Krav och krav

I en debattartikel i Aftonbladet idag skriver ordföranden i LO, den ökända fifflaren Wanja Lundby-Wedin, om de gula fackföreningarnas "krav" på regeringen. Om detta vill vi påpeka tre saker. För det första om "kraven" överhuvudtaget ska ha något rättfärdigande måste man ställa kraft bakom dem; fackföreningarnas vapen är strejken och därför är det enda rimliga, om man nu hade menat allvar med sina "krav", att man genomtvingar dem medlest generalstrejk. För det andra så måste "kraven" ställas till regeringen oavsett dess partitillhörighet; nu ställer man "kraven" till en "borgerlig" regering, för sosseregeringarna viftar man alltid på svansen; att utspelet är en del av sossarnas valkampanj är det inget tvivel om. För det tredje, att "kräva" att a-kasseavgiften ska vara "lika för samtliga yrkesgrupper" är thatcherism; om avgiften inte är progressiv i förhållanden till inkomsten är den i högsta grad orättvis.
Än en gång visar de gula fackföreningarnas ledningar att de är en del av sossemaffian. Arbetarklassen här i landet behöver en verkligt revolutionär fackföreningsrörelse, fri från borgarstaten och genomkorruperade reformistpartier. En sådan rörelse måste byggas från arbetsplatserna, den kan inte uppstå som en skrivbordskonstruktion. En revolutionär fackförening måste föra den ekonomiska kampen som ett gerillakrig; med initativ och flexibilitet angrippa fienden med offensiva aktioner och inte hänfalla åt passivt försvar. När den ekonomiska kampen förs på ett sådant sätt kan den förbindas med den politiska kampen, dvs kampen om vem som har makten i samhällen, vilket är en nödvändighet för att genomdriva löneslaveriets avskaffande.