En årsdag värd att uppmäksamma

Idag har precis sjutton år passerat sedan ledaren för Perus Kommunistiska Parti av den peruanska reaktionen presenterades iklädd en svartvitrandig fångdräkt innuti i stålbur. Den reaktionära staten hade lyckats fånga sin värsta fiende och man ville dra maximal politisk vinning av det hela. Tanke var att förödmjuka ordförande Gonzalo och att knäckta revolutionärernas stridsmoral. Men det hela förvandlades istället till ett svidande moraliskt och politiskt nederlag för reaktionen. Tvärtemot vad klassfienden hade räknat med lät PKPs ordförande sig inte förnedras utan han höll ett tal i vilket han visade prov på ett politiskt skarpsinne av stora mått i det han sammanfattade PKPs politik och hur denna skulle genomföras. Reaktionen ville att det skulle framstå som att man med hans gripande ”huggit huvudet” av rörelsen, men ordförande Gonzalo sammanfattade koncist läget med att hans gripande endast borde ses en krök på revolutionens väg till seger. Man kan säga att med detta tal tillfogade han även reaktionen ett militärt nederlag, för dess militära strategi, utarbetad och led av Förenta Staterna, hade baserats på att besegra PKP genom att slå ut dess centrala ledning. Det svar de fick av ordförande Gonzalo var, ordagrant, ”dröm vidare!”.
Talet var även viktigt för PKPs interna utveckling. Det var inte bara partiordföranden som greps under 1992 utan även flera andra medlemmar i Centralkommitteén och dess Politiska Byrå, samtidigt som en stora militära offensiver släpptes lösa mot de revolutionära stödbaserna på landsbyggden och den vita terrorn rasade som värst i städerna. Att PKPs ledare i det läget klart och tydligt slog fast att för hans del var kapitulation inte att tänka på, var synnerligen viktigt för att partimedlemarna, kämparna i den revolutionära armén och alla de som på olika sätt organiserades i massorganisationer skulle kunna hålla ihop och fortsätta folkkriget under de svåraste omständigheter. Det fanns naturligtvis en massa personer, såväl inom som utom partiet, som försökte passa på och få igenom sina egna personliga planer, men ordförande Gonzalos tal blev ett veritabelt vapen i revolutionärernas händer att bruka för att bekämpa denna typ av individer. I varje revolution dyker det upp alla typer av konstiga figurer som försöker dra personliga fördelar av revolutionen, redan gamle Marx tog upp detta. Det som revolutionärerna måste göra är att under de svåraste omständigheter bita ihop och fortsätta kämpa. Reaktionärerna försöker alltid isolera revolutionärerna, få dem att ge upp och kapitulera. Det som ordförande Gonzalos tal visar är att det som revolutionärerna måste göra under sådana omständigheter är att fortsätta göra revolution, fortsätta kämpa och om reaktionärerna försöker likvidera de revolutionära organisationerna så försvarar man dessa genom att utveckla dem och inte genom att låta sig kuvas. Om de gamla spåren stängs finner revolutionärerna nya.
Redan någon dag efter att ordförande Gonzalo hade arresterats i Lima, blidades världen över olika kommittéer aiom verka för att se till att han inte mördades i fängelset, som skett med revolutionära ledare som tex Charu Mazumdar, Ibrahim Kaypakkaya eller Steven Biko. Dessa kommittéer kom att kallas nödkommittéer och de slogs ihop och blev Internationella Nödkommittéen för att försvara Abimael Guzmans liv (Abimael Gúzaman är PKPs ordförandes ”civila” namn, ordförande Gonzalo är hans nom de guerre) som kallades IEC efter dess förkortning på engelska. Även i Sverige bildades lokalavdelningar till IEC, bland annat i Stockholm, Malmö och Lund. I Stockholm och Malmö genomfördes demostrationer med hundratals deletagare; det var inte bara exil-peruaner som deltog, i Stockholm deltog mycket kurder och i Malmö även många autonoma anti-imperialister. Det var en väldig aktivtet och man fick tex. även Jan Myrdal till att göra ett uttalande till försvar för ordförande Gonzalos liv (vilket faktiskt fick rätt mycket uppmärksamhet utomlands). Det arbete som utvecklades med IEC kom att bli föregångare till det mer övergripande och omfattande arbete som sedan dess bedrivs härilandet till stöd för folkkriget i Peru. Ett viktigt drag i detta arbete var redan från början att man vände sig direkt till arbetarbefolkningen för att mobilisera stöd. Det arbete som peruanska revolutionärer även sedan tidigare genomfört blev mer omfattande och som ett exempel kan nämnas att samtliga hushåll i områden som Rosengård, Lindängen, Holma och Krocksbäck i Malmö och Östra Torn och Norra Fäladen i Lund, fick flygblad direkt i sina brevlådor när IEC hade sina internationella aktionsdagar och offentliga aktiviter genomfördes i områdena. I Stockholm genomfördes i mängd aktivteter i framförallt de södra förorterna men även i västerort. Och över allt i detta var det ordförande Gonzalos tal som var det viktigaste vapnet för att få folk intresserade. När sen Rage Against the Machine gjorde videon till Bombtrack innuti en stålbur med direkt referens till ordförande Gonzalo och med uttalat stöd till folkkriget i Peru, fick det naturligtvis även det en stor effekt (videon förbjöds av MTV).
Idag sitter ordförande Gonzalo fortfarande i isolationscell på den peruanska marinbasen El Callo (ligger utanför Lima) och en massa dynga sprids av allehanda reaktionärer och revisionister som försöker utmåla honom som kapitulant. Men PKP fortsätter folkkriget och använder sin ordförandes tal av den 24 september 1992 som ett vapen i striden för att besegra alla klassfiendens försök att dra politiska fördelar av att de har hans person i sina klor.
För de som är intresserade av att vet mer finns talet tillgängligt på spanska och engelska. Ett uttalande på spanska av den organisation som representerar PKP i utlandet finner ni här.