Dagens lösen

Det finns en massa aspekter av de nuvarande händelserna i flera arabiska länder som bör disskuteras utförligt. Än fler blir nu aktua när Mubarakregimen släpper lös sin svarta hundraden. De två viktigaste är, anser vi, att det är alldeles uppenbart att folken vill ha revolution, att det är den politiska huvudtendensen, och den alarmerande bristen på verkligt revolutionära partier som kan kanalisera denna folkens vilja i rätt riktning. Men idag vill vi kommentera en annan aspekt, frågan om perspektiv.

Vi har sett hur Europa skakats i sina grundvalar av massiva folkliga protester under de senaste åren och nu kan vi se hur folkliga protester genomtvingar förändringar i de arabiska länderna. Många har blivit överraskade och en västeuropeisk "vänster" som, i bästa fall, till viss del sysslar med "internationell solidaritet" på ett propagandiskt sätt, blir överumplade. Nu betvivlar inte dessa personer att folken i de arabiska länderna vill ha reolution, men bara för någon månad sedan var det helt andra åsikter som kom till uttryck. De partier och organisationer som hävdat att revolutionen är den politiska och historiska huvudtendensen i världen har än en gång fått rätt. Pessimisterna, "realisterna", har visat sig vara de som haft fel. Och detta för oss till vår poäng: hur bedmömmer vi läget i Sverige?

I Sverige gör finanskapitalet fabulösa vinster, de rika blir allt rikare. Samtidigt blir de fattigare allt fattigare. Våra barn tvningas växa upp under vad som är, förhållandevis, eländiga förhållanden. Hårdast drabbade är som vanligt de understa skikten av arbetarklassen, men även andra skikt påverkas allt mer. Nu är läget i det imperialistiska Sverige inte det samma som i de arabiska länderna, eller för den delen som i en svagare stat som tex. den grekiska. Men, det som är relevant är att klasskampen utvecklar sig i språng. En viss kvantiet slår om i en kvalitativ omvandlig. Tänk hur det går till när man kokar vatten: hettan får vattnet att förvandlas från flytande form till gasform (ånga). För att använda denna liknelse kan vi säga att de kamper vi sett utvecklas i arbetarområdena under de senaste åren är som de första små bubblorna längst ner i kastrullen som ännu inte påverkar vatten ytan synligt. Vattnet kokar ännu inte men dessa små bubblor är en indikation på det som onekligen komma skall. Då är frågan, om vi beaktar vad som visat sig under kamperna i såväl Europa som nu i de arabiska länderna, hur undvika att de som reser sig till kamp står utan ledning? Det uppenbara svaret är naturligtivs att kämpa för en sådan ledning kommer till stånd, att det finns ett parti/en organisation som verkligen är kapabel att förmå kanalisera massornas upproriska enegri i tjänst av den proletära revolutionen. Utan en organisation av revolutionärer kan man definitivt INTE vända uppochner på Sverige (eller något annat land för den delen). De opportunistiska grupperingarna som uppfattar sig som stående "till vänster om Vänsterpartiet" kommer göra likandant som sina broderpartier runt om i Europa, de kommer de facto göra allt för att hålla den revolutionära rörelsens utveckling tillbaka (bastarderna i KKE är kanske det tydligaste av alla exempel). Så med dessa grupperingar kan vi inte räkna. Så, det finns mycket arbete som måste göras. De senaste dagarnas utveckling visar än en gång att historien inte väntar på eftersläntare. Dagens lösen är: organisera er!