Helt rätt Sahlin!

Mona Sahlin skriver idag på Newsmill om behovet av att "ta avstånd" från de som med militanta medel bekämpar fascisterna i Sverigedemokraterna. Kärntesen i hennes resonemang är att "Politiskt våld och hot är en cancersvulst i vår demokrati". Rörande detta finns det främst tre saker som vi vil påtala:

1) Som alltid när försvarar av den rådande ordningen, som Sahlin, talar om "demokratin" så talar den om det rådande borgerliga demokratin, den demo-liberala styrande form som borgarklassen - för närvarande - tillämpar i Sverige. Denna "deokrati" är en skärv, en mask, bakom vilken statsformen, den borgerliga diktaturen, döljs. När Sahlin talar om "vår demokrati" är det inget annat än den borgerliga dktiaturen som det handlar om.

2) Allt våld som en stat utövar är egentligen politiskt våld; politiskt i den meningen att det syftar till att bevara ett politiskt system, ett klassvälde. Att tala om att ta avstånd från "politiskt våld", när stater existerar, är alltså i bästa fall struntprat - i Sahlins fall bedräglig demagogi. Om Sahlin vill ta avstånd från "politiskt våld" så kan hon börja med att ta avstånd från den svenska statens polis- och krigsmakt.

3) Den "cancersvulst" som Sahlin talar om existerar faktiskt. Det är dock inget dåligt, utan tvärtom mycket bra. Det är det nya som växer inom det gamla samhället. Det är de nya samhälleliga krfater som kommer att förinta den gamla ordningen. Att framstegsvänner idag tillgriper våld för att bekämpa fascismen är något positivt. Dessa krafter är, oavsett vilka "radikala strömmningar" som idag är politisk dominerande bland dessa, kommunisternas bundsförvanter. Militanta antifascister gör inte bara en mycket lovvärd insats i att försvara arbetarklassen mot fascismens angrepp - de ställer även borgarstatens våldsmonopol ifråga. I ett samhälle som präglas av reaktion över hela linjen (vilket imperialismen betyder) är de militanta antifascisterna, även om de själva i flera fall inte är kommunister, kämpar på samma sida av barrikanden som vi. Det är våra kamrater som behövs i kampen för den proletära revolutionen, idag och i framtiden.

Så, Mona Sahlin har helt rätt: vi är hennes fiender!

Men det är inte bara folk som Sahlin, som knappast kan "anklagas" för att kalla sig kommunist eller revolutionär, som sluter leden i försvar av borgarstaten och "demokratin". Revisonisterna och opportunisterna i Vänsterpartiet gör det som bekant också. Det är omöjligt att hålla räkning på hur många gånger som företrädare för detta skamliga parti och deras än mer skamliga ungdomsförbund, "tagit avstånd" från varje form av revolutionär kamp. Nu gör de det igen. De bedyrar sin oskuld och krälar inför fascisterna. Bra så, det gör saker och ting lättare för många att förstå. Det är inte "kamrater" som har en felaktig uppfattning. Det är folk som springer borgarstatesn ärnden och är dess trogna försvarare. Den dagen en något så när stark revolutionär rörelse utvecklas här i landet kommer spjutspetsen mot den att utgöras av just krafter som de som Vänsterpartiet (och alla de småpartier som hänger i dess svans) representerar. Exemplen världen över är otaliga, alla som känner till erfarenheterna från Indien eller Peru vet att det är så.

Ett annat exempel, som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden, härifrån Västeuropa, är hur revisionismen i Italien bekämpade de Röda Brigaderna (RB). Det revisionistiska IKP mobiliserade miljontals arbetare "till försvar för den borgerliga demokratin" och man fördömde med all kraft revolutionärerna i RB*. Det var samma parti som avväpnade de antifascistiska partisanerna efter andra världskriget. Under röda fanor med hammaren och skäran marscherade "kommunisterna" mot revolutionen, mot den revolutionära rörelsen, till försvar för "demokratin". Naturligtvis angav man alla som sympatiserade med RB till den polisen, alla verkliga revolutionärer som haft illusioner om "kamraterna" i IKP fick betala dyrt för sin politiska naivitet. Det fanns medlemar i "IKP" som var verkliga kommunister - vissa av dessa var även gamla partisaner som istället för att lämna in vapnen, när partiledningen krävde det, grävde ner dom och sedan grävde upp dom igen för att ansluta sig till RB - men de var en försvinnande minoritet. Vi tror inte att det finns några kommunister i Vänsterpartiet, men om där finns folk som vill vara revolutionärer bör de omedelbart inse vilket parti de faktiskt är medlemar i och söka sig till kommunisterna. Att hysa förhoppningar till opportunismen är att hysa förhoppningar till reaktionen.



*För tydlighetens skull kan det vara värt att påpeka att vi är mycket kritiska till RB i stort och inte ser dem som ett exempel att följa i allmänhet.