Kristallnatten?

Idag är det årsdagen av Kristallnatten som ägde rum 1938 i nazityskland. Det var en rejäl försmak på vad som skulle komma för judarna i Europa, och av tradition brukar antifascister uppmärksamma denna dag genom att protestera mot fascism och rasism. I år talas det väldigt tyst om Kristallnatten med desstu mer om "årsdagen av murens fall". Framförallt är detta påtagligt för dom som följer tysk media. Varken Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine, Hamburger Abendblatt, Welt eller Bild uppmärksammar nämnvärt kristallnatten, men alla skriver splatmeter om "murens fall". Likadant är det med TV och radio, om kristallnatten nämns är det i en bisats, medan man gör repotage efter repotage om "muren". Överallt talar man om "frihetens seger" och nazismens brott tonas ner eller förtigs. Denna tendens är synnerligen stark i Tyskland. De tyska imperialisterna är ytterst angelägna om att landet ska uppfattas som "vilket europeiskt land som helst"; fotbolls-VM var väldigt viktigt i detta, nationalchavunismen nådde höjder som den inte gjort på sextio år. Den enorma kampanj som den tyska imperialismen bedriver för att framställa slukandet av DDR som en seger frö "friheten" är en täckmantel för dölja dess allt mer aggresiva uppträddande internationellt och den eskalerande skärpningen av klasskampen inom BRD. Att det dessutom ligger i Förenta Staternas intresse att framställa "murens fall" som en seger för den egna militarismen, gör att det internationella trycket blir öronbedövande. Det råder en stor förvirring i ämnet och därför vill vi i relation till detta påpeka tre saker:
1) Det som gjorde bankrutt i Östeuropa var inte socialismen utan revisionismen. Sedan slutet av femtiotalet utvecklade sig Sovjetunionen som en kapitalistisk stat och man agerade internationellt som en socialimperialistisk supermakt, länder av DDR befann sig i ett närmast kolonialt förhållande till denna supermakt. Att alla klasser för att hävda sin fullständiga seger genomgått en flera århundraden lång process av kamp, där makten vunits för att sedan förloras för att sedan återtas och så vidare till den slutliga segern - är inget nytt för den som studerat klasskampens historia. Detta gäller även för arbetarklassen och att makten därför förlorades i de socialistiska staterna är inget konstigt, det enda riktiga för arbetarklassen är att gå till angrepp på nytt och återerövra makten. Att socialimperialismen kollapsade var en bra sak, inte en dålig, det var en supermakt som rasade samman och det var även en påminelse om hur snabbt tingens tillstånd kan förändras.
2) Huvudproblemet i DDR, och i alla de stater som befriades från det fascistiska oket av Röda Armén, var att arbetarklassen i landet själv inte av egen kraft erövrade makten. Det medförde att den sociala basen och arbetarklassen styrka inte var tillräckligt utvecklad för att upprätthålla den proletära diktaturen. Eftersom det kommunistiska partiet inte självt härdat en kader kapabel att erövra makten, blev det proletära partiet när det fick "makten till skänks" utsatt för en anstormning av karriärister som infiltrerade parti och statsapparat. Inte blev det bättre av att man hade "enhetspartier" av SED-typ, vars medlemars föreställning om enhet var "enhet på klasskampens grund" och inte "enhet på marxismen-leninismens grund". Följaktligen var det enkelt för revisionisterna att usurpera ledningen i dessa partier när Moskva ändrade färg. Erfarenheterna från DDR och de andra ländera i östeuropa är ännu en bekräftelse på den djupa sanningen i att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Socialismen kan inte exporteras.
3) Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) var och är den tyksa imperialismens stat. Efter det andra världskriget drevs Tysklands delning igenom av Förenta Staterna och de övriga västmakterna. Under sju år som DDR faktiskt var en folkdemokrati, rådde där ett samhällssystem som faktiskt tjänade arbetarklassen och folket. Det "folkuppror" som iscensattes av Förenta Staterna organiserades av socialdemokrater och gamla SS-män och var inget annat än ett kontrarevolutionärt kuppförsök. I det folkdemokratiska DDR bekämpades fascismen och de gamla nazisterna fick stå tillsvars för sina brott, i BDR belv de snabbt rehabiliterade och igen ledande inom staten. Det DDR som bildades 1949 och gick under 1956 var en framstegsvänlig stat i arbetarklassens tjänst. Det var inte det DDR som byggde "berlinmuren". Den som var direkt ansvarig för byggandet av "berlinmuren" var den revisionistiske usurpatorn Nikita Chrusjtjov, denna föräddare mot arbetarklassens sak. Kommunisterna behöver inte försvara "berlinmuren", det var inte vi som byggde den, när vi stod i spetsen för DDR så behövdes den inte. "Muren" tillhör revisionisterna, låt dem stå till svars för den!
För oss är idag en dag då vi minns fascismens offer, det borde det vara för alla som anser sig tillhöra "vänstern".