Indisk teater

Under den senaste tiden har det kommit allt mer uppgifter om förhandlingar mellan Indiens Kommunistiska parti (maoisterna) och den indiska centralregeringen. Såväl bland vänner som fiender till de indiska folkkriget har en viss förvirring uppstått. I ett försök att bringa klarhet vill vi därför påpeka några viktiga aspekter av det hela.

För det första: inget officellt uttalande från IKP (M)s Centralkommitté finns där man säger sig vara intresserade av att genomföra förhandlingar med centralregeringen. IKP (M)s CK är den enda instans som kan besluta om en sådan sak, tills ett uttalande från den föreligger finns det inget konkret "erbjudande om förhandlingar" från de indiska maoisterna. Ingen enskild ledare för IKP (M) har en auktoritet som överstiger partiets CK.

För det andra: det krig som IKP (M) utkämpar är ett revolutionärt folkkrig, i vilket man gradvis bygger upp maktens erövring i hela landet - man följer vägen att omringa städerna från landsbyggden. Folkkriget är ett krig som förs av massornas djupaste och breddaste lager under ledning av det kommunistiska partiet, ett krig i vilket man kämpar för att vinna den överväldigande folkmajoriteten för revolutionen.

För det tredje: för att bekämpa folkkriget tillämpar reaktionen en strategi som utarbetats av Förenta Staterna (vilken tar i beaktande andra imperialistmakters erfarenheter, som tex fransmännen i Algeriet) som kallas "Low intensity warfare" (LIW, "lågintensitetskrigföring"); en strategi som tillämpats i Centralamerika under åttio-talet och nu tillämpas i bland annat Peru och Colombia. Hela packetet med "säkra byar", paramilitära förband knutna till armén och godsägarna, nordamerikanska "rådgivare" (numera använder man sig av israeliska legoknektar i allt högre utsträckning) och specialförband i insatts, osv., är en del av LIW-strategin. Enligt den model som Förenta Staterna utarbetat tillhör folkkrig en speciell kategori som de kallar "massorienterade uppror" ("mass-oriented insurgency"), under vilkas olika faser man ska tillämpa olika specifika åtgärder; under det "mass-orienterade upprorets andra fas", vilken man kallar "fasen av gerillakrigsföring", finns det tre saker för reaktionen att genomföra:

"* Strengthening territorial security forces.
* Increasing PRC measures and PSYOP to isolate the insurgents physically and psychologically from the populace.
* Conducting tactical operations to seek out and defeat insurgent armed elements."

Att dessa tre saker nu genomförs i Indien är tydligt; man har försträkt de paramilitära förbanden - vilka är minst lika välutrustade som infanteriförbanden i den vanliga reaktionära armén - och ställt flygvapenet till förfogande för "anti-gerilla operationerna"; Operation Greenhunt är en massiv kampanj för att "finna och förstöra" gerillaförbanden. Det är ifråga om "ökande freds och försonningsåtgärder" ("PRC measures) och pyskologisk krigsföring ("PSYOP"), som fredsförhandlingarna kommer in i bilden. Maoisterna vill vinna folkmajoriteten, reaktionen vill skillja den från befolkningen. En gerillarörelse omges av en viss mystik därför att det rör sig om en underjordisk hemlig rörelse. När en sådan rörelse vinner viktiga segrar på slagfältet ökar natruligtvis dess presitige bland mellanskikten i samhället och den ökar kraftigt sitt politiska inflytande. I ett sådant läge är varje militär nederlag för de reaktionära styrkonra en än större politisk förlust. Därför måste reaktionen, för att vända på steken, framställa gerillan som svag/splittrad eller som blodtörstiga galningar. Den sista varianten kan ha viss genomslagskraft, men har den stora svageheten att så fort befolkningen faktiskt kommer i kontakt med revolutionärerna kan de se att bilden är falsk. Den första är mer effektiv då den är mer subtil. När vi nu läser i rekationär press om "stora interna debatter" och "splittringar" inom IKP (M), så är det helt i linje med den strategi som reaktionen tillämpar. Genom att den reaktionära staten säger sig vara berred att förhandla försöker den vinna goodwill och samtidigt tvinga maoisterna att visa sig "resonliga". De tre sakerna - förstärking av de reaktionära krafterna, psykologisk krigsföring och offensiva operationer mot gerillan - tillämpas i kombination. Talet om förhandlingar från reaktionens sida är alltså att ses som en del av dess plan för att besegra folkkriget.

För det fjärde: IKP (M) är en sammanslagning av två partier, MCCI och CPI (ML) (PW), vilka båda i sin tur är ett resultat av andra sammanslagningar men det är ett annat ämne. CPI (ML) (PW) genomförde vi tidigare tillfällen förhandlingar, senast 2004, då med delstatsregeringen i Andhra Pradesh. Vilket tillät vissa viktiga politiska vinster, bland annat kunde man genomföra enorma massmöten helt öppet (bilden i början av den text är från ett av dessa möten) - men i allmänhet gjorde man inte en positiv utvärdering av den erfarenheten. Den kamrat som idag är generalsekreterare för IKP (M) var tidigare generalsekreterare för CPI (ML) (PW). De ledande kamraterna i IKP (M) har alltså erfarenhet av "förhandlingsspelet" och är knappast heller i allmänhet oerfarna när det gäller revolutionär politik i. Att kamraterna skulle ha några illusioner om vad som kan åstadkommas och inte med förhandlingar med reaktionen.

För det femte: Genom att ledningen för det som tidigare var Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) förrått revolutionen och de facto övergivit maoismen har frågan om förhandlingar och "fredsöverenskommelser" disskuterats synnerligen livligt och ingående inom och mellan de maoistiska partierna i världen under de senaste åren. IKP (M) har kraftfullt tagit avstånd från de nepalesiska kapitulanterna och i samband med detta även tydliggjort, än en gång, sin egen ståndpunkt angående "fredsförhandlingar":

"The central question of any revolution is the seizure of power by armed force. In semi-colonial, semi-feudal countries power is seized first in the backward areas of the countryside by establishing base areas, then encircling the urban areas, organizing uprisings in the cities and finally achieving countrywide victory. Hence the importance of base areas and the people’s army needs no mention. These two aspects are crucial for victory in any revolution and these are non-negotiable under whatever pretext."

(Open Letter to Unified Communist Party of Nepal (Maoist) from the Communist Party of India (Maoist), July 20, 2009)

Att de indiska maoisterna därför skulle söka en "fred" som innebär något annat än folkkrigets seger är uteslutet.

Med dessa fem aspekter i åtanke blir uttalande som det som kamrat Ganapathy gjorde i intevjun med Jan Myrdal möjliga att förstå i sitt sammanhang:

"In general people and Maoist revolutionaries do not want violence or armed confrontation with anybody. In unavoidable condition only they take-up arms and resist their enemies and they are waging liberation war by learning from the history. So, we see this as a war of self-defense. In this context of all-out war, we must recognize that the state of Andhra Pradesh has 130 thousand forces, there are 45 thousand forces in Chattisgarh (to soon increase this by more than 20 thousand forces), 160 thousand forces in Maharashtra. Thus each state has a police force which is more than the national level forces of many European countries. The most cruel and dangerous special forces have been trained by the state along with various anti-people draconian laws. Bengal, Bihar, Orissa, Jharkhand, Chattisghad, Maharashtra, Andhra Pradesh along with Uttar Pradesh and Madhya Pradesh have between them more than 700 to 800 thousand of police forces. Out of this, 250 to 300 thousand police forces are directly engaged against the people. And alongside 100 thousand central paramilitary forces have been deployed in these areas. Here people are combating against a stronger force than the movements in North East and Jammu-Kashmir. This is a brutal and violent repression campaign aimed at the suppression of the political movement of the people, and for exploitation of the minerals.
In this context, if possible we can hope for some respite. Longer the respite better for people. Democratic work needs this context. But while government is holding automatic gun on one hand, one cannot talk about this. People will keep fighting. While pumping bullets people never drop weapons and people never surrender. All democratic, progressive, patriotic forces need to unite and fight against the all-out war on the people by the central and state governments. To put concisely the main demands that the party has placed in front of the government for any kind of talks are 1. All-out war has to be withdrawn; 2) For any kind of democratic work, the ban on the Party and Mass Organizations have to be lifted; 3) Illegal detention and torture of comrades had to be stopped and immediately released. If these demands are met, then the same leaders who are released from jails would lead and represent the Party in the talks."

(INTERVIEW WITH COMRADE GANAPATHY, GENERAL SECRETARY (GS), CPI(MAOIST) given to Swedish Writer Jan Myrdal and Gautam Navlakha, JANUARY 2010)

Att den indiska reaktionen idag talar om förhandlingar är betingat av dess behov att bekämpa maoisterna och vinna politisk mark, framförallt genom att försöka behålla landets mellanskikt under sin kontroll. Att IKP (M) talar om möjligheten av "samtal" är betingat av dess avsikt att krossa den reaktionära staten, partiet är tydligt att det under inga omständigheter avser ge upp folkets väpnade styrkor eller den nya makten. Både de revolutionära och de reaktionära krafterna är fullt medvetna om att saken kommer att avgöras på slagfältet. Talet om förhandlingar är på sätt och vis ett slags teater, ett politiskt spel.

Vi anser att hela "förhandlingsspelet" är ett synnerligen farligt spel, speciellt efter de extremt negativa erfarnheterna från Nepal. Vi hyser oro för att det kan förvirra visa kamrater och att reaktionen så kan få viss framgång med sin psykologiska krigsföring; minsta felsteg från IKP (M)s ledare i denna fråga kan öppna upp för en utveckling liknande den nepalesiska. Vi är dock övertygade om att IKP (M)s ledning kommer att hålla fast vid sina revolutionära principer och föra folkkriget till seger.