En mätstock

Barbara Kistler var en journalist från Zürich i Schweiz. Hon var även kommunist. År 1991 åkte hon till Turkiet för att kämpa i TIKKO (Türk Isci ve Köylü Kurtulus Ordusu - Turkiets Abetares och Bönders Befrielsearmé) hon var då medlem i Turkiets Kommunistiska Parti (Marxist-Leninisterna). Efter att ha kämpat med den maoistiska gerillan i två år - och även hunnit med att sitta häktad en period, men bli frisläppt pga "brist på bevis" - stupade hon i slutet av februari 1993 i strid. Några dagar efter hennes död skrev en av hennes vänner:

"Vi hör att Barbara är död, hon dog av svåra skador efter en eldstrid med den turkiska armén i bergen ovanför Tunceli. Hon dog inte i sängen, eftersom det var hennes största skräck, utan med vapen i handen, som hon ville. Efter tre dagars strider hade hennes grupp tre döda och trettio skadade, några allvarligt, kunde dra sig tillbaka. Babs föll inte händerna på armén, åtminstone inte det. Med sin konsekvens i handling har hon fastställt en mätstock för många kamrater och vänner. Barbara presente!"

Barbara Kistler var en journalist i ett av de rikaste och säkraste länderna på jorden. Hon kunde ha levet ett liv i ett välstånd som den förkrossande majoriteten av världens befolkning endast kan drömma om, nu stupade hon, inte ens fyllda 38 år, som gerillasoldat på ett berg i Turkiet. Barbara Kistler valde att ge sitt liv för världens förtryckta, med en internationalistisk anda som inte står någon efter. Barbara Kistler är ett föredöme och ett exempel för alla kommunister.

Indisk teater

Under den senaste tiden har det kommit allt mer uppgifter om förhandlingar mellan Indiens Kommunistiska parti (maoisterna) och den indiska centralregeringen. Såväl bland vänner som fiender till de indiska folkkriget har en viss förvirring uppstått. I ett försök att bringa klarhet vill vi därför påpeka några viktiga aspekter av det hela.

För det första: inget officellt uttalande från IKP (M)s Centralkommitté finns där man säger sig vara intresserade av att genomföra förhandlingar med centralregeringen. IKP (M)s CK är den enda instans som kan besluta om en sådan sak, tills ett uttalande från den föreligger finns det inget konkret "erbjudande om förhandlingar" från de indiska maoisterna. Ingen enskild ledare för IKP (M) har en auktoritet som överstiger partiets CK.

För det andra: det krig som IKP (M) utkämpar är ett revolutionärt folkkrig, i vilket man gradvis bygger upp maktens erövring i hela landet - man följer vägen att omringa städerna från landsbyggden. Folkkriget är ett krig som förs av massornas djupaste och breddaste lager under ledning av det kommunistiska partiet, ett krig i vilket man kämpar för att vinna den överväldigande folkmajoriteten för revolutionen.

För det tredje: för att bekämpa folkkriget tillämpar reaktionen en strategi som utarbetats av Förenta Staterna (vilken tar i beaktande andra imperialistmakters erfarenheter, som tex fransmännen i Algeriet) som kallas "Low intensity warfare" (LIW, "lågintensitetskrigföring"); en strategi som tillämpats i Centralamerika under åttio-talet och nu tillämpas i bland annat Peru och Colombia. Hela packetet med "säkra byar", paramilitära förband knutna till armén och godsägarna, nordamerikanska "rådgivare" (numera använder man sig av israeliska legoknektar i allt högre utsträckning) och specialförband i insatts, osv., är en del av LIW-strategin. Enligt den model som Förenta Staterna utarbetat tillhör folkkrig en speciell kategori som de kallar "massorienterade uppror" ("mass-oriented insurgency"), under vilkas olika faser man ska tillämpa olika specifika åtgärder; under det "mass-orienterade upprorets andra fas", vilken man kallar "fasen av gerillakrigsföring", finns det tre saker för reaktionen att genomföra:

"* Strengthening territorial security forces.
* Increasing PRC measures and PSYOP to isolate the insurgents physically and psychologically from the populace.
* Conducting tactical operations to seek out and defeat insurgent armed elements."

Att dessa tre saker nu genomförs i Indien är tydligt; man har försträkt de paramilitära förbanden - vilka är minst lika välutrustade som infanteriförbanden i den vanliga reaktionära armén - och ställt flygvapenet till förfogande för "anti-gerilla operationerna"; Operation Greenhunt är en massiv kampanj för att "finna och förstöra" gerillaförbanden. Det är ifråga om "ökande freds och försonningsåtgärder" ("PRC measures) och pyskologisk krigsföring ("PSYOP"), som fredsförhandlingarna kommer in i bilden. Maoisterna vill vinna folkmajoriteten, reaktionen vill skillja den från befolkningen. En gerillarörelse omges av en viss mystik därför att det rör sig om en underjordisk hemlig rörelse. När en sådan rörelse vinner viktiga segrar på slagfältet ökar natruligtvis dess presitige bland mellanskikten i samhället och den ökar kraftigt sitt politiska inflytande. I ett sådant läge är varje militär nederlag för de reaktionära styrkonra en än större politisk förlust. Därför måste reaktionen, för att vända på steken, framställa gerillan som svag/splittrad eller som blodtörstiga galningar. Den sista varianten kan ha viss genomslagskraft, men har den stora svageheten att så fort befolkningen faktiskt kommer i kontakt med revolutionärerna kan de se att bilden är falsk. Den första är mer effektiv då den är mer subtil. När vi nu läser i rekationär press om "stora interna debatter" och "splittringar" inom IKP (M), så är det helt i linje med den strategi som reaktionen tillämpar. Genom att den reaktionära staten säger sig vara berred att förhandla försöker den vinna goodwill och samtidigt tvinga maoisterna att visa sig "resonliga". De tre sakerna - förstärking av de reaktionära krafterna, psykologisk krigsföring och offensiva operationer mot gerillan - tillämpas i kombination. Talet om förhandlingar från reaktionens sida är alltså att ses som en del av dess plan för att besegra folkkriget.

För det fjärde: IKP (M) är en sammanslagning av två partier, MCCI och CPI (ML) (PW), vilka båda i sin tur är ett resultat av andra sammanslagningar men det är ett annat ämne. CPI (ML) (PW) genomförde vi tidigare tillfällen förhandlingar, senast 2004, då med delstatsregeringen i Andhra Pradesh. Vilket tillät vissa viktiga politiska vinster, bland annat kunde man genomföra enorma massmöten helt öppet (bilden i början av den text är från ett av dessa möten) - men i allmänhet gjorde man inte en positiv utvärdering av den erfarenheten. Den kamrat som idag är generalsekreterare för IKP (M) var tidigare generalsekreterare för CPI (ML) (PW). De ledande kamraterna i IKP (M) har alltså erfarenhet av "förhandlingsspelet" och är knappast heller i allmänhet oerfarna när det gäller revolutionär politik i. Att kamraterna skulle ha några illusioner om vad som kan åstadkommas och inte med förhandlingar med reaktionen.

För det femte: Genom att ledningen för det som tidigare var Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) förrått revolutionen och de facto övergivit maoismen har frågan om förhandlingar och "fredsöverenskommelser" disskuterats synnerligen livligt och ingående inom och mellan de maoistiska partierna i världen under de senaste åren. IKP (M) har kraftfullt tagit avstånd från de nepalesiska kapitulanterna och i samband med detta även tydliggjort, än en gång, sin egen ståndpunkt angående "fredsförhandlingar":

"The central question of any revolution is the seizure of power by armed force. In semi-colonial, semi-feudal countries power is seized first in the backward areas of the countryside by establishing base areas, then encircling the urban areas, organizing uprisings in the cities and finally achieving countrywide victory. Hence the importance of base areas and the people’s army needs no mention. These two aspects are crucial for victory in any revolution and these are non-negotiable under whatever pretext."

(Open Letter to Unified Communist Party of Nepal (Maoist) from the Communist Party of India (Maoist), July 20, 2009)

Att de indiska maoisterna därför skulle söka en "fred" som innebär något annat än folkkrigets seger är uteslutet.

Med dessa fem aspekter i åtanke blir uttalande som det som kamrat Ganapathy gjorde i intevjun med Jan Myrdal möjliga att förstå i sitt sammanhang:

"In general people and Maoist revolutionaries do not want violence or armed confrontation with anybody. In unavoidable condition only they take-up arms and resist their enemies and they are waging liberation war by learning from the history. So, we see this as a war of self-defense. In this context of all-out war, we must recognize that the state of Andhra Pradesh has 130 thousand forces, there are 45 thousand forces in Chattisgarh (to soon increase this by more than 20 thousand forces), 160 thousand forces in Maharashtra. Thus each state has a police force which is more than the national level forces of many European countries. The most cruel and dangerous special forces have been trained by the state along with various anti-people draconian laws. Bengal, Bihar, Orissa, Jharkhand, Chattisghad, Maharashtra, Andhra Pradesh along with Uttar Pradesh and Madhya Pradesh have between them more than 700 to 800 thousand of police forces. Out of this, 250 to 300 thousand police forces are directly engaged against the people. And alongside 100 thousand central paramilitary forces have been deployed in these areas. Here people are combating against a stronger force than the movements in North East and Jammu-Kashmir. This is a brutal and violent repression campaign aimed at the suppression of the political movement of the people, and for exploitation of the minerals.
In this context, if possible we can hope for some respite. Longer the respite better for people. Democratic work needs this context. But while government is holding automatic gun on one hand, one cannot talk about this. People will keep fighting. While pumping bullets people never drop weapons and people never surrender. All democratic, progressive, patriotic forces need to unite and fight against the all-out war on the people by the central and state governments. To put concisely the main demands that the party has placed in front of the government for any kind of talks are 1. All-out war has to be withdrawn; 2) For any kind of democratic work, the ban on the Party and Mass Organizations have to be lifted; 3) Illegal detention and torture of comrades had to be stopped and immediately released. If these demands are met, then the same leaders who are released from jails would lead and represent the Party in the talks."

(INTERVIEW WITH COMRADE GANAPATHY, GENERAL SECRETARY (GS), CPI(MAOIST) given to Swedish Writer Jan Myrdal and Gautam Navlakha, JANUARY 2010)

Att den indiska reaktionen idag talar om förhandlingar är betingat av dess behov att bekämpa maoisterna och vinna politisk mark, framförallt genom att försöka behålla landets mellanskikt under sin kontroll. Att IKP (M) talar om möjligheten av "samtal" är betingat av dess avsikt att krossa den reaktionära staten, partiet är tydligt att det under inga omständigheter avser ge upp folkets väpnade styrkor eller den nya makten. Både de revolutionära och de reaktionära krafterna är fullt medvetna om att saken kommer att avgöras på slagfältet. Talet om förhandlingar är på sätt och vis ett slags teater, ett politiskt spel.

Vi anser att hela "förhandlingsspelet" är ett synnerligen farligt spel, speciellt efter de extremt negativa erfarnheterna från Nepal. Vi hyser oro för att det kan förvirra visa kamrater och att reaktionen så kan få viss framgång med sin psykologiska krigsföring; minsta felsteg från IKP (M)s ledare i denna fråga kan öppna upp för en utveckling liknande den nepalesiska. Vi är dock övertygade om att IKP (M)s ledning kommer att hålla fast vid sina revolutionära principer och föra folkkriget till seger.

Massmördare

Nato-styrkor i Afghanistan har mördat över trettio civila, flera av dem barn. Ett massmord til i demokratins namn. De svenska imperialisternas legoknektar är en del av Nato-styrkan, den svenska staten är direkt medskyldig till den aggression som afhganistans folk utsätts för och därför även direkt medskyldig till detta massmord. Allt motstånd mot ockupationsmakten är legitimt. De svenska imperialisterna är massmördare och deras legoknektar ett mördarpack som inte är värt något annat än vårt djupaste förakt.

Gerillaaktion i Peru

Idag rapporterar peruansk reaktionär press om en aktion som maoistgerillan genomförde i lördags. En pluton ur Folkets Befrielsearmé besköt vid niotiden i lördagskväll (lokal tid) armébasen som är förlagd på toppen av berget Tincuya (i Vizcatán-området). Enligt pressuppgifterna verkar det kamraterna inte har haft avsikt at genomföra något mer omfattande anfall på basen utan endast avsett störa de reaktionära trupperna, inga uppgifter finns tillgängliga om skadade eller stupade. Värt att nämna är i sammanhanget är att reaktionen framställde det som en mycket stor militär framgång i kampen mot gerillan när man intog den aktuella bergstoppen; nu sitter elitsoldaterna och trycker i sin bas och blir ständigt utsatta för atacker.

Intressant föredrag i Stockholm

Irlandinformation Sverige håller föredrag den 3 mars i Stockholm, så här skriver man på sin hemsida:

"No-Go area's och röda fästen
18.00, Kafe Hängmattan, Södermannag, T-Medborgarplatsen.

Arbetarkvarter i motstånd, dit varken myndigheterna, poliser eller fascister får tillträde. De befriade stadsdelarna i Free Derry och Belfast 1969-1972 kom att kallas No-go areas. Italienska autonoma hämtade sin inspiration till förvandla stadsdelar till "röda fästen", med husockupationer, hyresstrejker och självreduktionskampanjer på priserna. Inledning om den territoriella motmakten i Irland och Italien på sjuttiotalet och idag - kan man hämta inspiration därifrån för stadskamp i de brinnande förorternas Sverige 2010?"

Sista striden det är

"Framåtskridandet - eller den mänskliga processen - genomförs etappvis. Därför har mänsklligheten städnigt behovet av att känna sig nära att nå ett mål. Det som är målet idag kommer säkert inte att vara målet imorgon; men, för den mänskliga teori som är i rörelse, är det slutmålet. Det messianska årtusendet kommer aldrig att komma. Människan kommer fram för att på nytt bryta upp. Men hon kan, trots det, inte avstå från tron att den nya resan är den slutliga resan. Ingen revolution kan förutse den revolution som kommer efter den, även om den inom sig bär dess frö. För människan, som historiens subjekt, existerar endast hennes egen och personliga verklighet. Hon är inte intresserad av kampen på ett abstrakt sätt utan av sin egen konkreta kamp. Det revolutionära proletariatet, således, lever den sista stridens verklighet. Så lever mänskligheten, utifrån ett abstrakt synsätt, illusionen av en sista strid"

(José Carlos Mariátegui, 1925 i samlingen "El Alma Matinal")

En viktig teoretiker

En viktig marxistisk teoretiker som många kommunister och revolutionärer i Sverige är helt obekanta med är Georges Politzer. Ni kan läsa om hans liv här. Här hittar ni några av hans texter. Här hittar hans viktigaste verk (på spanska). Nedan följer ett kort utdrag ur en av hans texter som tar upp en viktiga frågor, för vem ska vi skriva och hur.

"...we don’t hide the fact that if we are the convinced, we also want to convince, nor the basis upon which we make our effort at convincing. I think there is no reason to be intimidated by reproaches like those comrade Edith Thomas expressed in her speech. She doesn’t want Marx and Engels to be used as hammers — which is how she expressed it — but at the same time she declared that she wrote in order to liquidate these conflicts, which is a Freudian theory. And in this way, at the precise moment when our comrade thought she was carrying out an act of independence in separating herself from the proletarian thinkers that Marx and Lenin are, it was only to make herself a subject — unintentionally, I'm sure — of the bourgeois thinker that is Freud.

And so, in order to not pass for dogmatic must we renounce making this kind of demonstration or, in general, demonstrations of this kind? This is exactly the goal of the bourgeoisie’s blackmailing of “liberalism.” For while we would renounce the affirmation of our Marxist-Leninist ideology, the bourgeoisie wouldn’t renounce the propagation of its ideology. Every retreat on our part would be met with an ideological offensive on their part. And while we would renounce making our texts known “in order not to annoy our comrades,” we would purely and simply deliver them over to the texts of the bourgeoisie. But this famous blackmail doesn’t impress us. I consider Marxism-Leninism a science in the true meaning of the term. I put the scandalized expressions made before statements like these by so-call positive spirits — like the high-school leaving exam level logician Rougier, who wanted to demonstrate the Scholastic character of Marxism — on the same level as the professional grimaces of prostitutes.

Fare from hiding the texts of Marx, Engels, and Lenin, we will increasingly make them known. We will demonstrate the scientific character of Marxism-Leninism by showing how it alone allows us to understand events. We even think that in France in all branches of science — the natural and social alike — there will come research that will flow from a consistent application of the dialectical-materialist method.

At the same time we will demonstrate how Marxism-Leninism allows us to unmask the trickery through which the bourgeoisie seeks to enslave honest intellectuals in the name of the independence of the spirit."

(Who Do You Write For, 1933)

Baskiska kommunister kritiserar

Den "baskiska vänstern" har som bekant antagit ett dokument som - om den politiska linje som där fastslås följes - innebär en kapitulation inför den spanska staten. Nu börjar kritiken från de mer radikala delarna av den revolutionära rörelsen i Baskien att komma till uttryck. Vi publicerar nedan ett utdrag ur en kritisk artikel skriven av en baskisk kommunist, vi håller inte med om alla de ståndpunkter kamraten för fram men utdraget visar hur disskutionen pågår.

"Denna rörelse (de nationella befrielserörelsen i Baskien) verkar vackla fram och tillbaka. Ibland är det med stänk av militarism och ibland med uppgivna och medgörliga ståndpunkter. Med reaktionära lagar som är specifika för Euskal Herria (Baskien), tortyr, försvinnanden, den kris som plågar våra länder och fängelserna fulla beslutade man nyligen att göra nationellförsonings-politik. Detta dokument påminner mig om Spaniens Kommunistiska Partis ord efter diktaturen.

Behovet av att förena de progressiva och demokratiska krafterna är en av maximerna i detta dokument. Jag har aldrig inte exakt vetat vad det betyder att vara en demokrat, under denna flagga genomförs massmord över hela världen. Demokrater i dag arbetar i Afghanistan och Irak och genomtvingar denna typ av idéer. De kallar det demokrati, men egentligen är det något annat. Det är utsugarnas politisk form . En teater där vinsten fördelas till de människor som stjäl från folket. Folkdemokrati byggs bland massorna, inte i parlament."

Bomber i Athen

I Grekland fortsätter de väpnade aktionerna. I tisdags expolderade en bomb utanför banken JP Morgan Chase - vilket för övrigt var banken som kom fram med "derivataoptionerna" och som mest av alla finanskapitalister tjänat på den nuvarande imperialistiska världskrisen - kontor i Athen. I onsdags sprängde bombtekniker en bomb som placerats utanför byggnade där polisministern håller hus. Massiva folkliga protester mot regeringen och väpnade kamp, en djup kris skakar den grekiska staten.

Om du undrar vad kriget i Afghanistan handlar om...

då hjälper dig den här artikeln att förstå sammanhanget lite bättre.

Gerillaaktioner i Peru och Indien

Peru: Idag rapporterar peruansk press om aktioner som Folkets Befrielsearmé (FBA) genomfört under den senaste tiden i distriktet Los Olmos i departamentet Lambayeque. Maoisterna ska ha genomfört omfattande flygbladsutdelningar och målat slagord på byggnader i flera olika byar. I måndags natt likviderade en manstark enhet ur FBA två före detta gerillasoldater som förrått folkets sak och tagit tjänst som angivare hos reaktionen. Aktionen ägde rum i närheten av byn Puerta de Querpón. Dessa rapporter om att FBA genomför större truppförflyttningar i Lambayeque och rensar ut de känd folkfienderna är synnerligen positiva nyheter för den peruanska revolutionens vänner. Lambayeque tillhör Perus Kommunistiska Partis Regionalkommitté Nords jurisdiktion och att PKP nu börjar göra allt mer väsen av sig i denna del av Peru verkar tyda på att Centralkommittén anser att man är i ett läge som tillåter att man intensifierar folkkriget i landets norra delar.
Indien: I byn Korasi, i distriktet Jamui i delstaten Bihar, ska natten till idag 12 personer ha dödats. Den reaktionära pressen säger att aktionen genomfördes av den maoistiska gerillan som en vedergällning för att de dödade ska ha lämnat ut åtta revolutionärer till reaktionen. De närmare omständigheterna är för oss okända, vi har ännu inte läst eller hört något uttalande från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller någon annan pålitligt källa. Klart är dock att IKP (maoisterna) kallat till bandh i fem distrikt i Bihar - Banka, Bhagalpur, Jamui, Munger och Lakhisarai - i protest mot morden på de åtta mördade revolutionärerna.
Samtidigt rapporteras enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé ha genomfört ett eldöverfall mot en reaktionär truppstyrka i West Midnapore-distriktet i delstaten Västbengalen, inga försluster uppges.

Offentligt möte i Göteborg

Kamraterna i Förbundet Arbetarsolidaritet arrangerar på lördag ett offenligt möte i Göteborg, klicka på bilden ovan för mer information. Om ni är i Göteborg i helgen så missa inte detta möte!

"Talibanerna är framtiden"

Idag publicerar Al-Jazeera en mycket intressant intervju med generallöjtnant Hamid Gul som var chef för Pakistans ökända säkerhetstjänst, country's Inter-Services Intelligence (ISI), mellan 1987 och 1989. Gul har efter att ha fallit i onåd hos sina före detta chefer, dvs CIA, blivit en uttalad kritiker av Förenta Staternas politik i Afghanistan och Pakistan. Att han själv är ärkereaktionär och direkt med ansvarig till Talibanernas uppkomst, gör inte hans anmärkningar mindre intressanta. Läs intevjun här där Gul hävdar att "talibanerna är framtiden". Vi är dock säkra på att den nydemokratiska revolutionen är framtiden för Afghanistan så väl som för Pakistan, men antagligen blir det en revolution som får utkämpas mot just de så kallade talibanerna.

Kamratens kamrat

Klicka på bilden ovan. Bildtexten lyder: "Männen bryr sig mycket om sina flaggor, men vi måste bry oss om kalsongerna"

Peru: först turisterna sedan den egna befolkningen

Vi har tidigare skrivit om hur svensk media skildrat den katastfor som drabbat delar av Perus befolkning på grund av det svåra regn som drabbat landet, som medfört att de många fattigas bostäder helt enkelt spolats bort. Folkets lidande har varit ointressant för svenska tidningar, att däremot vita turister råkat i trubbel vid Machu Picchu har varit högst intressant. Idag skriver svensk press om det hela igen och naturligtvis är det turismen som är det intressanta, inte Perus folk. Det som svensk press kunde ha skrivit om är nämligen hur den reaktionära staten i Peru fullständigt ingnorerar den egna befolkningens lidande. Den peruanska militären är rustad till tänderna för att bekämpa det folkkrig som leds av Perus Kommunistiska Parti. Presidenten, Alan Garcia, har vid upprepade tillfällen lovat att militären ska sättas in för att hjälpa befolkningen, men det har endast skett vid enstaka tillfällen när Lima-pressens fotografer varit på plats - i överigt NADA. Speciellt behjälpligt för den drabbade befolkningen hade det varit om militärens helikoptrar hade använts till att transporterna förnödenheter till särskillt drabbade områden - precis som de användes till att evakuera turisterna från Machu Picchu. Men, nej militärens helikoptrar används till ett bekämpa folket, inte till att hjälpa det. Än en gång visar den reaktionära peruanska staten sin fullständiga likgilltighet inför befolkningens lidande. Perus folks hopp ligger i kampen som förs under ledning av PKP, ingen annanstans.

Reaktionen: maoisterna har folkets stöd

I indisk press kan man nu läsa om hur Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har ett stort folkligt stöd. Genom att tillämpa en riktig masslinje, slå ut den gamla statens styrkor och ge lösningar på folkets problem har de indiska maoisterna flera områden, bland annat i Västbengalen, lyckats inkorporera de breda massorna i folkkriget. Den reaktionära statens omfattande tjallarsystem har slagtis sönder och medan reaktiones trupper sitter och trycker inne på sina baser och förläggningar så kan folkarmén röra sig som fisken i vattnet. I en tidning kan man läsa:

"The Adivasis, Lodhas and Sabars are just as deprived today as they were years ago, when they first invited the ‘Bon Parti’ (Maoists) into Jangalmahal. And just as angry.

Today, more than 2,500 sq km of the areas bordering Jharkhand, are bloodied in the raging conflict between the Maoists and the state.
...

How long will the tribals bear with the red rage? Not a soul has come to these far-flung hamlets for years. When CPM panchayat member Kailash Mura, a tribal, complained that a person from the Lodha-Sabar community had died of starvation, the CPM district satraps quickly silenced him, as though hunger deaths in Left-ruled Bengal were a crime. Later, when the babus reached out to the hamlets to plot the development map, it was too late. By then, the alienated tribals had embraced the Bon Parti."

En annan sak av allra största vikt är hur de indiska maoisterna organiserar landets kvinnor i revolutionen, och hur dessa tar en allt mer framträddande roll. Aktionen i måndags ska genomförts under befäl av en kvinnlig kamrat och flera av gerillakämparna ska ha varit unga kvinnor. De kvinnliga karmaterna blir snabbt mytomspunna i det strikt patriakaliska Indien, om kamraten som ledde måndagens aktion sägs det:

"Her eyes were intense. One look and you knew she meant business... Legend has it that she's not just ambidextrous but capable of firing from two firearms simultaneously, barking out crisp commands. ''She can load one rifle with her left hand while firing from the other in her right"

Sådana historier - även om måhända något överdrivna - har naturligtvis en starkt psykologisk effekt på fienden samtidigt som det kan inspirera fler unga kvinnor att ansluta sig till de revolutionära styrkorna.

Mer än 2 miljoner barnarbetare i Peru

Den reaktionära peruanska statens motsvarighet till Sveriges SCB - Instituto Nacional de Estadística e Informática (INEI) - publicerar idag en rapport enligt vilken det finns 2.115.400 barn mellan 6 och 17 år som yrkesarbetar i landet. Det innebär att 28% av alla barn i Peru yrkesarbetar, de flesta inom lantbruket och detaljhandel. Chefen för INEI, Renán Quispe Llanos, säger att barnarbetet ökat kraftigt i departementen Amazonas, Ucayali, Madre de Dios, Junín och Huánuco, men det ska ha minskat något i huvudstaden Lima. INEI ger även en del andra siffror, bland annat säger man att kvinnolönerna i storstadsregionen Lima i snitt uppgår till 70,3% av männens löner och att genomsnittsinkomsten i samma område är lite över 300 US-dollar. Likaså i Lima så tjänar de som endast har gått ut grundskolan en tredjedel av de som gått på universitetet. Man ska komma ihåg att Lima är den i särklass mest utvecklade delen av Peru och lönerna där är högre än i andra delar av landet, samtidigt som hela den "informella sektorn" - där bland annat alla barnarbetare ingår - inte är den del av INEIs underlag för att beräkna inkomster, då det underlaget utgörs av uppgifter baserat på hur mycket skatt som betalats in.
En svensk tidskrift skriver idag lyriskt om hur fantastiskt det utländska biståndet är och hur underbara FN fixar biffen.
Hur kan ett system som tvingar barn i miljonvis att arbeta för att klara livhanken sägas tillhöra det tjugoförstaårhundradet?
De som verkligen kämpar för Perus folk, i det av Perus Kommunistiska Parti ledda folkkriget, kallas för "terrorister". En kamp som förs helt baserad på egna styrkor och folkets stöd, fördöms av "upplysta västerlänningar", men filantropi hyllas. Någon som tvivlar på att vi behöver en verkligt anti-imperialistisk rörelse här i landet?

Stort gerillaangrepp i Indien

Igår genomförde en enhet motsvarande ett kompanis storlek ur Folkets Befrielsegerillaarmé ett mycket framgångsrikt anfall på en bas tillhörande den paramilitärastyrkan Eastern Frontier Rifles (EFR) i delstaten Västbengalen. Bloggkollegan Björnbrum var snabbt ut och skrev en rapport, den finner ni här. Idag har den reaktionära statens inrikesminister, P Chidambaram, uttalat sig och fler uppgifter kommit idagen.
Maoistgerillan stormade basen i fullt dagsljus. Minst 24 EFR-soldater dödades, oklart hur många som skadats och hur allvarligt. Flera officerare och soldater ur den 51 man starka reaktionära truppen saknas fortfarande. Mer än 40 vapen ska ha konfiskerats av maoister. När gerillasoldaterna retirerade spred de ut minor på en sträcka av 30 kilometer för att fördröja den reaktionära arméns förflyttningar i området. Kamraterna brände ner den reaktionära basen. En total framgång för en våghalsig stormning av en fientlig bas med andra ord.
Samtidigt bekräftas av Västbengalens högsta polischef, en person vid namn Bhupinder Singh, att de reaktionära trupperna för att hämnas sitt nederlag på slagfältet mördar "maoister". Enheter ur EFR ska - med Singhs ord -"som vedergällning efter attacken" har mördat 3 "maoister"; hur dessa människor ska ha dödats uppger man dock inte, men händelsen ska ha inträffat efter angreppet på basen och det finns tills nu inget belägg för att det rör sig om gerillasoldater.
Uppgifter i reaktionär press gör även gällande att maoisterna ska ha attackerat ännu en paramilitär bas, tillhörande Central Reserve Police Force, i Dharampur i samma del av delstaten Västbengalen, vi har dock ännu inte kännedom om mer uppgifter rörande det.

Kapitulation i "kraftsamlingens" namn?

Idag meddelar den "baskiska vänstern" att man avslutat den interna disskutionen om den "nya strategin". Man har antagit ett dokument som i mer sammanfattat lägger fram samma politiska linje som uttrycktes i "strategidokumentet". Man säger att man vill nå en "politisk och demokratisk" lösning på konflikten och att det viktigaste är att få ett politiskt parti tillåtit som kan ställa upp i val och nå en förhandlingslösning med den spanska staten. Allt rättfädigar man med att man behöver "samla krafter". Det är inte första gången en framstegsvänlig organisation kapitulerar genom att använda sig av svepskäl av detta slag. Vi hoppas att de mest medvetna delarna av den "baskiska vänstern" tar konskvenserna av det hela och går sin egen väg. Socialism och frihet för Baskien kan endast erövras med vapen i hand, det vet de verkliga revolutionärerna och de kommer med all säkerhet att ta tag i problemet.

Nytt nummer av Nueva Democracia

Alla som kan spanska kan glädjas sig, ett nytt nummer av den superba chilenska tidskriften Nueva Democracia (ND) finns att läsa här.
I nummer 37 av ND kan man bland annat läsa: en ledarartikel som behandlar de kommunistiska rörelsen i Chile, om hur fattigbönder protesterar i olika delar av landet, intressanta analyser av läget i Jemen och Haiti, och mycket mera. Om ni kan läsa spanska: Läs Nueva Democracia

44 år sedan Camilo Torres stupade i strid

Vi tycker i allmänhet om präster. De allra flesta är vedervärdiga hycklare som inte gör något annat än att rättfärdiga imperialismens förtryck samtidigt som de utger sig vara de fattigas försvarare. Vi är konsekventa materialister och tycker därför att "befrielseteologin" inte hör en progressiv världsåskådning till. Dock, när en person utan egenintresse tar konsekvensen av sina ideal och ger sitt liv för de förtryckta, då bör denna person hedras. En sådan person var Camilo Torres. En colombiansk präst som verkligen ville tjäna folket och förstod att för att göra det måste man besegra imperialsimen med vapen i hand. Han var en av grundarna av den colombianska gerillarörelsen Ejercito de Liberación Nacional (Nationella Befrielsearmén). Idag har det 44 år sedan han stupade i strid. I artikel till hans minne skrivs bland annat följande:

"Att minnas Camilo är inte att göra en ytlig eller formell hyllning av en personlighet som kvalificerade sig för historien som ett verkligt expempel på hängivenhet, vilket är sått i det latinamerikanska folkets hjärta. Att minnas honom är att riskera att pånytt bli smärsamt påmind och bragt ur fattning av det han stod för. Att minnas honom är inte att konfrontera en personlighet, en vän eller ens en ledare som hyser samma sympatier som man själv. Att minnas honom är att konfrontera historien, med den idé om mänsklighet som vi har, med våra egna livs mening och värde och att åtaga oss löftet att ändra samhället även då det betyder att vi riskerar vår egen existens."

Så minns vi Camlio Torres, som ett exempel på en person som gav sitt liv för att tjäna folket. Om en präst är kapabel till det, vad kan man då inte kräva av proletära revolutionärer?

Maoistiska gentlemen

Igår morse genomförde maoistiskt gerilla i Indien en sabotageaktion mot en mobiltelefonmast. Aktionen genomfördes i Baipariguda i Koraput-distriktet i delstaten Orissa. Uttrycket gentlemannatjuv är bekant, så i detta fall kanske man kan tala om "gentlemannamaoister". Kamraterna såg nämligen vänligt, men bestämt, till vakten som skulle skydda mobiltelefonmasten att avlägsna sig från den innan de sprängde den i luften. En snyggt och prydlig sabotageaktion med andra ord.

Demokrati i Turkiet?

Det har varit en del uppmärksamhet i Sverige om det politiska läget i Turkiet, med anledning av påstådda planer på en militär kupp. I samband med det har intrycket förmedlats att Turkiet blivit mer av en "borgerlig demokrati" än tidigare. I denna artikel, som står att läsa i den reaktionära tidningen Hürriyet, avslöjas hur "hotet om en militärkupp" används för att dölja tingens verkliga tillstånd

Gammal är äldst

Jan Myrdal kan vara otroligt arrogant och ha en del idéer som vi tycker är helt uppåt väggarna. Men fy hundan vad gubben kan! Nu har han varit i Indien och fixat fram, bland annat, en extremt viktig intervju med Indiens Kommunistiska Partis (maoisterna) generalsekreterare. Alla måste läsa denna denna text och klicka på intervjun, i den får man en massa högintressanta svar. Vi lyfter på hatten för Jan Myrdal. Man kan säga vad man vill om honom, människan är en gigant och utan tvekan den viktigaste svenska journalisten i modern tid.

Rapport från Askapena (och oss)

Här kan ni läsa hur Askapena - som är den baskiska vänsterns organisation för internationalistisk arbete - själva rapporterar från de olika möten som man genomfört i utlandet under den senaste tiden. Vi har översatt ett litet utdrag som gäller det möte vi själva deltog på:

"Hamburg, 9 februari:

Denna aktivitet var, utan tvekan, den största. 50 personer kom till baren B5, ett känt anti-imperialistiskt och internationalistiska utrymme i staden Hamburg, för att titta på den senaste videon om de politiska fångarnas kamp och lyssna till en presentation av huvudlinjerna i konflikten. Den efterföljande diskussionen var så väl lång som intressant och tog upp viktiga aspekter av den nuvarande situationen: hur invandrare deltar i den baksiska vänsterns projekt, den baskiska poliskårens roll i konflikten, den baskiska vänsterns reaktion mot förbudet av att i offentligheten visa foton av fångar, förbindelserna med den spanska vänstern, den politiska dimensionen i det fackliga arbete som utförs, positionering med avseende på självständighet för Kosovo och slutligen om möjligheten att konflikten i Euskal Herria (Baskien) kommer följa en liknande väg som skett på Irland."

Vi fick möjlighet att disskutera saken vidare med Askapenas representant efter själva den "officella" delen av mötet var avslutad. Kamraten besvarade vår kritik angående den baskiska vänsterns nya "strategidokument", vilket även ETA i ett uttalande har gjort till sitt - genom att i huvudsak upprepa de argument som står i själva dokumentet. I korthet kan man dock säga att kamraten var tydligt med att man anser att den väpnade kampen temporärt "ställs in" som en taktisk fråga och att man gör det för att man befinner sig i ett svårt läge och behöver "samla krafter" (vilket också framgår av "strategidokumentet). Vi insisterade i vår kritik - vilken i korthet är att endast genom att framhärda i den väpnade kampen är det möjligt att nå målet, ett socialistiskt och fritt Baskien - men disskutionen fortgick i en synnerligen kamratlig anda. Vi kunde vända hemåt stärkta i vår övertygelse om att det är nödvändigt att fortsätta stödja det baskiska folkets kamp - samtidigt som vi försöker förmedla vår kritik av dess politiska företräddare på ett kamratligt och konstruktivt sätt. Mer information från de baskiska vännerna finner ni här.

Uttalande från iranska maoister

Idag är det som bekant årsdagen av "revolutionen" i Iran. Med anledning av detta publicerar vi en text artikel från 2A World to Win News Service" som inkluderar ett uttalande från ett maoistiskt parti i Iran. Vi är i allmänhet ofta ganska kritiska till det mesta som under den seanste tiden kommit från det hållet, och vi har även skeptiska till hur man i nedanstående text analyserar läget i landet; men, vi lämnar åt våra läsare att bilda sig en egen åsikt. Vid ett annat tillfälle kommer vi att skriva några rader om Iran.

1 February 2010. A World to Win News Service. The radical struggle of the Iranian people on Ashura (the Shia holiday on 26 December) indicated new developments in the people's movement and triggered panic reactions within different factions of the ruling class and other bourgeois sections. In the face of the regime's extreme brutality protestors defended themselves, fought back and gave the regime's murders and thugs a taste of the people's potential power. These struggles terrified both the ruling clique and that part of the regime the has been removed from power, the leaders of the so-called Green (Islamic opposition) movement. The government announced that 500 were arrested that day; human rights and lawyer's organisation say that 1,000-2,000 people are still in prison. The location of most of them is unknown and they have not been able to contact their families. They are under sever pressure to confess to false accusations. (BBC Radio Persian Service, 24 January)

Mir-Hussain Mousavi and other Green leaders backed down from their earlier positions. They have been issuing statement advocating a compromise "way out of the crisis". In many cases they have gone so far as to condemn the people's struggle. At the same time they are asking the ruling clique to abandon its monopoly on power and co-operate and ally with them once again to save the Islamic Republic and its principles before the people's struggle crushes them all. Mousavi's statement number 17 and the speech by Mohammad Khatami (president 1997-2005) the day after are the best known examples of this. Khatami condemned as "extremists" those who chanted slogans against the Islamic Republic and Velayat-e Faqi (the Islamic Republic's founding principle of clerical rule, or in other words the person and position of the Supreme Guide, currently Ali Khamenei). Medhi Karoubi, the other main Green leader, issued a statement recognising the legitimacy of the Ahmadinejad government on 25 January. He said that while the June elections was "marked by massive fraud", "Ahmadinejad is the head of government, or in other words, the president of Iran, because the Guide has validated the election." While offering his hand to the regime in this fashion, Karoubi's statement narrowed the focus of his criticism to Ayatollah Ahmad Jannati, head of the regime's Guardian Council, who has prominent in calling for punishment of the Green Movement leaders. On 27 January the Islamic Republic hung two prisoners arrested in conjunction with the recent protests. Leading prayers the next day, Jannati said, "For the glory of god, more opposition members should be executed!" Sixteen more demonstrators have now gone on trial, and five face death sentences.

There are some signs of behind-the-scenes negotiations between the two reactionary factions, to suppress the people and prevent further radicalisation. For example, the regime might sacrifice the murderer Judge Saeed Martazavi, responsible for many atrocities in the notorious Kahrizak prison. Ahmad Khatami (no relation to the ex-president), the imam who leads the Friday prayers, gave a sermon where contrary to his previous tough speeches against the rival faction, he abandoned his usual threats and instead adopted a softer approach and even called the Greens "brothers".

While the ruling power is heightening their atrocities against the people, and the Greens are backing down, the people are preparing themselves for another round of battle on 11 February, the anniversary of Iranian revolution.

Following is a statement dated 5 January 2010 by the Communist Party of Iran (Marxist-Leninist-Maoist) analysing Mousavi's statement no. 17 and its context.


**********

Amidst the threats of more bloodshed Iran's criminal rulers are making against the people and on the eve of their medieval trials, more arrests and more quick executions of the people, Mr Mousavi has issued a statement that has drawn much attention. The central point is his concern that the Islamic Republic may fall apart, and his complaint that his warnings have been drowned out by the criminal threats of the ruling clique. In this statement Mousavi has retreated from his previous position of refusing to recognise the legitimacy of the Ahmadinejad government. This retreat is not because of the threats that the rulers are making against the people but because of Mousavi's fear that what may lie ahead is not just a change of government but the collapse and complete disappearance of the whole Islamic system.

This statement was issued exceptionally quickly, shortly after the militant struggles on Ashura. and it is related to the attitudes people displayed and the slogans they chanted on that day.

Despite the ebbs and flows, over the last few months the people's movement has developed and gone beyond the red lines set by Mousavi and his trend. The Mousavi leadership has been seriously questioned and doubted by an increasing number of people – not all, but a large section of the people. On Quds [Palestine Day, 28 September], the people's struggle was still mainly within the framework imposed by the "Green" leadership, but the 13 Aban [4 November] demonstration saw the first raising of radical slogans and people resorting to more offensive tactics. At that time Mousavi warned against these slogans, calling them "deviations" and expressed his concern about them. While "Death to the leader!" and other slogans against Velayat-e Faqi targeting the whole system were repeatedly chanted on 4 November, in the 6 December Student Day protests these slogans were more broadly chanted and they were widely popularised during the Ashura struggles.

In his statement Mousavi admits that he did not call for a demonstration on Ashura but the people poured into the streets anyway. What he means is that at this point leadership over the movement is slipping out of his hands. Both Mousavi and the rival faction within the regime are aware of the potential danger of this situation. Even if there is no declared or undeclared agreement between the two rival factions, they both know that as long as the control of the people's movement is in the hands of people from the inner circle, there is always a way to save the regime and prevent its falling apart.

Mousavi's statement is an expression of an emergency situation and concern about the direction that the people's movement is heading and its consequences. Some important aspects of this upsurge imply that more serious and radical battles are on the way, battles that can set fire to the palaces of the reactionaries and bring to the forefront the new approaches that could put an end to the whole system once and for all.

Mousavi tries to paint a false picture of what the people's movement was like on Ashura, covering up the radial struggle of the people, he is well aware of the potential hidden within the different layers of this upsurge. He refers to "mourners for Imam Hussein" [as emblematic figure of Shiaism whose death this date commemorates] who (according to him) peacefully chanted Hussein]'s praises that day. But he knows full well that for the first time in Iranian history, in 2009 Ashura was not observed as a religious day of mourning but as a great festival of the people. He knows full well that the groups of mourners were the smaller section of the people, while the greater section of the people turned away from tradition and religious customs and converted Ashura into a day of struggle against the religious reactionaries.

If Mousavi, as he claims, has seen shocking pictures of that day, there is no doubt that what shocked him were the bare-headed women courageously taking part in discussions among the crowd. The sight of so many unveiled women was unprecedented, even at the start of the people's movement. This conduct is still rare but it could mark the start of a new mood that could spread quickly.

Mousavi says that he has "seen photos and videos showing people who see the security forces and Basiji as their brothers and … are trying not to harm them." Such pictures do exist. But certainly he must also have seen other videos that motivated him to write his latest statement. This was the first time that film sent throughout the world showed people teaching the Basiji thugs and other repressive forces a lesson. Some videos showed stone-throwing youths on the offensive and the repressive forces in retreat. They showed people seizing small security forces outposts and so on. Spontaneously putting their lives on the line in struggle, people were expressing the futility of superstitious belief in a "peaceful approach" and declared on the battlefield they will reply to reactionary and unjust violence with their own just fury.

Even though this attitude is small and in an embryonic stage, it could be the start of something big whose most important feature is going on the offensive. In the eyes of Mousavi & Co. it was not supposed to be this way – the criminal Basiji were supposed to be considered the people's brothers. But the people's vigilance and revolutionary fury brought their plan to nought.

In the wake of the 26 December events Mousavi's main message to the whole of the Islamic Republic's rulers is this: "It's not too late yet." Neither the regime's current inner circle nor the system's "Green" supporters now on the outs have explained what it is not too late for, but Mousavi himself expressed it implicitly in his statement: It is not yet too late to stuff the genie back into the bottle; it is not too late to come to a behind-the-scenes agreement on this or that election parameter to drive the people off the political stage and make them inactive, and start to patch up the system that is falling apart. It is not late to spread the line of national conciliation and reverse the "people's changed verdict on (our) system" and regain the trust in the system they have lost.

The importance of Mousavi's recent statement is that it is a warning of the possible collapse of the whole system in the face of the broadening militant struggles of the people, spreading of the kind of "disrespect" for religion that people manifested on Ashura when they went so far as to rip apart portraits of [the Islamic Republic's founder Iman Khomeini] and so on. Like all the other reactionaries, Mousavi needs the support of the people, but of people who don't go beyond mourning for Imam Hussein in the streets and who in the face of oppression remain abject, humiliated and silent. Those who violate these red lines and get out of control are no longer of any use to people like Mousavi. Their goal is to channel the struggles into the confines of contradictions and differences within the ruling power once again – before it's too late. These differences include how to make the repressive organs more effective, and how to interpret the rotten and backward constitution in order to engage the people in the game of "pluralism and people's opinion" again. What they really mean is the pluralism and opinion of the people at the top of power hierarchy. In this way they seek to re-impose anti-women and enslaving Islam with a newly made-up face, that of a generous and merciful Islam.

The line of Mr Mousavi's statement accords with the goals he put forward during his presidential campaign: The salvation of the Islamic Republic system and painting over of some of the shameful aspects of the 30 years of its shameful rule. Now that he is faced with the developing people's movement and losing its leadership, he has come forward to present his way out of the crisis and save the system before it's too late.

The fact is that the basic demands of the people are not that the regime "recognise the existence of the present crisis" as Mousavi claims, nor a return to the ballet boxes of 12 June [The date of the last so-called presidential election]. The level of the people's demands since then has continually risen and today they are asking for the demolition of Velayat-e Faqi with no preconditions. But this wave will not stop there. People should consciously consider the following: It is out of the question and impossible for things to go back to where they were before the June elections [as Mousavi demands]. There is no doubt that the demand for freedom and equality for all the people – independent of their gender, nationality, religion or no religion – is in the hearts of all those fighting heroically against the murderers of this reactionary system.

There is no doubt that spirit of freedom has boiled up in our veins for the last six months more than at any other time. So we will chant clear slogans against compulsory hijab [head covering], for freedom of expression and publication, for the realisation of the rights of people's independent organisations, and for the right to strike of workers, teachers, nurses and other employers. There is no doubt that the sacrifices that the people are making in the struggle against oppression and suppression will be more clearly embodied in the slogan Overthrow the Islamic Republic system as a whole.

The train of the political developments in Iran is accelerating and whoever stands in its way will be thrown aside.

Peru: lokalbefolkning vill inte ha militärbas

Unión Mantaro heter en ort belägen på gränsen mellan distrikten Llochegua och Pangoa, det första ligger i departamentet Ayacucho och det andra i departamentet Junin. I Unión Mantaro har den peruanska reaktionära armén installerat en så kallad "anti-terrorist bas" och där finns elitsoldater tillhörande den 42 "kontra-subversiva" Brigaden förlagda. Enheter ur Folkets Befrielsearmé, som är den revolutionära armén som leds av Perus Kommunistiska Parti (PKP), angrepp under hösten flera gånger militärbasen i Unión Mantaro, bland annat besköt man den från avstånd och orsakade svåra förluster bland "elitsoldaterna" och sprängde - bokstavligt talat - bort delar av basen med dynamit. Som vanligt - och som namnet indikerar - är det påståda syftet med basen att "bekämpa terrorismen" och att "skydda befolkningen". Nu bekräftar dock peruansk reaktionär press det som alla redan visste: befolkningen hade det mycket bättre när armébasen inte var där. Dessutom visar det sig att befolkningen faktiskt föredrar maoisterna.
Igår gick representanter för de 160 familjer som bor i Unión Mantaro upp till militärbasen och förklarade att de inte ville ha militärerna där. De berättade att de utsätts för ständiga trakasserier från soldaterna och att dessa konstant stjäl boskap från bönderna. Befolkingens missnöje är så utbrett till och med den före detta chefen för den lokala Rondas-enheten (Rondas är paramilitära "självförsvarsgrupper" av samma modell som "byvakterna" i Kurdistan och de leds av den reaktionära armén), en herre vid namn Juan Guillen, protesterar och i en av dagens lokala utgåvor av tidningen Correo berättar hur soldaterna hotar lokalbefolkningen:

"från och med klockan 20.00 får ingen röra sig ute, vi kommer skjuta ner de som gör det. Detta är ett område där undantagstillstånd råder och om vi vill dödar vi er alla ostraffat. Om basen blir attackerad kommer vi att göra rent hus med er".

Guillien berättar vidare för den reaktionära tidningen att innan amrébasen installerades, och byn kontrollerades av maoisterna, härskade ordning och byinvånarna repsekterade varandra, men efter att den reaktionära armén upprättat sin bas i byn har allt detta ändras och inbrott har blivit en valig företelse.

Unión Mantaros befolkning visar det som folk i Sverige verkar ha svårt att fatta: vem som är de verkliga terroristerna i Peru, inte PKP utan reaktionen. Dessutom är det väldigt modiga människor, de lever under direkt vapenhot från en armé som är ökänd för att genomföra massmord, våldtäkter, tortyr och som är experter på "försvinnanden".

De som är intresserade bör läsa en text från PKPs utlandsorganisation som presenterades på en internationell konferens som hölls i Paris i slutet av januari i år. I texten förklarar kamraterna en del om hur PKPs massarbete genomförs idagsläget och andra intressanta saker. Texten finner ni här på spanska och här en översättning till engelska.

Sabotageaktion i Indien

Gerillasoldater ur Folkets Befrielsegerillaarmé, som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) genomförde natten till idag ånyo sabotageaktioner mot järnvägsnätet. På två olika ställen mellan Bhalulata y Bishra i Sundergarh-distriktet i delstaten Orissa sprängdes järnvägsrälsen. Åtta godsvagnar spårade ur. Inga uppgifter finns om skadade.
Sen så ska ni läsa denna artikel om ni är intresserade av den aktuella utvecklingen i Indien.

Lästips om läget i Palestina

Om någon tvivlar på att Mahmoud Abbas och ledningen för Al-Fatah är något annat än imperialistlakejer så bör ni läsa denna artikel.

UT MED PACKET!

Vi gratulerar de antifascister som idag konfronterade Nationaldemokratfascistdräggen på Värmdö gymnasium i Stockholm idag. Så ska en slipsten dras. Överallt där fascisterna visar sitt fulla tryne måste de konfronteras. Det förekommer uppgifter om misshandel och vi hoppas verkligen att nassepacket fått sig en läxa. Fascism är inte en åsikt, det är en förbrytelse! Ut med nassepacket från skolorna!
(Bildtexten ovan lyder ungefär: "dra åt helvete nasse, detta är vårt kvarter!")

Wichtige Nachricht

Eftersom vi idag ska gå på föredrag i Hamburg om det baskiska folkets kamp, och följaktligen befinner oss i Tyskland, så är den här nyheten väldigt aktuell för oss. Att nu Hartz IV ska rivas upp, vilket är fallet om man tror tidningsrapporterna, har antagligen två anledningar: 1) BRDs författning är förhållandevis progressiv (i jämnförelse med andra borgerliga diktaturer), framförallt eftersom den kom till i en efterkrigstid då socialismen var ett högst påtagligt alternativ och de härskande i Västtyskland ville framstå som det "demokratiska" alternativet, och; 2) för Tysklands arbetarbefolkning har perioden sedan 90-talets slut tills idag varit en enda lång krisperiod; borgerliga ekonomer talar tex om att en "ny klass av fattiga arbetande", vilken räknar flera miljoner människor, uppstått, och det närmast medeltida system som Hartz IV utgör är synnerligen hatat; när de tyska härskande klasserna idag har allvarliga problem med att folk allt mer vänder systemet ryggen och en revolutionär situation i ojämnlik utveckling kan börja utvecklas allt mer, då är denna typ av åtgärder - dvs att man river upp/modiferar impopulära lagar och bestämmelser - viktiga för att gjuta olja på vågorna. Det blir intressant att se hur det hela utvecklas.

Gerillaaktioner i Indien

Idag kan man i indisk reaktionär press läsa om att "maoisterna sprängt en skola i luften", vilket är en referens till att enheter ur den revolutionära folkarmén idag på morgonen sprängde en två våningar hög skolbyggnad i byn Sodeh i Khunti distriktet i delstaten Jharkhand. Det som dock i inte framgår, i artiklen i fråga, är att den reaktionära armén, de paramilitära styrkorna och polisen, använder skolbyggnader på den indiska landsbygden till förläggningar när de genomför sina fälttåg mot det indiska folket. Genom de gör det förvandlar de skolbyggnaderna till fullt legitima militära mål - den som gjort lumpen och kommer ihåg utbildningen i "krigets lagar" vet att det är så. Det som den reaktionära pressen sysslar med är alltså ren antikommunistisk proppaganda, vilket i sig inte är precis ovanligt.
I annan del av delstaten Jharkhand, i Giridih-distriktet, sprängde andra enheter ur den revolutionära armén järnvägsräls imorse.

Gerillaaktioner i Indien

Igår skrev vi om den Bandh som för närvarande pågår i Indien. Nu kommer mer rapporter om aktioner genomförda av den maoistiska gerillan i samband med denna. I delstaten Orissa sprängde enheter ur den reavolutionära armén järnvägsrälsen mellan Bhalulata och Jareikela, vilket medförde att två vagnar på ett godståg spårade ur och traiken blockerades på sträckan Howrah-Mumbai. I en annan del av samma delstat likviderade andra gerillaförband en tjallare i byn Kumakela i Sundargarh-distriktet. I Västbengalen rapporteras stora delar av delstaten vara helt lamslagen av den av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utropade Bandhen.
Idag läser vi att kamraterna även fått hjälp av naturen i kampen mot den reaktionära armén...

Döda legoknektar

Två svenska legoknektar, en kapten och en löjtnant, dödades igår av det afghanska motståndet, en tredje skadades. Även en afghansk medlöpare strök med i bakhållet. Vi kan inte annat än glädjas över de slag de svenska ockupanterna tilldelas. Vår solidaritet är med Afghanistans folk, inte med den svenska imperialismen. Varje aktion som det afghanska motståndet riktar mot ockupanterna är rättfärdig; i detta fallet kan man dessutom säga att aktionen var föredömligt genomförd, inga oskyldiga blev skadade eller dödades. Död åt ockupanterna!

Säg mig vem dina vänner är...

I Tyskland finns i väldigt intressant tidskrift som heter Radikal. Den ges ut av revolutionärer som ofta förknippas med "Militante Gruppe" och andra organisationer som genomfört olika militanta aktioner i landet. Vi har skrivit om en del av dessa här på bloggen tidigare. I det nya nummert av Radikal, vissa artiklar finner ni här, finns bland annat ett mycket intressant uttalande från september 2009 i vilket kamraterna upmanar till valbojkott och förklarar sin position i frågan. I pappersutgåvan av tidningen finns en utförlig artikel om folkkriget i Indien (verkar dock inte finns tillgänglig online ännnu) och det finns en mängd rapporter från väpnade aktioner i Filippinerna, Columbia, Peru, Grekland, Nordirland, Baskien och naturligtivs en mängd rapporter från militanta aktioner i Tyskland. Det finns ett talesätt som lyder: "säg mig vem dina vänner är och jag ska säga vem du är". Kamraterna kring tidskriften Radikal tillhör definitivt våra vänner.

Bandh i Indien

I delstaterna Bihar, Jharkhand, Orissa, West Bengal och Chhattisgarh genomför Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) för närvarande en tre dagar lång bandh. En bandh är en storts generalstrejk kombinerad med gerillaaktioner, en väpnad allmän arbetsnedläggelse (motsvarar ungefär de väpnade strejker som PKP genomför i Peru). Syfte med denna pågående bandhen är protestera mot "operation Greenhunt". Som en del av den genomförde enheter ur den revolutionära armén en sabotageaktion där man sprängde järnvägsrälsen på sträckan mellan tågstationerna Rajla och Narganjo i Jamui distriket i Bihar.
Igår ägde en konfrontation rum mellan maoistgerilla och paramilitära reaktionära förband i delstaten Jharkhand. Enligt uppgifter i reaktionär press ska sammanstötningen ägt rum i Nawagaon i West Singhbhum-distriket, inga uppgifter finns dock om förluster på någon sida.
Sammtidigt kommer rapporter om hur huvudstyrkor ur Folkets Befrielsegerillaarmé, som leds av IKP (M), tar sig ur fienden "inrings och förintelsefälttåg" som riktas mot de revolutionära folkkommittérna i Abuz Maad området i södra Chhattisgarh. Minst fem kompanier ur den revolutionära armén ska ha satt sig i rörelse, medan lokala gerillastyrkor, med minst 4000 kämpar, fortsätter göra motstånd. Dessa uppgifter baseras dock tillsvidare endast på rapporter i reaktionär press och ska därför tas med en nypa salt.

Ny länk!

Om ni tittar på de länkar som vi har här på bloggen (längre ner på höger sida...) kommer ni att upptäcka att vi lagt till en länk till en bloggkollega, Björnbrum. Vi läser ofta hans blogg, han skriver om en massa olika saker, bla om läget i Indien. Vi hoppas att ni tittar in på Björns blogg!

Dagens manifestation i Stockholm

Vi fick en mail från aktivistgruppen i Stockholm som organiserade dagens manifestation utanför indiska ambassaden i Stockholm. Det verkar ha gått hyfsat; dock ett ganska litet antal som dök upp, säkerligen har det att göra det med att det var kortfristigt, tidpunkten osv. Men, man kommer inte ifrån att de också är ett tecken på hur svag anti-imperialismen är inom den svenska "vänstern". Det finns inte en bred rörelse som verkar för att stödja revolutionära kamper världen över. Det är ett uttryck för flera olika saker, men det som vi måste ta fasta på att det finns aktivister som har en internationalistisk hållning även här i landet och de måste stödjas! Aktivistgruppen i Stockholm ska ha all heder för att de visat proletär internationalism i handling!
Ambassadpersonalen verkar ha tagit det allvarligt, det ska åtminstone ha hållt rejäl koll på vad som pågick. Detta betyder att aktionen kommer att rapporteras till New Delhi och eftersom det kommer att komma rapporter även från mängder med andra europeiska städer om liknande aktiviteter; så kommer det säkert att påkalla uppmärksamhet.
I vilket fall var aktivisterna glada, det var den första aktionen av denna typ och de kommer säkert att hitta på mer. Vi hoppas att ni som läser detta tänker över vad ni själva kan bidra med, det behöver inte var "storartade" grejor; det viktiga är att man försöker dra sitt strå till stacken.

Alla till indiska ambassaden!

Imorgon är det manifestation utanför indiska ambassaden i Stockholm, en solidaritets och protestaktion; solidaritet med Indiens kämpande folk och för att protestera mot "operation Greenhunt" som är en reaktionär offensiv. Manifestationen börjar klockan 15.00 och håller på i två timmar. Adressen är ADOLF FREDRIKS KYRKOGATA 12. Alla till indiska ambassaden! Ta med flaggor och banderoller! Var högljuda! Naxalbari Zindabad!

Nya uppgifter om tortyr mot baskiska fångar

Under den senaste tiden har flera baskiska vänsteraktivister gripits, så väl i Spanien som i Frankrike. De båda staterna ger på så sätt ett tydligt svar till de delar av den "nationalistiska vänstern" som hyser illusioner om att man genom "demokratiska" medel ska kunna nå målet: ett självständigt socialistiska Baskien. Att både Spainen och Frankrike använder sig av lönnmord och tortyr som vapen i kampen mot "terrorismen" är välbekant. Nu bekräftas det igen att det är så.
Tre baskiska politiska fångar som nyligen greps har förts till sjukhus på grund av tortyr som de utsatt för när de suttit i isoleringsceller.
- Asier Badiola fördes efter femdagar i isoleringscell till sjukhus med flera brutna revben och med svåra skador på bröstkorgen. För sina advokater har Badiola uppgett att han, bland annat, blivit misshandlad, drogad (med vad poliserna själva kallade "sanningsserum" som gav honom panikångestliknande symptom) och tvingad att sitta timvis i smärtsamma ställningar. De spanska poliserna hotade även med att begå övergepp mot Badiolas hustru, som för tillfället är gravid, och mot hans son; snutarna visade under "förhören" foto på Badiolas lilla pojke och hotade med att ge sig på honom.
- Xeber Uribe hölls i isoleringscell och fick föras till sjukhus efter att ha fått svåra muskelkramper i halsen efter att ha blivit tvingad att sitta i smärtsamma ställningar under flera timmar. Han blev drogad och fick samma reaktion som Badiola.
- Urtza Alkorta fick föras till sjukhus av samma orsak som Uribe, han blev drogad och även hans familj hotades.
Alla tre uppger att de ofta blev "förhörda" utan närvaro av advokat, att ljuset städningt var tänt i deras isoleringsceller och att öronbedövande ljud spelades upp när de var i cellerna (allt för att förhindra sömn).
Även de andra gripna aktivisterna ska ha utsatts för tortyr men närmare detaljer är inte kända för oss.
Vi fördömmer de systematiska tortyr och de övergrepp som de baskiska politiska fångar utsätt för och vill uppmana alla att uppmärksamma deras situation och stödja kampen för ett socialistiskt Baskien.

"Vi dödar aldrig vårdslöst"

Att Förenta Staterna mördar folk på löpande band är inte direkt en hemlighet. Förenta Staternas historia är en historia av agression, intervention och folkmord över hela världen. Man mördar även gladeligen proletärer, huvudsakligen av afroamerikanskt ursprung, i den synnerligen lönsamma fängelseindustrin. Förenta Staterna har naturligtvis även en lång historia i att mörda arberklasskämpar och revolutionärer i landet, Malcom X, Fred hampton, mfl. Att man även genomför lönnmord på personer utomlands som anses besvärliga är välkänt. Att vi idag kan läsa om hur Förenta Staterna genom sina officella underrättelseorgan mördar sina egna medborgare är således ingen överraskning. Det som dock torde vara en relevant fråga är: har dessa medborgare fått en rättegång? Kan en stat som utan rättegång lönnmördar sina egna medborgare överhuvudtaget göra anspråk på att vara demokratisk?
Men vi kanske ska glädja oss att Förenta Staternas mördare åtminstone är inte är "vårdlösa" när de mördar sina egna medborgare, om det stämmer är det på sätt och vis ett framsteg; för de är defenitivt inte speciellt försiktiga när de mördar alla andra.

Journalist mördad i Indien

Swapan Dasgupta var redaktör för tidningen People's Marchs utgåva på Bengali. Fastän tidningen är tillåten, dvs håller sig inom den reaktionära statens lagar, greps Dasgupta den 6 oktober 2009 anklagad för att vara en maoistisk aktivist. Igår avled han 59 år gammal i en av den indiska statens fängelsehålor i Kolkata (Calcutta). Enligt människorättsaktivister som varit involverade i fallet och Dasguptas advokater råder det inget tvivel om att han dog som ett resultat av den tortyr han utsatts för i fängelset, att han dessutom led av astma och inte fick adekvat behandling gjorde naturligtvis inte saken bättre. P.Govindan Kutty som är ansvarig utgivare och chefredaktör för People's March, och även själv tvingats sitta i fängelse därför, har i ett uttalande fördömt mordet och det har även olika massorganisationer gjort. Vi fördömmer detta fega mord på en hängiven förkämpe för det indiska folkets sak vars enda "brott" var att publicera en tidskrift som verkligen står i de förtrycktas tjänst.

Här finner ni ett uttalande från Konfederationen av Arbetare från Turkiet i Europa (ATIK), en av de organisationer som ingår i sammarbetsorganisationen DEKÖP som tagit initativet till de aktioner som kommer genomföras i flera europeiska länder på fredag. Som vi informerade igår genomför aktivister en manifestation utanför den indiska ambassaden i Stockholm, mellan klockan 15.00 och 17.00, på fredag.
Idag skriver även Aftonbladet om hur svenskar kan tjäna pengar genom att ställa sina besparingar till finanskapitalets tjänst i dess strävan att öka sitt inflyttandet i landet, samtidigt som det indiska folket attackeras av en massiv reaktionär kampanj.
BBC har en artikel i vilken man kommer med absurda påståenden, som att maoisterna skulle sammarbeta med de byråkratkapitalistiska företagen men inte hjälpa befolkningen. Sanningen är att Indiens Kommunistiska Parti (maoistera) mobiliserar, politiserar, organiserar och väpnar de djupa folkmassorna så att dessa reser sig och tar sin rätt; påståendet att maoisterna skulle sammarbete med utsugarna är rent skitsnack, vilket även är bekant för alla som är något så när insatta i frågan. Ett exempel är, som rapporteras i indisk reaktionär press idag är hur kamraterna har sett till att ett bankkontor i Kara i Khunti-distriktet i delstaten Jharkhand, har tvingats stänga ner efter massiva protester från bönder. Den utlösande faktorn för protesterna var att banken vägrat bönderna möjligheten att låna pengar, eftersom de skulle använda pengarna till att köpa vapen(!). Anställda på banken uppger att 25 bönder velat låna pengar för att köpa vapen och att de - åtminstone enligt de bankanställda - skulle använda dessa vapen för att kämpa tillsammans med maoist gerillan mot den indiska staten.

Januari 2010: Stora framgångar för Nya Folkarmén

Filippinernas Kommunistiska Partis Informationbyrå skickade igår ut ett pressmeddelande i vilket man berättar att Nya Folkarmén haft stora framgångar under januari månad på ön Luzon. I texten, som ni finner här, kan man läsa om flera mycket framgångsrika bakhåll och andra gerillaaktioner. Vi glädjer oss över de filippinska revolutionärernas framgångar och ser fram emot att kunna rapportera om fler sådana!

Manifestation i Stockholm

Som vi tagit upp tidigare arrangeras på fredag i flera europeiska länder aktioner vid Indiens ambassader och konsulat. Aktionerna är en solidaritetsaktion med indiens kämpande folk och en protest mot "Operation Greenhunt" som den indiska staten genomdriver med huvudsyftet att slå ner det av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) ledda folkkriget, vilket även inkluderar ett omfattande angrepp på de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna och drakoniska åtgärder mot landets ursprungsbefolkning. Information om det hela kan ni finna här på engelska, och här finner ni på tyska uppropet till den internationella aktionen. Nu har vi fått information om att kamrater i Stockholm kommer att organisera en manifestation i Stockholm och vi vill uppmana alla som på något sätt sympatiserar med det indiska folkets kamp att delta. Vi fick denna email:

"Initiativgruppen "Naxalbari" organiserar på fredag, den 5 februari 2010, en solidaritets- och protestmanifestation utanför den indiska ambassaden i Stockholm. Vi vill med denna aktion stödja det indiska folkets kamp för en verklig frigörelse från imperialism och reaktion. Vi anser att det folkkrig som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) är en rättfärdig kamp som bör stödjas. Vi protesterar mot att den Indiska staten använder "hotet från maoisterna" som en förevändning för att genomföra "Operation Greenhunt" vilket inte är något annat än ett krig mot det indiska folket. Drakonisk repression, användande av krigsmakten mot den egna befolkningen, övergrepp mot ursprungsbefolkningen ("adivasi") och ett sätt för "Transnationella Företag" att roffa åt sig mer råvarurika landområden; det är "Operation Greenhunt". Vi vill uppmana alla som vill visa sin solidaritet med det indiska folkets kamp att delta i aktionen. Vi inleder aktionen klockan 15.00 och den kommer att pågå i två timmar. Platsen är utanför indiska ambassaden i Stockholm, Adolf Fredriks Kyrkogata 12.
Alla politiska partier och organisationer, så väl som privatpersoner, är välkomna att delta och uttrycka sin solidaritet.

Revolutionärer är inte terrorister! Stöd det indiska folkets befrielsekamp! Naxalbari Zindabad!"

En skitartikel i en skittidning

Skåne är ett intressant landskap. Där möts på ett märkbart sätt det bästa och det sämsta i det här landet. Det finns en massa anledningar till varför det är på det sättet, men det får vi återkomma till en annan gång. För oss som är bekanta med landskapet är också Skånska Dagbladet en del av bilden. Oftast har man småskrattat åt tidningen, som åtminstone för Malmöbor, varit en symbol för det bondska. På senare tid har dock tidningen utvecklats till ett rent proppagandaverktyg för Sverigedemokraterna. I artikel efter artikel sprider man fascisternas proppaganda. Medarbetare som protesterat har sparkats. Nyheter tolkas, omtolkas och förvrängs så att "invandrarfrågan" - dvs statens medvetna rasistiska politik för att splittra arbetarklassen - ständigt är i fokus. Den här artiklen är ett tydligt exempel. I ett landskap där man upplevt kraftiga bilbomber, pansarskottskjutning mot bostadshus osv., utförda av blonda och blåögda killar uppväxta i exotiska orter som Södra Sandby, Svalöv och Staffanstorp, där är "segregation och många invånare med utländsk bakgrund" problemet. Skånska Dagbladet producerar bruna artiklar och har blivit ett organ för den bruna hetsen. En skittidning som publicerar skitartiklar.

Övergrepp mot revolutionärer i Turkiet och Brasilien

I denna text kan ni läsa om hur den brasilianska staten fortsätter att förfölja fattigbönder i Brasilien som försöker organisera sig. Denna text är ett brev från Suzan Zengin, som sitter fänglsad i kvinnofängelset Bakirköy i Turkiet och vars fall vi skrivit om tidigare. Läs texterna och uppmärksamma dessa händelser!