Om trotsighetens belackare

Inte sällan har vi under vår politiska gärning fått höra att vi är både det ena och det andra för att vi genomfört vissa aktioner eller formulerar oss på ett visst sätt. Våra belackare rapar argument som kastats mot den internationella kommunistiska rörelsen sedan den såg världens ljus med Manifestets publicering. Vi ”skrämmer bort folk”; vi ”kan inte förstås av vanligt folk”; vi är ”tokar”, och så vidare. Problemet för dessa individer är att vi inte ser den proletära revolutionen som någon i en fjärran framtid liggande vision, utan som en högst konkret verklighet, för vilken vi kämpar här och nu. Vi förlitar oss på massornas ”djupaste och bredaste lager”, som Engels uttryckte det, och inte på vad som faller fariséerna i smaken. Marx och Engels stötte själva på samma typ av belackare som de som idag fördömer vår trotsighet; redan på den tiden fanns det folk som framställde sig som en del av den revolutionära rörelsen men i verkligheten företrädde något helt annat. Marx och Engels beskrev dem så här:

”Det är småborgarnas representanter, som anmäler sig, fulla av ängslan för att proletariatet, pressat av sin revolutionära situation, skulle kunna „gå för långt”. I stället för politisk opposition – en allmänt medlande inställning; i stället för kampen mot regering och bourgeoisie – försök att vinna och övertala dem; i stället för trotsigt motstånd mot missdåden uppifrån – ödmjuk underkastelse och medgivandet att man förtjänat straffet. Alla historiskt nödvändiga konflikter omtolkas till missförstånd och alla diskussioner avslutas med bedyrandet: i huvudsak är vi ju alla överens. De personer som 1848 uppträdde som borgerliga demokrater skulle nu lika gärna kunna kalla sig socialdemokrater. På samma sätt som störtandet av den demokratiska republiken låg i ett ouppnåeligt fjärran för de förra gör störtandet av den kapitalistiska ordningen det för de senare och har alltså absolut ingen betydelse för samtidens politiska praxis. Man kan medla, kompromissa och filantropisera av hjärtans lust. Likadant går det med klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie. Man erkänner den på papperet, eftersom man dock inte längre kan ljuga sig ifrån den, men i praktiken suddas den ut, tvättas ur och försvagas. Det socialdemokratiska partiet skall inte längre vara något arbetarparti, det skall inte dra på sig bourgeoisiens eller överhuvud någons hat. Det ska framförallt under bourgeoisien göra energisk propaganda. I stället för att lägga vikt vid vittgående, för bourgeoisien avskräckande och likväl i vår generation ouppnåeliga mål, skall det hellre ägna hela sin kraft och energi åt de småborgerliga lappverk till reformer som ger den gamla samhällsordningen nytt stöd och som kanske därigenom skulle kunna förvandla den slutliga katastrofen till en så småningom framskridande, partiell och i möjligaste mån fredlig upplösningsprocess. Det är samma personer, som under skenet av rastlös iver inte endast underlåter att göra något själva utan också försöker hindra att överhuvud något sker – annat än tomt prat. Det är samma personer, som de vilkas fruktan för varje handling 1848 och 1849 hindrade den revolutionära rörelsen vid varje steg och slutligen bragte den på fall, som aldrig ser någon reaktion och som sedan är högst förvånade när de befinner sig i en återvändsgränd, där varken motstånd eller flykt är möjliga; samma personer som vill tvinga in historien inom sin kälkborgerliga horisont och över vilka historien varje gång återgår till dagordningen.
…
Vad oss själva beträffar så gör hela vårt förgångna att bara en väg står öppen. Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor - och småborgare.” (Marx och Engels, Cirkulärbrev till Bebel, Liebknecht, Bracke m.fl., september 1879)

Vi kommer att fortsätta insistera i proletariatets revolutionära mål i kampen för kommunismen, och vi kommer att fortsätta göra det i teori och praktik och i form och innehåll, sen får småborgarpacket tycka vad de vill. Vi följer samma stig som Marx och Engels, och det är bra så.