan de internerade fortfarande lider av att vara orättvist inspärrade, måste skarpt fördömas som ett fegt förräderi. Lynch har ingen rätt att tala för den förtryckta minoriteten i Norr, särskilt som han vägrar att acceptera deras taktik i kampen mot förtrycket.


SLUT PÅ FÖRTRYCKET

För det andra bör vi komma ihåg att enbart ett slut på interneringarna inte nödvändigtvis skulle betyda ökad demokrati. Innan interneringslagen infördes i ett desperat försök att rädda Faulkner och hans anhang prövades en reaktionär förtryckarpolitik av engelsmännen; ett upphävande av interneringslagstiftningen skulle enbart återställa förhållandena till den situation som rådde före den 9 augusti. Samtidigt som vi kräver ett slut på de upprepade frihetsberövandena utan åtal eller rättegång kräver vi att det undertryckande maskineriet - den speciella fullmaktslagen - slopas. Den civila olydnadskampanj som NICRA (Medborgarrättsrörelsens organisation) har tagit initiativet till, är en kampanj för demokrati och den måste hålla på åtminstone tills elementära rättigheter har vunnits.
NICRA har lanserat ett trepunktsprogram, och alla republikaner stöder dem helt och fullt i denna aktion. NICRA kräver reell demokrati i de 6 grevskapen, ett slut på sekterism och exploatering genom religiös diskriminering och ett slut på undertryckningspolitiken. Under den senare rubriken uppmanar de till frigivning av alla de som häktats eller internerats utan rättegång; allmän amnesti för alla som fängslats under den ökända "Criminal Justice Act"; upphävande av alla förtryckande lagar såsom "Criminal Justice Act" och den speciella fullmaktslagen; demilitarisering av Norr genom upplösning av sekteristiska skytteföreningar och halvmilitära styrkor samt tillbakadragande av angreppstrupperna till barackerna samtidigt som obeväpnade civila polisstyrkor återinsätts.

LÅT ENGLAND BETALA

Dessa krav är grundläggande för varje möjlighet till en förbättring ... För att åstadkomma maximalt tryck gentemot myndigheterna beslutade sig NICRA för den civila olydnadskampanjen med innehållande av hyror och kommunalskatter som huvudpunkter. Målet är som Bernadette Devlin har sammanfattat det, "att ta så mycket vi kan och att ge så litet vi kan" ...
Den civila olydnadskampanjen har redan haft ödeläggande effekter på Faulknerregimen. Om det inte hade varit för Lynchs smutsiga bedrägeri bakom ryggen på folket (Lynchs resa till London och samtalen med Heath) skulle effekten ha blivit ännu större. Det har redan kostat unionistregimen över 200.000 pund (ca 2,5 milj. kr) i förlust av statsinkomster, och det är klart att engelsmännen inte kan ha råd att förlora den summan varje månad så mycket längre till. England har, som "The United Irishman" ofta har framhållit, ett allvarligt betalningsbalansproblem, och saknar möjlighet att fortsätta med att slänga ut stora summor av pengar för att hålla Brian Faulkners misskrediterade och övermodiga regim under armarna. Det är därför som engelsmännen har gått med på utförsäljningssamtalen. England erkänner att Lynch skulle vara en bättre investering än Faulkner. Högerrunionisterna, såsom Boal och Paisley, anar sig till Englands förräderi och förklarar sig villiga att samtala med folk "vilkas idéer vi starkt kan ogilla". Sådana samtal mellan dem som genuint representerar delar av det nordirländska samhället skulle ha mer mening än Lynchs och Faulkners vämjliga stövelslickande i London.


VI VILL HA DEMOKRATI

Kampen för demokrati måste föras till segern är vunnen. Det spelar ingen roll vilka hemliga som signeras i London. De är inte bindande för det irländska folket, då det inte är våra representanter som skriver under. Våra krav i detta läge, det förtryckta folkets krav i norr är enkla: upphör med interneringarna och sluta med undertryckningspolitiken, byt ut Stormont mot en demokratisk folkförsamling. Tills dess: INGA HYROR, INGA KOMMUNALSKATTER, INGA FORDRINGAR.


...........


LITTERATUR OM IRLAND
på svenska finns ett antal böcker av vilka Vi har valt
ut tre:
Ulf Gudmundsson: NORDIRLAND - Från korståg till klasskamp
Alf Åberg: Irland - sedan 1800
Ingen av böckerna ger en genomträngande analys av förhållandena men är viktiga genom sitt rikliga faktamaterial.
Bernadette Devlin: Priset för min själ
på engelska finns en mängd litteratur som kan letas fram på biblioteken. Det bästa sättet att följa kampen är emellertid att skaffa sig Sinn Fein/IRA:s organ the United Irishman. Tidningen kan beställas från THE UNITED IRISHMAN,30 Gardiner Place, Dublin 1, Irland eller kan köpas på någon av Oktober-bokhandlarna. Från the United Irishman kan man också beställa de viktiga verken av James Connolly, såsom Labour, Nationality and Religion och Labour in Irish History.