Kommentar från Björnbrum - och svar

Vi publicerar idag en kommentar som vi mottagit från Björnbrum. Flera av våra läsare, framförallt de yngre, kan nog bli förvånade över att vi väljer att publicera texten. I kommentaren kommer Björnbrum med påstående som inte grundar sig i verkligheten, oansvariga antydningar och använder sig av en ton som är förolämpande mot kamrater som är de som under många år mest konsekvent arbetat för utvecklingen av en verkligt revolutionär rörelse här i landet. Trots detta innehåller dock kommentaren flera kritikpunkter som faktiskt handlar om politik, och därför tycker vi det är viktigt att bemöta den och, som vi kommer att se, handlar även oförskämdheterna i grund och botten om politik. Kommentaren rör de blogginlägg som vi nyligen publicerat om „förortsaktivteter“ (1,2), men Björnbrum begränsar inte sin kritik till dessa inlägg utan tar även upp andra aspekter.
Nedan följer Björnbrums kommentar i dess helhet såsom vi mottog den 13 januari 2011. Vår avsikt var att publicera kommentaren förra helgen men oförutsedda omständigheter hindrade oss från att göra det. Vi har även formulerat ett svar som kommer efter kommentaren.

...

Kommentar


Om man jämför bombkastaren X (som kan vara vem som helst, men tydligen enligt bloggaren bör utpekas som kommande från Malmös mer utsatta kvarter hur han nu vet det?) med bönder i Hunan i Kina 1926 som utan att vara ledda av kommunisterna gjorde ett våldsamt uppror som Mao berömde medan andra tog avstånd, har man en ganska konstig verklighetsuppfattning. Min fiendes fiende är inte automatiskt min vän. Om två busar slåss behöver jag automatiskt inte ta ställning för någon av dem.

Att det är viktigare för vissa personer att slåss med polisen än att ge sig på den verkliga makten är märkligt och kanske avslöjande – det är inte polisen som står för de sönderfallande lägenheterna eller arbetslösheten, men hur många aktioner mot exempelvis bostadsbolag har man sett? Vems intressen tjänar den där bombkastaren? I vissa avseenden är polisen klasstatens förlängda väpnade arm, men polisen är inte klasstaten och det är en skillnad som måste med i en dialektisk analys. Jag antar att inte ens perukommunisterna är upprörda över att ”statens våldsapparat” till slut plockade in mannen som sköt mot folk med fel utseende på Malmös gator? Eller har jag fel där – omdömet i den gruppen verkar ibland vara ganska underligt och ibland så egendomligt att man kan undra vilka krafter som egentligen är i rörelse bakom kulisserna.


Det finns stora, viktiga och plågsamma saker där det är riktigt att inta en ståndpunkt som kortsiktigt kan verka obekväm. Att säga att svenska ockupanter i Afghanistan för skylla sig själv om de råkar illa ut kan vara stötande på kort sikt för många människor, men på sikt kan man hoppas att de flesta inser att detta är riktigt. Det är rätt att skjuta på ockupanter som är legoknektar i ett imperialistiskt angreppskrig.

Vad det gäller den där malmöbomben, som bara orsakade materiella skador och därför formellt är oerhört mycket mindre än vad som händer i Afghanistan, går det inte att se det så. Sverige 2011 är inte Hunan 1926 eller ens Afghanistan 2011. Tycker man det har man ungefär samma världsåskådning som nyliberalerna som anser att samma ekonomiska recept fungerar överallt, oavsett lokala skillnader.


Tanken att det bra om det smäller, oavsett situation och vem som kastar bomben, bara det smäller och träffar polisen, för dessutom tankarna till det suddiga gränslandet mellan anarkism och kriminalitet, med andra ord till det politiska trasproletariatet. Den gruppen kommer inte att göra revolution i Sverige, däremot kan den medvetet eller omedvetet låna sig åt reaktionen och sätta krokben för människor som verkligen vill angripa systemet. Kapitalismen vacklar, men något litet stöd kan den väl få från maoister av tvivelaktig kvalitet som står med minst ett ben i det trasproletärt-kriminella träsket. Vid närmare betraktande kan det ultrarevolutionära visa sig vara väldigt borgerligt på väg mot fascism, medan stillsamt reformistiska synpunkter vid vissa tillfällen kan få revolutionär sprängkraft. Kapitalismen kan leva med och trivs gott med enstaka opponerande våldsmän, den har svårare att leva med stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism. Det är därför som kapitatlismens stat ibland fabricerar de "terrorister" som inte själva vill erbjuda sina tjänster. Vi vet inte om X tillhörde de äkta eller fabricerade, vi vet bara att det ur proletariatets synpunkt bör betraktas som meningslöst strunt.

Björnbrum

...

Svar till Björnbrums kommentar.

Björnbrum vet att den här bloggen endast är bloggarens ansvar. Allt som publiceras här, oavsett om det är egenhändigt författade texter eller sådana som andra skrivit, ligger på bloggarens ansvar. Att vi använder oss av termen „vi“ när vi talar om oss själva, har i huvudsak två grunder: 1) Olika läsare bidrar på olika sätt med att skicka in nyheter, uppslag, frågor, med mera och vi vill även dessa kamrater ska veta att de är delaktiga, och 2) vi har ingen som helst avsikt att driva den här bloggen med intresse av att framhäva någon enskild person, tvärtom anser vi det vara önskvärt att så bloggen ses som en informationskälla och ett uttryck för en „anda av förnyelse“ (för att tala med JCM). Allt detta vet Björnbrum (framöver förkortat BB), vi har förklarat detta flera gånger. Trots detta kommer han i sin kommentar med antydningar och påståenden rörande kamrater som överhuvudtaget inte har något ansvar för vad vi skriver på den här bloggen och som kamraterna ifråga, om de nu vore intresserade av att göra det, helt säkert inte kommer att gå in och bemöta här. Det som BB borde ha gjort om, han ville göra en konstruktiv kritik, är att kritisera bloggaren och de politiska ståndpunkter som här framförs. Annars blir det bara pajkastning.

BB skriver att „… bombkastaren X … enligt bloggaren bör utpekas som kommande från Malmös mer utsatta kvarter hur han nu vet det“. Här finns två uppenbara sakfel: 1) vi har inte „utpekat“ någon, och att ens antyda att vi skulle syssla med sådant är djupt oansvarigt, och 2) vi har överhuvudtaget inte skrivit något på bloggen om personen/personernas/gruppen/organisationen/partiets/gängets etc., identitet. Om vi vet något mer specifikt om händelser av denna typ kommer vi aldrig, om de inblandande inte direkt ber oss, att publicera sådana uppgifter på bloggen. Som grädde på moset kan vi påminna BB om att vi i det första inlägget om „förortsaktiveter“ uttryckligen skrev att „vi vet inte vem som gjort detta“!

BB konstaterar att Sverige 2011 inte är Hunan 1926, vilket dock ingen heller påstått. Det som BB dock inte visar på något sätt är hur den principiella, helt korrekta och konsekvent revolutionära, hållning som Mao Tsetung intog till den masskamp som utvecklades i Hunan 1926 inte skulle vara tillämpbar idag. Det handlar om principerna för hur kommunister ska förhålla sig till massornas kamp. Om delar av Sveriges arbetarbefolkning kämpar mot den borgerliga staten, om det runt om i Sverige blossar upp kamper där arbetarungdomar överskrider den borgerliga respektabiliteten och det „sociala samförståndet“, om dessa ungdomar tillgriper kampmetoder som fyller reformisterna med skräck – då är inte det dåligt utan bra. Det är ett uttryck för proletärt klasshat och det är mycket bra. Problemet är att utan en korrekt ledning blir klasshatet blint och det är där kommunisterna måste kämpa för att fullgöra sin plikt och ge den ledning som krävs för att kampen ska tjäna den revolutionära rörelsens utveckling. Men det handlar inte BBs kommentar alls om, för honom är det „två busar“ som „slåss“!

BB, som i så många andra fall försöker tillämpa en materialistisk världsåskådning gör det inte alls när det kommer till hur han ser på de kamper som förs i våra arbetarområden. Istället tillämpar han ett idealistiskt kriterium. Det viktiga för honom är, när det kommer till detta fall, vem som gjorde det ena eller andra, inte vilken social situation handlingen är ett uttryck för och vilken konkret effekt den får i klasskampen. Den sociala situationen i flera arbetarförorter är sådan att stora delar av befolkningen uppfattar polisen som en ockupationsmakt, som ett främmande element som endast är där för att hålla folk nere. Är det dåligt eller bra för utvecklingen av en revolutionär rörelse? Det är bra därför att det skapar utrymme för politisering som kommunister kan och måste ta tillvara. Om man säger att det är dåligt och vill verka för att det inte ska vara så, då vill man skapa ordning och stabilitet för de härskande, det är motsatsen till vad revolutionärer vill. När det gäller de handlingar som inspirerade oss till våra inlägg om „förortsaktiviteter“ så polisen uppger själva att det skapar ”otrygghet” för dem. Är det bra eller dåligt? Innebär inte denna ”otrygghet” för reaktionen att polariseringen mellan polisen och allt större delar av befolkningen i arbetarområdena ökar? Jo det är precis vad den gör och det är bra, mycket bra. Det är inte dåligt att klasskampen skärps utan bra, polarisering är bra. Det är bra att de än tydligare uppträder som en ockupationsmakt, det gör tingens tillstånd uppenbarare. Ska kommunister då fördöma personer som genomför denna typ av aktioner? Ska kommunister komma med pekpinnar och säga att „det duger inte därför att ni är „smågangsters“, „pack“ och har inte en revolutionär teori“ eller „polisen är inte fienden, vi måste bekämpa systemet fredligt, samla krafter tills dagen kommer“? Det är precis vad klassförrädarna i den svenska „vänstern“ gör. Den principiella hållning som Mao Tsetung intog är den motsatta, när massorna reser sig till kamp måste kommunisterna kämpa för att ställa sig i spetsen och leda dem.

Det som BB gör, i detta fall, är att säga att marxismen är bra så länge den tillämpas på abstrakta frågor, eller det rör sig om historiska företeelser eller händelser i andra länder, men dess principer gäller inte när det kommer för nära, när det revolutionära våldet blir konkret och påtagligt i vår vardag. Det är ”skrivbordsmarxism”.

BB tycker att vi har en felaktig syn på polisen, och framförallt våld mot polisen. Vi är kommunister och därmed anhängare av Lenin. Den grundsyn vi har på polisen utgår från vår syn på staten och dess väsen. Lenin definierar staten som en "särskild apparat för att utöva våld och med våld få människorna att underkasta sig. Just en sådan apparat kallas stat". Och han säger också vad statens väsen är när han talar om staten som en "särskild kategori människor som avdelar sig för att styra över andra och i styrandets intresse och syften systematiskt och ständigt förfogar över en tvångsapparat, en våldsapparat, vilken i vår tid såsom ni alla förstår motsvaras av de väpnade trupperna, fängelserna och andra medel att med våld genomdriva sin vilja - allt det som utgör statens väsen."
Lenin säger vidare: "Den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning".

Att angripa polisen är att angripa staten. I Sverige är staten en – imperialistisk – borgerlig stat. För att få ett angrepp på staten till något annat än ett angrepp på den ”verkliga makten”, måste man utgå från en lära om staten som inte hör marxismen till.

När BB frågar ”hur många aktioner mot exempelvis bostadsbolag har man sett?” visar han just att han inte ser flera saker och framförallt inte hur de kamper som förts, t.ex. på Rosengård, fått konkreta effekter (se bland annat artikel i Sydsvenskan av den 10 november 2009).

Sen blir naturligtvis konsekvensen av BBs argumentation att det är bättre att bomba bostadsbolagen än polisen (men det har vi svårt att tro att han egentligen menar).

Vem som exakt avses ”perukommunisterna” är något oklart för oss, men som vi skrev ovan svarar vi endast för oss själva inte för någon organisation eller gruppering. När det gäller polisens agerande i förhållande till den rasistiska terroristen som skjutit en massa folk i Malmö, så visar det snarast precis på hur polisen inte alls är till för att skydda arbetarbefolkningen och inget annat – vilket vi skrivit om tidigare på bloggen. Hur det skulle utgöra en orsak för revolutionärer att motsätta sig angrepp på polisen är för oss helt oklart. När det gäller att BB kan undrar ”vilka krafter som egentligen är i rörelse bakom kulisserna”, så står det honom naturligtvis fritt att undra bäst han vill, det som dock är djupt ohederligt är att komma med synnerligen grova antydningar utan att ha något som helst bevis. Det är uppenbart att den typen av argumentationsteknik endast syftar till att likvidera den politiska diskussionen. Tyvärr återkommer BB till denna typ av angrepp i längre fram i sin kommentar.

BB skriver: ”Det finns stora, viktiga och plågsamma saker där det är riktigt att inta en ståndpunkt som kortsiktigt kan verka obekväm. Att säga att svenska ockupanter i Afghanistan för skylla sig själv om de råkar illa ut kan vara stötande på kort sikt för många människor, men på sikt kan man hoppas att de flesta inser att detta är riktigt. Det är rätt att skjuta på ockupanter som är legoknektar i ett imperialistiskt angreppskrig”
I denna punkt är vi eniga med BB. Den enhet som vi här har tror vi är viktig. Det är en enhet på en antiimperialistisk grund som vi anser BB mer borde uppskatta. Problemet med antiimperialismen, i detta fall, är att man inte måste vara marxist för att vara antiimperialist. Vi är inte revolutionärer därför att vi är antiimperialister, vi är antiimperialister därför att vi är revolutionärer. Det betyder att vår antiimperialism utgår från en proletär internationalism så som den definierats av Lenin: "Internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs - och endast denna - i alla länder utan undantag." (Vår kursiv).

Vi står alltså överallt för ”samma kurs… i alla länder utan undantag” precis som man kan förvänta av oss som kommunister. Att det skulle betyda att vi inte ser lokala skillnader är befängt, det som det handlar om är att samma marxistiska grundprinciper är giltiga i Sverige som i Afghanistan eller vilket annat land som helst. Det som det handlar om är hur dessa principer tillämpas. För oss är det lika rätt att göra uppror mot reaktionärer i Sverige som det är att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan. Det verkar som om det för BB är det rätt att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan, men inte i Sverige.

”Tanken att det bra om det smäller, oavsett situation och vem som kastar bomben, bara det smäller och träffar polisen, för dessutom tankarna till det suddiga gränslandet mellan anarkism och kriminalitet, med andra ord till det politiska trasproletariatet.” Igen tillskriver BB oss åsikter som vi inte har gett uttryck för. Vi har behandlat i våra blogginlägg handlingar som äger rum i vissa områden under en specifik situation, konkret analys av konkreta förhållanden alltså. Händelseutvecklingen i det aktuella området dagarna efter våra blogginlägg om ”förortsaktiviteter” är om något uppenbart bevis på att vi gjorde en riktig bedömning när vi skrev inläggen.

När BB orerar om ”maoister av tvivelaktig kvalitet” som ger kapitalismen stöd är det flera saker som kan sägas, bland annat följande.
För det första gäller det vem som överhuvudtaget kan definieras som ”maoist”. I dagligt tal i Sverige brukar man hänvisa till alla som på något sätt anser sig vara anhängare av Mao Tsetung för ”maoister”. Denna definition är ovetenskaplig och felaktig. Inom den internationella kommunistiska rörelsen kallas maoister de som anser att marxismen utvecklats till en ny, tredje och högre etapp: maoismen. Maoister är därför, enligt den förståelse som är dominerande inom den internationella kommunistiska rörelsen, marxist-leninist-maoister. Oss veterligen finns det endast en sektor av den revolutionära rörelsen i Sverige som har denna förståelse i dagsläget och det är kamraterna kring maoistisktforum.se. Det finns alltså, utifrån vedertagen syn inom den internationella kommunistiska rörelsen, endast maoister av en kvalitet i Sverige, och det är kamraterna ifråga.
För det andra finns det i Sverige en liten grupp personer som även de, enligt den ovannämnda felaktiga definitionen, brukar kallas för maoister. Det om något är ”maoister av tvivelaktig kvalité” – även om vi bortser från det ”ideologiskt finstilta”. Vilken typ av ”maoister” eller ”kommunister” är det som likviderade det kommunistiska partiet här i landet? Vilken typ av ”proletära förkämpar” är det som fortfarande håller fast vid just de ideologiska och politiska ståndpunkter som förde till det kommunistiska partiets likvidering?
För det tredje så är de ”maoister” som ger kapitalismen sitt stöd just de som angriper de kämpande arbetarungdomarna, de som springer efter och hojtar om att man inte ska ”gå för långt”, att man ska visa besinning och att man ska ”samla krafter”. De som vill kanalisera upprorets krafter in i den borgerliga respektabiliteten, in i parlamentarismens återvändsgränd.

”Vid närmare betraktande kan det ultrarevolutionära visa sig vara väldigt borgerligt på väg mot fascism, medan stillsamt reformistiska synpunkter vid vissa tillfällen kan få revolutionär sprängkraft” skriver BB och kommer med en allmän abstrakt sanning. Här behandlar vi dock inte abstrakta problem utan en högst påtalig realitet i klasskampen. Och det hela blir än tydligare när BB skriver: ”Kapitalismen kan leva med och trivs gott med enstaka opponerande våldsmän, den har svårare att leva med stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism.” Här är sakens kärna tydligt uttryckt. Visst kapitalismen kan leva med ” enstaka opponerande våldsmän”, men det som vi skrev i våra inlägg om ”förortsaktiviteter” handlar inte om enstaka personer utan om ett kämpande skikt av proletariatet. Det handlar om att ta ställning för en del av arbetarklassen i landet som faktiskt kämpar, som inte bara ”knyter handen i fickan” utan som går till aktion mot borgarstaten. Det handlar inte om en kamp som bara förs i en förort i Malmö, det är en kamp som förs i arbetarförorter runt om i landet. För BB duger inte det. BB vill ha ”stora opinioner”. Problemet är att denna dröm om ”stora opinioner” som en dag kommer att uppstå endast är reaktionär illusion när den ställs inför hur klasskampen verkligen ser ut idag. Den proletära revolutionens subjektiva krafter är i Sverige mycket svaga, framförallt därför att det saknas ett verkligt kommunistiskt parti i landet. Huvuduppgiften för kommunisterna i nuvarande läge måste vara att tjäna processen av partiets återbildande, men detta kan inte göras utanför klasskampen utan endast i dess mitt. Det betyder att kommunisterna måste leva, arbeta och kämpa med massorna, gå till dessas ”djupaste och bredaste lager” och härda dessa i två avgörande punkter: det revolutionära våldet och i att brytningen med opportunismen är oundgänglig. Att idag ha som omedelbart mål att bygga ”stora opinioner” – i det imperialistiska Sverige – betyder att föra en den ”vänlige pådrivarens politik” en politik som när det kommer till kritan reduceras till att ”påverka Vänsterpartiet att gå åt vänster” – och då vänsterpartiet främst är ett rent stödparti till socialdemokraterna betyder en sådan politik att svansa efter sossarna. Dessutom, ” stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism” ändrar i sig inte ett dugg; borgarstaten måste krossas av den väpnande proletära revolutionen, den som hävdar motsatsen är inte marxist.

”vi vet bara att det ur proletariatets synpunkt bör betraktas som meningslöst strunt” Om nu BB tycker så, att det är ”meningslöst strunt”, varför då denna upphetsning? Varför dessa låga angrepp på kamrater? Varför sätta den enhet som vi faktiskt har på spel för att vräka ur sig oförskämdheter? Varför denna fördömande von Oben-attityd?

BB har gjort bidrag till den revolutionära rörelsens utveckling i Sverige under det senaste året. T.ex. hans översättning av artikeln ”Walking with the comrades”, har fått mycket stort genomslag. Genom att skriva om bland annat folkkriget i Indien på sin förhållandevis välbesökta blogg har han gjort att personer som antagligen inte annars skulle nås av den informationen nu i vissa fall har en försiktigt positiv hållning. BB har även osjälviskt hjälpt oss på flera sätt. Vi är tacksamma för det som BB gjort och respekterar hans antiimperialistiska opinionsbildande verksamhet. Vi hoppas att de meningsskiljaktigheter som här vädrats inte innebär att vi inte kan samarbeta i framtiden om de saker som vi faktiskt är eniga.