Krig mot krig!

Som anti-imperialister måste vi nu se över vad vi egentlingen åstadkommit i kampen mot det imperialistiska angreppskriget mot Libyen. Nedan några citat ur klassikerna för en bättre förståelse av den grundinställning som alla i vårt läger bör ha. Bilderna har vi fått oss tillskickade av kamrater i Hamburg.

"Till en början måste vi ge en så exakt och fullständig definition som möjligt av imperialismen. Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen. Dess tre kännetecken är 1) en monopolistisk kapitalism; 2) en parasitär eller ruttnande kapitalism; 3) en döende kapitalism."

(Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen)

"Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England)."

(Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

"Imperialismen är en förbittrad kamp mellan stormakterna för uppdelning och nyuppdelning av världen - därför måste den oundvikligt leda till ytterligare militarisering i alla länder, även i de neutrala och i de små länderna. Vad kommer då de proletära kvinnorna att göra mot detta? Endast förbanna varje krig och allt militärt, endast kräva avväpning? Kvinnorna från en förtryckt klass, som verkligen är revolutionär, kommer aldrig att samtycka till att spela en så skamlig roll. De kommer att säga till sina söner:

"Du blir snart vuxen och man ger dig ett gevär. Tag detta och lär dig militärvärvet väl. Proletärerna behöver detta vetande inte för att skjuta på sina bröder, arbetarna i andra länder, såsom man gör i det nuvarande kriget och som förrädarna mot socialismen råder dig att göra, utan för att kämpa mot bourgeoisien i ditt eget land, för att göra slut på utsugningen, fattigdomen och krigen, och det inte genom fromma önskningar utan genom att besegra bourgeoisien och avväpna den."

Om man avstår från att bedriva en sådan propaganda, och just en sådan propaganda i samband med det nuvarande kriget, så är det bäst att sluta upp med att bruka stora ord om den internationella revolutionära socialdemokratin, om den socialistiska revolutionen och om krig mot kriget"

(Lenin, Den proletära revolutionens militärprogram)

"Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna) erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och just i detta ords politiska mening, d.v.s. deras rätt till politiskt avskiljande. Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist.

Att förfäkta denna rätt innebär ingalunda någon uppmuntran att bilda småstater, utan leder tvärtom till ett friare, djärvare och därför vidare och allmännare bildande av storstater och statsförbund, vilka är fördelaktigare för massorna och bättre motsvarar den ekonomiska utvecklingen.

Socialisterna från de förtryckta nationerna måste i sin tur ovillkorligen kämpa för fullständig (inklusive organisatorisk) enhet mellan de förtryckta och förtryckande nationaliteternas arbetare. Idén om en nations rättsliga avskiljande från en annan (den s.k. kulturell-nationella autonomin, som propageras av Bauer och Renner) är en reaktionär idé.

Imperialismen är en epok, då all världens nationer utsätts för ett ständigt ökande förtryck från en handfull "stora" makter, och därför är det omöjligt att kämpa för den socialistiska internationalistiska revolutionen mot imperialismen om man inte erkänner nationernas självbestämmanderätt. "Ett folk, som förtrycker andra, kan inte frigöra sig självt" (Marx och Engels). Ett proletariat, som tolererar en aldrig så obetydlig våldshandling av "sin" nation mot andra nationer, kan inte vara socialistiskt."

(Lenin, Socialismen och kriget)

"Historien visar att krigen är uppdelade i tvenne slag: rättfärdiga och orättfärdiga. Alla krig, som tjänar framåtskridandet, är rättfärdiga och alla, som hindrar framåtskridandet, är orättfärdiga. Vi kommunister bekämpar alla orättfärdiga krig, som hindrar framåtskridandet, men vi bekämpar inte progressiva, rättfärdiga krig. Vi kommunister nöjer oss inte med att inte bekämpa rättfärdiga krig, vi deltar aktivt i dem. Vad orättfärdiga krig beträffar, är första världskriget, i vilket bägge sidorna kämpade för imperialistiska intressen, ett exempel. Därför bekämpade kommunisterna i hela världen beslutsamt detta krig. Sättet att bekämpa ett sådant krig är att göra allt som är möjligt för att förhindra det, innan det bryter ut, och, sedan det väl brutit ut, att närhelst det är möjligt bekämpa kriget med krig, och bekämpa orättfärdigt krig med rättfärdigt krig."

(Mao Tsetung, Om långvarigt krig)

Mer goda nyheter på väg?

Den svenska imperialismen ökar sitt deltagande i aggressionskriget mot Libyen. Samtidigt kommer glädjande nyheter från Afghanistan. Mer goda nyheter är alltså förhoppningsvis att vänta. Imperialismen lyfter stenar som kommer att falla på deras egna fötter.

Indiska, peruanska och turkiska maoister om Libyen

I Sverige disskuterar den så kallade "vänstern" det imperialistiska angreppskriget mot Libyen. Vi har sedan tidigare själva tagit tydlig ställning. För de som är intresserade hur maoister världen över ser på saken lägger vi idag upp länkar till uttalanden från indiska, peruanska och turkiska maoister.

Här hittar ni ett uttalande från en talesman för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna).

Här hittar ni ett uttalande från Perus Kommunistiska Partis utlandsorganisation (en översättning gjord av kamrater i Förenta Staterna).

Här hittar ni ett uttalande från en organisation närstående Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna (på tyska).

Krigspartiet

Unga personer som söker efter ett revolutionärt alternativ kommer oftast i första hand kontakt med Vänsterpartiet, genom dess ungdomsförbund Ung Vänster. Läget kan naturligtvis variera lite efter hur det ser ut på olika orter, men i allmänhet är det så. Vänsterpartiet har därigenom spelat en viktig roll i att neutralisera tusentals ungdommar som faktiskt haft för avsikt att kämpa för en bättre, socialistisk, värld. Att Vänsterpartiet nu fullständigt kastar masken och öppet tar ställning för att den svenska imperialismens krigsmakt ska delta i angreppen mot Libyen, gör det förhoppningsvis svårare för dem att lura folk. vänsterpartiet är ett borgerligt parti. Ett parti i imperialismens tjänst. Vi har ingenting gemmensamt med Vänsterpartiet. Vi är inte en del av samma "rörelse". Vänsterpartiet har sedan länge inte stött någon revolutionär kraft i världen, nu stödjer man öppet imperialisternas framfart. Vänsterpartiet är ett blodbesudlat krigsparti. Alla som vill kämpa mot imperialismen måste ta konsekvens av partiets ställningstagande och vända det ryggen.

Skjut ner dom!

Så ska de svenska imperialisterna delta i ännu ett aggressionskrig mot en förtryckt nation. Sällan har det funnits så uppenbart vulgära skäl som denna gång.

Aldrig någonsin ska Vänsterpartiet kunna tvätta bort det blod som man har på sina händer. Oavsett hur man ställer sig i Riksdagen så är man de facto medskyldiga genom sitt stöd till det imperialistiska kriget.

Vi hoppas av hela vårt hjärta att de libyer som står upp för sin nations rätt till självbestämmande, får in åtminstone några goda träffar på de svenska stridsplanen. Varje nedskjutet plan är en seger för oss!

Så, vår maning till Libyens folk är: skjut ner dom!

Svenskt stål biter

Sverige för krig i Afghanistan. Sverige deltar i "fredsbevarandeinsatser", vilket i realiteten betyder imperialistisk agression och ockupation, i flera länder. Det är troligt att Sverige kommer att delta i angreppet på Libyen. Ändå lever många med en drömbild av det "fredliga" Sverige. Sverige är en agressiv imperialistmakt. För de som ännu inte fattat vilken roll Sverige spelar i världen så rekomenderas denna artikel. Inget land i världen har så omfattande vapenexport som Sverige om man ser till invånarantal. Den svenska imperialismen måste bekämpas, med alla medel.

"Svensk vapenexport:

År 2010 exporterade Sverige krigsmateriel för drygt 13,7 miljarder kronor. Det innebär att varje svensk i genomsnitt sålt krigsmateriel för 1500 kronor förra året, vilket gör Sverige till det land som sålt mest vapen i världen, räknat per capita. År 2009 sålde Sverige krigsmateriel för 13,5 miljarder kronor, en ökning med sju procent jämfört med 2008 då siffran låg på 12,7 miljarder kronor. Mellan år 2000-2004 ökade den svenska vapenexporten med över 60 procent. Några av de största mottagarna av svensk krigsmateriel är Sydafrika, USA, Indien och Pakistan."

Till dom som röstade på Vänsterpartiet

Att Vänsterpartiet inte är något annat än en i ord radikalare version av socialdemokraterna är inget nytt. Att Vänsterpartiet och dess självproklamerade "revolutionära" ungdomsförbund nu tar ställning för det imperialistiska angreppskriget mot Libyen är i sig inget förvånande. Alla som hyst någon form av förhoppningar till detta parti och dess ungdomsförbund bör ta konsekvensen av opportunisterna än en gång vissat sig vara imperialisternas drängar. Ett stöd till vänsterpartiet, eller någon av dess organisationer, är ett stöd till det imperialistiska systemet. Att stödja vänsterpartiet som ett "mindre dåligt " alternativ, är att stödja imperalismen. Alla de som röstat på partiet i olika val har gett detta parti sitt godkännande; alla de som röstat på det borgerliga "vänster"-alternativet har röstat för dess ställningstagande för imperialistiska angreppskrig. Vänsterpartiet är ett krigsaktivistiskt parti.
Det finns inget för en antiimperialistisk rörelse att hämta i vänsterpartiet, låt liket ruttna istället för att hysa förhoppningar till det!

Vårt stöd till det arabiska folkets kamp är orubbat, alla krafter i Libyen som vill tjäna landets utveckling i framstegsvänlig riktning måste vända sina vapen mot de imperialistiska angriparna. Om, eller snarare när, Sverige deltar i angreppen hoppas vi att de arabiska motståndskämparna orsakar de svenska imperialisttrupperna förkrossande nederlag. Varje nerskjutet JAS-plan kommer vi att fira som en seger för oss!

Stöd det arabiska folket!
Imperialisternas klor väck från Libyen!

"En kamp mot imperialismen, som inte är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, är en tom fras eller ett bedrägeri."

(Lenin)

Här och här kan ni läsa intressanta kommentarer i ämnet.

Stöd det arabiska folket! Imperalisternas klor väck från Libyen!

Den senaste tidens folkliga uppror har väck stort bifall, många är de som blivit väldigt upprymda. Det intressanta är att bland de som ropat högst om "revolutionerna" är personer som annars vägrat se vikten av de förtryckta nationernas kamp. Men vi låter denna fråga vila för tillfället och vill istället ta upp fyra saker som vi, efter en längre disskution med palestinska kamrater som kunnat följa rapporeteringen även på arabiska, tror är en hyfsad sammanfattning av läget.

1) Folkupproren visar att folkens vilja till revolution är stark. Den rasistiska myten om de arabiska massorna som dumma får som behöver en herde, har än en gång vederlagts. Det arabiska folket vill ha revolution, en bekräftelse av att revolutionen faktiskt är den politiska huvudtendensen i världen. Folket har gjort viktiga erfarenheter som säkert kommer att utgöra grundstenar i kommande, verkliga, revolutioner.

2) Folkupproren har på intet sätt varit demokratiska revolutioner - i marxistisk menning. De har inte i något fall medfört något annat än förändringar på regim-nivå, statstrukturen i sig är i intakt och det har överhuvudtaget inte skett några förändringar i den ekonomiska basen. Att försöka likställa folkupproren som vi nu ser med det borgerliga revolutionsåret 1948 är i grunden felaktigt. Det har inte heller ägt rum någon relevant förändring i Tunisiens eller Egyptens förhållanden till imperialismen. Libyen tar vi upp längre fram.

3) Det har saknats ett revolutionärt parti som kunnat ställa sig i ledningen för folkupproren. Därför har olika reaktionära grupperingar kunnat dra fördel av folkets kamp. Tills det framkommer revolutionära partier i de aktuella länderna kommer inga verkligt revolutionära förändringar genomföras.

4) En möjlig positiv aspekt av folkupproren är att de nya regimerna sannolikt kommer att ha svårt att bedriva en lika öppet Israelvänlig politik som de förutvarande. En sådan utveckling kan ge den palestinska frihetskampen vissa taktiska fördelar som kan bidra till att den kampen utvecklas bättre.

Fallet Libyen kräver särskild vaksamhet. Att Gaddafi-regimen varit en reaktionär regim är det inget snack om. Att den störtas begråter vi absolut inte. Men, de som viftar med Libyens flagga från perioden för 1969 kan knappast ses som revolutionärer. Det som man hittills kunnat avgöra utifrån rapporteringen från Libyen är att att massornas vilja till revolution, som är uppenbar, kanaliseras av krafter som i grunden är av samma kaliber som Gaddafi. Att de är smarta nog att fatta att en imperialistisk intervention kan vara kontraproduktiv för dem betyder inte att de kommer att ägna sig åt någon verklig motståndskamp. Vår solidaritet måste riktas till folkets massor och de framstegsvänliga elementen, inte till en "upprorisk" fraktion av de härskande klasserna.

Det som vi här i Sverige måste vara redo för är att imperialistmakterna, med Förenta Staterna i spetsen, däribland Sverige, förberreder en intervention i Libyen. Antagligen under liknande täckmantel som vid angreppet mot Jugoslavien och den följande ockupationen av Kosovo. Oavsett vad man tycker om Gaddafi så finns det överhuvudtaget ingenting som rättfärdigar att imperialisterna blandar sig i Libyens interna angelägenhter. En eventuell imperialistisk intervention kommer inte innebära någon förbättring för folket i Libyen och kommer endast att föra till att en annan marionett-regim sätts i Gaddafis ställe. En effekt av en imperialistintevention kommer naturligtivs bli att det arabiska folket än mer kommer att kämpa för sin rätt till oberoende, men att önska ett blodbad för att uppnå en sådan effekt, snabbare än annars, kan endast reaktionära cyniker. Vi måste resa paroller mot en imperialistisk intervention i Libyen och till stöd för det arabiska folkets kamp. Samtidigt måste vi med ljus och lyckta söka de krafter som verkar för skapandet av verkligt revolutionära partier och ge dem allt stöd vi kan.

Libyen: det direktdemokratiska exemplet

Gaddafi är en svinpäls och vi har aldrig hyst några illusioner om honom, inte heller rörande hans regim. Det har dock andra gjort, framförallt bland så kallade "autonoma" kretsar. Det hela är egentligen inte särskillt viktigt, men intressant som kuriosa när man disskuterar med "autonoma" eller så kallade "frihetliga".

I slutet av 80-talet och början 90-talet fanns det ett svärmeri för Gaddafi-regimen, inte bara därför att hans stödde kurdernas befrielsekamp och Provisoriska IRAs väpnade kamp i Nordirland, utan för att Libyen ansågs vara ett exempel på "direktdemokrati". Den av Gaddafi författade "Gröna boken" cirkulerade i kretsar där man i vanliga fall läste anarkistiska och "vänsterkommunistiska" texter. De som vill bekanta sig med detta mästerverk hittar det här. Vi som tyckte att Gaddafis "ideologi" i bästa fall kunde betecknas som korporativistisk facistoid smörja, anklagades - som vanligt - för att vara "dogmatiker".

Särskillt i Danmark hade de "Libyenkramande-autonomerna" ett fäste. En viktig del i det var det proppagandaarbete som radiostationen "den Gröna kanalen" bedrev. Vi upptäckte idag, till vår förvåning, att station fortfarande sänder (ni hittar dess hemsida här).

Här kan ni lyssna på en framställning (på danskt tungomål) från 2009 om den libyska direktdemokratins förträfflighet. "Den Gröna Kanalen", eller bättre sagt, folket som drev den, organiserade även "studieresor" till Libyen. Dessa resor var betalda (resa, fullpension - rubbet) av Gaddafi-regimen. Kamrater (före detta "autonomer") som varit med på sådana resor berättar om hur man framförallt kunde ligga på stranden och röka hasch under tiden man var i landet. Men, man fick även lyssna till föreläsningar av Gaddafi själv. Under sex timmar talade han oavbrutet, utan stödanteckningar, om direktdemokratins överlägsenhet gentemot alla andra system. Enligt kamraterna som var där ska de flesta "autonomerna" som var med på resan tyckt att det hela var lite märkligt, men man njöt av solen (och knarket) och tyckte att trots allt var Gaddafi en skön typ.

Libyen-svärmeriet gick dock över ganska snabbt och de framträdande "autonoma" som höll på med det, är idag inte särskillt sugna på att snacka om det. Det kan vi naturligtvis förstå.

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?