Libyen: det direktdemokratiska exemplet

Gaddafi är en svinpäls och vi har aldrig hyst några illusioner om honom, inte heller rörande hans regim. Det har dock andra gjort, framförallt bland så kallade "autonoma" kretsar. Det hela är egentligen inte särskillt viktigt, men intressant som kuriosa när man disskuterar med "autonoma" eller så kallade "frihetliga".

I slutet av 80-talet och början 90-talet fanns det ett svärmeri för Gaddafi-regimen, inte bara därför att hans stödde kurdernas befrielsekamp och Provisoriska IRAs väpnade kamp i Nordirland, utan för att Libyen ansågs vara ett exempel på "direktdemokrati". Den av Gaddafi författade "Gröna boken" cirkulerade i kretsar där man i vanliga fall läste anarkistiska och "vänsterkommunistiska" texter. De som vill bekanta sig med detta mästerverk hittar det här. Vi som tyckte att Gaddafis "ideologi" i bästa fall kunde betecknas som korporativistisk facistoid smörja, anklagades - som vanligt - för att vara "dogmatiker".

Särskillt i Danmark hade de "Libyenkramande-autonomerna" ett fäste. En viktig del i det var det proppagandaarbete som radiostationen "den Gröna kanalen" bedrev. Vi upptäckte idag, till vår förvåning, att station fortfarande sänder (ni hittar dess hemsida här).

Här kan ni lyssna på en framställning (på danskt tungomål) från 2009 om den libyska direktdemokratins förträfflighet. "Den Gröna Kanalen", eller bättre sagt, folket som drev den, organiserade även "studieresor" till Libyen. Dessa resor var betalda (resa, fullpension - rubbet) av Gaddafi-regimen. Kamrater (före detta "autonomer") som varit med på sådana resor berättar om hur man framförallt kunde ligga på stranden och röka hasch under tiden man var i landet. Men, man fick även lyssna till föreläsningar av Gaddafi själv. Under sex timmar talade han oavbrutet, utan stödanteckningar, om direktdemokratins överlägsenhet gentemot alla andra system. Enligt kamraterna som var där ska de flesta "autonomerna" som var med på resan tyckt att det hela var lite märkligt, men man njöt av solen (och knarket) och tyckte att trots allt var Gaddafi en skön typ.

Libyen-svärmeriet gick dock över ganska snabbt och de framträdande "autonoma" som höll på med det, är idag inte särskillt sugna på att snacka om det. Det kan vi naturligtvis förstå.

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?