Artikel av Set Persson publicerad i MF

MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 18-23

Set Persson:


Enheten och 1 maj

Set Persson tillhörde partiledningen i SKP från mitten av 30-talet. På grund av sitt principfasta motstånd mot den revisionistiska urartningen drevs han 1953 ur SKP och bildade då SKA, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund. Artikeln är hämtad ur SKA:s tidning "Revolt".
Set Persson dog 1960.


...

Vid 1954 års 1 maj genomfördes överallt, utom i Stockholm, Göteborg, Kalix och möjligen någon annan plats i Norrbotten, en av partiledningen påbjuden ny linje. Den innebaratt kommunisterna anvisades att lämna sina fanor hemma och fylka sig bakom socialdemokratins fanor för demonstrationer, vilka enligt socialdemokratiska partiets 1 maj-manifest bland annat genomfördes "mot diktaturens idéer" (alltså även mot iden om proletariatets diktatur). Vidare för ökad kraft åt socialdemokratin, ty, skrev man i manifestet, "ingen skall tro att framstegen fortsättes om denna kraft försvagas". Vidare skulle man enligt manifestet demonstrera för "fortsatt folkhemsbygge" . Vid de socialdemokratiska demonstrationernas möten, med kommunister som deltagare, antogs en socialdemokratisk partiresolution i vilken man uttalade tillfredsställelse med regeringspolitiken och inskärpte vikten av att "kommunisternas splittringspolitik måste bekämpas".
Vidare förklarade sig demonstranterna vilja sluta upp "bakom regeringens neutralitets- och försvarspolitik", vilken politik ju endast till sin skylt är neutral. I verkligheten rustar den svenska regeringen för samma syften som Atlantblockets stater och i denna "försvarspolitik" ingår den fantastiska rustningsbörda, som lagts på svenska folkets axlar. Att även socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationer i en del fall stod som medverkande arrangörer förändrade ju inte dessa demonstrationers karaktär av socialdemokratiska partimanifestationer.
Vid en hel del av demonstrationsmötena öste de socialdemokratiska talarna sin galla över kommunisterna. Så skedde i Borlänge, där statsminister Erlander hånade kommunisterna för "det ömkliga skådespel" de uppförde. I Eskilstuna förklarade socialdemokratiska partiets sekreterare Aspling att kommunisterna inte vågade visa sin egen numerära obetydlighet, varför de slöt upp i de socialdemokratiska demonstrationerna. I Hudiksvall förbjöd demonstrationsledningen stadens största fackförening att medföra av denna beslutade paroller i demonstrationståget. Dessa banderoller rullades då ihop och bars av kommunister snällt med i tåget, efter anvisning av kommunistiska partidistriktets ordförande. Varpå den socialdemokratiske talaren vid mötet förklarade att "nu genomgår kommunisterna en bantningskur". I Söderhamn höll kommunisterna ett förmöte där talaren uppmanade partimedlemmarna och sympatisörerna att deltaga i det socialdemokratiska demonstrationståget, trots att i täten av demonstrationståget fördes ett jättestort textsegel med parollen: "Mot kommunistisk och nazistisk diktatur, för frihet och demokrati". Kommunisternas deltagande i de socialdemokratiska demonstrationstågen medförde inte heller ökad anslutning. Firandet av 1 maj som det internationella proletariatets dag är ju ställt på avskrivning hos socialdemokratin, varför antalet demonstranter i genomsnitt minskar år från år och det fåtal kommunister, som följde partiparollen om att förstärka deras demonstrationer, kunde inte förändra detta förhållande. Så var antalet deltagare i demonstrationen i Sundsvall lägre än vid någon tidigare demonstration, vilket föranledde borgarpressen att skriva, att "den låga siffran i år är så mycket mera anmärkningsvärd därför att kommunisterna ej hade någon egen demonstration, utan gick tillsammans med socialdemokraterna". Och beträffande Eskilstuna kunde samma press påvisa att "när den första majdemonstrationen hölls i nittitalets lilla Eskilstuna, med 10835 invånare, samlades 1200 man bakom de röda fanorna. Sextitre år senare i den många gånger större och förändrade smedstaden var motsvarande antal 1300". (Invånarantalet i Eskilstuna är nu över 55000.) I allt detta såg emellertid kommunistiska partiets ledning och dess press bara ljusa sidor. Redan i en ledare den 5 januari 1954 skrev Ny Dag och klagade över den strid som brukade utveckla sig i frågan om i vilken av demonstrationerna fanan skall bäras, varpå man tillade: "Frågan om för vilka mål arbetarna skall demonstrera har alltså i de flesta fall fått vika för diskussion om fanan" . Men vad är då högersocialdemokraternas mål? Man har väl f ö aldrig i någon fackförening diskuterat i vilken demonstration fanan skall föras utan att diskussionen samtidigt rört sig om för vilken politik och för vilket mål man skall demonstrera.
Den 27 april 1954 förklarades i Ny Dag beträffande Stockholm, där ju partiledningen inte vågade genomföra sin linje, att "de väsentliga demonstrationskraven är lika och arbetarpartiernas första majupprop överensstämmer också i väsentliga stycken". Detta förklarade man trots att socialdemokraterna publicerat sitt manifest fyra dagar tidigare, av vilket framgick vad som här tidigare refererats. Detta hindrade dock inte heller partiordförande Hagberg från att den 30 april i Ny Dag uttala en förhoppning att "hela den svenska arbetarrörelsen" skulle rikta sin front mot kapitalismen vid de stundande l-majdemonstrationerna. Detta var till synes vackert tänkt, men det var samtidigt för en kommunistisk ledare alldeles för korttänkt och verklighetsfrämmande. Ty i den omnämnda "arbetarrörelsen" ingår även de högersocialdemokratiska ledare, vilka förbundit sitt öde med kapitalismen och som därför inte vare sig från den 30 april till 1 maj eller ens någonsin kommer att inordna sig i en mot kapitalismen riktad front. Därtill är det så att man kan inte heller dra gränsen enbart mellan de högersocialdemokratiska ledarna å ena sidan och alla andra socialdemokrater å andra sidan. Man måste istället dra gränsen på sätt Dimitrov lärde när han sade: "Frågan om inställningen till enhetsfronten tjänar som vattendelare mellan den reaktionära delen av socialdemokratin och de skikt av densamma, som håller på att revolutioneras. Den hjälp, som vi ger den sistnämnda delen, kommer att bli dess mera verksam, ju starkare vår kamp blir mot den reaktionära delen av socialdemokratin, vilken befinner sig i block med bourgeoisien." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 105)
Att kommunisterna betingelselöst och utan överenskommelse klev in i de demonstrationer, som ordnats till stöd för högersocialdemokratin, kan väl ändå inte förklaras utgöra en kampåtgärd mot denna? I den kommunistiska pressen sökte man på allt sätt, till och med till priset av att inte hålla sig till sanningen, släta över de fräckheter med vilka socialdemokraterna mötte kommunisternas välvilja. Sålunda förklarade Ny Dag den 3 maj 1954 i en stort uppslagen artikel, rubricerad "1 maj en framgång för arbetarenheten", att "några attacker mot arbetarenheten förekom strängt taget inte någonstans, om man undantar Borlänge, där partiordföranden Tage Erlander talade". Och i den kommunistiska tidningen i Gävleborgs distrikt, Folkets Röst, skrev man den 3 maj och urskuldade sig för att man sökt förmå kommunisterna att demonstrera bakom huvudparollen "mot kommunistisk och fascistisk diktatur, för frihet och demokrati". Man skrev att "i samma minut som tåget gick vecklade man ut en paroll som man trodde skulle åstadkomma gräl och oro i demonstrationsleden." Man låtsades alltså ha blivit överrumplad. Och ändå hade det socialdemokratiska lokalorganet Söderhamns Kuriren redan den 24 april, alltså en vecka före första maj, skrivit följande: "Kommunisterna uppmanar i år sina medlemmar att deltaga i de socialdemokratiska majdemonstrationerna. Det skall nämligen vara enhet i är, enhet tillgränsen för självutplåning. Först skall man ha små egna möten, där man förklarar anledningen till uppslutningen i de socialdemokratiska leden och sedan skall man omedelbart sätta sina planer i verket. Det skall bli en syn för gudarna när gamla grånade, hårt prövade bolsjeviker marscherar under socialdemokratiska textsegel med inskriften "Mot kommunism och diktatur, för frihet och demokrati'." I fråga om användandet av minst sagt fördomsfria metoder till försvar för sin opportunistiska politik gick man ändå längst i en värderande artikel om 1 maj i Ny Dag den 28 maj 1954. Där skändade man faktiskt Dimitrovs minne genom att med ett stympat citat söka ge sken av att man handlade enligt hans anvisningar, när man genomförde första majfirandet på sätt som skedde. Artikelfattaren skrev: "Vi kommunister tummar icke på vår ideologiska principfasthet, men för att - och jag lånar Dimitrovs ord - ‘åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet' är det nödvändigt att ständigt verka där massorna finns."
De citerade orden återfinns visserligen i en mening i Dimitrovs Enhetens och folkfrontens problem, sid 84. Men om man för det första återger hela den mening, ur vilken man ryckt ut de citerade orden, samt även återger den föregående meningen, då får citatet följande lydelse:
"Vi ser redan tendenser till att nedsätta det kommunistiska partiets rolli enhetsfrontens led och till försonlighet gentemot den socialdemokratiska ideologin. Man får inte lämna ur sikte, att enhetsfrontstaktiken är en metod att åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om
den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet, inte en försoning med den socialdemokratiska ideologin i praktiken." (kursiv av Dimitrov - G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 84)
Det var, som varje läsare själv kan övertyga sig om, något helt annat som Dimitrov ville säga oss, än vad Ny Dag sökte få oss att tro. Och han yttrade vid samma tillfälle: "Vår beredvillighet att gå till kamp mot fascismen tillsammans med de socialdemokratiska partierna och organisationerna, förknippar vi och kommer vi att förknippa med en oförsonlig kamp mot socialdemokratismen som det ideologiska och praktiska uttrycket för blocket med bourgeoisien och följaktligen även mot denna ideologis inträngande i våra egna led. (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 81)
Och han inpräntade i oss nödvändigheten av att kommunisterna inte får avstå från självständigt uppträdande och att enhetsfronten måste grunda sig på överenskommelser med följande ord: "Självfallet får och kan kommunisterna inte ett ögonblick avstå från sitt självständiga arbete för massornas kommunistiska upplysning, organisation och mobilisering. För att trygga arbetarna vägen till aktionsenhet måste man likväl samtidigt sträva efter att uppnå både kortfristiga och långfristiga överenskommelser om gemensamma aktioner med socialdemokratiska partier, reformistiska fackföreningar och de arbetandes övriga organisationer mot proletariatets klassfiender. Härvid måste huvuduppmärksamheten riktas på att utveckla lokala massaktioner, som genomföres av de undre organisationerna på grundval av lokala överenskommelser." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 35) Dimitrov har alltså lärt oss att man inte får försöka åstadkomma enhet till priset av en självständig verksamhet från kommunistiska partiets sida, att kampen mot socialdemokratismen måste föras ständigt och oförsonligt och att enheten skall byggas på grundval av överenskommelser. Hilding Hagbergs paroll om - som han uttryckte det i
riksdagen den 4 november 1953 - "samverkan utan överenskommelse" (infört i Ny Dag den 7 november 1953) och hans sätt att söka förverkliga enheten genom att demonstrera för enhetsfiendernas paroller, är alltså hans egen uppfinning. Det vore lyckligt för Sveriges Kommunistiska Parti och för den svenska arbetarklassen om partiet handlade enligt Dimitrovs i stället för enligt Hagbergs lära. Inför 1955 års första maj kräver läget i världen en intensiv kamp för skapandet av aktionsenhet i enlighet med Dimitrovs lära.
Läget karaktäriseras av att den internationella fredsrörelsen å ena sidan har stora framgångar att anteckna. Vapenstilleståndet i Korea och freden i Indokina samt förkastandet av planerna på att återupprätta den tyska militarismen under "europaarméns" skylt samt Sovjetunionens förslag om skapandet av kollektiv säkerhet för freden i Europa hör till de händelser, som skänkt fredens förkämpar ökad auktoritet och styrka bland folken i hela världen. Inför fredsrörelsens framgångar och växande styrka ökar dock å andra sidan krigsorganisatörerna sina ansträngningar. Bakslaget för "europaarmén" föranledde sammankallandet av London-konferensen, vilken resulterade i de pågående försöken att återupprätta den tyska militarismen. Planerna på ytterligare rustningar med fantastiskt ökade kostnader även för svenska folket är även detta ett led i den kapitalistiska världens krigsförberedelser mot socialismens länder. I detta läge kräves det enhet, till försvar för freden. Men enheten måste skapas på sådan grund och under sådana betingelser att den inte blir endast en chimär och en företeelse som försvagar och skadar den kraft, som bär ansvaret för att arbetarklassen föres in på en riktig väg, nämligen den kommunistiska rörelsen.
1 maj 1955 borde genomföras enhetliga manifestationer till fredens försvar. I detta syfte skulle då de kommunistiska organisationerna göra framställningar till de socialdemokratiska lokalorganisationerna och till FCO att avstå från att anordna 1-majdemonstrationer och möten som socialdemokratiska partimanifestationer. De borde uppmanas att i stället i samarbete med de kommunistiska organisationerna anordna gemensamma fredsmanifestationer , till vilka alla olika slag av organisationer, som vill deltaga i kampen mot kriget, inbjudas att deltaga. Sedan skulle allt göras för att vinna platsens arbetare till stöd för dessa förslag. Om den socialdemokratiska arbetarkommunen och den socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationen avslår dessa förslag, då skulle de kommunistiska organisationerna anordna självständiga demonstrationer och möten den 1 maj, för att ge dem som vunnits för enhetssträvanden tillfälle att ge uttryck för sin vilja.
Så borde frågorna ställas inför 1 maj 1955.•