Samhällets liv är inte förenligt med borgarklassens

Idag kommer en ny rapport om hur fattigdomen ökar. 23% fler mottog socialbidrag under tredjekvartalet i år, i jämförelse med samma period föra året. Alla vi som någon gång tvingats ansöka om socialbidrag vet att det är en ytterligt förnedrande process och de småpengar man mottar räcker endast till det absolut nödvändigaste. Att socialbidragstagarnas antal ökar är ett direkt uttryck för hur hela samhället kommit att stå i motsättning till imperialisterna. Redan Marx beskrev det hela i Manifestet:

Hela det hittillsvarande samhället vilade, som vi redan sett, på motsättningen mellan förtryckande och förtryckta klasser. Men för att kunna undertrycka en klass, måste man dock tillförsäkra den betingelser, inom vilka den åtminstone kan existera som träl. Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens ok. I stället för att höja sig i och med industrins framsteg sjunker däremot den moderne arbetaren allt djupare ned under sin klass' levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp, och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen och rikedomen. Det framgår därav tydligt, att bourgeoisin är oförmögen att längre förbliva härskande klass i samhället och påtvinga samhället sin klass' levnadsbetingelser som reglerande lag. Den är ur stånd att härska, emedan den är ur stånd att tillförsäkra sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri, emedan den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett läge, där bourgeoisin måste nära honom i stället för att näras av honom. Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d.v.s. dess liv är icke längre förenligt med samhällets.

(Marx, Det kommunistiska partiets manifest)

Och de arbetare som fortfarande har ett jobb ska bokstavligt talat vara berreda på att gå i döden för profitens skull. Det skedde ENDAST 34 alvarliga olyckor i gruvorna i Kiruna och Malmberget, varav ett dödsoffer. Ett alvarligt olycksfall var tredje vecka ungefär. I sanning: låt oss sluta oss samman för att göra slut på bourgeoisin, deras liv är inte föenligt med våra!

7000 politiska fångar i Colombia

I Colombia sitter sjutusen personer fängslade för brotten "uppror" eller för att ha deltagit i den väpande konflikten som medlem i någon av insurgentgrupperingarna (FARC, EPL mfl.). Tortyr är daglig praxis. Fängleserna är ofta överfulla och liknar mer koncentrationsläger än fängelser, de är byggda, som en del av "Plan Colombia", under ledning av Förenta Staternas federala fängelsemyndighet. De flesta som är politiska fångar i Colombia är fattigbönder och inte intellektuella. Det borde finnas en organisation här i landet som gör något för dom, precis som för alla andra politiska fångar världen över som sitter inspärrade för att de bekämpa imperialismen och dess lakejer. Sen kan borgarsvinen fortsätta sitt hyckleri med Dawit Isaak.

Polisgeneral leder dödspatrull i Peru

I lördags genomförde enheter ur Folkets Befrielsearmé, den av Perus Kommunistiska Parti (PKP) ledda revolutionära armén i Peru, en omfattande proppagandakampanj i Alto Huallaga-regionen. I flera byar delades flygblad ut och slagord målades längs motorvägen "Fernando Belaúnde Terry" (som löper genom Alto Huallaga). I flygbladen avslöjar PKP att man vet att chefen för polisen i Alto Huallaga-regionen, polisgeneralen Luis Valencia Hirano, organiserar och leder en dödspatrull. Bruket av mördarkommandon är en del av lågintensitetskrigsstrategin som Förenta Staterna tillämpar i Peru, genom "hemliga" dödspatruller, bestående av medlemar ur de reaktionära väpnade styrkorna, underrättelsetjänsten och polisen, mördas systematiskt politiska motståndare till regimen. I Peru finns det massvis med exempel, men de två mest kända fallen på dödspatruller är "Comando Rodrigo Franco" och "Grupo Colina", som tillsammans är ansvariga för hundratals politiska mord. Det är bekant att döspatruller fortsätter att operera i Peru. Att PKP nu upptäckt hur en av dessa är organiserad och vem specifikt som står i spetsen för den, är bra och vi hoppas att den revolutionära rättvisan snabbt kommer ha sin gång. Vi har tillsvidare bara uppgifter från reaktionär media och hoppas kunna återkomma med mer information i ärendet från tillförlitliga källor.

30 November: ¡NO PASARAN!

Slå tillbaka för att slå ner klassfienden!

Idag publiceras uppgifter om omfattande angrepp på arbetarklassen här i landet. Processen med att ta bort "kollektivavtal" och "arbetsrätt" fortsätter. Arbetarklassen ska pressas tillbaka och sugas ut allt hårdare. Spelar ingen roll om arbetet redan gjort dig sjuk, du ska packa dig ner till arbetsförmedlingen och försöka sälja den arbetskraft som i dig fortfarande bor. Annars ska du inte äta. Allt detta är vad borgarklassen vill och genomtvingar genom sin stat. Ingen reformist i världen kommer att föra arbetarklassen i landet tillbaka till den situation som fanns t.ex. på 80-talet. Imperialismen är döende kapitalism, och den svenska imperialismen kommer inte gå in i ett läge där den kan återupprätta något som liknar myten om "folkhemmet". Den svenska staten, den svenska imperialistiska staten, måste förstöras och en arbetarstat byggas på dess ruiner. De gula fackföreningarna manar vill "försvara" arbetarklassens intressen därför att det också ligger i utsugarnas intresse ("kollektivavtal är bra för alla"). Sossarnas "vänster"-alibi ropar som vänner av den borgerliga respektabiliteten naturligtvis efter mer lagar.
Låt oss mobilisera inte endast för att slå tillbaka angreppen mot klassen utan låt oss mobilisera för att slå ner klassfienden. Det är nämligen det som vi måste vara medvetna om: utan att slå ner och besegra borgarklassen kan vi inte bli fria. Arbetarklassens frigörelse är möjlig endast genom att den fullständigt besegrar borgarklassen. Låt oss förvandla vår ständigt defensiva kamp mot "nedskärningar" och försämringar till en aktiv, offensiv, kamp för den socialistiska revolutionen! Arbetarklassen behöver ett eget kämpande parti och egna kamporganisationer!

En bödel och hans kompisar

Presidenten för bödelregimen i Iran, Mahmud Ahmadineyad, har varit i Latinamerika och hälsat på sina kompisar.
I Brasilien - staten som är husbondens Förenta Staternas förman i Sydamerika - teckande Ahmadineyad avtal om ekonomiskt, socialat, kulturellt och politiskt sammarbete mellan Iran och Brasilien; Lula yttrade inte ett ord mot regimen i Iran, tvärtom skrev man under en gemensam deklaration och allt var frid och fröjd.
Med Evo Morales regim i Bolivia skrev man under en mycket omfattande överenskommelse som bland annat gick in på sådana detaljer som att Irans president uttrycket att han var mycket "nöjd med den transparens" som, enligt deklarationen, kännetecknar valkampanjen i Bolivien (tydligen ansåg Morales att Ahmadineyad var en lämplig person att bekräfta det).
Den gamle kuppmakaren och arméofficeren Hugo Chávez skrev under långtgående samarbetsavtal med den iranske bödlen. Bland annat ska man inrätta en gemensam fond på vars kapital nästa år ska uppgå till en miljard US-dolar (de båda staterna ska lägga hälften var). Sammanlagt skrev man under tolv olika överenskommelser (varje överenskommelse innehåller en massa olika projekt).
Varför skriver vi då om detta idag, och inte om en borgerlig iransk "människorättsaktivists" öde?
För det första därför att vi inte bryr oss ett dugg om vad som händer med nån överklassfjant som lever i Paris. För det andra därför att det finns väldigt många som hyser illusioner om Chávez, Morales och till viss del om Lula. Det finns också de som tror att det finns något "anti-imperialistiskt" i att stödja regimen i Iran.
Vi konstaterar att Lula är en socialdemokrat som har Förenta Staternas fulla förtroende och vars mest "revolutionära" handling varit att, tillsammans med den revolutionens bödlar i västbengalen [IKP (Marxist)], och diverse europeiska sossepartier, startat upp World Social Forum, vilket som bekant är en internationell rörelse av statsfinaniserade "NGOs", biståndsorgan och diverse partier som deltar i borgarklassens parlament.
Det som Chávez och Morales har gemmensamt med Ahmadineyad är en inrikespolitik som håller massorna nere och inte på något sätt påverkar godsägarnas och byråkratkapitalisternas makt (möjligtvis att de sträker den), och en utrikespolitik som är förbaskat frasradikal men som i realiteten inte utgör något brott med Förenta Staterna. De "anti-amerikanska" parollerna är till viss del utryck för andra imperialistmakters intressen och strävanden (framförallt Rysslands, men även Kinas) och de regerande klickens, i de tre länderna, relativa intressekonvergens (att man hyser vissa gemensamma strävanden). Vem tjänar, framförallt, pengar på Irans och Venezuelas olja? Nordamerikanska oljebolag. Vem tjänar, framförallt, pengar på Bolivias mineraler? Nordamerikanska gruvbolag. Så mycket svårare än så är det inte, även om man kan dra en oändlig mängd exempel.
Detta för oss till huvudpunkten vi vill ta upp. Som vi tidigare tagit upp, genom att citera José Carlos Mariatequi, är vi anti-imperialister därför att vi är marxister, inte tvärtom eller av någon annan anledning. Vår anti-imperialism är absolut, men det betyder att vi stödjer de kamper som objektivt bidrar till att försvaga imperialismen utan att vi understödjer reaktionärer mot folken. För att ta ett exempel. Vi stödjer allt väpnat motstånd mot imperialismen i Afghanistan, varje seger för motståndsrörelsen där bidrar till att försvaga imperialisterna och förhindra deras planer, därmed tjänar det afghanska motståndet världsrevolutionens utveckling. I det den förtryckta nationen Afghanistan gör motstånd mot imperialismen är det positivt. Men, vi har noll sympati med reaktionärers strävan att undertrycka folket, alltså stödjer vi de krafter i Afghanistan som reser folkrevolutionens fana. En riktigt anti-imperialistisk politik karraktäriseras alltså av att den sätter det internationella proletariatets intressen först. Vi understödjer inte överallt och ständigt, i alla enskilda konkreta fall,varje nationell rörelse. Vi understödjer bara sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Vilket också innebär att då det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder står i motsättning till den proletära revolutionens intressen, kan det i sådana fall inte ens kan bli tal om något understöd. Frågan om nationernas rättigheter är ingen isolerad fråga, inte en fråga för sig själv, utan en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, den är underordnad det hela och måste betraktas ur det helas synvinkel. Den dagen herrarna Chávez, Morales och Ahmadineyad verkligen står i motsättning till imperialismen kommer med största sannolikhet aldrig att komma, idag är de dåligt förklädda impeiralistlakejer och inget annat. Vi stödjer dom inte utan bekämpar dom, det borde alla som kallar sig anti-imperialister göra.

Det brinner i Baskien

Angående de ungdomar som nyligen greps i Baskien rapporterar den basiska tidningen Gara att elva av de gripna har skickats till fängelsen tillsvidare, att tjugoen fortfarande sitter i häkten och att två har släppts (man har korrigerat uppgifterna om antal gripna, från 36 till 34). De fyra ungdomar som undkom att gripas i razzian är fortfarande i frihet. Delar av den baskiska vänstern börjar nu slå tillbaka. Tre angrepp mot egendom har ägt rum i natt; en bus brändes upp, en brandbomb lämnades vid en tunnelbannestation och en fabrik brändes delvis ner. Det verkar som aktivisterna varit nog med att undvika att någon skadades i angreppen, för det finns överhuvudtaget inga uppgifter om skadade. Samtidgt har företräddarna för kapitulationslinjen kallat till en stor fredlig demostration i Bilbao (Bilbo) imorgon.