.................
MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 70-74
Kommunistiska veteraner:
"Partiledningen hade ambitioner att komma med i regeringen"
Två kommunistiska veteraner ger här sin syn på varför gamla SKP spårade ur och blev revisionistiskt.
"I den bohuslänska stenindustrin kom jag i kontakt med arbetarrörelsen. Syndikalisterna väckte klasskänslorna. Men det fattades någonting hos dem. Jag fick läst Lenins arbete om staten och revolutionen. Det blev avgörande och jag sökte medlemskap i det kommunistiska paritet."
Namn: Östen.
Född: i Kville Härad, sex mil norr om Uddevalla.
Yrke: jobbade som barn hos bönder i trakten, tillsammans med fadern i AK-jobb i början av20-talet (vägbyggen). Stenhuggare 1924 och har fortsatt inom stenindustrin i Göteborg.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Jag gör inte anspråk på att vara särskilt duktig. Jag har alltid levt i skymundan. Det säger Östen, göteborgare och kommunist sedan början av 30-talet. Han är en av de kamrater som upplevt hetsen mot kommunister i fackföreningarna under 40-talet och under det "kalla kriget". Från gräsrotsnivå har han upplevt stolta perioder i partiets historia - men också dess urartning till ett revisionistiskt parti under efterkrigstiden.
– Efter kriget fanns det en stor entusiasm för Sovjetunionen. Jag minns en gång att kassören i fackföreningen kom och klappade mig på axeln och sa att
"vi får nog skapa någonting sånt som i Sovjetunionen". Han var socialdemokrat och några år tidigare hade han hållit LO:s cirkulär nr 3 i handen på ett möte - det formulär som förbjöd kommunister att väljas till förtroendeposter.
– Men efter kriget var allt annorlunda. Partiet gick framåt i valet -47. Framgångarna grundades på arbetarnas entusiasm för att Sovjetunionen vunnit kriget. Det slog hårt igen, när borgarna började ändra historien och påstod att det var Amerikas hjälp som gjort att kriget mot nazisterna vanns.
Studierna
– Under de här åren skyfflades medlemmar in i partiet på mycket lösa politiska grunder. Värre var att den politiska
skolningen upphörde i partiet, så de nya medlemmarna blev lätta offer för den borgerliga och socialdemokratiska propagandan under 50-talet.
– På 30-talet studerade vi mycket i partiet. Vi samlades på söndagsmorgnarna och diskuterade partiets arbete. Nu började direktiven komma uppifrån och politiken förankrades aldrig bland medlemmarna.
– Visst litade vi på partiledningen, även när våra egna känslor gjorde uppror mot direktiven. Men det var svårt många gånger.
"Enhetsfronten"
Svårt var det, när partiet började söka enhetsfront med socialdemokratin på socialdemokratins villkor.
– I fackföreningsvalen tog vi några kommunister och några socialdemokrater och satte upp på en gemensam lista.
Socialdemokraterna var ofta inte ens tillfrågade! Och när partiet beslöt, att inte anordna egna demonstrationer 1 maj - ja, det var rena kapitulationen.
– Partidisciplinen gjorde att jag gick med i sossarnas tåg om än med olust och lyssnade till anti-kommunistiska talare.
– Jag tror att partiledningen efter kriget hade ambitioner att komma med i regeringen och för den sakens skull upphörde det självständiga partiarbetet och vi kapitulerade inför socialdemokratin.
Sovjetunionen
Det värsta på 50-talet var inte hetsen från socialdemokratin och borgarna. Värre var SUKP:s 20: e partikongress.
– På en natt ställdes allt vi arbetat för på huvudet. I nätter och dagar hade vi kämpat för att försvara arbetarstaten Sovjetunionen under alla år. Sen kommer Chrusjtjov och spottar oss i ansiktet och säger, att allt som borgarklassen sagt om oss är riktigt.
– Det fanns ingen möjlighet att tro allt vad som sades om Stalin. Visst låg det någonting i kritiken mot personkulten, talet om "lille far Stalin" och smickret. Men det var de som detroniserade Stalin som var de värsta krypdjuren!
– Kinesernas kritik mot Chrusjtjov fick vi aldrig reda på genom partiet. Jag fick tag på deras brev privat. Så illa kineserna behandlats. Men det tog tid efter det innan jag verkligen insåg hur verkligt illa det gått i Sovjetunionen.
Det tar tid att rucka på det obegränsade förtroende vi haft för Sovjet i alla år. Men jag blev övertygad och jag var med när KFML bildades.
– Jag har ingen förståelse för dem som stannat i det gamla partiet, som norrbottningarna till exempel, de slåss för ett land - inte för en ide.
Framtiden
– I Vietnam, Laos och Kampuchea har de fattiga folken visat, att de kan uträtta fantastiska hjältedåd. Det kan nog vi med. Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel. •
.........
"Det var arbetslösheten i början av 20-talet som gjorde att jag började fundera. Jag sökte mig till socialistiska boklådor och började läsa socialistisk litteratur."
Namn: Vera.
Född: i början på seklet i Göteborg.
Yrke: sömmerska.
Partimedlem: i början på 30-talet.
– Vi var dåligt skolade och förstod inte att det var revisionismen som började ta makten i partiet efter kriget. Men visst märkte vi bristerna i partiet. Den demokratiska centralismen praktiserades inte, partiet var toppstyrt. Kritiken och självkritiken fungerade inte och studierna var mycket sporadiska. Det är tre orsaker som Vera ser till att det kommunistiska partiet kunde urarta och revisionister ta makten i partiet. Vera gick med i SKP i början på 30-talet. året därpå blev hon ansvarig för kvinnoarbetet i västra Sverige.
– Männen var kolossalt dominerande i partiet, berättar Vera. Orsaken var de stora barnkullarna, avsaknaden av barnkrubbor och det tunga hemarbetet.
– Vi bildade kvinnoaktiver i anknytning till de kommunistiska arbetarkommunerna för att aktivera kvinnornaoch dra med dem i kampen. På söndagarna gick vi och sålde "Arbetarkvinnornas tidning" i husen och vi höll möten för att kämpa för lika lön, kommunala tvättstugor, enklare hemarbete och abortfrågan.
Svenska kvinnors vänster förbund
Efter kriget bildades Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV). Svenska kvinnors vänsterförbund hade startats 1914 som "Frisinnade kvinnor" i kamp mot krigspsykosen, för demokrati och kvinnornas likställdhet. Namnet SKV antogs 1931. Nu beslöt förbundet att bli en del av KDV och de kommunistiska kvinnorna började arbeta inom förbundet.
– Då förbjöds de socialdemokratiska kvinnorna att arbeta inom SKV eftersom portarna öppnats för oss kommunister.
Organisationen växte. Västra avdelningen, där Vera var ordförande, delades i fem och hon blev ordförande i samarbetskommittén i Göteborg. 1955 blev hon ombudsman i förbundet.
Fredsrörelsen
– Fredsfrågan dominerade vårt arbete inom SKV. Den hade vuxit fram via motståndsrörelsen i världskriget och Stockholmsappellen. Vi gjorde en kolossal insats med namninsamling och propaganda.
- Här i Göteborg var socialdemokraterna de värsta motståndarna. Så upplevde vi det åtminstone. Själv arbetade jag på en stor ateljé med 40 sömmerskor och alla hade skrivit på appellen. Då skrev Ny tid om SKV som en "kommunistisk täckorganisation". Efter den artikeln gick listan runt på ateljén igen och de flesta strök sina namn!
Hetsen var fruktansvärd.
Enhetsfronten
– Det var i det läget partiledningen sökte enhetsfront med socialdemokratin. Redan då fanns det ett starkt motstånd i den kommunistiska arbetarkommunen mot att gå med socialdemokraterna 1 maj. Skulle vi gå och lyssna till angrepp mot vårt parti? Tveksamheten till partiledningens enhetsfrontspolitik gjorde att de flesta passiviserades.
- Enhetsfronten påbjöds uppifrån och den övertygade aldrig kamraterna, därför var det heller aldrig något helhjärtatarbete för enhet underifrån.
- Själv deltog jag i enhetsdemonstrationerna på 50-talet en enda gång. Det var SKV som föreslog stöd till vissa paroller och jag gick med som ombudsman för
förbundet.
Toppstyrning
– I partistyrelsen fördes nog diskussioner men sedan där lagts fast en uppfattning så blev det partiets linje utan några diskussioner i grundorganisationerna.
Så var det när partiets kvinnor gick med i SKV och när det kommunistiska ungdomsförbundet upplöstes. Det gällde också stora riksdagsfrågor - aldrig fick vi diskutera och ta ställning till omsfrågan. Det rapporterades på möten men det var aldrig de grundliga diskussioner vi nu har i SKP.
– Vi fick rapporter från kongressen 53 där Set Persson lämnade partiet. Men något material från båda sidor nådde aldrig ut till oss.
– Inte heller fungerade kritiken och självkritiken. Om något kritiskt sas, betraktades det som "angrepp" på partiet och inte som en granskning av vår gemensamma politik.
– Under sådana omständigheter kunde partiet begå fel, som aldrig klarades ut. Det behövs kunskaper och diskussion i ett kommunistiskt parti.
Sovjetunionen
– Rapporterna från SUKP-kongressen -56 var chockerande. Visst tvivlade många på vad som sades om Stalin. Men vi fick bara rapporter om vad som sagts. Det fördes ingen diskussion om vad som var rätt eller fel och inget sades senare om de kinesiska kamraternas avvikande uppfattningar. Det var en rad "avslöjanden" och vårt parti anammade Chrusjtjovs ståndpunkter.
– Vid Stalins död hade vi ett högtidligt möte i Konserthuset till den store proletäre ledarens ära. Sen avslöjades han som den värsta skurk! Visst var det chockerande, men hade partiet sagt det så var det väl så, tänkte vi, och vad hade vi att komma med mot partiet?
– Set Perssons tidning "Revolt" avslöjade Chrusjtjov . Men Set framställdes som partifiende. En gång höll han möte på Kungstorget och då stod partiets ombudsmän i utkanten av torget och noterade vilka partimedlemmar som var närvarande!
– Nej, det var inte lätt när vi tvekade.
Eftersom vi bara hade praktiskt erfarenhet av revisionism men ingen skolning så var det svårt att se vad som skett i Sovjetunionen och i partiet.
FNL-rörelsen
– Jag fick upp ögonen för partiets politik i Vietnamfrågan första gången på ett kommunmöte. Där cirkulerade ett flygblad för "Fred i Vietnam". Nils Holmberg och en del andra kamrater talade emot bristerna i flygbladet. Inte kunde vi ta ställning för "fred" och vara neutrala till det imperialistiska överfallet på
Vietnam.
– På ett annat möte föreslog en kamrat att vi skulle starta marxistiska studiecirklar. Hermansson var närvarande på mötet och gick emot förslaget och det röstades ner. Det gjorde mig mycket upprörd - vad är det för marxister som går emot marxistiska studier?
KFML
– Programförslaget inför 1967 års kongress var förvånande. Där talades om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och jag upplevde det som rena socialdemokratin. Vi inbjöd kamrater från Marxistiska Sällskapet till vår grundorganisation för att diskutera frågorna. Då stod det klart vad det handlade om. Fjorton av oss i grundorganisationen samlades två veckor efter kongressen och skrev gemensamt vår utträdesansökan i partiet och gick med i KFML för att återupprätta det kommunistiska partiet.
– Många i min generation var för trötta för att börja någonting nytt och kanske var de inte medvetna om vidden av bristerna i det gamla partiet. Deras kritik resulterade i passivitet.•
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.