Samhällets liv är inte förenligt med borgarklassens

Idag kommer en ny rapport om hur fattigdomen ökar. 23% fler mottog socialbidrag under tredjekvartalet i år, i jämförelse med samma period föra året. Alla vi som någon gång tvingats ansöka om socialbidrag vet att det är en ytterligt förnedrande process och de småpengar man mottar räcker endast till det absolut nödvändigaste. Att socialbidragstagarnas antal ökar är ett direkt uttryck för hur hela samhället kommit att stå i motsättning till imperialisterna. Redan Marx beskrev det hela i Manifestet:

Hela det hittillsvarande samhället vilade, som vi redan sett, på motsättningen mellan förtryckande och förtryckta klasser. Men för att kunna undertrycka en klass, måste man dock tillförsäkra den betingelser, inom vilka den åtminstone kan existera som träl. Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens ok. I stället för att höja sig i och med industrins framsteg sjunker däremot den moderne arbetaren allt djupare ned under sin klass' levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp, och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen och rikedomen. Det framgår därav tydligt, att bourgeoisin är oförmögen att längre förbliva härskande klass i samhället och påtvinga samhället sin klass' levnadsbetingelser som reglerande lag. Den är ur stånd att härska, emedan den är ur stånd att tillförsäkra sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri, emedan den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett läge, där bourgeoisin måste nära honom i stället för att näras av honom. Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d.v.s. dess liv är icke längre förenligt med samhällets.

(Marx, Det kommunistiska partiets manifest)

Och de arbetare som fortfarande har ett jobb ska bokstavligt talat vara berreda på att gå i döden för profitens skull. Det skedde ENDAST 34 alvarliga olyckor i gruvorna i Kiruna och Malmberget, varav ett dödsoffer. Ett alvarligt olycksfall var tredje vecka ungefär. I sanning: låt oss sluta oss samman för att göra slut på bourgeoisin, deras liv är inte föenligt med våra!

7000 politiska fångar i Colombia

I Colombia sitter sjutusen personer fängslade för brotten "uppror" eller för att ha deltagit i den väpande konflikten som medlem i någon av insurgentgrupperingarna (FARC, EPL mfl.). Tortyr är daglig praxis. Fängleserna är ofta överfulla och liknar mer koncentrationsläger än fängelser, de är byggda, som en del av "Plan Colombia", under ledning av Förenta Staternas federala fängelsemyndighet. De flesta som är politiska fångar i Colombia är fattigbönder och inte intellektuella. Det borde finnas en organisation här i landet som gör något för dom, precis som för alla andra politiska fångar världen över som sitter inspärrade för att de bekämpa imperialismen och dess lakejer. Sen kan borgarsvinen fortsätta sitt hyckleri med Dawit Isaak.

Polisgeneral leder dödspatrull i Peru

I lördags genomförde enheter ur Folkets Befrielsearmé, den av Perus Kommunistiska Parti (PKP) ledda revolutionära armén i Peru, en omfattande proppagandakampanj i Alto Huallaga-regionen. I flera byar delades flygblad ut och slagord målades längs motorvägen "Fernando Belaúnde Terry" (som löper genom Alto Huallaga). I flygbladen avslöjar PKP att man vet att chefen för polisen i Alto Huallaga-regionen, polisgeneralen Luis Valencia Hirano, organiserar och leder en dödspatrull. Bruket av mördarkommandon är en del av lågintensitetskrigsstrategin som Förenta Staterna tillämpar i Peru, genom "hemliga" dödspatruller, bestående av medlemar ur de reaktionära väpnade styrkorna, underrättelsetjänsten och polisen, mördas systematiskt politiska motståndare till regimen. I Peru finns det massvis med exempel, men de två mest kända fallen på dödspatruller är "Comando Rodrigo Franco" och "Grupo Colina", som tillsammans är ansvariga för hundratals politiska mord. Det är bekant att döspatruller fortsätter att operera i Peru. Att PKP nu upptäckt hur en av dessa är organiserad och vem specifikt som står i spetsen för den, är bra och vi hoppas att den revolutionära rättvisan snabbt kommer ha sin gång. Vi har tillsvidare bara uppgifter från reaktionär media och hoppas kunna återkomma med mer information i ärendet från tillförlitliga källor.

30 November: ¡NO PASARAN!

Slå tillbaka för att slå ner klassfienden!

Idag publiceras uppgifter om omfattande angrepp på arbetarklassen här i landet. Processen med att ta bort "kollektivavtal" och "arbetsrätt" fortsätter. Arbetarklassen ska pressas tillbaka och sugas ut allt hårdare. Spelar ingen roll om arbetet redan gjort dig sjuk, du ska packa dig ner till arbetsförmedlingen och försöka sälja den arbetskraft som i dig fortfarande bor. Annars ska du inte äta. Allt detta är vad borgarklassen vill och genomtvingar genom sin stat. Ingen reformist i världen kommer att föra arbetarklassen i landet tillbaka till den situation som fanns t.ex. på 80-talet. Imperialismen är döende kapitalism, och den svenska imperialismen kommer inte gå in i ett läge där den kan återupprätta något som liknar myten om "folkhemmet". Den svenska staten, den svenska imperialistiska staten, måste förstöras och en arbetarstat byggas på dess ruiner. De gula fackföreningarna manar vill "försvara" arbetarklassens intressen därför att det också ligger i utsugarnas intresse ("kollektivavtal är bra för alla"). Sossarnas "vänster"-alibi ropar som vänner av den borgerliga respektabiliteten naturligtvis efter mer lagar.
Låt oss mobilisera inte endast för att slå tillbaka angreppen mot klassen utan låt oss mobilisera för att slå ner klassfienden. Det är nämligen det som vi måste vara medvetna om: utan att slå ner och besegra borgarklassen kan vi inte bli fria. Arbetarklassens frigörelse är möjlig endast genom att den fullständigt besegrar borgarklassen. Låt oss förvandla vår ständigt defensiva kamp mot "nedskärningar" och försämringar till en aktiv, offensiv, kamp för den socialistiska revolutionen! Arbetarklassen behöver ett eget kämpande parti och egna kamporganisationer!

En bödel och hans kompisar

Presidenten för bödelregimen i Iran, Mahmud Ahmadineyad, har varit i Latinamerika och hälsat på sina kompisar.
I Brasilien - staten som är husbondens Förenta Staternas förman i Sydamerika - teckande Ahmadineyad avtal om ekonomiskt, socialat, kulturellt och politiskt sammarbete mellan Iran och Brasilien; Lula yttrade inte ett ord mot regimen i Iran, tvärtom skrev man under en gemensam deklaration och allt var frid och fröjd.
Med Evo Morales regim i Bolivia skrev man under en mycket omfattande överenskommelse som bland annat gick in på sådana detaljer som att Irans president uttrycket att han var mycket "nöjd med den transparens" som, enligt deklarationen, kännetecknar valkampanjen i Bolivien (tydligen ansåg Morales att Ahmadineyad var en lämplig person att bekräfta det).
Den gamle kuppmakaren och arméofficeren Hugo Chávez skrev under långtgående samarbetsavtal med den iranske bödlen. Bland annat ska man inrätta en gemensam fond på vars kapital nästa år ska uppgå till en miljard US-dolar (de båda staterna ska lägga hälften var). Sammanlagt skrev man under tolv olika överenskommelser (varje överenskommelse innehåller en massa olika projekt).
Varför skriver vi då om detta idag, och inte om en borgerlig iransk "människorättsaktivists" öde?
För det första därför att vi inte bryr oss ett dugg om vad som händer med nån överklassfjant som lever i Paris. För det andra därför att det finns väldigt många som hyser illusioner om Chávez, Morales och till viss del om Lula. Det finns också de som tror att det finns något "anti-imperialistiskt" i att stödja regimen i Iran.
Vi konstaterar att Lula är en socialdemokrat som har Förenta Staternas fulla förtroende och vars mest "revolutionära" handling varit att, tillsammans med den revolutionens bödlar i västbengalen [IKP (Marxist)], och diverse europeiska sossepartier, startat upp World Social Forum, vilket som bekant är en internationell rörelse av statsfinaniserade "NGOs", biståndsorgan och diverse partier som deltar i borgarklassens parlament.
Det som Chávez och Morales har gemmensamt med Ahmadineyad är en inrikespolitik som håller massorna nere och inte på något sätt påverkar godsägarnas och byråkratkapitalisternas makt (möjligtvis att de sträker den), och en utrikespolitik som är förbaskat frasradikal men som i realiteten inte utgör något brott med Förenta Staterna. De "anti-amerikanska" parollerna är till viss del utryck för andra imperialistmakters intressen och strävanden (framförallt Rysslands, men även Kinas) och de regerande klickens, i de tre länderna, relativa intressekonvergens (att man hyser vissa gemensamma strävanden). Vem tjänar, framförallt, pengar på Irans och Venezuelas olja? Nordamerikanska oljebolag. Vem tjänar, framförallt, pengar på Bolivias mineraler? Nordamerikanska gruvbolag. Så mycket svårare än så är det inte, även om man kan dra en oändlig mängd exempel.
Detta för oss till huvudpunkten vi vill ta upp. Som vi tidigare tagit upp, genom att citera José Carlos Mariatequi, är vi anti-imperialister därför att vi är marxister, inte tvärtom eller av någon annan anledning. Vår anti-imperialism är absolut, men det betyder att vi stödjer de kamper som objektivt bidrar till att försvaga imperialismen utan att vi understödjer reaktionärer mot folken. För att ta ett exempel. Vi stödjer allt väpnat motstånd mot imperialismen i Afghanistan, varje seger för motståndsrörelsen där bidrar till att försvaga imperialisterna och förhindra deras planer, därmed tjänar det afghanska motståndet världsrevolutionens utveckling. I det den förtryckta nationen Afghanistan gör motstånd mot imperialismen är det positivt. Men, vi har noll sympati med reaktionärers strävan att undertrycka folket, alltså stödjer vi de krafter i Afghanistan som reser folkrevolutionens fana. En riktigt anti-imperialistisk politik karraktäriseras alltså av att den sätter det internationella proletariatets intressen först. Vi understödjer inte överallt och ständigt, i alla enskilda konkreta fall,varje nationell rörelse. Vi understödjer bara sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Vilket också innebär att då det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder står i motsättning till den proletära revolutionens intressen, kan det i sådana fall inte ens kan bli tal om något understöd. Frågan om nationernas rättigheter är ingen isolerad fråga, inte en fråga för sig själv, utan en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, den är underordnad det hela och måste betraktas ur det helas synvinkel. Den dagen herrarna Chávez, Morales och Ahmadineyad verkligen står i motsättning till imperialismen kommer med största sannolikhet aldrig att komma, idag är de dåligt förklädda impeiralistlakejer och inget annat. Vi stödjer dom inte utan bekämpar dom, det borde alla som kallar sig anti-imperialister göra.

Det brinner i Baskien

Angående de ungdomar som nyligen greps i Baskien rapporterar den basiska tidningen Gara att elva av de gripna har skickats till fängelsen tillsvidare, att tjugoen fortfarande sitter i häkten och att två har släppts (man har korrigerat uppgifterna om antal gripna, från 36 till 34). De fyra ungdomar som undkom att gripas i razzian är fortfarande i frihet. Delar av den baskiska vänstern börjar nu slå tillbaka. Tre angrepp mot egendom har ägt rum i natt; en bus brändes upp, en brandbomb lämnades vid en tunnelbannestation och en fabrik brändes delvis ner. Det verkar som aktivisterna varit nog med att undvika att någon skadades i angreppen, för det finns överhuvudtaget inga uppgifter om skadade. Samtidgt har företräddarna för kapitulationslinjen kallat till en stor fredlig demostration i Bilbao (Bilbo) imorgon.

Så många som det krävs...

för att det inte ska vara acceptabla förluster för Sveriges imperialister. Det är svaret på frågan: "Hur många svenska soldater ska behöva dö?" Som ställs i Svenska Dagbladet idag. Texten är naturligtvis en krigshetsar text vars syfte är att mobilisera allmän opinion för en upptrappning av den svenska delen av kriget i Afghanistan. Textförfattaren undertecknar inte artiklen med sin militäragrad utan som läkare, att bara det är ohederligt borde väl de flesta förstå. Det är en legoknekt som skrivit texten och den har en knekts perspektiv inte en läkares. Hur många afghanska män, kvinnor och barn ska behöva dö innan de svenska ockupanterna fått nog och låter landets folk själva sköta sina angelägenheter? Svaret är tyvärr att de är helt omjöligt att förutsäga, de svenska imperialisterna ger fullkomligt fan i hur många afghaner som dör. Däremot är det relevant för dem hur många svenska soldater som dör, det finns nämligen en gräns för hur höga förluster de kan tåla. Desstu fler svenska legoknektar som dör i Afghanistan, desstu snabbare kommer landet att bli fritt. Slagordet död åt ockupanterna är och förblir rättfärdigt!

Gerillaaktioner i Indien

Som en del av den pågående bojkottkampanj som maoisterna nu driver i delstaten Jharkhand har under den senaste tiden flera gerillaktioner genomförts. En jeep med polis sprängdes av en laddning utlöst av gerillakämpar under ledning av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), en av snutarna dog och fyra andra skadades; aktionen genomfördes byn Jaranga i Khunti-distriktet. En vallokal i byn Pratappur i Chatra-distriket sprängdes igår kväll; i tisdags sprängds två vallokaler i Palamau-distriketet och en i Giridih-distriktet.

Igen om anti-deutsche

Den debatt som vi deltar i på socialism.nu fortsatte igår, vi gjorde även ett antal mindre förtydligande där. Även idag skriver vi ett längre inlägg som vi publicerar nedan.

„röda verb: du tycker inte att du reducerar en spretig tendens till vad en liten grupp inom tendensen står för?“

Nej, anti-deutsche som trend handlar inte om en sådan vars huvudpunkt är att de är mot STATEN TYSKLAND i sig. Det vet jag väldigt många som är som inte tillhör anti-deutsche, våra kamrater i Tyskland brukar till exempel bränna tyska flaggor vid manifestationerna den 3 oktober („Den Tyska Enhetens Dag“). Att hata BRD är inte huvudpunkten i anti-deutsches agenda, om det så vore skulle de inte vara ett problem. Problemet är att de hävdar att „tyskheten“ i sig är felet, att det tyska folket inte bör existera. Men nu existera det människor som uppfattar sig som tyskar, i runda slängar ungefär 80 miljoner, varav en majoritet är arbetare. Kommunister är anhängare av parollen: „arbetarklassen har inget fosterland“ och, åtminstone i teorin, kommer nationer och folk som vi känner dom att upphöra att existera i kommunismen. Nu är det dock en bit kvar tillsdess, och vi får så länge ta med i beräkningen att människor uppfattar sig tillhöra en viss nation.

Att tala om för arbetarklassen i Tyskland, eller var det än må vara, att den förevigt kommer att vara anti-semistisk, rasistisk och förhatlig i allmänhet, är ett uttryck för överhetens förakt mot arbetarklassen.

Om någon är „anti-nationell“ eller ej, och huruvida det är bra eller dåligt, är en annan disskution. Anti-deutsche är nämligen inte mot varken USA eller, framföralt, Israel. Tvärtom anser man dessa nationer och stater vara överlägsna alla andra. Man stödjer aktivit den israeliska militären, man använder sig av britisk och nordamerikansk militärs symboler och uttryck.

Men, du har naturligtvis en poäng. Alla människor som uppfattar att vissa av anti-deutsches positioner är riktiga, är INTE pro-imperialistiska krigshetsare, om det hade varit så hade de naturligtvis inte kunnat skaffa sig ett sådant inflytande som de har. Problemet är att de arbetar väldigt planmässigt med att skjuta fram sina positioner och de gör det genom att spela på „Tysklands särskillda ansvar gentemot Israel“.

Borgarklassen i BRD kör stenhårt med att nazismen var „alla tyskars ansvar“; det var i korthet, enligt borgarnas historieskrivning, „pöblens“, dvs arbetarklassens, fel att 6 miljoner judar mördades i koncentrationslägren (alla andra som också mördades där, romer, homosexuella, kommunister mfl. ges ingen större betydelse – man har tex inget „särskilt ansvar“ för romerna). Anti-deutsche spinner vidare på exakt samma koncept men tar det till att det var „tyskhetens fel“, inte nazismen eller borgarklassens; det fanns enligt dom inget anti-fascistiskt motstånd i Tyskland (utöver kanske någon studentgrupp som spionerade för britternas räkning).

På grund av detta „särskillda ansvar“ är väldigt många människor i Tyskland fullständigt livrädda för att säga eller göra något som ens kan uppfattas som en antydan till antisemistism. Och krigshetsarna i Tyskland arbetar precis som krigshetsarna i Sverige - om du kritiserar Israel är du anti-semit, om du fördömmer Israels folkmord på palestinier är du terroristkramare, osv. – enda skillnaden är att de kan göra det mycket hårdare och effektivare på grund av „det särskillda ansvaret“. Att ifrågasätta den „judiska statens“ rätt att existera eller att vara anti-sionist är, enligt detta sätt att se det, samma sak som att inta samma ståndpunkt som nazisterna och man bör följaktligen bekämpas på samma sätt. Anti-deutsche för det hela ännu längre, om du talar om att monopolkapitalet styr världen är du nazist, eftersom nazisterna talar om „ZOG“; traditionell marxistisk „kapitalism-kritik“ är anti-semistisk och måste ersättas av en ny „kapitalism-kritik“ (som inte alls är kritisk) . Utan USA kan Israel inte existera alltså måste USA vara starkt och mäktigt. Iran är fiende till Israel, alltså måste Iran bombas. Saddam besköt Israel med raketer, alltså var det rätt att invadera Irak. Och så vidare.
.
Anti-deutsche arbetar med en massa olika „täckorganisationer“, som tex. gruppen „kritikmaximierung“ i Hamburg. Formellt är det inte en „hardcore“ anti-deutsche gruppering, de gör ett betydligt sundare intryck (för „vänstermänniskor“) än hetsarna på Bahamas; problemet är att det visar sig att de ledande krafterna inom „kritikmaximierung“ arbetar med Bahamas-redaktionen. De använder sig av olika organisationer eller publikationer för att föra ut samma budskap, fast på olika sätt. Klassisk proppagandaarbete med andra ord. Alltså kan man inte börja „dissikera“ varje grupp in i minsta detalj, precis som det är menningslöst, för att använda en liknelse, att börja disskutera „vem är mest rasistiskt, SD eller SMR“, båda är rasistiska organisationer och bör därför bekämpas. Sen måste man naturligtvis skilja på en människan som av politisk dumhet sympatiserar med SD och en övertygad nazist, den ena bör man försöka övertyga, den andre kan man inte disskutera med.

Visst, om någon tycker att man „bör se båda sidor av konflikten“ när det gäller läget i Palestina, ok, då kan väl personen göra det utan att behöva stämplas som reaktionär (även om argumentet i sig är felaktigt). Men den som viftar med USA fana viftar med en imperialistmakts fana och den som viftar med Israels fana viftar med fanan som tillhör en stat som bedriver en apartheidpolitik och begår systemastisk folkkmord. Den som solidariserar sig med den som viftar med dessa fanor solidariserar sig naturligtvis också med vad fanorna i fråga representerar. I sådana frågor går det inte att vara „pragmatisk“ utan att ställa sig på fel sida.

Vill någon samarbeta med anti-deutsche i „andra frågor“ så lycka till. Det finns nämligen inga andra frågor för anti-deutsche än kampen mot vad de anser vara anti-semitism. Eftersom all kamp som vänder sig mot kapitalismen som sådan, enligt anti-deutsche, utgår från en anti-semitisk världsbild, blir det naturligtvis inte möjligt att samarbeta smärtfritt i sådana frågor. Om man skulle vilja föra en kampanj mot att ett företag som tex. McDonalds etablerar sig på en ort, vilket tex. just nu sker i Sternschanze, kan man inte göra det med anti-deutsche för de anser en sådan kamp för anti-semitisk (jag lägger ingen värdering om en sådan kamp i sig skulle vara meningsfull, här handlar det om möjligheten att samarbete med anti-deutsche). Att göra antifa arbete med människor som hävdar att du är „vänster-nazist“ - därför att du protesterar mot pro-israeliska manifestationer, eller rent allmänt tycker att det Israel gör i Palestina är förjävligt – är ganska svårt, för att inte säga omöjligt. "Ingen fred med Israels fiender" är en central paroll bland anti-deutsche "antifas". Och så vidare.

Bahamas är en raktigenom reaktionär tidskrift. De uppmanar till exempel till att man ska använda polisen för att stänga ner B5 i Hamburg (i ett tidigare inlägg tog jag upp vilka grupper som är aktiva där), se denna länk. Det är uppenbart, och helt förståligt, att många på grund av språksvårigheter inte kan sätta sig in i anti-deutsches texter - här är dock ett exempel på engelska (sättet att argumentera, tonen och stilen är mer sansad än det brukar vara på tyska) – vilket medför att man har svårt att djupare analysera fenomenet. Men den hållning som Bahamas-redaktionen tar till den spanska tidningen (se länken ovan) är precis samma som anti-deutsche tog till folk som demostrerade mot folkmordet i Gaza. Och de gör allt som de kan för att förhindra och försvåra allt politiskt arbete inom vänstern (såväl den autonoma som den som organiserar sig i partier), som inte följer deras diktat. Det är en offensiv kraft, inte en grupp „offer för våldsamma autonoma anitimperialister“ som de försöker framställa sig. Naturligtvis har jag en „ganska fet vinkel“ när det gäller anti-deutsche, det har jag när det gäller alla reaktionärer.

För tydlighetens skull upprepar jag: problemet med anti-deutsche är inte att de är mot BRD, eller stater och nationer i övrigt. Problemet med anti-deutsche är att de är reaktionärer.

Om "anti-deutsche"

Det finns ett internetforum som heter "socialism.nu". Ibland skriver vi inlägg där. Idag skre vi ett längre inlägg om en ärkereaktionär grupering som kallas för "anti-deutsche", en grupp i Tyskland som kallar sig kommunister och antifa men som stödjer USA-imperialismen och Israel. I Tyskland har denna grupp på senare tid komit att flytta fram sina positioner inom autonoma-kretsar. Därför är det väsentligt att så många som möjligt inom vänstern känner till detta provokatörgäng och inte låter sig luras. Nedan följer vårt inlägg från socialism.nu.

Det är glädjande att läsa att samtliga skribenter här tar avstånd från anti-deutsche. Jag hoppas dock kunna bidra med en del upplysningar. I Sverige är vi, mig veterligen, förskonade från denna strömning och det är viktigt att det förblir så; i Tyskland gör nämligen anti-deutsche alltmer skada. Det handlar inte om en strömning inom arbetarklassen, det är en strömning som har sitt stöd på universiteten och bland akademiker; de försöker framställa sig som antifa men i grunden har de mer gemmensamt med fascisterna än med vänstern.

Ett kardinalfel är att uppfatta anti-deutsche som "vänster" och att det hela skulle röra sig om en konflikt mellan "anti-imperialister" å ena sidan och "anti-deutsche" å den andra. Naturligtvis är anti-imperialister motståndare till anti-deutsche, men anti-deutsche är moståndare till allt vad vänster är i allmänhet. Om man accepterar att anti-deutsche är "vänster" så har har man gett deras ståndpunkter en legimitet, och dess arbetarklassfientliga element har rätt till "beskydd", vilket nu är vad som händer i Tyskland.

Några exempel från våra kamrater i Tyskland:

I januari 2004 slängdes antideutsche ut från en antifa-demo i Hamburg, när de efteråt försökte ordna en demo i protest gick Sternschanzes befolkning man ur huse för att stoppa dom.

Vid första maj 2008 (som blev en stor sak därför att nazisterna ordnade ett spektakel i det traditionella arbetarområdet Barmbek) var läget annorlunda. Alla nationsfanor skulle vara förbjudna UTOM ISRAELS och på själva demon bröts förbudet då inte bara Israels fana var placerad mitt i det "svarta blocket", brevid en USA-flagga och det britiska flygvapnets. Det hela hade utvecklat sig till en punkt där det inom förberredelsekommittén kom till hot mot de kamrater som protesterade mot att Israelfanor skulle tillåtas, en "autonom" gruppering (A2) skulle med "alla tillbudsstående medel" försvara Israel-fanan. En tydlig förändring från 2004.


En viktig del i antideutsches strategi är att låta andra "ta striden", man provocerar fram bråk och sen låter man andra göra skitjobbbet (dvs man uppträdder enligt klassiskt polisprovokatörsmönster). Vissa grupper är tyvärr villiga att delta i detta.
Irans Arbetarkommunistiska parti sammarbetar aktivit med anti-deutsche; ett exempel från Hamburg är det som hände i samband med protesterna mot repressionen kring det iranska presidentvalet i sommras, där deltog anti-deutsche med Israelflaggor, pins om stöd till IDF m.m, de kamrater som protesterade blev bortkörda av polis eftersom Irans Arbetarkommunistiska parti hade demostrationstillståndet. Reslutatet blev att den samordningskommitté som den iranska vänstern i Hamburg framgångsrikt organisat splittrades och inga mer gemmensamma aktiviter kunde genomföras. I Berlin mobiliserar anti-deutsche och Irans arbetarkommunistiska parti till varandras aktiviteter. (de som önskar detaljer kan kolla upp det med olika revolutionära Fedayingrupper eller med SPI)


Även inom Rote Flora har det nu under hösten uppstått spänningar. På ett plenum beslutades att anti-deutsches husband, Egotronic, inte skulle få spela i huset. En klar majoritet av de närvarande deklarerade att man inte ville ha med bandet att göra. Efter detta inledde anti-deutsche en hetskampanj utan dess like, bland annat genom radion FSK som man kontrollerar, och man fick till ett möte om "antisemitismen inom vänstern". Till mötet mobiliserade man folk från hela norra Tyskland och man fick den person som oftast är Rotes Floras talesman att deklarera att "anti-sionism är anti-semitism". Några veckor senare spelade Egotronic på Rote Flora, på en stödfest för Hamburgs anti-deutsche grupperingar!


En synnerligen allvarlig attack på vänstern i Tyskland är den situation som uppstått i Hamburg kring det "internationalistiska centrumet B5" belägget på Birgittenstrasse 5 (därav namnet) i St. Pauli (för övrigt samma gata där St. Pauli fanladen ligger). I samma hus finns en i viss mening "alternativ" biograf, B-movie, som drivs av en förening. Denna "biograf-förening" har infiltrerats av anti-deutsche. Och den 25 oktober skulle anti-deutsche arrangera en aktivitet i B-Movie. I ren provokation, filmen som skulle visas är i sig kontroversiell men kunde ha visats även på B5, det väsentliga är att man försöker slå sig in på den enda "anti-deutsche fria miljön" i staden. För att förstå varför bör man beakta vem som är aktiva inom B5, bland dessa kan nämnas: Palestinagrupperna (tyska motsvarigheten), Die Karawane für die Rechte der Flüchtlinge und MigrantInnen, Kurdistangruppen, en boliviansk kvinnoförening, en chilensk radiogrupp, solidaritetsgrupper med colombiansk och peruansk guerilla, Irans socialistiska parti, mfl. När det arrangeras informationsarrangemang om nordirland eller Baskien i Hamburg så sker det på B5, i juni var tex. baskiska fackföreningsaktivister på besök. Dessutom finns det olika "tyska" ungdomsgrupper som brukar hålla aktiviteter i lokalerna (tex SoL, PRP, RSH, osv.). Alla dessa grupperingar tog gemmensamt beslutet att upprätta en "check-point" efter israelisk modell utanför B-movie och så genom gatuteater blockera anti-deutsches aktivitet. Man kunde likalite tillåta det som svenska antifascister skulle tillåta SMR att ostört ha ett möte brevid Glassfabriken. Efterspelet har varit en hetskampanj i borgerlig media (alla lokaltidningar, Spiegel, hela Springerpressen, mfl.) till och med ordföranden i Bundestags utskott för inrikesfrågor, en CDU-pamp, har gått ut och fördömt kamraternas aktion. Kamraterna har tillbakavisat anti-deutsches lögner i ett uttalande, som finns att läsa här. Men med understöd från hela borgerligheten ska anti-deutsche nu arrangera en demostration den 13 december där man ska tåga till Birgittenstrasse 5 och man mobiliserar anti-deutsche grupperingar från hela BRD (även från Österrike och Schweiz). Syftet är att ställa till med kravall vid B5 och ge snuten en ursäkt för att storma huset och i slutändan tvinga fram Caféets stängning. Enligt vad vi erfar planerar dock kamraterna lämplig motåtgärder. Om anti-deutsches plan lyckas skulle det betyda att det inte skulle finnas någon lokal, tillhörande den ("tyska") utomparlamentariska vänstern, i Hamburg, där aktivister som sympatiserar med tex. PLFP skulle kunna hålla föredrag och dylikt.


Det finns isig inget "komplicerat" med anti-deutsches teoribildning. Det är systematiskt dravel. Det finns dom som verkligen tagit sig för att plocka isär hela "teorin", de som är intresserade kan läsa mer här, men inte ens den mest "briljanta tolkingen" av marxismen kan få USA-imperialismen till att vara en progressiv kraft idagens värld. Den som hävdar något sådant har politiskt inte hemma i vänstern. Så mycket svårare är det inte. Anti-deutsche är (bland annat):
Pro-imperialistiska krigshetsare: de stödjer USAs angreppskrig i Irak och Afghanistan, de verkar för att USA ska angrippa Iran, de stödjer alla krigshandlingar av Israel (Gaza-massakern i slutet av 2008 och början av 2009 framställs som ett hjältemodigt försvarskrig), för att nämna några exempel.
Rasister: de stödjer sionismen i allt, de uttrycker sig i rasistiska ordalag om araber, turkar och muslimer; ett tydligt exempel är när de 2004 försökte genomföra en demo med israeliska- och USA-flaggor i Kreuzberg och besvarade lokalbefolkningens (av främst turkiskt ursprung) bu-rop med slagorden "åk hem!"
Chavunister: de västerländska samhällena är överlägsna alla andra, och USA är det land som försvarar friheten i världen, kapitalismens är svaret på österns barbari.

Om det är någon som tvivlar kan ni gå in och läsa på dessa sidor: anti-deutsche Hamburg (även om ni inte kan tyska så fattar ni nog galoppen) och Bahamas, som är det ledande organet för anti-deutsches teoribildning.

Första gången jag hörde om anti-deutsche hade jag det svårt att ta dem på allvar, nu har jag förstått hur mycket skit de ställt till med. De tyska kamraterna brukar säga saker som "om det ändå vora så här också!" när man berättar om hur starkt stödet är för Palestina är i Sverige. Jag har svårt att se att det skulle finnas någon verklig jordmån för en rörelse som anti-deutsche i Sverige, men det är värt mödan att vara på sin vakt.

Citat:
Det hela är som att Per Ahlmark hävdade att målet för hans politiska och obinionsbildande arbete vore kommunismen.
Precis så är det, med tillägget att han skulle skyddas av folk som utgav sig för att vara AFA.

Detta inlägg blev lite långt, jag hoppas det inte är allt för rörigt, men jag anser det vara på sin plats att varna alla för det här gänget. De är inte harmlösa, de är inte vänster och de är inte ett dugg roliga när de får inflytande.

Dagens skitsnack

Dagens Nyheter leverar idag en ordentlig dos skitsnack. Det är i sig inget ovanligt, det brukar de göra varje dag. Det som gör att vi idag påpekar det är att det handlar om direkt riktad desinformation. Vi gör därför följande tydliggörande:

1) Det finns ingen politisk rörelse i Peru som heter "Sendero Luminoso" ("lysande stigen" på svenska). Det namnet används av den peruanska reaktionen och dess medlöpare när de talar om Perus Kommunistiska Parti (PKP). Anledningen till att de använder beteckningen "sendero luminoso" är för att de vill framställa som en mystisk sekt och inte som det Kommunistiska Parti det handlar om. Man spelar på folks fördomar och det är en del av kontrarevolutionens psykologiska krigsföring.
2) PKP leder sedan den 17 maj 1980 ett revolutionärt folkkrig och man har upprättat folkkommittéer och revolutionära stödbaser, i olika delar av landet, där den gamla ordningen sopats bort och folket självt tagit kontrollen över sitt öde.
3) Sedan 1993 har reaktionärerna med hjälp av en grupp förrädare spridit lögner om att PKP skulle vara splittrat och att dess ordförande Gonzalo (Abimael Guzmans "nom de guerre") skulle ha kapitulerat. PKPs Centralkommitté har upprepade gånger tillbakavisat alla sådana påstående och ingående förklarat hur det hela ligger till, dokumenten ifråga är offentliga ochh finns bland annat att finna på denna hemsida (engelska) och denna (spanska). Till saken hör också att ordförande Gonzalo inte tillåtis uttala sig fritt sedan den 24 september 1992 och sitter i isoleringscell på en flottbas.
4) PKP har fortsatt att leda folkkriget, här på bloggen har vi flera gånger under de senaste tre månaderna berättat om aktioner och den intresserade kan klicka runt på de länkar vi tillhandahåller för att snabbt finna mycket mer information.
5) Det är en absurditet utan dess like att några advokater i Lima genom påstådda kontakter med en gripen partiledare skulle ha rätt att representera ett krigsförande kommunistiskt parti. Det är en princip i den internationella kommunistiska rörelsen att man inte kan leda en revolution från fängelset. Det som det handlar om är ett gäng föräddare som sålt sig till klassfienden.
6) Det hela syftar till att dölja det folkmord som de reaktionära väpnade styrkorna håller på att sätta igång pv landsbyggden. Man har hyrt in israeliska generaler (se tidigare blogginlägg) och man har skaffat modernare vapen. Man genomför även en massa olika justeringar av lagar och så vidare för att kunna genomföra folkmordet utan senare behöva stå tillsvars för det. Blanda annat driver man nu igenom i parlamentet en lag som säger att de väpnade styrkorna får flytta dödade civila utan att brottsplatsundersökning genomförs av åklagare eller andra, det vill säga: den peruanska statens väpnade styrkor kan skjuta vem som helst och sen presentera kroppen på ett bårhus och säga att incidenten ägde rum i ett stridsområde. Allt detta äger rum samtidigt som Förenta Staterna trappar upp sin intervention i landet, man har redan nu fyra stycken (kända) baser i landet och nordamerikansk trupp deltar i kriget mot Perus folk.
7) Trots allt fortsätter PKP att leda folkkriget framgångsrikt och man återtar nu områden som man förlorade under den storoffensiv som reaktionen under nordamerikanskt befäl genomförde i början av 90-talet. Vissa områden som man förlorade för femton år sedan håller man nu på att återerövra. Det kommer också rapporter om aktioner på orter där PKPs inflyttande tidigare inte varit så omfattande.

I korthet, dagens skitsnak står Dagens Nyheter för.

Alaattin Karadag ölümsüzdür!

I torsdagskväll mördades en revolutionär på öppen gata i Turkiets huvudstad Istanbul. Alaattin Karadag var medlem i det förbjudna partiet "Det Kommunistiska Arbetarpartiet i Turkiet" och deltog tillsammans med kamrater ur olika revolutionära partier och organisationer i den "dödsfasta" som genomfördes av de politiska fångarna i Turkiet år 2000-2001. Det var civilklädda poliser som sköt ihjäl Alaattin. Enligt den turkiska staten dödades han vid en legimitationskontroll, men enligt ögonvittnen sköts hans kallblodigt ner. En ren avrättning på öppen gata. Det är den verklighet som revolutionärer lever under i flertalet av världens länder.
Vi har meningskiljaktigheter med det parti Alaattin Karadag tillhörde, men vi har vid flera tillfälle kämpat sida vid sida med dess medlemmar - två relativt färska exempel är Rostock och Strassbourg. Vi har suttit i samma celler och vi har misshandlats av samma snutar, vi har skyddat varandra och vi har också utdelat samma slag mot klassfienden när vi har gått till angrepp. Så alla meningskiljaktigheter lägger vi idag åt sidan. En av våra bröder har mördats.

Alaattin Karadag ölümsüzdür! Alaattin Karadag är odödlig!

En attack mot vänstern i Baskien

Svensk media rapporterar idag om att radikala ungdomar gripits i Baskien. Sammanlgat har hittills 36 ungdomar gripits, fyra stycken har dock lyckats undvika att bli gripna. Ungdomarna tillhör den nationalistiska vänsterorganisationen Segi. Det som svensk media dock inte raporterar om är sammanhanget i vilket denna jätterazzia - som genomfördes samtidigt på flera olika orter utspridda över hela den inom den spanska staten liggande delen av Baskien - äger rum. Nyligen har de främsta företräddarna för den "politiska grenen" av den nationalistiska vänstern, bland annat fackföreningsrörelsen, gått ut och fullkomligt förkastat den väpnade kampen som en möjlig väg till en lösning av konflikten. Man har intagit en krypande hållning inför den spanska staten och uppmanat ETA att lägga ner vapnen, och så vidare. Naturligtvis har denna kapitulatörhållning kritiserats starkt av de radikala krafterna och dessa har sitt starkaste stöd bland ungdomen. Att nu därför de radikala oppositionen angripps direkt av den spanska staten är ingen tillfällighet, man vill säkra kapitulanternas dominans inom den baskiska vänstern. Vi hoppas och tror att de krafter som håller fast vid den väpnade kampen trots allt inte kommer böja sig.

Gerillaaktioner i Irland och på Filippinerna

Under helgen genomfördes gerillaaktioner i de ockuperade Nordirland, kamraterna från Föreningen Irland Information rapporterar utförligt på sin hemsida. Även på Filippinerna har det genomförts gerillaaktioner. Enheter ur Nya Folkarmén, som leds av kamraterna i Filipinernas Kommunistiska Parti, genomförde ett framgångsrikt bakhåll den 16 november, här kan ni läsa mer. Kamraterna har även publicerat ett uttalande där de fördömmer den massaker som svensk media idag informerar om, det uttalandet finner ni här.

Svenskt finanskapital i aktion

I Sverige suger finanskapitalet, imperialisterna, ut arbetarklassen allt hårdare. Arbetare dör även här i landet, genom olyckor orsakade av stress och bortsparade säkerhetsannordningar. Över hundratusen skadas på jobbet varje år. Människor slits ut som förbrukningsvaror, människor blir invalidiserade och tusenstals dör av sjukdomarorsakde av deras arbete. Människor lever i fattigdom i Sverige idag, i Malmö lever vart femte barn i fattigdom. Allt detta är nog för att konstatera att systemet är människofientligt, att det lever på arbetarklassens blod. Men samma finanskapitaliser begår sina största brott någon annanstans. I den tredje världen dör människor dagligen på grund av de svenska imperialisterna. Här är ett exempel på hur de beter sig.

Den internationella betydelsen av att bojkotta borgarnas valfarser

"Genom att följa den parlamentariska vägen har revolutionärer världen över tillåtit att en formidabel blodskuld ackumuleras genom tiderna. Tiden är nu mogen för att lösa denna blodskuld. Hundratusentals stupade martyrer kallar revolutionärerna att: "slå hårt mot den döende imperialismen och sopa bort den från jordens yta! Det är dags att bygga upp världen på ett nytt sätt! Vår seger i denna kamp är säker!" - Charu Mazumdar, 1968, "Om den internationella betydelsen av parollen: Bojkotta valen!"

Läs hela texten här.

Yttrandefrihet

Denna artikel bör ni läsa. Samtidigt som den svenska imperialismen skickar militär trupp till Afrikas hörn driver dess kulturella företräddare en kampanj för en eritriansk medborgares frisläppande. Knappast en rent sammanträffande. Hyckleriet kring Dawit Isaak kring är outhärdligt. Så fort som utsugarnas lakejer börjar tala om "frihet" då är det något som är lurt. Hippiesossebandet Hoola Bandola gjorde en del kul och träffande låtar, en heter "Danslåt för yttrandefriheten", en strof passar in till artiklen som vi hänvisar till.


"Ja, man får tänka precis vad man tycker och man tycka vad man tror.
Och om man tänker tyst tillräckligt så kanske man till och med blir något stort.
Men en sak måste man lära sig om man vill bli sin lyckas smed:
att man ska akta sig som för att bränna sig för att säga hur det är."

Det gamla Peru

I Peru slaktas folk för sitt kroppsfetts skull. Det finns människor som är berreda tilll sådana handlingar. Över sextio människor kan försvinna utan att något händer (i vissa peruanska tidningar förekommer uppgifter om över tvåhundra offer). Vilket naturligtvis inte varit möjligt om inte den reaktionära peruanska statens representanter gett sitt medgivande, naturligtvis mot kontant betalning. Händelsen är inte heller huvudnyhet i peruansk media. De som slaktades för sitt fett var fattiga människor på landsbyggden. De dödades för nordamerikaners och européers skönhet. I sig är det inget nytt. Under de senaste femhundra åren har Amerikas befolkning mördats av kolonialmakterna och dess imperialistiska arvtagare. Lokala reaktionärer gör det värsta skitjobbet och vinsterna hamnar i de utländska utsugarnas fickor. Alla peruaner är inte "oskyldiga offer", ingen behöver slakta sina landsmän för imperialisternas vinning. I Peru finns nämligen ett alternativ. Det finns ett revolutionärt parti som leder folkets kamp. Perus Kommunistiska Parti leder sedan 1980 ett follkkrig medelst vilket det peruanska folkets kämpar bit för bit krossar den gamla ruttna staten och bygger en ny, en nydemokratisk stat som skyddar och tjänar folket. Den revolutionära armén, Folkets Befrielsearmé, utdelar hårda slag mot de reaktionära styrkorna; exempelvis angrepps igår morse den reaktionära arméns bas i Corazón Pata i distriktet Llochegua (Huanta, Ayacucho). Allehanda opportunister brukar anklaga de peruanska revolutionärerna för "terrorism". Men vem är det som de verkliga terroristerna? De som försvarar ett system där människor slaktas djur, eller de som slåss för en värld fri från utsugning och förtryck?

Indiska maoister i kamp

Svensk borgarmedia rapporterar idag om en aktion genomförd av våra kamrater i Indien. Enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) ska ha sprängt järnvägsräls i närheten av tågstationen Ghaghra i distriket West Singhbhum i delstaten Jharkhand. Revolutionärerna ska ha utlyst en Bandh (allmän arbetsnedläggelse) i området med tjugofyra timmars varaktighet. Uppenbarligen har reaktionärerna trotsat dekretet och så medvetet offrat två personers liv och ett lok plus ett antal vagnar. Maoisternas aktioner är en del av bojkottkampanjen man driver inför delstatsvalen som ska äga rum mellan den 27 november och den 18 december. Vi är övertygade om att vi kan se fram mot att få höra om fler framgångsrika aktioner i området under den närmsta tiden.

Socialen stängd

Det ockuperade huset i Rinkeby utrymdes av snuten imorse. Läs vad ockupanterna själva skriver här. Tillsvidare vill vi påpeka två saker: 1) Ockupationer som inte försvaras blir reformistiska jippon, de som deltar i husockupationer måste ställa sig frågan om de vill verka för skapandet av "autonoma frirum"/proletära motmakt eller liknanden, eller uppträdda som preformance artister i vänsterpartiets regi, 2) under en period på nittiotalet pågick en kampanj i Malmö som hette "utan hus blir det bus", vilket kan vara en referenspunkt.

Mera knektar till Afghanistan

Idag godkände de svenska imperialisternas politiska representanter en ökad upptrappning av de militära styrkorna i Afghanistan. Närmare tusen man och mer utrustning. I samma veva meddelas att man även ökar sin militära närvaro på Afrikas Horn. Det handlar inte om att "Sverige underordnar sig USA" eller något i den stilen. De svenska imperialisterna är imperialister i sin egen rätt, att de uppträdder i sammansvärjning med andra imperialister är inget konstigt. Detta är en grundfråga som alla revolutionärer måste ta en klar ställning till. Teng Siao-pings förvridna "tre världar teori" har orsakat den revolutionära rörelsen här i landet enorm skada. En riktig förståelse av Mao Tsetungs teori - där han bland annat konstaterar att "tre världar tar form" men inte på något sätt uppmanar till proletariatet i "den andra världen", dvs de mindre imperialistiska makterna, såsom tex Sverige, ska underkasta kampen mot den "egna" imperialismen "kampen mot supermakterna" - om den proletära världsrevolutionen är nödvändig. Det skulle vara mycket intressant om en debatt i ämnet kunde komma tillstånd.

Tingens tillstånd

Idag kom en ny undersökning om tingens tillstånd, denna gång om barns situation i Latinamerika. Även om alla "vet" hur jävligt "vissa har det", kan det vara värt att nämna några uppgifter.
I Latinamerika föds varje år 11 miljoner barn, ca 400.000 dör innan de når 5 års ålder, ungefär 250.000 dör under första året, varav mer än 160.000 i sin första månad i livet. Samtidigt som regionen producerar ett överskott av livsmedel som överstiger dess behov med 30 procent finns det finns 53 miljoner människor som saknar tillräckligt med mat. 7 procent av barnen under 5 år är underviktiga och 16 procent är kortare än de borde vara. Detta är siffror som antagligen är i underkant, då undersökningen gjorts av organisationer knutna till kontinentens stater. Men de räcker ändå.

Dersim?

Ofta när man talar med kamrater från Turkiet upptäcker man att de kommer från Dersim. Denna relativt lilla provis har producerat en försvarlig mängd revolutionärer. Dersim framstår lite som Turkiets Ayacucho. Här kan man läsa lite om varför det har blivit så. Förtryckarna får skörda vad de sår, som det heter i sången.

Krig i vår tid

I samband med den ryske presidentens Sverigebesök kommer det naturligtivs en del uppgifter i pressen. De gamla karolinervurmarna upptäcker, till sin illa dolda förtjusning, att Sverige inte är neutralt. Rysskräcken underbyggs genom de gamla (o)hederliga männskorättsargumenten. Men nu handlar det inte om att "ryssarna är onda". Motsättningen mellan de svenska imperialisterna och de ryska arvtagarna till den socialimperialistiska supermakten, är högst verklig. Den svenska imperialismen har avancerat kraftigt i Baltikum, vars länder är det närmaste halvkolonier som Sverige haft. Det har naturligtvis skett på den ryska imperialismens bekostnad. När denna nu alltmer försöker återta sitt gamla välde, efter att ha uppnått viss inre stabilitet, är det naturligt att den svenska imperialismen rustar sig till försvar av sina erövringar. Att det hela längre fram kommer resultera i krig är inte alls omöjligt utan snarare högst troligt. Världen är uppdelad mellan de imperialistiska makterna, endast med våld är en verklig omfördelning möjlig. Imperialismen betyder krig och reaktion över hela linjen. Den svenska imperialismens krigsföring i Afghanistan är direkt riktad mot Ryssland. Revisionismens bankrutt gjorde att socialimperialsimen tappade väldigt mycket av sin makt, och vi vet alla hur fort det gick. Det krävs inte mycket historikst kunnande för att veta att internationella maktrelationer kan förändras väldigt fort. Den världordning som uppstod efter det andra världskriget kommer inte att vara för evigt. Tyskland är ingen naturlig allierad till Förenta Staterna och EU är inget projekt som kommer att hålla för evigt. Vissa analytiker brukar hävda att Sovjet gick unde pga dess ekonomi, om det innehåller en viss sanning; vad gäller då för Förenta Staterna? Ett interimperialistisk krig i norra Europa inom några år är inte alls orimligt ur ettt historiematerialistiskt perspektiv. Imperialisterna talar som bekant alltid med kluven tunga, ju mer de talar om fred, desstu mer förberreder de sig för krig ("Peace in our time"). Arbetarklassens kämpar måste inse detta och vara berreda, medvetna om att antingen hindrar revolutionen kriget eller så är det vår uppgift att förvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. Vår paroll är: KRIG MOT KRIGET!

Historieskrivning

Mao Tsetungs barnbarn har rest till Taiwan och ska där ha träffat Chiang Kai-sheks barnbarn. Det i sig är väl att betrakta som ganska ointressant. Det som dock är värt att beakta är ur media skildrar det hela. Det nämns att Mao och chiang var ärkefiender, det hela framställs som en närmast personlig konflikt. Inget nämns om att Koumintang (KMT), under Chiang Kai-shek, var en fascistisk rörelse som hel övergav Sun Yatzens principer. Det nämns inget om att KMT, under Förenta Staternas beskydd och ledning, upprättade en genommilitariserad och öppet diktatorisk regim på Taiwan, när de besegrats av kinesiska folket. Att påstå att Taiwan inte är en historisk del av Kina är som att påstå att Öland inte är en historisk del av Sverige, det är löjligt. Men det hela framställs som en öppen frågeställning, en "komplicerad fråga". Den bolddränkte fascistiske massmördaren Chiang Kai-shek sägs vara "nationalist" när han var trogen imperialistlakej. Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti ledde en verklig folkrevolution som upprättade ett fritt och socialistiskt Kina, det är historiska fakta. Att Kina idag, som ett resultat av revisionisternas statskupp efter kort efter Maos död, förvandlats till en fascistisk diktatur, är i sammanhanget oviktigt. Sen kan borgarpressen skriva vad tusan den vill.

Om att stiga längre och djupare ned

"Å ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de få rikaste och privilegierade nationerna till "eviga" parasiter på den övriga mänsklighetens kropp, att "vila på lagrarna" av negrernas, indiernas och andra folks utsugning och hålla dessa i schack med hjälp av den med en storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Å andra sidan har vi tendensen hos massorna, som förtrycks starkare än någonsin och bär de imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok, att störta bourgeoisin. Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligt att utveckla sig i kampen mellan dessa båda tendenser. Ty den första tendensen är inte tillfällig, den är ekonomiskt "grundad". Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat sig "borgerliga arbetarpartier" av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett definitivt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti, och exempelvis herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelev & Co:s till hälften utformade kvasiparti är oväsentliga. Viktigt är att den ekonomiska övergången av arbetararistokratins skikt till bourgeoisin mognat och blivit ett fullbordat faktum, och att detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationerna utan särskild "möda" kommer att finna en politisk form av ett eller annat slag.

På nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner - press, parlament, sammanslutningar, kongresser o.s.v. - för de underdåniga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapat politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna. Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller i en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de "solida", legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och "borgerligt lydiga" arbetarfackföreningarnas styrelser - det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de "borgerliga arbetarpartiernas" representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vår tidsålder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok går det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord som är på modet, utan löften till höger och till vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmåner åt arbetarna - bara för att de skall avstå från revolutionär kamp för att störta bourgeoisin. Jag skulle vilja kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstående och skickliga representanterna för detta system i det "borgerliga arbetarpartiets" klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Lloyd George är en förstklassig borgerlig geschäftmakare och politisk skojare, en populär talare som förstår att tala om vad som helst, t.o.m.; att hålla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik, han är i stånd att driva igenom rejäla allmosor åt servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring o.s.v.), och därigenom tjänar han på ett glänsande sätt bourgeoisin och tjänar den just bland arbetarna, för in dess inflytande just bland proletariatet, just där det är nödvändigast och där det är svårast att moraliskt få massorna underordnade.

.........................

På ställen, där marxismen är populär bland arbetarna, kommer denna politiska riktning, detta "borgerliga arbetarparti" att dyrt och heligt svära vid Marx' namn. Man kan inte förbjuda dem det, lika litet som man kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har alltid varit så i historien att sedan bland de förtryckta klasserna populära revolutionära ledare dött, har fienderna sökt lägga beslag på deras namn för att bedra de förtryckta klasserna

.............

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte att maskera dem - det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse."

(Lenin, 1916, vår kursiv, läs hela texten här)

Tredje världen bredder ut sig

I början av 1990-talet gav Perus Kommunistiska Parti ut ett dokument skrivet av dess ordförande Gonzalo där han bland annat skrev att den tredje världen expanderar in i Europa. Idag kan vi konstatera att den tredje världen expanderar in i Förenta Staterna, om du inte förstår vad vi menar bör du läsa denna notis. Sen finns det de som kallar sig kommunister som inte vill fatta att det föreligger objektiva förutsättningar för att inledda den väpnade kampen i de imperialistiska ländera.

Jag strider därför finns jag

I några av Luis Bellos utläggningar stötte jag på denna fras: "det är lämpligt att rätta Descartes: jag strider, därför finns jag". Rättelsen är i sanning på tiden. En rationell tids filosofiska lösen var tvunget: "jag tänker, därför finns jag". Men för denna romatiska, revolutionära och donquijotanska tid, är samma lösen inte längre gilltig. Idag vill livet vara mer handling än tänkande, det vill säga strid. Den nutida människan är i behov av en tro. Och den enda tro som kan besätta hennesdjupa jag är en stridbar tro. Sötbrödsdagarna kommer - för vem vet hur länge - inte tillbaka. Det sköna förkrigslivet gav upphov endast till skepticism och nihilism. Och ur denna skepticisms och denna nihilisms kris föds det hårda, starka, bestämda behovet av en tro och en myt som får människorna att leva farligt. (José Carlos Mariátegui, 1925, ur "El Alma Matinal")

Gamla socialen ockuperad!

I allas vårt Rinkeby har ett hus ockuperats! Vi tycker det är storartat och stödjer ockupanterna helhjärtat! Här finns en blogg där ni kan läsa vad de själva skriver. Tyvärr verkar det finns illusioner om "icke-våld" men det hoppas vi de mer medvetna elementen bland ockupanterna kan övervinna. Kåken det är tal om är i sig inte ett ställe där många har trevliga minnen ifrån, det är där som så många har fått förnedra sig för att få allmosor iform av socialbidrag. De glada minnen vi har därifrån är väl snarast när någon lackade ur och skällde ut/angrepp någon socialtant/gubbe. Vi hoppas att våra vänner kan utveckla ockupationen till något som bidrar till en utveckling av en motpol till det olika statliga/kommunala projketen i området. Vi vill också understrycka att just ocukpationer i denna typ av områden är tusen gånger med meningsfulla än ockupationer av enskillt belägna byggnader eller symboliska ockupationer i stadskärnor. Det handlar om att bidra till att uveckla en subkultur, en självständig proletär kultur i antagonistiskt förhållande till borgarstaten; om denna ockupation kommer att utvecklas så vet vi inte, men vi uppmanar alla att dra sitt strå till stacken för att det ska bli så.

Mycket avslöjande uppgifter om läget i Peru

Folkrörelsen Peru, som är den organisation som Perus Kommunistiska Parti (PKP) skapat för sitt utlandsarbete, har idagarna publicerat ett mycket viktigt uttalande. Kamraterna avslöjar på en rad punkter hur den peruanska regimen, i Förenta Staternas ledband, säljer ut landet och mot folkets protester tillämpar rena gangstermetoderna. För att genomdriva det "frihandelsavtal", mellan Peru och Förenta Staterna, som trädde i kraft den andre februari i år, mot folkets vilja, genomför man massmord på fattigbönder och arbetare (främst gruvarbetare). Samtidigt visar kamraterna hur Washington massivt trappar upp den militära närvaron i Peru för att bekämpa det PKP-ledda folkkriget, vilket är det kämpande folkets viktigaste stöd. Man har dessutom, som vi tidigare informerat, kallat in israeliska specialister för att bekämpa de peruanska maoisterna. Hela situationen ledder dock till att allt breddare befolkningslager sluter upp under PKPs ledning och folkkriget utvecklas allt mer. Om detta läser ni inte i den svenska imperialismens organ, dock skrivet dessa idag om att en gamal Fujimori-minister gripits i USA, inte för massmord så som borde varit rimligt utan för "att ha brutit mot immigrantlagarna". vi vill i samband med detta uttalande från de peruanska kamraterna återigen varna alla för de angrepp som är att vänta mot kamrater i Europa som stödjer folkkriget i Peru. Som vi tidigare informerat har den peruanska regimen på senare tid allt starkare börjat uttala sig om behovet att stänga ner internetsajter som informerar om PKP och folkkriget. En viktig del i för berredelserna för detta är de poltiska förhandlingar som pågår mellan den peruanska regimen och den Europeiska Unionen, som bland annat resulterat i ett "Memorandum of understanding between the European Commission and the Republic of Peru on the establishment of a mechanism for bilateral consultations" antaget den 29 oktober i år; de avser alltså att skapa en permanet mekanism för bilaterala diskussioner, till exempel om "terroristbekämpning" kan man anta utan att vara speciellt paranoid.
Folkrörelsen Perus uttalande finner ni här.

Väpnad kamp på dagordningen

Vi läser om ännu en grupp aktivister i Tyskland som gått från ord till handling. Vi glädjer oss och konstaterar att frågan bland revolutionärerna i landet alltmer handlar om HUR den väpnade kampen ska föras och inte NÄR, då enigheten blir allt större om att TIDEN ÄR iNNE. Precis som i sverige kallar för övrigt borgare i Tyskland gärna revolutionärer för "galningar".

Nya Folkarmén i stort slag

Borgarmedia skriver idag om ett omfattande slag som ska ha ägt rum på ön Mindanao i Filippinerna. Enligt dessa uppgifter ska slaget ha ägt rum i onsdags och tolv reaktionärer ska ha dödats i striderna. Samtidigt uppges elva revoltionärer ha stupat i kamp mot imperialistlakejerna, men om det är sant eller inte är ännu oklart. Ofta har reaktionärna vanan att slakta obeväpnade bönder och sen presentera dessa som "döda terrorister". Vi väntar på klargörande från kamraterna i Nya Folkarmén. Tillsvidare kan intresserade läsa denna länk om den ökande nordamerikanska aggressionen på Filippinerna.

Om trotsighetens belackare

Inte sällan har vi under vår politiska gärning fått höra att vi är både det ena och det andra för att vi genomfört vissa aktioner eller formulerar oss på ett visst sätt. Våra belackare rapar argument som kastats mot den internationella kommunistiska rörelsen sedan den såg världens ljus med Manifestets publicering. Vi ”skrämmer bort folk”; vi ”kan inte förstås av vanligt folk”; vi är ”tokar”, och så vidare. Problemet för dessa individer är att vi inte ser den proletära revolutionen som någon i en fjärran framtid liggande vision, utan som en högst konkret verklighet, för vilken vi kämpar här och nu. Vi förlitar oss på massornas ”djupaste och bredaste lager”, som Engels uttryckte det, och inte på vad som faller fariséerna i smaken. Marx och Engels stötte själva på samma typ av belackare som de som idag fördömer vår trotsighet; redan på den tiden fanns det folk som framställde sig som en del av den revolutionära rörelsen men i verkligheten företrädde något helt annat. Marx och Engels beskrev dem så här:

”Det är småborgarnas representanter, som anmäler sig, fulla av ängslan för att proletariatet, pressat av sin revolutionära situation, skulle kunna „gå för långt”. I stället för politisk opposition – en allmänt medlande inställning; i stället för kampen mot regering och bourgeoisie – försök att vinna och övertala dem; i stället för trotsigt motstånd mot missdåden uppifrån – ödmjuk underkastelse och medgivandet att man förtjänat straffet. Alla historiskt nödvändiga konflikter omtolkas till missförstånd och alla diskussioner avslutas med bedyrandet: i huvudsak är vi ju alla överens. De personer som 1848 uppträdde som borgerliga demokrater skulle nu lika gärna kunna kalla sig socialdemokrater. På samma sätt som störtandet av den demokratiska republiken låg i ett ouppnåeligt fjärran för de förra gör störtandet av den kapitalistiska ordningen det för de senare och har alltså absolut ingen betydelse för samtidens politiska praxis. Man kan medla, kompromissa och filantropisera av hjärtans lust. Likadant går det med klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie. Man erkänner den på papperet, eftersom man dock inte längre kan ljuga sig ifrån den, men i praktiken suddas den ut, tvättas ur och försvagas. Det socialdemokratiska partiet skall inte längre vara något arbetarparti, det skall inte dra på sig bourgeoisiens eller överhuvud någons hat. Det ska framförallt under bourgeoisien göra energisk propaganda. I stället för att lägga vikt vid vittgående, för bourgeoisien avskräckande och likväl i vår generation ouppnåeliga mål, skall det hellre ägna hela sin kraft och energi åt de småborgerliga lappverk till reformer som ger den gamla samhällsordningen nytt stöd och som kanske därigenom skulle kunna förvandla den slutliga katastrofen till en så småningom framskridande, partiell och i möjligaste mån fredlig upplösningsprocess. Det är samma personer, som under skenet av rastlös iver inte endast underlåter att göra något själva utan också försöker hindra att överhuvud något sker – annat än tomt prat. Det är samma personer, som de vilkas fruktan för varje handling 1848 och 1849 hindrade den revolutionära rörelsen vid varje steg och slutligen bragte den på fall, som aldrig ser någon reaktion och som sedan är högst förvånade när de befinner sig i en återvändsgränd, där varken motstånd eller flykt är möjliga; samma personer som vill tvinga in historien inom sin kälkborgerliga horisont och över vilka historien varje gång återgår till dagordningen.
…
Vad oss själva beträffar så gör hela vårt förgångna att bara en väg står öppen. Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor - och småborgare.” (Marx och Engels, Cirkulärbrev till Bebel, Liebknecht, Bracke m.fl., september 1879)

Vi kommer att fortsätta insistera i proletariatets revolutionära mål i kampen för kommunismen, och vi kommer att fortsätta göra det i teori och praktik och i form och innehåll, sen får småborgarpacket tycka vad de vill. Vi följer samma stig som Marx och Engels, och det är bra så.

Hemmalagat är det bästa!

Fem svenska legoknektar skadades idag i Afghanistan och en afghansk landsföräddare i de svenska imperialisternas sold fick betala med sitt liv. Det var när det fordon de färdades i körde på en hemma gjord mina som ockupanterna skadades. I sammanhanget vill vi påtala tre saker: 1) Det glädjer oss att den afghanska motståndsrörelsen tillfogat de svenska imperialisternas väpnade styrkor ett slag, vi hoppas innerligt att de inblandade legoknektarna är försatta i permanent stridsodugligt skick; 2) det är mycket positivt att det afghanska motståndet tillverkar sina egna vapen, speciellt om då man beaktar den synnerliga negativa erfarenheten av att bli beroende av vapen från andra imperialistmakter, och 3) ärkesvinet Bildt bevisar ännu en gång sin karraktär och har inte ens vett nog att åtminstone spela att han bryr sig om de som dör för hans och hans klass intressen.

Motstånd mot imperialistisk aggression är rättfärdigt

Den svenska imperialismens proppganda apparat sprider uppgifter utplacerade av SÄPO. Det är inget nytt, så har man alltid jobbat. Denna gång handlar det om att den somaliska motståndsgruppen al-Shabab ska ha värvat frivilliga i Stockholm. Huruvida de specifika anklagelserna har någon grund i verkligheten eller endast är avseda att berreda vägen för nya övergrepp från svenska myndigheter gentemot somalier som bor i landet, vet vi inte i nuläget. Det spelar ingen roll. I alla konflikter rekryterar man friviliga bland sina landsmän, oavsett om dessa befinner sig i landet i fråga eller i utlandet. Alla som har elementära historiekunskaper vet att det alltid varit så och alla som har kunskaper om de politiska aktiviteterna bland invandrare i Sverige vet att det är så i många fall idag också. Det är inget att hetsa upp sig över. Tvärtom, det borde uppmuntras. Alla partier, organisationer och grupper som vill mobilisera friviliga till att slåss mot imperialismen, även om det kan råda ideologiska menningskiljaktigheter mellan oss, har vårt stöd. Att bekämpa den imperialistiska aggressionen, må det vara i Somalia, i Afghanistan, Irak, eller var som helst, är rättfärdigt. De av den kommunistiska internationalen organiserade Internationella Brigaderna i Spanien, var även de förbjudna att värva i Sverige. Att de svenska imperialisterna idag vill förbjuda värvning av frivilliga är inget nytt och inget konstigt.

Lite om vad man borde lära sig i skolan

Den 15 november 1884 inledes en viktig konferens i Berlin. Svenska staten deltog. Vet du vad det handlar om? Bra, då kan du hålla det i minnet när du analyserar världen av idag. Annars kan du läsa här om du kan tyska (klicka vidare på länkarna så hittar du mer info.), eller här om du kan engelska. Detta borde man undervisa lite om i skolorna. I samma ämne kunde man dessutom visa bilden ovan som inledning på en disskution. Efter det så tror jag att väldigt många hade förstått att NÅGON BORDE BOMBA VELLINGE!

Valbojkott i Indien

I delstaten Jharkhand avser den indiska reaktionen organisera delstatsval i slutet av november och början av december (25november till 18 december för att vara mer precis). Kamraterna i Indiens Kommunistiska parti (maoisterna) har kallat till bojkott, precis som man gjorde inför valet till det nationella parlamentet tidigare i år. För att illustrera hur stort infltytande kamraterna har i delstaten kan nämnas att reaktionärerna ansåg det vara en mycket stor framgång att man, medelst tvång och hot, till de nationella valen lyckades få 57% av de officiellt valberättigade till urnorna. Att reaktionen tar kamraternas maning till bojkott på största allvar även denna gång framgår med allra största tydlighet av att avser skicka runt 40.000 paramilitära soldater som förstärking till de redan förhanden varande repressiva organen. Men folkkriget ångar på och gerillakämpar sprängde igår kväll en förläggning för de paramilitära styrkorna i byn Banbirua i Latehar-distriktet (Jharkhand). I Uttar Pradesh rapporteras om en kamrat som, enligt tidningsuppgifterna, stupat i strid mot reaktionära förband. Huruvida det dock varit tal om en verklig strid eller en så kallad "fake-encounter", dvs. olagliga avrättningar som framställs som stridshandlingar och som är väldigt vanliga i Indien, är ännu inte klargjort.

Kristallnatten?

Idag är det årsdagen av Kristallnatten som ägde rum 1938 i nazityskland. Det var en rejäl försmak på vad som skulle komma för judarna i Europa, och av tradition brukar antifascister uppmärksamma denna dag genom att protestera mot fascism och rasism. I år talas det väldigt tyst om Kristallnatten med desstu mer om "årsdagen av murens fall". Framförallt är detta påtagligt för dom som följer tysk media. Varken Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine, Hamburger Abendblatt, Welt eller Bild uppmärksammar nämnvärt kristallnatten, men alla skriver splatmeter om "murens fall". Likadant är det med TV och radio, om kristallnatten nämns är det i en bisats, medan man gör repotage efter repotage om "muren". Överallt talar man om "frihetens seger" och nazismens brott tonas ner eller förtigs. Denna tendens är synnerligen stark i Tyskland. De tyska imperialisterna är ytterst angelägna om att landet ska uppfattas som "vilket europeiskt land som helst"; fotbolls-VM var väldigt viktigt i detta, nationalchavunismen nådde höjder som den inte gjort på sextio år. Den enorma kampanj som den tyska imperialismen bedriver för att framställa slukandet av DDR som en seger frö "friheten" är en täckmantel för dölja dess allt mer aggresiva uppträddande internationellt och den eskalerande skärpningen av klasskampen inom BRD. Att det dessutom ligger i Förenta Staternas intresse att framställa "murens fall" som en seger för den egna militarismen, gör att det internationella trycket blir öronbedövande. Det råder en stor förvirring i ämnet och därför vill vi i relation till detta påpeka tre saker:
1) Det som gjorde bankrutt i Östeuropa var inte socialismen utan revisionismen. Sedan slutet av femtiotalet utvecklade sig Sovjetunionen som en kapitalistisk stat och man agerade internationellt som en socialimperialistisk supermakt, länder av DDR befann sig i ett närmast kolonialt förhållande till denna supermakt. Att alla klasser för att hävda sin fullständiga seger genomgått en flera århundraden lång process av kamp, där makten vunits för att sedan förloras för att sedan återtas och så vidare till den slutliga segern - är inget nytt för den som studerat klasskampens historia. Detta gäller även för arbetarklassen och att makten därför förlorades i de socialistiska staterna är inget konstigt, det enda riktiga för arbetarklassen är att gå till angrepp på nytt och återerövra makten. Att socialimperialismen kollapsade var en bra sak, inte en dålig, det var en supermakt som rasade samman och det var även en påminelse om hur snabbt tingens tillstånd kan förändras.
2) Huvudproblemet i DDR, och i alla de stater som befriades från det fascistiska oket av Röda Armén, var att arbetarklassen i landet själv inte av egen kraft erövrade makten. Det medförde att den sociala basen och arbetarklassen styrka inte var tillräckligt utvecklad för att upprätthålla den proletära diktaturen. Eftersom det kommunistiska partiet inte självt härdat en kader kapabel att erövra makten, blev det proletära partiet när det fick "makten till skänks" utsatt för en anstormning av karriärister som infiltrerade parti och statsapparat. Inte blev det bättre av att man hade "enhetspartier" av SED-typ, vars medlemars föreställning om enhet var "enhet på klasskampens grund" och inte "enhet på marxismen-leninismens grund". Följaktligen var det enkelt för revisionisterna att usurpera ledningen i dessa partier när Moskva ändrade färg. Erfarenheterna från DDR och de andra ländera i östeuropa är ännu en bekräftelse på den djupa sanningen i att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Socialismen kan inte exporteras.
3) Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) var och är den tyksa imperialismens stat. Efter det andra världskriget drevs Tysklands delning igenom av Förenta Staterna och de övriga västmakterna. Under sju år som DDR faktiskt var en folkdemokrati, rådde där ett samhällssystem som faktiskt tjänade arbetarklassen och folket. Det "folkuppror" som iscensattes av Förenta Staterna organiserades av socialdemokrater och gamla SS-män och var inget annat än ett kontrarevolutionärt kuppförsök. I det folkdemokratiska DDR bekämpades fascismen och de gamla nazisterna fick stå tillsvars för sina brott, i BDR belv de snabbt rehabiliterade och igen ledande inom staten. Det DDR som bildades 1949 och gick under 1956 var en framstegsvänlig stat i arbetarklassens tjänst. Det var inte det DDR som byggde "berlinmuren". Den som var direkt ansvarig för byggandet av "berlinmuren" var den revisionistiske usurpatorn Nikita Chrusjtjov, denna föräddare mot arbetarklassens sak. Kommunisterna behöver inte försvara "berlinmuren", det var inte vi som byggde den, när vi stod i spetsen för DDR så behövdes den inte. "Muren" tillhör revisionisterna, låt dem stå till svars för den!
För oss är idag en dag då vi minns fascismens offer, det borde det vara för alla som anser sig tillhöra "vänstern".

Gerillaaktioner i Peru och Indien

Peru: enheter ur Folkets Befrielsearmé likviderade i slutet av förra veckan tre angivare i departamentet Huanuco. I torsdags kväll likviderades två angivare i byn Río Frío och i fredags morse en i byn Pucayacu, båda belägna i distriktet José Crespo y Castillo.
Indien: maoistisk gerilla likviderade i lördags tre polisagenter i delstaten Jharkhand, i samma område och samma dag genomfördes även en attack mot en ledande gangster från CPI (marxist) som dock kom undan med en skottskada. I söndags genomförde revolutionärerna ett framgångsrikt bakhåll i Västbengalen, en patrull bestående av sju soldater ur "Eastern Frontier Rifle" angrepps i West Midnapore-distriktet och fyra av dem dödades och deras vapen konfiskerades. Det kommer idag också rapporter om ökad aktivitet av Assamns Förenade Befrilesefront (ULFA), som har ett väl etablerat samarbete med de indiska maoisterna, vilket naturligtvis är till fördel för folkkrigets utveckling.

Leve oktoberrevolutionen!

Idag är det den nittioandra årsdagen av att oktoberrevolutionen inleddes i Ryssland. De proletära massornas resning under bolsjevikernas ledning i Petrograd blev inledningen till det revolutionära krig som förde till den socialistiska revolutionens seger och upprättandet av de Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Sovjetunionen. Med oktoberrevolutionen öppnades en ny era i mänsklighetens historia, den proletära revolutionens era. Att här skriva en längre text om oktoberrevolutionens betydelse är inte nödvändigt, det är gjort flera gånger av sådana som är avsevärt bättre ägnade för sådant än vi – denna text bör läsas av alla intresserade, precis som denna – men några korta anmärkningar finner vi dock vara på sin plats.

Det var oktoberrevolutionen som gjorde Lenin till den proletära världsrevolutionens erkände ledare, det var med bly som bolsjevikerna hävdade Leninismen som en ny och högre utveckling av marxismen. Det var genom oktoberrevolutionen som kommunistiska partier kom att bildas världen över, det var genom den som den Kommunistiska Internationalen kunde bildas. Det är något som vi i dag behöver reflektera över, förhållandet mellan revolutionens seger i ett land och världsrevolutionen.
Idag finns det inga socialistiska länder, även om ny makt existerar i länder som Peru, det finns därför inget land som kan ses som en stödbas för världsrevolutionen. Vi behöver sådana stödbaser, imperialismen kommer inte att rasa ihop från en dag till en annan. Ej heller kommer imperialismen att besegras under ett enda stort slag. Imperialismen går under i ett komplicerat system av krig – där revolutionära krig blandas med reaktionära krig, nationella befrielsekrig med inbördeskrig och resningar av alla slag – och det kommer att krävas ett långvarigt världsfolkkrig för att sopa bort imperialismen och världsreaktionen från jordens yta tillsammans med deras revisionistiska medlöpare.
De revolutionära stödbaserna kan i-dagsläget endast erövras om man förmår att ta till sig de kamperfarenheter som det internationella proletariatet gjort under sin historia. Bland dessa ingår bland annat, naturligtvis, erfarenheterna från de ryska och kinesiska revolutionerna, men än erfarenheterna från de kamper som idag pågår, som till exempel folkkrigen i Peru och Indien. I denna rika skatt av erfarenhet är det enhetliga folkkriget, som tillämpas av kamraterna i Peru, något som vi anser alla, som sysselsätter sig på något sätt med att medvetet driva fram den revolutionära utvecklingen här i landet, bör lära av.
De peruanska kommunisterna, under ledning av sin ordförande Gonzalo, såg när de tillämpade maoismen på den peruanska revolutionens konkreta förhållanden, att den peruanska revolutionen inte kunde vara en kopia av den kinesiska och att även om huvuddelen av befolkningen levde, och lever, på landsbygden, hade städerna en sådan betydelse (långt mer än en tredjedel av Perus befolkning bor i större städer) att det inte gick att lämna dem orörda, i väntan på den slutliga resningen, i folkkriget. Därför slog man fast att även om huvudscenen för de revolutionära väpnade aktionerna var landsbygden, så var den väpnade kampens utveckling i städerna ett nödvändigt komplement.
Vi är övertygade om att världsfolkkriget måste utveckla sig som ett enhetligt folkkrig, dvs. det räcker inte med att genomföra väpnade aktioner i de förtryckta nationerna som sedan understöds av propaganda och solidaritetsarbete i de imperialistiska länderna. Även i de imperialistiska länderna måste proletariatet, så fort som möjligt, gripa till vapen och så påskynda den proletära världsrevolutionens seger. Men, precis som det enhetliga folkkriget i länder som Peru, så kommer det vara så att revolutionen följer vägen att omringa städerna från landsbygden, världsrevolutionens bas är de av imperialismens förtryckta nationerna och det är där som stormens centrum står att finna.
De flesta som är bekanta med leninistisk teori känner till att ett av Lenins bidrag till kommunisternas förståelse av världsrevolutionens process, var att han påvisade hur ”kedjan” först skulle komma att sprängas där den var som svagast. Otaliga människor, som kallar sig revolutionära marxister, marxist-leninister, maoister, eller vad det än må vara, har därmed försökt rättfärdiga att man inte gjort något alls i de imperialistiska länderna. I namn av att ”kedjan kommer sprängs först i tredje världen” så har man kapitulerat inför sina uppgifter som kommunister och endast sysslat med att böka runt i de svinstior som kallas parlament eller sysslat med ”solidaritetsarbete” (med eller utan vapen i hand). Denna förståelse är djupt icke-leninistisk, och har för den delen inte heller något med revolutionär marxism eller maoism att göra. Om vi tittar närmare på vilket resonemang leninismen grundar förståelsen av ”kedjan” och hela problematiken i förbindelse med denna, kan vi förstå det hela bättre:
„Tidigare utgick man vanligen vid analysen av den proletära revolutionens förutsättningar från det ena eller andra enskilda landets ekonomiska läge. Numera är denna inställning redan otillräcklig. Nu måste man utgå från det ekonomiska läget i alla eller i de flesta länder, från världshushållningens läge, ty de enskilda länderna och de enskilda nationella hushållen har upphört att vara självtillräckliga enheter och förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som kallas världshushållningen, ty den gamla, ”kulturella” kapitalismen har växt över i imperialismen, och imperialismen är ett världsomfattande system av finansiellt slaveri och kolonialt förtryck, vilket en handfull ”avancerade” länder utövar mot den gigantiska majoriteten av jordens befolkning.
Tidigare brukade man tala om förekomsten av eller bristen på objektiva betingelser för den proletära revolutionen i enskilda länder – eller rättare sagt, i ett eller annat utvecklat land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om förekomsten av objektiva betingelser för revolutionen inom hela den imperiallistiska världshushållningens system som helhet betraktat, och den omständigheten att inom detta system finnes några i industriellt avseende otillräckligt utvecklade länder kan inte utgöra ett oöverstigligt hinder för revolutionen, om systemet i dess helhet, eller rättare sagt, emedan systemet i dess helhet redan mognat för revolutionen.
Tidigare brukade man tala om den proletära revolutionen i ett eller annat utvecklat land som en enskild, självtillräcklig storhet, ställd i motsättning till kapitalets enskilda nationella front som dess antipod. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om den proletära världsrevolutionen, ty kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla länder.
Tidigare betraktade man den proletära revolutionen som ett resultat av enbart den inre utvecklingen i respektive land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man framförallt betrakta den proletära revolutionen som ett resultat av utvecklingen av motsättningarna inom imperialismens världssystem, som ett resultat av att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts i det ena eller andra landet.” (Stalin, Om leninismens grunder, vår kursiv)
En gemensam front av den revolutionära rörelsen, en front mot hela det imperialistiska systemet, är nödvändig. En sådan front kan endast vara en kämpande front, en front där imperialismen angrips över hela linjen, även om huvudangreppen först sätt in där imperialismens front, den famösa kedjan, är svagast. Dess stöttrupper är folkkrigen som idag utvecklas i de förtryckta nationerna, men även stöttrupper behöver understöd. Det bästa understödet får de av dem som bekämpar deras fiende genom att utveckla den revolutionära kampen i sina ”egna” länder, och huvudformen för den revolutionära kampen är den väpnade kampen.
Av det ovanstående följer att den revolutionära väpnade kampens inledande är en skriande nödvändighet överallt. Som kommunister förfäktar vi naturligtvis att det är proletariatet, genom sitt parti, som måste leda denna kamp, alltså, följaktligen, är den nödvändiga förutsättningen för den revolutionära väpnade kampens inledande, att det kommunistiska partiet är förhanden, och då ett sådant ej står att finna i Sverige idag, är det kommunisternas uppgift att snarast möjligt återbilda ett verkligt Sveriges Kommunistiska Parti.
Idag, på Oktoberrevolutionens årsdag, delger vi er dessa skissartade och ofullständiga anmärkningar med förhoppning om att ge ett litet bidrag till de diskussioner som förs bland kommunisterna och revolutionärerna i Sverige, med avsikt att så accelerera enhetsprocessen på grundval av en riktig förståelse av vår ideologi.