Allt fler förkastar "demokratin" i Tyskland

I söndags hölls det val till den tyska riksdagen, Bundestag. Valet "segrare" var den nuvarande kanslern (motsvarar svensk statsminister) Merkel och hennes Union (CDU/CSU) och det i princip öppet arbetarfientliga FDP. Valet "förlorare" var de tyska sossarna som förlorade över tio procentenheter i jämförelse med förra valet. Den tyska motsvarigheten till vänsterpartiet (gamla moskvalakejer från PDS tillsammans med sossar som faktiskt är socialdemokrater) gick framåt och är det fjärde största partiet. Allt tyder på att CDU/CSU och FDP bildar en koalitionsregerning med Merkel i spetsen. Om allt detta kan man läsa utförligt i borgerlig press. Det finns dock saker som man inte talar så mycket om, tex varför den så kallade "stora koalitionen" kom till överhuvudtaget. Steinmeier, den misslyckade sossekandidaten och tidigare utrikesministern, förklarade det hela i väldigt tydliga ordalag i det tal han höll i söndagskväll på SPDs valvaka: partiet gick in i den stora koalitionen för att "rädda demokratin" och utan socialdemokratin skulle "den sociala balansen i Tyskland fullkomligt tippat över" (se samtliga tyska större TV-kanalers direktrapportering från SPDs valvaka). Notera vänligen att herr Steinmeier pratar om läget i Tyskland år 2005, alltså före den rådande världskrisen slog till. En kris som inte gått landet obemärkt förbi för att uttrycka sig milt. För att nämna några siffror:under det första halvåret 2009 sjönk BNP, i jämförelse med samma tidsperiod året före, med runt 7%, industriproduktionen med 20%, exporten med 25% och stålproduktionen med 35%.
Steinmeiers öppna tillgängagivande är viktigt, inte därför att revolutionärerna inte haft klarhet hur hela ligeer till utan därför att det visar så tydligt nivån på den politiska debatten i Tyskland. Det handlar för borgarklassen om deras diktaturs överlevnad. När den "stora koalitionen" upprättades 2005 hade klasskampen skärps till den grad där läger började gå borgarna ur händerna. Den ytterst arbetar- och folkfientliga politik som sossepartiet genomdrivit, med sitt förhatliga "Agenda 2010" projet, med Hartz IV och allt vad det inneburit med drastiskt försämrade levnadsförhållande för miljoner och åter miljoner tyskar, hade lett till ett synnerligen expolosivt läge.
Under de år som gått har man, trots omfattande strejket och folkprotester, genom att göra en enad front, kunnat hålla läget under kontroll. All viktig media har varit direkta språkrör för regeringen, alla störa organisationer likaså och den "opposition" som funnits har man effektivt kontrollerat genom allianser i delstatsparlamenten och större städer (tex. SPD med die Linke i Berlin, CDU och de Gröna i Hamburg). Det som funnits har varit en reaktionens enhetsfront. Men nu, då man fått läget under något så när kontroll och folk är livrädda för krisens verkningar, kan den enhetsfronten inte längre upprätthållas. Nu har den fraktion av den tyska imperialistklassen som förespråkar en ohämnad tillväxt av de privata monopolen gripit makten. De kommer utan tvivel att använda dessa fyra år som väntar för att genomdriva skoningslöa angrepp på arbetarklassen i landet. De kommer utan tvekan även "kasta handskarna". Även internationellt kommer de även att driva en mer agressiv interventionspolitik och de kommer inte att sky några medel för att öka den tyska imperialismens makt. Sedan kommer de troligtvis förlora valet 2013 och SPD kommer att komma till makten igen, och man kommer då igen försöka få "systemet i balans". Men frågan är om regeringen kommer hålla i den form den kommer anta som ett reslutat av det hållna valet. SPD och die Linke framförallt, men även till viss del de Gröna, kommer att driva en markant oppostitionspolitik. Strejker och masskamper kommer att öka. Fackföreningarna kommer att försöka absorbera arbetarklassens ökade hat mot utsugarna. Men även fackföreningsbossarna varnar för vad som komma skall, chefen för IG-Metall, Berthold Huber, sa i TV att om Merkelregerningen inte håller fast vid den politik som fördes under "den stora koalitionen" så är "bråk och kravaller att vänta". Att klasskampen skärps i Tyskland är det ingen tvekan om och en skärpning av klasskampen i den viktigaste ekonomi i Europa, huvudkraften i EU, kommer att skaka hela kontinenten och innebär bättre förutsättningar för den proletära revolutionen, även i Sverige. Och det är i detta sammanhang som det viktigaste resultatet av valet ska ses. Valdeltagande var endast 70,8% och då ska man komma ihåg att det utöver de valberättigade finns ca 20 miljoner människor i Tyskland som inte får delta i valen (underåriga, invandrare och utlänningar). Så nästan var tredje valberättigad gick inte och röstade överhuvudtaget. Dessutom var över en miljon röster ogiltiga eller blanka. Och ingen ska tro att det inte fanns alternativ: från nazisterna i NPD och DVU till revisionsterna i MLPD, och däremellan piratparti, lokalpartier och alla möjliga partier, ställde upp i valet. Det var inte avsaknade av alternativ inom systemet som saknade, det var systemet självt som inte dög. För var tredje tysk medborgare över arton år spelade det inge roll vem som vann valet, det var samma skit ändå. I detta uppstår ett brett fält för revolutionärerna att verka över och hela systemets legitimitet ställs ifråga; ett synnerligen gynsamt läge för de revolutionärerna, speciellt som "bråk och kravaller"är vad som är att vänta. Att bredda lager av masssorna allt mindre identifierar sig med imperialiststaten, att allt fler ser att deras intressen inte är de samma som de härskandes, att allt fler inte vill ha detta system; det är något som revolutionärerna måste uveckla och förmå utnyttja för att avsevärt flytta fram sina positioner. I detta läge, då die Linke och sossarna är i opposition, kommer naturligtvis de båda borgerliga arbetarpartierna, att framställa sig som radikala och så försöka neutralisera varje verklig form av arbetarkamp. De kommer säkert att lura många, men under kampens förlopp kan revolutionärerna, om de förmår utforma en riktig politisk linje, avslöja opportunisterna och främja arbetarklassens revolutionär organisering. Det är i sammhanget naturligtvis även synnerligen glädjande att även i Portugal endast 61% av de valberättigade deltog i valfarsen.
Avslutningsvis kan vi konstatera att den bojkottkampanj som drevs av några av våra kamrater i Tyskland, ett brett anti-imperialistiskt förbund bestående av partier, organisationer och grupper inte bara från Tyskland utan även från Iran, Palestina, Peru, Kolombia, Turkiet etc., väckte stor uppmärksamhet och livlig debatt inom den utomparlamentariska vänstern i de städer där den genomfördes. En glädjande effekt av kampanjen var att visa tyska grupper, som tidigare haft en oklar hållning, genom den debatt som uppstod, även de kom till klarhet och gav ut flygblad med uppmaningar till bojkott.