Perus Kommunistiska Parti 83 år

Idag är det den 83-årsdagen sedan José Carlos Mariátegui grundande Perus Kommunistiska Parti (PKP). Som vi tog upp tidagare i veckan finns det flera saker som just nu diskuteras bland PKPs anhängare, i Peru och i utlandet, och det finns en massa förvirring som spridds av diverse patrask. Dokumentet som vi länkade till i tisdags är nyttigt inte bara därför att det beskriver hur läget ser ut utan även för att det visar att det finns all anledning till optimism när det gäller PKPs och folkkrigets framtida utveckling. Kamraterna i Tyskland ger bland annat exempel från den internationella kommunistiska rörelsens moderna historia på hur kommunister i andra länder löst de mycket svåra situationer som de stått inför. Vi delar kamraterna optismims och är säkra på att PKP kommer att övervinna de svårigheter man nu upplever och att det de peruanska kommunisterna kommer att fullgöra sin roll i den proletära världsrevolutionens tjänst föredömmligt. Nedan ett översatt utdrag ur dokumentet från kamraterna i Tyskland.

"När det gäller Indien, kan vi se hur kamrater i början av 80-talet var sridda i ett stort antal fraktioner, i flera fall hade dessa fraktioner upprättas med utgångspunkt från de olika regionalkommitterna. Det dröjde mer än 20 år för att de skulle uppnå partienighet, men genom gå igenom en lång och komplicerad kamp, under vilken de fanns en hel rad av blodiga incidenter, kapitulationer och förädderi; men, trots allt, genom att insistera på att kämpa för enheten, utan att lämna ifrån sig vapnen, kunde kommunisterna upprätta partienheten. På Filippinerna förlorade de kommunistiska partiet sin viktigaste bas (Mindanao), de genomgick en intern process under vilken revisionisterna mördade mer än 1000 kamrater, men genom att sätta igång en stro korrigeringskampanj lyckades kommunisterna återta det som de förlorat. De turkiska kamraterna har förlorat ett stort antal ansvariga för sin Centralkommitté, en efter en, och kamraterna från MKP har till och med vid ett enda tillfälle förlorat inte bara generalsektreteraren och andresektreteraren utan huvudelen av själva Centralkommittén, men vid inget tillfälle har de lämnat ifrån sig sina vapen och de framhärdar längs folkkrigets väg. Om försonnarnas olycksbringande roll har vi en mycket klart negativt exempel i Nepal, där de som skulle utgöra vänstern är de som gatanterat kapitulationen och förorsakat en stro förvirring blande vissa avdelningar av den internationella kommunistiska rörelsen. Alla dessa erfarenheter bör hållas i minnet för att lösa den situation som vi måste bemöta. Genom att krossa revisionismen och kapitulatioen, utan att någonsin lämna ifrån oss våra vapen, genom att framhärda i folkkriget, genom att sätta enheten på principernas grund - vilka i vårt fall är, vilket är värt att upprepa, marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande - i första rummet, är det möjligt att övervinna svårigheterna och ta stora språng framåt i folkkriget."