Läsarartikel: "Något om arbetarklassens läge i Sverige och dess orsaker"

En för oss hittills okänd grupp, som kallar sig Kommunistiska Arbetsgruppen (KAG), skickade för någon dag sedan en artikel till oss. Vi har fått kamraternas tillstånd att publicera texten, och gör så nedan. Vi tycker kamraterna på ett tydligt sätt visar hur läget för arbetarklassen i Sverige försämrats avsevärt under de senaste årtiondena. Att dess innehåll är högaktuellt är uppenbart. Vi är väldigt glada för kamraternas bidrag och hoppas även att andra kamrater tar mod till sig och skickar texter som kan vara av intresse för våra läsare. Nedan texten i såsom vi mottagit den.

.....................

Något om arbetarklassens läge i Sverige och dess orsaker

Efter andra världskriget var bourgeoisien politiskt svag. Flera rika imperialistiska länder hade härjats av kriget, och liksom efter första världskriget reste sig folken i de förtryckta nationerna i uppror och revolutioner. Kolonier frigjorde sig politiskt, den kommunistiska folkarmén gick mot seger i Kina och Östeuropa och delar av Tyskland gick förlorade för bourgeoisien. I de imperialistiska länderna utmanades bourgeoisien av en arbetarklass som stärkts politiskt i kampen mot fascismen och som i flera länder var beväpnad.

Det kritiska läget för bourgeoisien var den s.k. ”välfärdskapitalismens” förutsättning. Hoten mot det borgerliga samhället gjorde eftergifter mot arbetarklassen politiskt nödvändiga och lade grunden för sociala framsteg. Det var inte Keynes som framkallade statsutgifternas ökande och socialförsäkringssystemets utbyggnad. Keynesianismen var den ekonomiska teori som nödvändigheten kläddes i. Storbourgeoisien gav socialdemokratin rollen keynesianismens företrädare och som dess främsta politiska skydd mot den revolutionärt sinnade delen av arbetarklassen. Med andra ord, vi arbetare har inte socialdemokratin att tacka för den s.k. ”välfärden” eller någoting, tvärtom. De eftergifter som bourgeoisien har gjort i Sverige är tack vare de kamrater som kämpat och stupat i kampen för revolutionen och alla de kamper som vi trots socialdemokraternas attacker och maningar till lugn har genomfört.

På det internationella planet kunde man se ansatser till en ny våg av revolutioner i början av 1980-talet. För att hejda denna nya våg av revolutioner och för att försöka hindra att de vägleds av marxismen (maoismen) så utvecklas en allmän kontrarevolutionär offensiv av storbourgeoisien över hela världen. I kraft av sin ställning som hegemonistisk supermakt går USA i spetsen för denna offensiv. I Sverige börjar storbourgeoisien ta krafttag för att utveckla den ideologiska offensiven i början av 70-talet. Genom Svenska Arbetsgivarföreningen lägger man de ideologiska grunderna för att ta tillbaka de eftergifter som man hade gjort under tidigare decennier. Under 70- och 80-talet genomförde de genom ett massivt propagandaarbete för ”nyliberalismen” och la på det sättet grunden för de massiva attacker på arbetarklassen som kom framförallt på 90- och 2000-talet. Den variant av borgerlig ideologi som kom att kallas nyliberalism och vars främsta företrädare är nordamerikanen Milton Friedman blev med tiden allmänt accepterad som ny förhärskande ideologi efter keynesianismen.


Den svenska storbourgeoisiens huvudtaktik är att försöka ta tillbaka eftergifterna obemärkt. Det skall inte synas att man gör skada. Till formen handlar det om klassiska makttekniker, söndra och härska, ge och ta, försvåra utkrävandet av ansvar. Man gömmer principiellt viktiga förändringar i bilagor till tjocka budgetpropositioner. Storbourgeoisiens politiska representanter använder oftast "osthyvelsmetoden" när de angriper våra rättigheter . För att ge en bild av vad som förlorats sedan 70-talet kommer här nedan några statistiska exempel:

ARBETE

Arbetslöshet.
1980 låg den officiella arbetslösheten på ca 2 procent. Idag är den officiella siffran ca 8 procent. I verkligheten är arbetslösheten ca 20 procent om man räknar in alla de som t.ex är sjukskrivna och som vill arbeta som systemet inte låter göra det. Av Sveriges ca 4 miljoner anställda arbetar dessutom ca 27 procent deltid. Av dem arbetar ca 500,000 personer deltid ofrivilligt. Sammanlagt är alltså ca 33 procent av befolkningen helt eller delvis arbetslös.

Arbetslön.
De senaste decenniet har det skett reallöneökningar för delar av arbetarklassen samtidigt som en allt större andel av arbetarklasssen lever på nära nog svältlöner. Inom bygg- och fastighetsbranschen, skogs- och jordbruket exploateras arbetare särskilt hänsynslöst (t.ex 12 timmars arbetsdag, arbete 365 dagar om året, hälsofarliga bostäder, m.m.) och timlönen kan variera från 12 kr/h och 60 kr/h.

Anställningsförhållande och slaveri.
Allt fler har osäkra anställningar. 1991 hade 9,9 procent av alla anställda ett tidsbegränsat arbete (vikariat, timanställning, projektanställning m.m.). 2009 var siffran uppe i 14,8 procent eller 585,000 personer.
Arbetsförmedling. Staten förser arbetsköparna med över 100,000 personer som arbetar för svältlöner i något av Arbetsförmedlingens 14 olika ”arbetsmarknadspolitiska program och insatser” (arbetspratik, instegsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin o.s.v.) Enligt bemmaningsbranschens organisation arbetar 120,000 personer årligen någon gång för ett bemanningsföretag.
Slaveri. Migrationsverket hävdar att 10,000-15,000 lever illegalt i Sverige, antagligen är det många fler. Av dessa personer hålls tusentals runt om i Sverige som slavar, helt utan lön. Enligt polisen har 400-600 personer köpts utomlands av utsugare i Sverige för att hållas som sexslavar.

Arbetsintensitet och arbetstid.
Utsvettning. Sedan början av 90-talet har bourgeoisien i Sverige börjat använda mer raffinerade metoder för att pressa ur arbetarna mer arbete under lika lång arbetsdag som tidigare. Metoden för ökad utsvettning kallar de ”mager produktion” och den har två huvudprinciper: 1. Produktion och leverans ”just-in-time” och 2. Planerad underbemanning. Bourgeoisien försöker att inte ha några lager, arbetarna får genom detta en press på sig att arbeta felfritt. Varje anställd får en press att arbeta i en takt som är bestämd av hela kedjan. Allt måste vara färdigt ”just-in-time”. Pressen förstärks av den planerade underbemanningen. Arbetsstyrkan minskas med t.ex. 10 % och när personalen stressar så att normal produktionstakt uppnås så minskar de med 10 % till. Metoden för ”mager produktion” används inte bara inom industrin utan även inom t.ex. sjukvården. Arbetsproduktiviteten ökade mellan 2 och 4 % per år under perioden 1993-2006. Från andra halvan av 70-talet och under 80-talet låg ökningstakten på ungefär 2 % . I takt med den ökade utsvettningen och hetsen har 100,000-tals arbetare och tjänstemän drabbats av utmattningssyndrom. När man har blivit dränerad på all styrka blir man utsparkad. Många funderar på att ta livet av sig och mellan 10-20 procent av Sveriges befolkning äter numera anti-depressiv medicin
Arbetstid. För många förlängs arbetsdagen med obetald övertid. SCB rapporterar att den inrapporterade obetalda övertiden ökat med 42 % mellan 2008 och 2009. 1975 arbetade 17 procent av de anställda inte enbart dagtid. 2009 var den siffran uppe i 36 procent.

BOSTAD

I slutet av 70-talet var det relativt sett få bostadlösa i Sverige. Undersökningar tyder på att antalet hemlösa ökat med mellan 30 och 45 procent mellan 1999 och 2005. Det totala antalet hemlösa är nu uppe i ca 20,000 personer. På 60- och 70-talen byggdes ca 100,000 lägenheter per år. Mellan 1994 och 2009 har det byggts ca 20,000 lägenheter per år samtidigt som befolkningen ökar med 60-80,000 personer om året.
Bara i Stockholm står 290,000 personer i bostadskö vilket är en tredubbling sedan 2003. 1985 var trångboddheten (mindre än ett rum för varje boende) bland ensamstående småbarnsföräldrar 41 procent, idag är den 60 procent.’

SJUKVÅRD

Sjukvård. Stora delar av sjukvården i de större städerna har privatiserats sedan 70-talet. Den privata vården domineras av 5 stora företag (Aleris, Attendo, Capio, Carema, Praktikertjänst). Vinsterna skapas genom minskad personalstyrka och ökad utsvettning, ”mager produktion” alltså. Stockholm går i täten när det gäller försämringar i sjukvården för arbetarklassen. Som ett resultat av det s.k. ”vårdvalet” har vårdcentralerna i arbetarområdena under 2009 sparkat i genomsnitt 5 anställda. De kvarvarandes arbetsbelastning bedöms ha gått upp med 27 procent. På 80-talet fanns drygt 100,000 vårdplatser i Sverige. Antalet har halverats sedan 90-talet från ca 50,000 till 25,000. Idag har Sverige antagligen lägst antal vårdplatser per invånare i Europa. Tyskland t.ex. har 3 gånger så många.
Tandvård. 1974 infördes allmän tandvårdsförsäkring. Sedan dess har patienterna gradvis fått betala en allt större del av kostnaderna. Sedan 1999 sätter tandvårdsföretagen fritt priserna för vården. Mellan 1974 och 2005 har priset för en rotfyllning fyrdubblats räknat i 2005 års priser.

UTBILDNING

1981 föreslog en statlig utredning väsentligt generösare bidrag till privatskolor. 1991 togs de avgörande besluten för privatskolesystemet. Sedan dess har har en stor del av skolorna i många kommuner privatiserats. cirka 10 procent av
det totala antalet elever i Sverige går i en privatskola. Arbetarbarnen blir går kvar i de kommunala skolorna i förorterna som får färre elever och sämre ekonomi medan småborgarbarnen och bourgeoisiens barn flockas kring överklasskolorna i städernas centrum. Numera har endast 75 procent av ungdomarna i en del arbetarområden behörighet till gymnasiet medan andelen barn med behörighet i överklassbostadsområden är nära 100 %.

INDIVIDOMSORG

Andelen av befolkningen som får försörjningsstöd (socialbidrag) ligger för närvarande på ca 6 procent av befolkningen och det har det gjort sedan 50-talet med undantag för mitten av 90-talet då antalet var upp emot det dubbla. Det som har hänt är att kraven för att få försörjningsstöd har skärpts så att många tvingas tigga mat av bourgeoisiens välgörenhetsorganisationer. På 90-talet infördes en mer ingående prövning och utredning av sökande. Synen på om månaderna innan ansökningstillfället skulle räknas eller inte förändrades. Anhöriga ansågs ha försörjningsansvar i större utsträckning.

BARNOMSORG

Sedan 1992 råder i princip fri etablering av privata företag inom barnomsorgen. År 1998 gick cirka 13 procent av de inskrivna barnen i enskild förskola. År 2008 var andelen cirka 18 procent. 2008 drevs 25 procent av förskolorna i landet i privat regi. På t.ex. fritidshemmen mer än fördubblades antalet barn per årsarbetare från 8,3 till 17,5 årsarbetare mellan 1990 och 2000 . 2008 var motsvarande siffra 20,5.
- Visa citerad text -


ÄLDREOMSORG

I genomsnittskommunen var 2006 sex procent av äldreomsorgen privat i hela landet, sedan dess har andelen ökat. I Solna kommun var 70 % av äldreomsorgen i privat regi 2010. I kommuner som styrs av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är en större andel av äldreomsorgen i privat regi än de som styrs av de andra partierna. Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care kontrollerar 70 procent av alla äldreboenden i privat regi. Vad gäller personaltätheten så mäts den inte i t.ex. Uppsala kommun (2010). I Umeå kommun minskade personaltätheten på sjukhemmen bara under de tre åren 2005 – 2008 med 20 %, under dag/kväll. I Oskarshamns kommun minskade personalen från 1,05 personal per "brukare" till 0,75 personal per "brukare" på äldreboendena under 2009-2010. I snitt steg priset för äldreomsorg med 7 procent i kommuner med hög andel privata aktörer jämfört med kommuner med ingen eller liten andel i privat regi (Socialstyrelsen, 2004).

HANDIKAPPOMSORG

Privatiseringar pågår över hela landet (2010). De tre största koncernerna på den privata marknaden är Humana Group, Frösundakoncernen och Olivia Holding. I kommunerna är fasta jobb normen. Privatanställda har sämre avtal än kommunalt anställda. Jourersättningen är lägre och arbetstiden länge, 40 timmar i stället för 37, i avtalen för privat anställda. De flesta personliga assistenter i privat tjänst har tidsbegränsade anställningar tills "brukaren" dör eller väljer någon annan anordnare.

FÖRSÄMRINGAR I SOCIALFÖRSÄKRINGSSYSTEMET

Ålderspension:
1913, Folkpension infördes.
1960, ATP träder i kraft. 65 procent av genomsnittet
av löntagarens 15 bästa inkomstår.
1993, Minskade pensioner.
2000, Nytt pensionssystem. Pensionen grundas på hela livsinkomsten
och börsutvecklingen. Snittåldern för att sluta arbeta är 63 år i Sverige.
Arbetare är ofta utslitna och slutar arbeta redan vid 55 år.

Sjukförsäkring:
1955, Allmän sjukförsäkring införs
1974, sjukpenning, 90 % av inkomsten
1982, Karensdag avskaffas
1993, Karensdag införs
1998, sjukpenning, 80 % av inkomsten
2008, sjukpenning, 77,6 % av inkomsten

Tandvårdsförsäkring:
1974, Tandvårdsförsäkring införs
1974, Patienten betalar 50 % av kostnaden upp till 5 433 kr (2008 års pris)
1992, Patientens betalar 70 % av kostnaden upp till 3 879 kr (2010 års pris).
2008, Patienten betalar själv för tandvårdskostnader upp till 3000 kronor.

Arbetslöshetsförsäkring
1935, Arbetslöshetsförsäkring införs. Max 170 kr per dag (2010 års pris).
1974, Ny lag: "Lag om arbetslöshetsförsäkring"

1974, 300 dagar. Ersättning, 91,7 % av inkomsten, max 15503/mån före
skatt (2010 års pris).
1993, 300 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 16434/mån före
skatt (2010 års pris).
2010, 200 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 14960/mån före skatt.

Föräldraförsäkring:
1955, moderskapspenning införs
1974, föräldrapenningen 90 % av inkomsten
2010, föräldrapenningen 77,6 % av inkomsten

Kommunistiska Arbetsgruppen (KAG).
Kontakta oss på: 0738-991106 ELLER kag.sverige@yahoo.se