Vargas Llosa - en reaktionens dräng

Som säkert de flesta redan vet meddelades det idag att årets Nobelpristagare i litteratur är den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Vi bestrider inte att Vargas Llosa är en synnerligen skicklig skribent, hans böcker håller mycket hög "teknisk" nivå - åtminstone de som vi har läst. Men motiveringen för att han tilldelas Nobelpriset är inte att han är en duktig hantverkare, utan motiveringen är "hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag". En motivering som ger bilden av att Vargas Llosa på något sett skulle vara "skeptisk mot makten", "en kritiker", en "frihetsvän" eller något liknande. Inget kunde vara mer falskt, Vargas Llosa är en ärkerektionär knähund och en de rådande imperialistiska ordningens försvarare. Det politiska innehållet i hans böcker står aldrig i motsättning till den peruanska borgarklassens och godsägarnas intressen, aldrig någonsin har han varit en motståndare till Förenta Staternas dominans över Peru. Tvärtom, Vargas Llosa har gjort utsugarna stora tjänster. För att ta två exempel:

- Den 26 januari 1983 mördades sex journalister, deras tolk och en byinvånare, i byn Uchuraccay i Huanta-provinsen i Ayacucho; de mördades av lokala reaktionära paramilitärer som misstog dem för sympatisörer till Perus Kommunistiska Parti (PKP). Efter som var journalister som mördades, varav några dessutom arbetade för några av de viktigaste tidningarna i Peru, fick det hela stor uppmärksamhet, till skillnad från alla de övriga massakrar som den peruanska reaktionen systematiskt genomförde på landsbyggden under den perioden. Regeringen tillsatte därför en "undersökningskommission". För att ledda denna kommission tillsatte man "en moraliskt högstående person" - Vargas Llosa. "Undersökningskommissionen" genomförde ett gediget arbete för att rentvå den peruanska militären för allt ansvar i massmordet, Vargas Llosa såg till att bevis försvann eller inte togs upp och all skuld lades på paramilitärerna. Dock var det hela ohållbart och - tvärtemot slutsatserna som Vargas Llosas kommission lade fram - dömdes general Clemente Noel Moral 1987 av en domstol i Lima för sitt ansvar i dådet, men det var definitivt inte "undersökningskommissionen" eller Vargas Llosas förtjänst.

- I presidentvalen 1990 ställde Vargas LLosa upp som kandidat för en valallians (Frente Democrático) som i huvudsak bestod av Partido Popular Cristiano (Lourdes Flores parti) och Acción Popular (vars dåvarande partiordförande Fernando Belaúnde var president mellan 1963-1968 och 1980-1985). Vargas Llosa gick till val på ett stenhårt "nyliberalt" program, som får Margaret Thatcher att framstå som socialliberal. Med sin hejdlöst proimperialistiska retorik öppnade han vägen för Alberto Fujimori, som med stöd av hela de legala "vänstern", kunde vinna valet genom att helt enkelt lova att inte genomföra den politik som Vargas Llosa stod för - vilket han dock ändå senare gjorde. vargas Llosa öppnade vägen för den diktator som nu sitter i fängelse i Peru.

Att Vargas LLosa är en svuren motståndare till det folkkrig som PKP leder är naturligtvis självklart. Att han gång på gång försvarat de reaktionära väpnade styrkorna är självklart. Vi skulle kunna fortsätta och ge exempel men de nämnda tror vi räcker.

Den som ändå tvivlar på vad Vargas Llosa är för en figur kan dock bara titta på vem som idag hyllat honom. Den vidrige "husnegern" Mauricio Rojas talar sig varm för honom i SvD. Den peruanske Kulturministern - fascisten Juan Ossio - hyllar honom. Den fascistiske svartrocken Juan Luis Cipriani, kardinal och ärkebiskop av Lima, som är ledare för Opus Dei i Peru hyllar honom som "en man som predikar frihet och demokrati, och som gör det med en modig och öppen anda".

Den som vill läsa bra peruansk litteratur bör läsa oerhört skickliga peruanska författare som César Vallejo, Manuel Scorza eller José María Arguedas. Det är författare som inte bara var nyskapande och begåvade, de stod även på det förtryckta folkets sida. Det har aldrig Vargas Llosa gjort, han har alltid varit en reaktionens dräng.

För övrigt så är det idag 82 år sedan PKP grundades. Det, till skillnad från årets Nobelpristagare i litteratur, är något att fira.