En bödel och hans kompisar

Presidenten för bödelregimen i Iran, Mahmud Ahmadineyad, har varit i Latinamerika och hälsat på sina kompisar.
I Brasilien - staten som är husbondens Förenta Staternas förman i Sydamerika - teckande Ahmadineyad avtal om ekonomiskt, socialat, kulturellt och politiskt sammarbete mellan Iran och Brasilien; Lula yttrade inte ett ord mot regimen i Iran, tvärtom skrev man under en gemensam deklaration och allt var frid och fröjd.
Med Evo Morales regim i Bolivia skrev man under en mycket omfattande överenskommelse som bland annat gick in på sådana detaljer som att Irans president uttrycket att han var mycket "nöjd med den transparens" som, enligt deklarationen, kännetecknar valkampanjen i Bolivien (tydligen ansåg Morales att Ahmadineyad var en lämplig person att bekräfta det).
Den gamle kuppmakaren och arméofficeren Hugo Chávez skrev under långtgående samarbetsavtal med den iranske bödlen. Bland annat ska man inrätta en gemensam fond på vars kapital nästa år ska uppgå till en miljard US-dolar (de båda staterna ska lägga hälften var). Sammanlagt skrev man under tolv olika överenskommelser (varje överenskommelse innehåller en massa olika projekt).
Varför skriver vi då om detta idag, och inte om en borgerlig iransk "människorättsaktivists" öde?
För det första därför att vi inte bryr oss ett dugg om vad som händer med nån överklassfjant som lever i Paris. För det andra därför att det finns väldigt många som hyser illusioner om Chávez, Morales och till viss del om Lula. Det finns också de som tror att det finns något "anti-imperialistiskt" i att stödja regimen i Iran.
Vi konstaterar att Lula är en socialdemokrat som har Förenta Staternas fulla förtroende och vars mest "revolutionära" handling varit att, tillsammans med den revolutionens bödlar i västbengalen [IKP (Marxist)], och diverse europeiska sossepartier, startat upp World Social Forum, vilket som bekant är en internationell rörelse av statsfinaniserade "NGOs", biståndsorgan och diverse partier som deltar i borgarklassens parlament.
Det som Chávez och Morales har gemmensamt med Ahmadineyad är en inrikespolitik som håller massorna nere och inte på något sätt påverkar godsägarnas och byråkratkapitalisternas makt (möjligtvis att de sträker den), och en utrikespolitik som är förbaskat frasradikal men som i realiteten inte utgör något brott med Förenta Staterna. De "anti-amerikanska" parollerna är till viss del utryck för andra imperialistmakters intressen och strävanden (framförallt Rysslands, men även Kinas) och de regerande klickens, i de tre länderna, relativa intressekonvergens (att man hyser vissa gemensamma strävanden). Vem tjänar, framförallt, pengar på Irans och Venezuelas olja? Nordamerikanska oljebolag. Vem tjänar, framförallt, pengar på Bolivias mineraler? Nordamerikanska gruvbolag. Så mycket svårare än så är det inte, även om man kan dra en oändlig mängd exempel.
Detta för oss till huvudpunkten vi vill ta upp. Som vi tidigare tagit upp, genom att citera José Carlos Mariatequi, är vi anti-imperialister därför att vi är marxister, inte tvärtom eller av någon annan anledning. Vår anti-imperialism är absolut, men det betyder att vi stödjer de kamper som objektivt bidrar till att försvaga imperialismen utan att vi understödjer reaktionärer mot folken. För att ta ett exempel. Vi stödjer allt väpnat motstånd mot imperialismen i Afghanistan, varje seger för motståndsrörelsen där bidrar till att försvaga imperialisterna och förhindra deras planer, därmed tjänar det afghanska motståndet världsrevolutionens utveckling. I det den förtryckta nationen Afghanistan gör motstånd mot imperialismen är det positivt. Men, vi har noll sympati med reaktionärers strävan att undertrycka folket, alltså stödjer vi de krafter i Afghanistan som reser folkrevolutionens fana. En riktigt anti-imperialistisk politik karraktäriseras alltså av att den sätter det internationella proletariatets intressen först. Vi understödjer inte överallt och ständigt, i alla enskilda konkreta fall,varje nationell rörelse. Vi understödjer bara sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Vilket också innebär att då det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder står i motsättning till den proletära revolutionens intressen, kan det i sådana fall inte ens kan bli tal om något understöd. Frågan om nationernas rättigheter är ingen isolerad fråga, inte en fråga för sig själv, utan en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, den är underordnad det hela och måste betraktas ur det helas synvinkel. Den dagen herrarna Chávez, Morales och Ahmadineyad verkligen står i motsättning till imperialismen kommer med största sannolikhet aldrig att komma, idag är de dåligt förklädda impeiralistlakejer och inget annat. Vi stödjer dom inte utan bekämpar dom, det borde alla som kallar sig anti-imperialister göra.