Den personlige fienden

En viktig del av klassfiendens proppaganda är att reducera varje yttring av revolutionärt våld, medvetet eller spontant, som ett övergrepp mot enskilda individer. Man försöker spela ett moraliskt sentimentalt spel för att kunna framställa de upproriska som ondsinta våldsverkare. Men problemet är inte moraliskt, problemet är politiskt. Om du i klasskampen tar ställning för en klass, så representerar du den klassen i konfontration med dess motståndare. Detta gäller för såväl borgare som arbetare. Om du tar ställning för den svenska imperialiststaten och försvarar den med vapen i hand är du ett legitimt mål. När våra barn attackeras, misshandlas och dödas, då heter det att de är kriminella som provocerat de stackars poliserna. När våra barn fösvarar sig och slår tillbaka, då ska vi ha medlidande med statens väpnade knektar. Det är inte en moralisk fråga, det är en politisk fråga. Sen kommer de dragande med ”oskyldiga” som drabbas. När imperialisterna dödar civila afghaner i hundratal, då är det en beklaglig bieffekt av kampen för ”demokrati”. När arbetare stupar på sina arbetsplatser är det ”olyckor”. När unga människor tar livet av sig eller knarkar ihjäl sig är det ”tragiskt”. Men när proletär ungdom, i avsaknad av högre politisk medvetenhet, spontant angripper allt som de ser som representivt för förtryckarstaten, då ska det fördömmas och alla opportunisterna skyndar sig att ta avstånd från det ”menningslösa våldet”. Inte vi. Vi är övertygade om att det behövs mer, bättre planlagt och systematiskt våld mot imperialiststaten och dess representanter, detta som en del av en långsiktigt strategi för att främja den proletära revolutionens utveckling. Revolutionen kräver att den borgerliga staten krossas och att arbetarklassen bygger sin egen, en ny revolutionär makt.