Förorten i kamp!

I dagens AB finns artiklar som tar upp hur kampen utvecklas i proletära förorter runt om i landet. Även i Malmö rapporteras nya incidenter. Vi har i samband med Reclaim Rosengård tagit upp några aspekter av hur vi anser revolutionärerna bör förhålla sig till denna typ av kamper. Vi anser även att följande rader är högst revlevanta.

”Av alla kamper i dagens Sverige är en som rasar i Rosengård i Malmö den viktigaste, den visar hur det proletariatets kamp höjts med det svenska samhället inträtt i en ny cykel. Den proletära ungdomens kamp mot inte bara polismakten utan allt som de uppfattar som representativt för imperialiststaten har sedan länge pågått i städernas arbetarförorter, i sig är det inget nytt; Ronna i Södertälje är ett synnerligen tydligt och viktigt exempel där denna kamp visade vad den kunde utvecklas till. Det som är nytt är den kvantitativa och kvalitativa nivå som kampen nått. Kampen pågick, när den inleddes på en ny nivå, i flera dagar och har nu med något mindre intensitet pågått i närmare ett halvår och har direkt involverat hundratals ungdomar, detta är en viktig kvantitativ utveckling av kampen. De systematiska angreppen mot polisen, den obrutna kampviljan och öppenheten att kämpa tillsammans med alla som skrider till direkt handling mot imperialiststaten, utgör viktig kvalitativ utveckling. Kamperna på Rosengård i Malmö har inneburit ett språng till en ny nivå i konfrontationen mellan bourgeoisien och proletariat i landet; från och med december 2008 utvecklar sig klasskampen utifrån förändrade förutsättningar. Reaktionen är mycket väl medveten om detta och krav reses på alltmer radikala repressiva åtgärder, man talar i termer som ligger närmast till militära åtgärder, moderater och Sverigedemokrater ropar efter utegångsförbud på Rosengård – dvs. konkret ett slags undantagstillstånd – den folkpartistiske riksdagsmannen Johan Pehrson menar att läget är så akut att det behövs en nationell polisstyrka med placering i Rosengård (Se, TV4 den 6maj 2009). Samtidigt som kravallpolis härjar på gatorna, försöker staten utveckla de korporativa organisationerna (som vi nämnt ovan) och mobilisera de reaktionära religiösa och revisionistiska grupper som är aktiva i området för att bringa läget under kontroll. Man uppträder efter samma principer som en främmande ockupationsmakt (jämför USA-imperialismens agerande i Irak under "the Surge"). Kampen kommer med största sannolikhet att matas av och hållas på en lägre nivå, på grund av dess spontana karaktär, eftersom den saknar proletär ledning, men den kommer oundvikligen att blossa upp igen. Om det är här den viktigaste aspekten av det hela kommer in: Rosengård är bara början på ett fenomen som kommer att normaliseras på nationell skala under den cykel som vi nyss trätt in i. Den typ av kamp som vi idag ser i ett arbetarområde i Malmö, kommer vi imorgon att se i Göteborg, Stockholm, eller vilken svensk stad som helst. Tendensen går mot att vi kommer ha ett läge som det som möjliggjorde massresningen i Frankrike 2005. Kommunisterna och revolutionärerna måste främja, stödja och kämpa för att utöva den ledande rollen, i alla kamper av denna typ; detta är en uppgift av strategisk betydelse som är direkt förbunden med att röja väg för den väpnade kampens inledande och, med den, upprättande av en ny revolutionär makt.“ Ur ett föredrag som hölls i Stockholm, den 9 maj 2009, hela texten finner ni här)

Denna fråga handlar inte om en tillfällig taktisk övervägning för revolutionärerna, det är en avgörande fråga för den svenska revolutionens strategiska utveckling. Reaktionen är medveten om vad som komma skall, de gör allt vad de kan för att förhindra det, men bland revolutionärerna finns det ännu inte tillräcklig klarhet.