Leve oktoberrevolutionen!

Idag är det den nittioandra årsdagen av att oktoberrevolutionen inleddes i Ryssland. De proletära massornas resning under bolsjevikernas ledning i Petrograd blev inledningen till det revolutionära krig som förde till den socialistiska revolutionens seger och upprättandet av de Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Sovjetunionen. Med oktoberrevolutionen öppnades en ny era i mänsklighetens historia, den proletära revolutionens era. Att här skriva en längre text om oktoberrevolutionens betydelse är inte nödvändigt, det är gjort flera gånger av sådana som är avsevärt bättre ägnade för sådant än vi – denna text bör läsas av alla intresserade, precis som denna – men några korta anmärkningar finner vi dock vara på sin plats.

Det var oktoberrevolutionen som gjorde Lenin till den proletära världsrevolutionens erkände ledare, det var med bly som bolsjevikerna hävdade Leninismen som en ny och högre utveckling av marxismen. Det var genom oktoberrevolutionen som kommunistiska partier kom att bildas världen över, det var genom den som den Kommunistiska Internationalen kunde bildas. Det är något som vi i dag behöver reflektera över, förhållandet mellan revolutionens seger i ett land och världsrevolutionen.
Idag finns det inga socialistiska länder, även om ny makt existerar i länder som Peru, det finns därför inget land som kan ses som en stödbas för världsrevolutionen. Vi behöver sådana stödbaser, imperialismen kommer inte att rasa ihop från en dag till en annan. Ej heller kommer imperialismen att besegras under ett enda stort slag. Imperialismen går under i ett komplicerat system av krig – där revolutionära krig blandas med reaktionära krig, nationella befrielsekrig med inbördeskrig och resningar av alla slag – och det kommer att krävas ett långvarigt världsfolkkrig för att sopa bort imperialismen och världsreaktionen från jordens yta tillsammans med deras revisionistiska medlöpare.
De revolutionära stödbaserna kan i-dagsläget endast erövras om man förmår att ta till sig de kamperfarenheter som det internationella proletariatet gjort under sin historia. Bland dessa ingår bland annat, naturligtvis, erfarenheterna från de ryska och kinesiska revolutionerna, men än erfarenheterna från de kamper som idag pågår, som till exempel folkkrigen i Peru och Indien. I denna rika skatt av erfarenhet är det enhetliga folkkriget, som tillämpas av kamraterna i Peru, något som vi anser alla, som sysselsätter sig på något sätt med att medvetet driva fram den revolutionära utvecklingen här i landet, bör lära av.
De peruanska kommunisterna, under ledning av sin ordförande Gonzalo, såg när de tillämpade maoismen på den peruanska revolutionens konkreta förhållanden, att den peruanska revolutionen inte kunde vara en kopia av den kinesiska och att även om huvuddelen av befolkningen levde, och lever, på landsbygden, hade städerna en sådan betydelse (långt mer än en tredjedel av Perus befolkning bor i större städer) att det inte gick att lämna dem orörda, i väntan på den slutliga resningen, i folkkriget. Därför slog man fast att även om huvudscenen för de revolutionära väpnade aktionerna var landsbygden, så var den väpnade kampens utveckling i städerna ett nödvändigt komplement.
Vi är övertygade om att världsfolkkriget måste utveckla sig som ett enhetligt folkkrig, dvs. det räcker inte med att genomföra väpnade aktioner i de förtryckta nationerna som sedan understöds av propaganda och solidaritetsarbete i de imperialistiska länderna. Även i de imperialistiska länderna måste proletariatet, så fort som möjligt, gripa till vapen och så påskynda den proletära världsrevolutionens seger. Men, precis som det enhetliga folkkriget i länder som Peru, så kommer det vara så att revolutionen följer vägen att omringa städerna från landsbygden, världsrevolutionens bas är de av imperialismens förtryckta nationerna och det är där som stormens centrum står att finna.
De flesta som är bekanta med leninistisk teori känner till att ett av Lenins bidrag till kommunisternas förståelse av världsrevolutionens process, var att han påvisade hur ”kedjan” först skulle komma att sprängas där den var som svagast. Otaliga människor, som kallar sig revolutionära marxister, marxist-leninister, maoister, eller vad det än må vara, har därmed försökt rättfärdiga att man inte gjort något alls i de imperialistiska länderna. I namn av att ”kedjan kommer sprängs först i tredje världen” så har man kapitulerat inför sina uppgifter som kommunister och endast sysslat med att böka runt i de svinstior som kallas parlament eller sysslat med ”solidaritetsarbete” (med eller utan vapen i hand). Denna förståelse är djupt icke-leninistisk, och har för den delen inte heller något med revolutionär marxism eller maoism att göra. Om vi tittar närmare på vilket resonemang leninismen grundar förståelsen av ”kedjan” och hela problematiken i förbindelse med denna, kan vi förstå det hela bättre:
„Tidigare utgick man vanligen vid analysen av den proletära revolutionens förutsättningar från det ena eller andra enskilda landets ekonomiska läge. Numera är denna inställning redan otillräcklig. Nu måste man utgå från det ekonomiska läget i alla eller i de flesta länder, från världshushållningens läge, ty de enskilda länderna och de enskilda nationella hushållen har upphört att vara självtillräckliga enheter och förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som kallas världshushållningen, ty den gamla, ”kulturella” kapitalismen har växt över i imperialismen, och imperialismen är ett världsomfattande system av finansiellt slaveri och kolonialt förtryck, vilket en handfull ”avancerade” länder utövar mot den gigantiska majoriteten av jordens befolkning.
Tidigare brukade man tala om förekomsten av eller bristen på objektiva betingelser för den proletära revolutionen i enskilda länder – eller rättare sagt, i ett eller annat utvecklat land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om förekomsten av objektiva betingelser för revolutionen inom hela den imperiallistiska världshushållningens system som helhet betraktat, och den omständigheten att inom detta system finnes några i industriellt avseende otillräckligt utvecklade länder kan inte utgöra ett oöverstigligt hinder för revolutionen, om systemet i dess helhet, eller rättare sagt, emedan systemet i dess helhet redan mognat för revolutionen.
Tidigare brukade man tala om den proletära revolutionen i ett eller annat utvecklat land som en enskild, självtillräcklig storhet, ställd i motsättning till kapitalets enskilda nationella front som dess antipod. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om den proletära världsrevolutionen, ty kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla länder.
Tidigare betraktade man den proletära revolutionen som ett resultat av enbart den inre utvecklingen i respektive land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man framförallt betrakta den proletära revolutionen som ett resultat av utvecklingen av motsättningarna inom imperialismens världssystem, som ett resultat av att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts i det ena eller andra landet.” (Stalin, Om leninismens grunder, vår kursiv)
En gemensam front av den revolutionära rörelsen, en front mot hela det imperialistiska systemet, är nödvändig. En sådan front kan endast vara en kämpande front, en front där imperialismen angrips över hela linjen, även om huvudangreppen först sätt in där imperialismens front, den famösa kedjan, är svagast. Dess stöttrupper är folkkrigen som idag utvecklas i de förtryckta nationerna, men även stöttrupper behöver understöd. Det bästa understödet får de av dem som bekämpar deras fiende genom att utveckla den revolutionära kampen i sina ”egna” länder, och huvudformen för den revolutionära kampen är den väpnade kampen.
Av det ovanstående följer att den revolutionära väpnade kampens inledande är en skriande nödvändighet överallt. Som kommunister förfäktar vi naturligtvis att det är proletariatet, genom sitt parti, som måste leda denna kamp, alltså, följaktligen, är den nödvändiga förutsättningen för den revolutionära väpnade kampens inledande, att det kommunistiska partiet är förhanden, och då ett sådant ej står att finna i Sverige idag, är det kommunisternas uppgift att snarast möjligt återbilda ett verkligt Sveriges Kommunistiska Parti.
Idag, på Oktoberrevolutionens årsdag, delger vi er dessa skissartade och ofullständiga anmärkningar med förhoppning om att ge ett litet bidrag till de diskussioner som förs bland kommunisterna och revolutionärerna i Sverige, med avsikt att så accelerera enhetsprocessen på grundval av en riktig förståelse av vår ideologi.