44 år sedan Camilo Torres stupade i strid

Vi tycker i allmänhet om präster. De allra flesta är vedervärdiga hycklare som inte gör något annat än att rättfärdiga imperialismens förtryck samtidigt som de utger sig vara de fattigas försvarare. Vi är konsekventa materialister och tycker därför att "befrielseteologin" inte hör en progressiv världsåskådning till. Dock, när en person utan egenintresse tar konsekvensen av sina ideal och ger sitt liv för de förtryckta, då bör denna person hedras. En sådan person var Camilo Torres. En colombiansk präst som verkligen ville tjäna folket och förstod att för att göra det måste man besegra imperialsimen med vapen i hand. Han var en av grundarna av den colombianska gerillarörelsen Ejercito de Liberación Nacional (Nationella Befrielsearmén). Idag har det 44 år sedan han stupade i strid. I artikel till hans minne skrivs bland annat följande:

"Att minnas Camilo är inte att göra en ytlig eller formell hyllning av en personlighet som kvalificerade sig för historien som ett verkligt expempel på hängivenhet, vilket är sått i det latinamerikanska folkets hjärta. Att minnas honom är att riskera att pånytt bli smärsamt påmind och bragt ur fattning av det han stod för. Att minnas honom är inte att konfrontera en personlighet, en vän eller ens en ledare som hyser samma sympatier som man själv. Att minnas honom är att konfrontera historien, med den idé om mänsklighet som vi har, med våra egna livs mening och värde och att åtaga oss löftet att ändra samhället även då det betyder att vi riskerar vår egen existens."

Så minns vi Camlio Torres, som ett exempel på en person som gav sitt liv för att tjäna folket. Om en präst är kapabel till det, vad kan man då inte kräva av proletära revolutionärer?