"Förfärligt" eller bra...

Nedanstående text av Mao Tsetung lägger vi upp i dess helhet, pga att vi ser den som ett utmärkt exempel på hur verkliga kommunister förhåller sig till massornas kamp i hela världen, vilken, trots allt, inkluderar Sverige.


.......................................................................................

Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan[1]

Mars 1927


[Denna rapport skrevs såsom ett svar på den småaktiga kritik vilken vid denna tid både inom och utom partiet riktades mot böndernas revolutionära kamp. Kamrat Mao Tsetung gjorde under trettiotvå dagar i provinsen Hunan en undersökning av bonderörelsen där och skrev sedan denna rapport för att bemöta kritiken emot den. Högeropportunisterna i partiet, som leddes av Chen Tu-hsiu, ville inte godta hans åsikter utan höll fast vid sina felaktiga uppfattningar. Deras huvudfel var att de, skrämda av den reaktionära utvecklingen inom Kuomintang, inte vågade stödja de stora revolutionära bondestrider som brutit ut eller var i färd med att bryta ut. För att ställa sig in med Kuomintang föredrog de att svika bönderna, den viktigaste bundsförvanten i revolutionen, och ställde sålunda arbetarklassen och kommunistiska partiet isolerade och utan hjälp. Det var huvudsakligen till följd av att Kuomintang var i stånd att utnyttja denna svaghet inom det kommunistiska partiet som Kuomintang vågade förråda revolutionen, sätta igång sin "partirensning" och börja krig mot folket på sommaren 1927.]



BONDEPROBLEMETS BETYDELSE

Under mitt besök i Hunan[2] nyligen undersökte jag på platsen förhållandena i de fem häradena[*] Hsiangtan, Hsianghsiang, Hengshan, Liling och Changsha. Under de trettiotvå dagarna från den 4 januari till den 5 februari sammankallade jag i byarna och häradsstäderna erfarna bönder och kamrater som arbetar inom bonderörelsen till konferenser för att få fram fakta, och jag lyssnade uppmärksamt till deras rapporter och samlade en hel mängd material. Många av bonderörelsens hur och varför visade sig vara raka motsatsen till vad herrskapen i Hankow och Changsha påstår. Jag såg och hörde många underliga saker, som jag tidigare inte känt till. Jag tror detsamma gäller för många andra platser också. Allt tal som är riktat mot bonderörelsen måste snabbt vederläggas. Alla de felaktiga åtgärder som revolutionära myndigheter vidtagit beträffande bonderörelsen måste snabbt upphävas. Endast på det sättet kan revolutionens framtid gagnas. För bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse. Inom mycket kort tid kommer flera hundra miljoner bönder i Kinas mellersta, sydliga och nordliga provinser att resa sig som en mäktig storm, som en orkan, en kraft så snabb och våldsam att ingen makt, hur stark den än må vara, förmår att hålla den tillbaka. De kommer att krossa alla bojor som binder dem och storma framåt på vägen till befrielse. De kommer att sopa alla imperialisterna, krigsherrarna, de korrupta ämbetsmännen, lokala tyrannerna och elaka herrskapen i graven. Varje revolutionärt parti och varje revolutionär kamrat kommer att prövas av dem och efter deras beslut godtas eller förkastas. Vi har tre ting att välja på. Ska vi gå i spetsen för och leda dem? Ska vi släpa efter dem, gestikulerande och kritiserande? Eller ska vi ställa oss i vägen för och bekämpa dem? Varje kines är fri att välja, men händelserna kommer att tvinga er att träffa ert val snabbt.






ORGANISERA ER!

Utvecklingen av bonderörelsen i Hunan kan i stort sett uppdelas i två perioder med hänsyn till de härader i provinsens mellersta och sydliga delar, där rörelsen redan vunnit betydande framgångar. Den första, från januari till september i fjol, var en organisationsperiod. Under denna period var tiden från januari till juni en tid av underjordisk verksamhet och tiden från juli till september, då den revolutionära armen drev ut Chao Heng-ti,[3] en tid av öppen verksamhet. Under denna period översteg medlemsantalet i bondeföreningarna inte 300.000-400.000, de massor som stod direkt under deras ledning uppgick till litet över en miljon, det förekom ännu knappast någon kamp på landsbygden, och följaktligen förekom det i andra kretsar mycket litet kritik av föreningarna. Eftersom deras medlemmar tjänstgjorde som vägvisare, kunskapare och bärare åt Nordexpeditionens arme, hade till och med en del av officerarna ett gott ord att säga om bondeföreningarna. Den andra perioden, från oktober i fjol till januari detta år, var en period av revolutionär handling. Medlemsantalet i föreningarna sprang upp till två miljoner, och de massor som stod direkt under deras ledning ökade till tio miljoner. Eftersom bönderna, då de anslutet sig till en bondeförening, vanligtvis bara skriver in en medlem av familjen, betyder två miljoner medlemmar en massanslutning av omkring tio miljoner. Nästan hälften av bönderna i Hunan är nu organiserade. I härader som Hsiang- tan, Hsianghsiang, Liuyang, Changsha, Liling, Ninghsiang; Pingkiang, Hsiangyin, Hengshan, Hengyang, Leiyang, Chenhsien och Anhua har nästan alla bönderna sammanslutit sig i bondeföreningarna eller har kommit in under deras ledning. Det var i kraft av sin omfattande organisation som bönderna gick till aktion och inom loppet av fyra månader åstadkom en väldig revolution på landsbygden, en revolution utan motstycke i historien.



NED MED DE LOKALA TYRANNERNA OCH DE ELAKA HERRSKAPEN! ALL MAKT TILLBONDEFÖRENINGARNA!

De främsta målen för böndernas angrepp är de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna, men därjämte slår de också till mot patriarkaliska idéer och institutioner, mot de korrupta ämbetsmännen i städerna och mot dålig praxis och dåliga sedvänjor i landsbygdsområdena. Angreppets kraft och fart är våldsam, de som böjer sig för det överlever, men de som gör motstånd går under. Som ett resultat härav har de privilegier som de feodala godsägarna under tusentals år åtnjutit slagits i småstycken. Varje smula av värdighet och prestige, som godsägarna byggt upp, sopas ned i gruset. Med godsägarväldets sammanbrott har bondeföreningarna nu blivit de enda organ som har auktoritet och den populära parollen "All makt till bondeföreningarna" har förverkligats. Till och med småsaker som ett gräl mellan man och hustru dras inför bondeföreningarna. Ingenting kan avgöras utan att någon från bondeföreningen är med. Föreningen dikterar verkligen alla landsbygdens angelägenheter, och det är bokstavligen så att "vad den säger gäller". De som står utanför föreningarna kan endast tala väl om dem och kan inte säga någonting emot dem. De lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna har berövats all rätt att yttra sig, och ingen av dem vågar ens muttra en avvikande mening. Inför bondeföreningarnas makt och tryck har de främsta bland de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen flytt till Shanghai, de av andra rangen till Hankow, de av tredje rangen till Changsha och de av fjärde rangen till häradshuvudstäderna, medan de av femte rangen jämte de ännu mindre krypen kapitulerat för bondeföreningarna i byarna.

"Här är tio yuan. Var snäll och låt mig få gå med i bondeföreningen", säger en av de mindre figurerna ur de elaka herrskapens led.

"Bah! Vem vill ha dina smutsiga pengar?" svarar bönderna.

Många mellanstora och små godsägare och rika bönder och till och med mellanbönder, som allesammans tidigare var motståndare till bondeföreningarna, ansöker nu förgäves om inträde i dem. När jag besökte olika orter träffade jag ofta sådant folk som bönföll mig: "Herr kommittéledamot från provinshuvudstaden, var vänlig och rekommendera mig."

Under Chingdynastin bestod den av de lokala myndigheterna sammanställda hushållsförteckningen av ett regelmässigt register och "det andra" registret. Det förstnämnda för hederligt folk och det sistnämnda för inbrottstjuvar, banditer och andra icke önskvärda. På en del orter använder bönderna nu denna metod för att skrämma dem, som tidigare bekämpade föreningarna. De säger: "Sätt deras namn i det andra registret."

Rädda att bli införda i det andra registret försöker dessa människor olika knep för att vinna inträde i bondeföreningarna, något som de är så ivriga på att de inte känner sig säkra förrän de skrivits in. Men i de flesta fall blir de blankt avvisade, och därför sitter de alltid som på nålar. Så länge föreningens dörrar hålls stängda för dem, är de som luffare utan ett hem eller "bara slödder" som man säger på landsbygden. Kort sagt, det som man för fyra månader sedan såg ned på som "en hop bönder" har nu blivit en mycket hedervärd institution. De som tidigare kastade sig till marken inför herrskapsfolkets makt, bugar nu för böndernas makt. Alla, vilka de än må vara, medger att världen blivit annorlunda sedan oktober i fjol.



"DET ÄR FÖRFÄRLIGT" ELLER "DET ÄR BRA"

Böndernas revolt störde herrskapens ljuva drömmar. När nyheterna från landsbygden nådde städerna, framkallade de omedelbart uppståndelse bland herrskapen. Kort efter min ankomst till Changsha, träffade jag alla slags folk och fick höra rätt mycket skvaller. Från mellanskikten i samhället och upp till högerelementen i Kuomintang fanns det inte en enda som inte summerade hela affären i frasen: "Det är förfärligt!" Under trycket av "Det är förfärligt"-skolans åsikter, som då översvämmade staden, blev till och med ganska revolutionärt inställda människor nedslagna, när de i tankarna försökte göra sig en bild av händelserna på landsbygden; och de var ur stånd att bestrida ordet "förfärligt". Till och med ganska progressiva människor sade: "Fastän det är förfärligt, är det oundvikligt i en revolution." Kort sagt, ingen kunde helt bestrida ordet "förfärligt". Men, som redan nämnts, faktum är att de stora bondemassorna har rest sig för att fullgöra sin historiska uppgift och att demokratins krafter på landsbygden har rest sig för att störta feodalismens krafter där. De lokala tyrannernas, de elaka herrskapens och de laglösa godsägarnas patriarkaliskt-feodala klass har under tusentals år utgjort självhärskardömets grundval och är imperialismens, krigsherraväldets och den korrupta byråkratins hörnsten. Den nationella revolutionens verkliga mål är att störta dessa feodala krafter. På några få månader har bönderna uträttat vad dr Sun Yat-sen ville men inte lyckades uträtta under de fyrtio år han ägnade åt den nationella revolutionen. Detta är en underbar bragd som aldrig tidigare utförts, inte bara på fyrtio utan på tusentals år. Det är bra. Det är inte "förfärligt" alls. Det är allt annat än "förfärligt". "Det är förfärligt!" är uppenbarligen en teori för att i godsägarnas intresse bekämpa böndernas resning; det är uppenbarligen en godsägarklassens teori för att bevara den gamla feodala ordningen och hindra upprättandet av den nya demokratiska ordningen, det är uppenbarligen en kontrarevolutionär teori. Ingen revolutionär kamrat bör ge eko åt dylikt struntprat. Om era revolutionära åsikter är fasta och ni har besökt byarna och sett er omkring, känner ni er säkerligen hänförda som aldrig förr. Oräkneliga tusental av de förslavade - bönderna - är i färd med att slå de fiender som frossade på deras kött. Vad bönderna gör är fullkomligt rätt, vad de gör är bra. "Det är bra!" är böndernas och alla andra revolutionärers teori. Varje revolutionär kamrat bör veta att den nationella revolutionen kräver en stor förändring på landsbygden. Revolutionen år 1911[4] åstadkom inte denna förändring, därför misslyckades den. Denna förändring äger nu rum, och den är en viktig faktor för revolutionens fullbordan. Varje revolutionär kamrat måste stödja den, annars tar han ställning för kontrarevolutionen.




FRÅGAN OM "ATT GÅ FÖR LÅNGT"

Sedan finns det en annan grupp av människor, som säger: "Ja, bondeföreningarna är nödvändiga, men de går en smula för långt." Detta är medelvägens anhängares mening. Men hurudant är det faktiska läget? Det är sant att bönderna på landsbygden är i viss mening "ostyriga". Bondeföreningen, som har den högsta myndigheten, medger inte godsägaren någon talan och sveper undan hans prestige. Det är detsamma som att slå godsägaren till marken och hålla honom kvar där. Bönderna hotar: "Vi ska sätta dig i det andra registret." De bötfäller de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, de kräver kontributioner av dem och slår sönder deras bärstolar. Folk svärmar in i husen hos lokala tyranner och elaka herrskap, som är motståndare till bondeföreningen, och slaktar deras grisar och äter deras spannmål. De till och med vilar sig en stund på de elfenbensinlagda sängar som tillhör de unga damerna i de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens hem. Vid minsta provokation företar de anhållanden, kröner de anhållna med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna i det de säger: "Ni smutsiga godsägare, nu vet ni vilka vi är." De gör vad de vill och vänder upp och ner på allting, och därmed har de faktiskt skapat ett slags terror på landsbygden. Detta är vad en del människor kallar "att gå för långt", eller "att överskrida lämpliga gränser vid en orätts rättande" eller "verkligen för mycket". Dylikt tal må synas berättigat, men i verkligheten är det felaktigt. För det första, har de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna själva drivit bönderna till detta. Under långa tider har de brukat sin makt till att terrorisera bönderna och förtrampa dem; det är därför bönderna har reagerat så kraftigt. De våldsammaste revolterna och de allvarligaste tumulten har städse inträffat på de orter där de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna begått de värsta illgärningarna. Bönderna är klarsynta. Vem är dålig och vem är det inte, vem är den värste och vem är inte fullt så ondsint, vem förtjänar att straffas hårt och vem förtjänar att slippa lätt ifrån - bönderna är noggranna i sin bokföring, och mycket sällan har straffet gått utöver brottet. För det andra, en revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och mild, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint.[5] En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan. En revolution på landsbygden är en revolution genom vilken bönderna störtar den feodala godsägarklassens välde. Bönder kan inte, utan att sätta in största möjliga kraft, störta godsägarens djupt rotade välde, som bestått i tusentals år. Landsbygden behöver ett väldigt revolutionärt uppsving, ty endast ett sådant kan resa folkets miljoner till att bli en mäktig kraft. Alla här omnämnda handlingar, vilka sammanförts under beteckningen "att gå för långt", härflyter ur böndernas makt, som framgått ur det väldiga revolutionära uppsvinget på landsbygden. Det var synnerligen nödvändigt att sådana saker gjordes under bonderörelsens andra period, den revolutionära handlingens period. Under denna period var det nödvändigt att upprätta böndernas absoluta makt. Det var nödvändigt att förbjuda illvillig kritik mot bondeföreningarna. Det var nödvändigt att störta herrskapens makt helt och hållet, att slå dem till marken och hålla dem kvar där. Det ligger en revolutionär betydelse i alla de handlingar som etiketterats såsom "att gå för långt" under denna period. Det är, för att säga det rättframt, nödvändigt att för en tid skapa terror i varje landsbygdsområde, eljest skulle det vara omöjligt att undertrycka kontrarevolutionärernas verksamhet på landsbygden eller att störta herrskapsfolkets välde. Tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta till en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas.[6] De som talar om att bönderna "gått för långt" synes vid första ögonkastet skilja sig från de, vilka såsom tidigare nämnts säger: "Det är förfärligt", men i grund och botten utgår de från samma ståndpunkt och framför likaledes en godsägarteori som ger uttryck för de privilegierade klassernas intressen. Eftersom denna teori hindrar bonderörelsens uppsving och sålunda stör revolutionen, måste vi beslutsamt vända oss emot den.



"PACKETS RÖRELSE"

Kuomintangs högerflygel säger: "Bonderörelsen är en packets, de lata böndernas rörelse." Denna åsikt är vanlig i Changsha. När jag var på landsbygden hörde jag herrskapen säga: "Det är riktigt att bilda bondeföreningar, men de människor som nu leder dem är inte bra. De borde ersättas med andra." Denna mening sammanfaller helt med vad högerflygelns medlemmar säger; enligt bägge är det bra att ha en bonderörelse (rörelsen finns redan och ingen vågar säga något annat), men de säger att de människor som leder rörelsen är dåliga och de hatar särskilt dem som har hand om föreningarna på lägre nivå och kallar dem "pack". Kort sagt, alla de som herrskapen föraktade, de som de trampade ned i smutsen, människor som inte hade någon plats i samhället, människor som inte hade någon rätt att yttra sig, har nu oförväget rätat på nackarna. De har inte endast rätat på nackarna, utan har tagit makten i sina händer. De leder nu bondeföreningarna i socknarna (på den lägsta nivån), vilka de gjort till något bistert och skräckinjagande. De har höjt sina grova, arbetsmärkta händer och lagt dem på herrskapen. De binder de elaka herrskapen med rep, kröner dem med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna. (1 Hsiangtan och Hsianghsiang kallar de detta att "paradera genom socknen" och i Liling att "paradera över fälten".) Inte en dag förgår utan att de tutar barska, skoningslösa anklagelseord i dessa herrskaps öron. De ger order och bestämmer i allt. Dessa som brukade räknas som de lägsta står nu över alla andra, och därför kallas detta "att vända upp och ned på allt".



REVOLUTIONENS FÖRTRUPPER

Där det finns två motsatta sätt att betrakta ting och människor, framgår två motsatta åsikter. "Det är förskräckligt" och "Det är bra", "pack" och "revolutionens förtrupper" - här har vi träffande exempel.

Vi sade ovan att bönderna utfört en revolutionär uppgift, som lämnats outförd under många år, och gjort ett viktigt arbete för den nationella revolutionen. Men har denna stora revolutionära uppgift, detta viktiga revolutionära arbete, utförts av samtliga bönder? Nej. Det finns tre slags bönder, de rika, mellanbönderna och de fattiga bönderna. De tre lever under skilda förhållanden och har därför skilda åsikter om revolutionen. Vad som under den första perioden tilltalade de rika bönderna var talet om att Nordexpeditionens arme lidit ett förkrossande nederlag i Kiangsi, om att Chiang Kai-shek sårats i benet[7] och flugit tillbaka till Kwangtung,[8] och om att Wu Pei-fu[9] återtagit Yuehchow. Bondeföreningarna skulle säkerligen inte bli gamla och Folkets tre principer[10] skulle aldrig bestå, ty man hade aldrig hört talat om dem förr. Sålunda kunde en funktionär i en bondeförening i en socken (i regel en av "pack"typen) komma in i en rik bondes hus med medlemsförteckningen i handen och spörja: "Vill ni vara så vänlig och gå med i bondeföreningen?" Vad svarade den rike bonden? En som uppträdde något så när anständigt sade: "Bondeförening? Jag har levt här i decennier och odlat min jord. Jag har aldrig hört talas om något sådant förr, och ändå har jag lyckats klara mig bra. Jag råder dej att låta bli det där." En verkligt ondsint rik bonde kunde svara: "Bondeförening! Struntprat! En förening för att få sitt huvud avslaget. Ställ inte till tråkigheter för folk!" Likväl har bondeföreningarna överraskande nog nu bestått i många månader och har till och med vågat resa sig upp mot herrskapen. Herrskap i trakten, som vägrade att lämna ifrån sig sina opiumpipor, anhölls av föreningarna och fick paradera genom byarna. I häradsstäderna blev dess utom några stora godsägare avrättade såsom Yen Jungchiu från Hsiangtan och Yang Chih-tse från Ninghsiang. På Oktoberrevolutionens årsdag, vid tiden för det antibrittiska massmötet och de stora tillställningarna för att fira Nordexpeditionens seger, demonstrerade tiotusentals bönder i varje socken i väldiga framströmmande kolonner och bar sina små och stora baner jämte sina bärstänger och hackor. Det var först då som de rika bönderna började bli bestörta och oroliga. Under de stora festerna till firande av Nordexpeditionens seger fick de veta att Kuikiang tagits, att Chiang Kai-shek inte blivit sårad i benet och att Wu Pei-fu när allt kom omkring hade blivit besegrad. Och vad mera är, de såg också sådana paroller som "Leve Folkets tre principer!", "Leve bondeföreningarna!" och "Leve bönderna!" klart utskrivna på de "röda och gröna proklamationerna". "Vad nu?" undrade de rika bönderna, mycket bestörta och ängsliga, "Leve bönderna! Ska dessa människor nu betraktas som kejsare?"[11] Bondeföreningarna sätter alltså näsan i vädret. Folk från föreningarna säger till de rika bönderna: "Vi ska införa er i det andra registret" eller "nästa månad blir inträdesavgiften tio yuan per person". Under inverkan av allt detta går de rika bönderna motvilligt in i föreningarna,[12] varvid en del betalar femtio fen eller en yuan i inträde (den vanliga avgiften är endast tio kopparpengar), en del får inträde först sedan de bett andra människor att lägga ett gott ord för dem. Men det finns ganska många förhärdade som ännu i dag inte anslutit sig. När de rika bönderna ansluter sig till föreningarna, låter de vanligen skriva in någon sextio eller sjuttio år gammal familjemedlem, ty de lever i ständig fruktan för "utskrivning". De rika bönder som anslutit sig, är inte pigga på att utföra något arbete för föreningarna. De förblir inaktiva hela tiden.

Hur står det till med mellanbönderna? Deras hållning är vacklande. De tror inte att revolutionen ska medföra mycket gott för deras del. De har ris i sina grytor och ingen fordringsägare som knackar på deras dörr vid midnatt. Även de bedömer en sak utifrån huruvida den funnits tidigare, rynkar pannan och tänker för sig själva: "Kan bondeföreningen verkligen bli bestående?" "Kan Folkets tre principer verkligen segra?" Deras slutsats är: "Tyvärr inte." De inbillar sig att allt beror av Himmelens vilja och tänker: "En bondeförening? Vem vet om det är Himmelens vilja eller ej?" Under första perioden kunde folk från föreningen med registret i hand besöka en mellanbonde och fråga: "Vill du vara vänlig och gå med i bondeföreningen?" Mellanbonden svarade: "Det är ingen brådska med det!" Det var inte förrän under andra perioden, då föreningarna redan utövade stor makt, som mellanbönderna gick in. De sköter sig bättre i föreningarna än de rika bönderna, men de är ännu inte särskilt entusiastiska; de vill alltjämt vänta och se. Det är viktigt för bondeföreningarna att få mellanbönderna att ansluta sig och att utföra bra mycket mera upplysningsarbete bland dem.

De fattiga bönderna har alltid utgjort huvudstyrkan i den bittra kampen på landsbygden. De har oförskräckt kämpat igenom de två perioderna av underjordiskt arbete och öppen verksamhet. Det är de som lättast godtar kommunistiska partiets ledning. De är dödsfiender till de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens läger och angriper det utan minsta tvekan. "Vi gick in i bondeföreningen för länge sen", säger de till de rika bönderna, "varför tvekar ni ännu?" De rika bönderna svarar spefullt: "Vad skulle hindra er att gå in? Ni har ju varken en tegelpanna över era huvuden eller en smula jord under fötterna." Det är sant att de fattiga bönderna inte är rädda att förlora någonting. Många av dem har verkligen "varken en tegelpanna över sina huvuden eller en smula jord under fötterna". Ja, vad skulle kunna avhålla dem från att gå med i föreningarna? Enligt undersökningen av Changshas härad utgör de fattiga bönderna 70 procent, mellanbönderna 20 procent och de rika bönderna och godsägarna tio procent av befolkningen på landsbygden. De 70 procenten, de fattiga bönderna, kan uppdelas i två kategorier: de ytterligt utblottade och de mindre utblottade. De ytterligt utblottade,[13] som utgör 20 procent, är de som berövats all egendom, det vill säga människor som varken har jord eller pengar, saknar varje medel till sitt uppehälle och är tvungna att lämna sina hem för att bli legohjon eller daglönare eller vandrande tiggare. De mindre utblottade,[14] de övriga 50 procenten, är de delvis egendomslösa, det vill säga folk med en smula jord eller en smula pengar, som äter upp mer än de kan förtjäna och som lever i slit och armod året runt, sådana som hantverkarna, arrendebönderna (med undantag för de rika arrendebönderna) och de till hälften självägande bönderna. Denna stora massa av fattiga bönder, eller allt som allt 70 procent av landsbygdens befolkning, är bondeföreningarnas ryggrad, förtruppen vid de feodala krafternas störtande och de hjältar som utfört den stora revolutionära uppgift som under många år lämnats ogjord. Utan de fattiga böndernas klass ("packet" som herrskapet kallar dem), skulle det ha varit omöjligt att åstadkomma den nuvarande revolutionära situationen på landsbygden, att störta de lokala tyrannerna och elaka herrskapen och fullborda den demokratiska revolutionen. De fattiga bönderna, som utgör den mest revolutionära gruppen, har vunnit ledningen av bondeföreningarna. Under såväl första som andra perioderna var nästan alla ordförandena och styrelseledamöterna på lägsta nivå i bondeföreningarna fattiga bönder (bland förtroendemännen i sockenföreningarna i Hengshans härad utgör de helt utblottade 50 procent, de mindre utblottade 40 procent och de utfattiga intellektuella 10 procent). Det är absolut nödvändigt att de fattiga bönderna har ledningen. Utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon revolution. Den som förnekar deras roll förnekar revolutionen. Den som angriper dem, angriper revolutionen. De har aldrig tagit fel ifråga om revolutionens allmänna kurs. De har skämt ut de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen. De har slagit ned de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, stora som små, och hållit dem i underläge. Många av deras handlingar under den revolutionära handlingens period, vilka betecknades såsom att "gå för långt", var i verkligheten just vad revolutionen behövde. Vissa häradsstyrelser, häradshögkvarter för Kuomintang och häradsorganisationer av bondeföreningarna i Hunan har redan gjort en rad misstag; några har t o m på godsägarnas begäran skickat soldater att arrestera funktionärer i föreningarnas organisationer på lägre nivå. Rätt många ordförande och styrelseledamöter i sockenföreningarna i Hengshans och Hsianghsiangs härader har kastats i fängelse. Dessa misstag är mycket allvarliga och underblåser reaktionärernas övermod. För att avgöra huruvida det rör sig om misstag eller inte, behöver ni bara se hur glada de laglösa godsägarna blir och hur de reaktionära stämningarna växer varhelst ordförandena eller styrelseledamöterna i de lokala bondeföreningarna arresteras. Vi måste bekämpa det kontrarevolutionära snacket om "en packets rörelse" och "en rörelse av lata bönder" och måste särskilt akta oss för att göra misstaget att hjälpa de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen i deras angrepp mot de fattiga böndernas klass. Ehuru ett fåtal av ledarna för de fattiga bönderna utan tvivel hade sina brister, har de flesta av dem nu bättrat sig. De strävar själva energiskt att förbjuda spel och undertrycka banditismen. Där bondeföreningarna är mäktiga har hasardspelet helt stoppats och banditismen försvunnit. På en del platser är det bokstavligen sant att folk inte tar några saker som lämnats vid vägkanten och att dörrarna inte är reglade nattetid. Enligt undersökningen i Hengshan har 85 procent av de fattiga bondeledarna gjort stora framsteg och har bevisat att de är dugliga och arbetar hårt. Endast 15 procent har några dåliga vanor kvar. Det mesta man kan säga om dem är att de utgör "en osund minoritet", och vi får inte verka som ekon av de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen genom att utan urskiljning fördöma dem som "pack". Problemet om den "osunda minoriteten" kan angripas endast under bondeföreningarnas egna paroller om att "stärka disciplinen" genom att bedriva propaganda bland massorna, genom att uppfostra den "osunda minoriteten" och genom att strama upp disciplinen i föreningarna. Under inga förhållanden bör soldater godtyckligt sändas att företa sådana arresteringar som skulle skada de fattiga böndernas anseende och underblåsa de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens övermod. Denna punkt kräver särskild uppmärksamhet.




NOTER

[*] Ang. häraderna i Kina se fotnot i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25.

[1] "Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan" består av åtta delar. I detta band har de första sju tagits med, men inte den åttonde, som har rubriken "Fjorton stordåd". Hela texten finns med i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25-62.

[2] Provinsen Hunan var då centrum för bonderörelsen i Kina.

[3] Chao Heng-ti, som då styrde Hunan, var agent för krigsherrarna i norr. Han störtades 1926 av Nordexpeditionens arme.

[4] 1911 års revolution var en borgerlig revolution som störtade Chingdynastins självhärskardöme. Den 10 oktober det året gjorde en avdelning av Chingdynastins Nya arme som stod under revolutionärt inflytande, uppror i Wuchang i provinsen Hupeh. Bourgeoisin och småbourgeoisin samt de breda massorna av arbetare, bönder och soldater svarade entusiastiskt och snart smulades Chingdynastins välde sönder. I januari 1912 upprättades Republiken Kinas provisoriska regering i Nanking med Sun Yat-sen som provisorisk president. Så gjorde man slut på Kinas feodala monarkiska system som hade bestått i mer än två tusen år. Tanken på en demokratisk republik hade trängt långt in i folkets hjärtan. Men bourgeoisin som ledde revolutionen var mycket försonlig till sin natur. Den mobiliserade inte bondemassorna i stor omfattning för att krossa godsägarklassens feodala välde på landsbygden, utan överlämnade i stället under imperialistiska och feodala påtryckningar statsmakten till krigsherren i norr, Yuan Shih-kai. Som följd härav slutade revolutionen i nederlag.

[5] Dessa var Konfutses dygder sådana de skildrats av en av hans lärjungar.

[6] Den gamla kinesiska frasen "att överskrida tillbörliga gränser för att rätta en orätt" anfördes ofta i syfte att hålla folkets aktivitet tillbaka. Reformer som höll sig inom den bestående ordningens ram kunde tillåtas, men verksamhet som syftade till att helt förinta den gamla ordningen skulle förbjudas. Handlingar inom denna ram ansågs som "tillbörliga", men de som syftade till att helt förinta den gamla ordningen sades "överskrida tillbörliga gränser". Detta är en bekväm doktrin för reformister och opportunister i de revolutionära leden. Kamrat Mao Tsetung vederlade denna reformistiska doktrin. Hans påpekande, att "tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas", betyder att den revolutionära massmetoden och inte den revisonistisk-reformistiska metoden måste brukas för att göra slut på den gamla feodala ordningen.

[7] På vintern 1926 och våren 1927, när Nordexpeditionens arme marscherade in i Yangtsedalen, hade Chiang Kai-shek ännu inte helt avslöjats som kontrarevolutionär; bondemassorna trodde ännu att han var för revolutionen. Godsägarna och de rika bönderna tyckte illa om honom och spred rykten om att Nordexpeditionens arme lidit nederlag och att han blivit sårad i benet. Chiang Kai-shek blev fullständigt avslöjad som kontrarevolutionär den 12 april 1927, då han genomförde sin kontrarevolutionära statskupp i Shanghai och annorstädes, massakrerade arbetarna, undertryckte bönderna och angrep kommunistiska partiet. Godsägarna och de rika bönderna ändrade då hållning och började stödja honom.

[8] Kwangtung var den första revolutionära basen under det Första revolutionära inbördeskriget (1924-27).

[9] Wu Pei-fu var en av de mest bekanta krigsherrarna i norr. Tillsammans med Tsao Kun, som var ökänd för att han "fixat" presidentvalet 1923 genom att muta medlemmar av parlamentet, tillhörde han Chihli-(Hopei-)klicken. Han understödde Tsao i dennes ledarställning och de bägge omnämndes vanligen som "Tsao-Wu". Efter att ha besegrat Tuan Chi-jui, en krigsherre som tillhörde Anhweiklicken, förvärvade Wu Pei-fu 1920 i sin egenskap av agent för de anglo-amerikanska imperialisterna kontrollen över den av krigsherrarna i norr tillsatta regeringen i Peking. Det var han som gav order om massakern den 7 februari 1923 på de strejkande arbetarna vid Peking-Hankowjärnvägen. År 1924 besegrades han i kriget mot Chang Tso-lin (allmänt bekant såsom "kriget mellan Chihli- och Fengtienklickarna"), och blev därpå utkastad ur Pekingregimen. År 1926 förenade han sig på de japanska och brittiska imperialisternas tillskyndan med Chang Tso-lin och återkom därmed till makten. När Nordexpeditionens arme år 1926 trängde norrut från Kwangtung, var han den förste av fienderna som den störtade.

[10] Folkets tre principer var Sun Yat-sens principer och program för den borgerligt-demokratiska revolutionen i Kina i frågorna rörande nationalismen, demokratin och folkförsörjningen. Är 1924, i manifestet från Kuomintangs första rikskongress, omformulerade Sun Yat-sen Folkets tre principer och tolkade nationalismen såsom kamp mot imperialismen samt gav uttryck åt aktivt stöd till arbetar- och bonderörelserna. De gamla Folkets tre principer utvecklades sålunda till de nya, som bestod av de Tre stora politiska riktlinjerna, dvs förbund med Ryssland, samarbete med kommunistiska partiet och stöd åt bönderna och arbetarna. De nya Folkets tre principer utgjorde den politiska grundvalen för samarbetet mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang under det Första revolutionära inbördeskrigets period.

[11] Det kinesiska ordet för "leve" är wansui, som ordagrant översatt betyder "tiotusen år" och innebär att den det gäller tillönskas ett mycket långt liv. Det var den traditionella hälsningen till kejsaren och hade därför blivit en synonym för "kejsare".

[12] Rika bönder borde inte ha tillåtits att ansluta sig till bondeföreningarna, men år 1927 insåg bondemassorna ännu inte detta.

[13] Med de "ytterligt utblottade" förstås här lantarbetarna (landsbygdsproletariatet) och trasproletariatet på landsbygden.

[14] Med de "mindre utblottade" avses landsbygdens halvproletariat.