En historisk seger

Idag är det 61 år sedan det kinesiska folkkriget segrade och Mao Tsetung utropade Folkrepubliken Kina. Det var en seger som ändrade styrkeförhållandena i världen tillfördel för socialismen och som verkligen kan sägas vara en milstolpe i den proletära världsrevolutionens utveckling. Folkrepubliken Kina var en stödbas för alla världens förtryckta. Kort efter Maos död kunde borgarklassen genom sina agenter inom Kinas Kommunistiska Parti tillvälva sig makten och med gripa, fängsla och mörda de konsekventa de som försvarade Maos revolutionära linje. Så återupprättades kapitalismen i Kina och landet blev till den socialimperialistiska makt som det är, arbetarklassens och böndernas stat blev till en borgerlig diktatur med en regim av fascistisk diktatur. Men, Maos och den kinesiska revolutionens arv lever vidare, inte bara i Kina där minnet av socialismen i allra högsta grad lever i folket och där revolutionärer kämpar för att återigen kunna storma himmlarna, utan i hela världen är maoismen en kämpande kraft. De viktigaste uttrycken för detta faktum är naturligtivs folkkrigen i Indien, Filippinerna, Turkiet och Peru. Med anledning av detta vill rekomendera de som intresserar sig för folkkrigens utveckling att läsa denna text av Mao, i vilken han med all tydlighet påvisar vad som ligger bakom imperialisternas tal om "fredsöverenskommelser". nedan publicerar vi ett utdrag ur den mycket berömda texten "Till minnet av Norman Bethune", som var ett av "de tre ständigt lästa" dokumenten under kulturrevolutionen. Vi hoppas det kan tjäna som en tankeställare för många.

"Vad slags anda är det som förmår en utlänning att osjälviskt göra det kinesiska folkets befrielse till sin egen sak? Det är internationalismens anda, kommunismens anda, av vilken varje kinesisk kommunist måste lära. Leninismen lär oss att världsrevolutionen kan lyckas endast om proletariatet i de kapitalistiska länderna stöder folkens befrielsekamp i de koloniala och halvkoloniala länderna och om proletariatet i dessa länder stöder proletariatets kamp i de kapitalistiska länderna. Kamrat Bethune omsatte denna leninistiska linje i praktiken.

...

Kamrat Bethunes anda, hans ytterliga hängivenhet mot andra, utan någon tanke på det egna jaget, kom till uttryck i den obegränsade ansvarskänsla han visade i sitt arbete och den gränslösa hjärtevärme han visade alla kamrater och folket. Varje kommunist måste lära av honom. Inte så få människor finns som är oansvariga i sitt arbete, de föredrar det lätta framför det tunga, de vältrar de tunga bördorna över på andra och väljer de lätta för egen del. De tänker vid varje tillfälle främst på sig själva. När de gör någon liten insats, sväller de av stolthet och skryter om det av fruktan för att andra inte ska få reda på det. De känner ingen värme gentemot kamraterna och folket, utan är kalla, likgiltiga och apatiska. Sådana människor är i verkligheten inte kommunister, eller kan åtminstone inte räknas såsom sanna kommunister."