Oury Jalloh: DAS WAR MORD!

Idag är det den femte årsdagen sedan Oury Jalloh mördades av tysk polis. Även om mordet ägde rum i ett av våra grannländer är det relevant för oss i Sverige att känna till, av två skäl: för det första därför att det visar verkligheten i det "demokratiska" Europa, hur de mest "demokratiska" staterna i världen inte är något annat än en fortsättning på de gamla kolonialmakterna, och; för det andra, hur motstånd mot rasism och polisövergrepp kan sättas in i sitt sammanhang och ta sin rättmättiga plats i arbetarklassens kamp.

Oury Jalloh var en asylsökande från Sierra Leone som bodde i Dessau i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. Den 7 januari 2005 gick han efter att hans flickvän avslutat deras förhållande gick han på krogen, han blev berusad och gav utlopp för sin sorg genom uttrycka sig olämpligt om kvinnor i allmänhet och sin före detta flickvän i synnerhet. Då dyker polisen upp, att en afrikansk man uttalar sig om tyska kvinnor är nämligen inte speciellt accepterat - milt uttryckt. Inför över 50 vittnen slår polisen Oury Jalloh sönder och samman. Efter den grova misshandeln griper de honom och tar honom till polisstationen. Där visiteras han och kastas i en cell. Som alla som någon gång tagits i tillfälligt förvar av polisen vet, så blir man grundligt visisterad innan man sätts i en cell; ofta får man inte ens mer än en tröja på sig efter som en andra tröja, enligt snuten, skulle kunna användas till att begå självmord. Man får definitivt INTE ha med sig cigarettändare eller dylikt. Även Oury Jalloh blev visiterad innan han låstes in. I cellen spändes han, svårt misshandlad, fast i britsen: han fjättrades till händer och fötter. Om detta råder inget tvivel, även i polisrapporten framgår detta. Sedan brändes Oury Jalloh till döds. Inne på polisstationen. Fjättrad till händer och fötter. Efter att ha blivt grundligt visiterad. Naturligtvis fanns det ett brandlarm i cellen, men efter att brandlarmet gått tog det, enligt polisen, flera minuter innan någon kontrollerade vad som skedde i cellen. Det enda bännbara i cellen var en skumgummimadrass. De enda som hade tillträdde till cellen var poliser. Efteråt har dessa hävdat att, den till nästintill medvetslöshet misshandlade, Oury Jalloh skulle ha lyckats smuggla in en tändare i cellen och trots att han låg fastspänd och inte kunde röra varken händer eller fötter på något sätt skulle ha lyckats sätta eld på madrassen och så begått något slags självmord. Att polisens historia är ohållbara förstår vem som helst: de enda som kunnat bränna Oury Jalloh till döds var tyska poliser. Naturligtvis blev det en rättegång om det hela, och den tyska "rättvisan" fann att INGEN gjort något fel. De som borde dömts för mord, om en afrikansk mans liv är lika mycket värt för den tyska staten som en tysk, ansågs inte ens ha begått tjänstefel. Domen har överklagats och idag meddelar - den tyska motsvarigheten till - högsta domstolen om fallet kommer att tas till prövning igen.

Om Oury Jalloh varit ett enskillt fall, om Dessau varit ett undantag hade det varit en enskilld skandal. Men fallet Oury Jalloh är inte ett undantag. Laye Alame Konde, Dominique Koumadio, Maryama Sarr och Halim Dener är några namn på invandrare som under de senaste åren mördats av tysk polis; det finns många fler. Otaliga är fallen av människor med "utländskt" utseende som misshandlats på ett tortyrliknande av polisen, på ett sätt som sällan förekommer när det gäller "tyskar". Mordet på Oury Jalloh är en del av ett mönster, ett system. I Tyskland, och EU i allmänhet, råder ett rasistiskt system. Det är som en konsekvens av detta system som människor mördas; detta system är det imperialistiska systemet. För att bekämpa polisens våld mot invandrare måste men därför bekämpa det imperialistiska systemet. Detta är en slutsats som i många fall endast resulterar i pompösa ställningstaganden och tomma symbolhandlingar från olika partier och organisationer som kallar sig sälva för "revolutionära". I Tyskland finns det däremot folk som tagit ett verkligt revolutionärt grepp.

Våra kamrater i Tyskland deltar i ett nätverk som heter "Karavanen för flyktingars och invandrares rättigheter" som har lokalavdelingar i ett tiotal tyska städer; i detta nätverk deltar flera olika grupper/partier/organisationer men också privatpersoner, huvuddelen av de aktiva har själva invandrarbakgrund. Parollen "vi är här därför att ni förstör våra länder!" är central i nätverkets politiska arbete.
Genom att resa denna paroll sätter man frågan om varför flykting och invandrare kommer till de rika länderna i sitt sammanhang. Folken i Asien, Afrika och Latinamerika har under de senaste femhundra åren våldtagits och plundrats av kolonial- och imperialistmakter. Deras oberoende har kvävts med blod och eld. Än idag är det viktigaste draget i den rådande världsordningen uppdelningen mellan å ena sidan i länder som förtrycker andra (där en liten del av männskligheten lever) och å andra sidan förtryckta länder (där den överväldigande majoriteten lever). Under flera århundraden fördes befolkningen från de förtryckta länderna med våld till Amerika och Europa som slavar, idag kommer de till de rika länderna därför att försöka leva ett liv som hör det tjugoförsta århundradet till, för att slippa leva i elände och misär i stater som alltsom oftast styrs av öppet terroristiska regimer. Men för den stora majoriteten blir livet i Europa en tragedi av ständigt krossade illusioner och drömmar. Även här finns nämligen den imperialistiska/koloniala strukturen och det inte av en tillfällighet. Imperialismens som system är på fallrepet, det är döende; för var dag som går blir det allt nödvändigare för imperialismen, som system, att öka exploateringsgraden, såväl i det förtryckta nationerna som i de imperialistiska "hemländerna"/"metropolerna". Problemet för imperialisterna är att "den sociala freden" i deras respektive uppländer är avgörande för att undvika att hela systemet rasar samman, det är avsevärt mycket lättare att agera på annan ort om man har ordning och redan på hemmafronten. Därför är behandlingen av arbetarklassen i de imperialistiska länderna inte enformig; inte bara upprätthåller man ett korrumperat skickt av arbetararistokrati utan även proletariatets kärntrupper delas upp. Det patriakala systemet av kvinnoförtryck är ett exempel på detta (som vi kommer återkomma till vid andra tillfällen). Ett annat exempel är, vilket vi här behandlar, uppdeling i svenskar/tyskar/nationailteten av majoritetsbefolkningen i respektive imperialistland å den ena, och invandrade arbetare å den andra.
I alla imperialistiska länder genomförs de farligaste, tyngsta, sämst betalda och smutsigaste arbetena av i huvudsak invandrare. Det finns en hel "svart ekonomi" som för varje dag ökar i vikt för systemet och som drivs genom nästintill uteslutande invandrade arbetare. När dessa invandrare reser parollen "vi är här därför att ni förstör våra länder!" blir det en utmaning mot systemet, mot samhället som vi känner det; därför att "vårt" samhälle är ett imperialistisk samhälle. I länder som Sverige och Tyskland finns det inte en enda aspekt av det samhälliga livet som inte är direkt påverkat av att denna typ av länder, imperialistiska, är sådana som förtrycker andra. Det som vi idag uppfattar som "svenskt" är allt påverkat av att Sverige är ett imperialistiskt land. Genom att resa den provokativa parollen, där man säger "NI" istället för något mer allmänt och intetsägande, påtalar man direkt just denna verklighet. Om du är medborgare i ett imperialistiskt land drar du fördel av det imperialistiska förtrycket, må vara temporärt, må vara därför att imperialisterna försöker muta dig, må vara för att det ligger i förtryckarna intresse, men det är så. Det finns en anledning till varför det finns socialbidrag i Sverige men inte i Indien och det handlar INTE huvudsakligen om att "arbetarrörelsen" varit starkare här (se USA). Om du inte bekämpar imperialismen är du därför en del av problemet. Den del av arbetarklassen som består av invandrare och flyktingar har ingenting att be om ursäkt för, den behöver inte "assimilieras" eller "integreras" i det svenska samhället, därför att det svenska samhället, som vi känner det, bör, måste och ska förstöras av den proletära revolutionen. Därför är en "vi är här därför att ni förstör våra länder!" en revolutionär paroll. Det enda fundamentet för arbetarklassens enhet i världen är för oss den proletära internationalismen, vi vill inte ha fler "svenskar", vi vill ha fler proletära internationalister.

Den mest tongivande kraften inom "Karavanen" är en grupp flyktingar från, framförallt, Nigeria som kallar sig för The VOICE. De är också de som är mest aktiva i fallet Oury Jalloh. För detta får kamraterna utstå systematiska polistrakasserier, bland annat utsätt ett internetcafé som drivs av en aktivist och som ofta fungerar som mötesplats för systematiska husransakningarna - som "rättfärdigas" med "misstankar om droghandel" men någon sådan pågår inte där och har följaktilgen aldrig kunnat bevisas - senast den 16 december 2009. I ett dokument, med titlen "Om den koloniala orättvisan och barbariets fortsättning i Tyskland" tar kamraterna upp den verklighet som de tvingas leva under. Även om vi inte är eniga med alla saker som kamraterna skriver (och vad de utelämnar) så är texten ändå synnerligen läsvärd, ni finner den här på engelska.

Idag genomför våra kamrater en demostration i Dessau. Från olika delar av Tyskland kommer aktivister för att minnas Oury Jalloh och för att kräva rättvisa. De ställer det självklara kravet på en ny rättegång. Vi önskar dem all lycka och ger dem vårt fulla stöd, men ingen rättegång som helst i dagens Tyskland kommer att skippa rättvisa i fallet Oury Jalloh, det kan endast det stridande proletariatet. Som vi skrev i titlen på detta inlägg: Oury Jalloh: DET VAR MORD!