Peru: reaktionen mördar bönder och gerillan genomför aktioner

I lördags mördades två fattigbönder i Peru. Det mördades av enheter ur de reaktionära stridskrafterna. Dådet ägde rum i byn Tununtuari i disktriket San Martín de Pangoa (provinsen Satipo i departementet Junín), ett området där det sedan några månader tillbaka rasat hårda strider mellan rekationes styrkor och Folkets Befrielsearmé (FBA). Anledningen till striderna har varit reaktionens offensiv mot de nya revolutionära folkkommittéer som maoisterna upprättat under de senaste åren upprättat i området. Som vi tidigare informerat om har FBA framgångsrikit slagit tillbaka angreppen. Det är alltså mot denna bakgrund som morden ska ses. De reaktionära stridskrafternas generalstab har gett en "förklaring" till händelsen som motsäges av presskällor som varit i kontakt med lokalbefolkningen. Reaktionen uppger att endast en bonde dödades, lokalbefolkningen två och att en bondekvinna sårats allvarligt. Reaktionen uppger att kamp uppstod när elitenheter ur de reaktionära stridskrafterna skulle kontrollera "drogkurirer", lokalbefolkningen uppger att den försvarade sig när byn angrepps av soldaterna. Av de olika rapporterna som kommer, och beaktande vilket område det rör sig om, verkar det inte alls otroligt att det hela handlar om en folkkommitté som reaktionen har attackerat och befolkningen har fösvarat sig.

under de senaste dagarna har det även publicerats två intressanta notiser i den reaktionära pressen.
Den första återger delar av en intervju med en arkeolog som leder utgärvningarna kring en grav från Wari-kulturen som påträffats i Vilcabamba (i provinsen La Convención i departementet Cusco). Arkeologen berättar hur enheter ur FBA regelbundet besökt utgrävningarna och kollat upp hur arbetet fortgått - utan att störa arkeologerna i deras arbete. Det anmärkningsvärda är att utgrävningarna fått stor uppmärksamhet i Peru och att maoistgerillan ostört kan gå in och ut på utgrävningsområdet visar att de har en fullständig kontroll över området.
Den andra intressanta notisen i den reaktionära pressen är att FBA i torsdags genomförde en proppagandaaktion i stadsdelen Ancón i Perus huvudstad Lima. Kamraterna spred flygblad och satte upp ett tjugotal röda fanan med hammaren och skäran och PKPs "signatur". Det intressanta här är att det är sällan som det kommer rapporter om denna typ av aktioner i Lima. Det arbete som Perus Kommunistiska Parti under de senaste åren bedrivit i huvudstaden har varit strängt underjordiskt/konspirativt, genom att framförallt delta i olika massprotester, strejker osv. Den typen av aktion som nu genomfördes i torsdags genomförs normalt sett av beväpnade enheter. Förhoppningsvis är detta att man genomför denna typ av aktion, samtidigt som reaktionen är på tårna på grund av den pågående valrörelsen, ett tecken på att de peruanska maoisterna anser sig vara redo att gå mer offensivt fram i huvudstaden.

Turkiet: flera kamrater frigivna - åtta fortfarande häktade

Av de kamrater från framstegsvänliga turkiska organisationer som greps i onsdags, den 23 februari, har nu de flesta frigivits. Men åtta av dem sitter nu häktade. De åtta är Nihal Gül, Emrah Kalkan, Isa Ugur Erdogan, Gönül Dinç, Gülay Sözsahibi, Gökmen Ergenç, Ismail Atan och Hidir Gürz. Den sistnämnde är chefredaktör för tidningen Folkets Dagblad (Halkin Günlügü). Att dessa kamrater blivit häktade bör ses som en tydlig indikation på att den turkiska klass”rättvisan” avser att döma dem till fängelsestraff. Exakt vilka de formella anklagelsepunkterna är, vet vi i dagsläget inte. De gripna är dock medlemmar i legala organisationer alternativt medarbetare vid en legal tidning. De aktiviteter de sysslat med ligger alltså inom det som, enligt den reaktionära statens lagar, är tillåten politisk verksamhet.

Att den turkiska staten än en gång visat att den inte ens respekterar sin egen lagstiftning i sin jakt på alla som ifrågasätter de härskande klassernas diktatur, bekräftar den kända tesen att ”politisk makt växer ur en gevärspipa”. De härskande klasserna upprätthåller sin makt med vapenmakt och reaktionär terror. Denna makt kan endast krossas av det beväpnade folket.

Vi måste dock inte underlåta att kräva kamraternas frigivning och visa att allt tala om att den turkiska staten håller på att ”demokratiseras” är bluff och båg. Människor som kämpar för den proletära revolutionen är inte brottslingar utan föredömen. Här på bloggen kommer vi så gott vi kan fortsätta följa fallet och hoppas att fler engagerar sig på olika sätt.

Frihet för de revolutionära politiska fångarna!

Turkiska staten genomför massgripanden av revolutionärer!

Av turkiska kamrater fick vi igår en kort information om att den turkiska staten arresterat ett stort antal revolutionärer i Turkiet. Tyvärr kunde kamraterna inte ge mer detaljerade uppgifter. Idag har vi sett en del uttalanden från turkiska organisationer, men tyvärr är dessa uttalanden ännu inte översatta till ett språk som vi hanterar. Vi kan därför tillsvidare endast basera oss på "google-översättningar" korrigerade genom våra förhandskunskaper. Det vi fått fram är följande:

För två dagar sedan, den 23 februari 2011, ska gripanden genomförts samtidigt på flera orter i Turkiet, närmare bestämt i Istanbul, Zonguldak, Amed, Adana, Mersin, Hatay och Iskenderun. Reaktionens razzia ska ha genomförts i gryningen. Sammanlagt ska 23 personer ha gripits. Det ska röra sig om aktivister inom olika demokratiska organisationer förknippade med framförallt Maoistiska Kommunistiska Partiet Turkiet och Norra Kurdistan (MKP). Flera kamrater ska komma från ungdoms- och kvinnoorganisationer. Den mest kända av de gripna är en redaktör för den legala tidningen Halkin Günlügü (Folkets Dagblad).



Utan tvekan är detta angrepp från den turkiska staten på den revolutionära rörelsen ett svar på de framgångsrika kamper som de turkiska maoisterna stått i spetsen för under den senaste tiden, vilket inkluderat strejker och studentprotester (se tidigare blogginlägg). Den turkiska staten gör allt den kan för att tysta alla framstegsvänliga röster i landet, ett exempelt är den skandalösa förföljelsen av journalistern Suzan Zengin (från tidningen Isçi-Köylü) som vi tidigare skrivit om - för att inte nämna ett av de i Sverige mer kända fallen.

Nätverket som heter Den Europeiska Plattformen för Demokratiska Massorganisationer (DEKÖP) har kallat till protestaktioner mot gripandena och flera organisationer, inklusive massorganisationer som brukar förknippas med den kurdiska nationaliströrelsen, har ställt sig bakom uppropet. Vi hoppas naturligtivs att olika partier, organisationer, grupper m.m., i Sverige kommer att sälla sig till protesterna. Vi kommer att följa fallet och återkomma med mer rapporter när vi har mer information. Vi ber våra läsare att skicka in information om eventuella protestaktioner i Sverige och gärna foton.

De som kan läsa turkiska finner mer information här och här. Halkin Günlügü har en hemsida, den finner ni här (endast turkiska)

Libyen: det direktdemokratiska exemplet

Gaddafi är en svinpäls och vi har aldrig hyst några illusioner om honom, inte heller rörande hans regim. Det har dock andra gjort, framförallt bland så kallade "autonoma" kretsar. Det hela är egentligen inte särskillt viktigt, men intressant som kuriosa när man disskuterar med "autonoma" eller så kallade "frihetliga".

I slutet av 80-talet och början 90-talet fanns det ett svärmeri för Gaddafi-regimen, inte bara därför att hans stödde kurdernas befrielsekamp och Provisoriska IRAs väpnade kamp i Nordirland, utan för att Libyen ansågs vara ett exempel på "direktdemokrati". Den av Gaddafi författade "Gröna boken" cirkulerade i kretsar där man i vanliga fall läste anarkistiska och "vänsterkommunistiska" texter. De som vill bekanta sig med detta mästerverk hittar det här. Vi som tyckte att Gaddafis "ideologi" i bästa fall kunde betecknas som korporativistisk facistoid smörja, anklagades - som vanligt - för att vara "dogmatiker".

Särskillt i Danmark hade de "Libyenkramande-autonomerna" ett fäste. En viktig del i det var det proppagandaarbete som radiostationen "den Gröna kanalen" bedrev. Vi upptäckte idag, till vår förvåning, att station fortfarande sänder (ni hittar dess hemsida här).

Här kan ni lyssna på en framställning (på danskt tungomål) från 2009 om den libyska direktdemokratins förträfflighet. "Den Gröna Kanalen", eller bättre sagt, folket som drev den, organiserade även "studieresor" till Libyen. Dessa resor var betalda (resa, fullpension - rubbet) av Gaddafi-regimen. Kamrater (före detta "autonomer") som varit med på sådana resor berättar om hur man framförallt kunde ligga på stranden och röka hasch under tiden man var i landet. Men, man fick även lyssna till föreläsningar av Gaddafi själv. Under sex timmar talade han oavbrutet, utan stödanteckningar, om direktdemokratins överlägsenhet gentemot alla andra system. Enligt kamraterna som var där ska de flesta "autonomerna" som var med på resan tyckt att det hela var lite märkligt, men man njöt av solen (och knarket) och tyckte att trots allt var Gaddafi en skön typ.

Libyen-svärmeriet gick dock över ganska snabbt och de framträdande "autonoma" som höll på med det, är idag inte särskillt sugna på att snacka om det. Det kan vi naturligtvis förstå.

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

En kort sak

Idag lägger vi upp en kort text som en av våra läsare har skickat till oss. Vi bloggar igen imorgon! Nedan texten så som vi mottagit den.

....

Proletariatet oroar EU-minister Birgitta Olsson

Sveriges EU-minister Birgitta Olsson höll nyligen ett tal (på engelska) vid en konferens om "Sveriges arbete mot extremism", EXIT.

Hon menar att det finns en "kärna" av 20 % av högstadieeleverna som är mottagliga för extremistisk propaganda. Särskilt "boys from socio-economically marginalized homes."

"This group of young people can be vulnerable to the messages from extremist movements.

´The most dangerous creation of any society is the man who has nothing to lose´
as the American writer James A. Baldwin wrote.

This worries me deeply."

Ja, vi tror att hon har skäl att oroa sig. Bourgeoisiens angrepp mot proletariatet de senaste 30-åren i Sverige har skapat ett proletariat som i än större grad är motaglig för "extrem propaganda" (läs: marxismen).

DEA avlyssnar telefoner världen över

I Peru pågår för närvarande valkampanj. I början av april genomförs val till kongressen och den första omgången av presidentvalet. Normalt sett brukar det inte framkomma några större skandaler i samband med att reaktionen håller val, det brukar finnas ett slags tyst samförstånd om att inte dra fram motståndarnas smutsiga hemligheter i ljuset - eftersom man vet att ens egna hemligheter då riskerar att komma fram. Denna gång verkar det hela dock gå lite annorlunda till, varför har vi svårt att avgöra i dagsläget. Den reaktionära veckotidningen Caretas har bland annat visat på hur flera kandidater har tydliga band till narkotikamaffian. Vilket i sin tur resulterat i tidningen angklagats både för det en och det andra av de utpekade kandidaternas megafoner. Hela saken är ett ämne för sig, som vi säkert får anledning att återkomma till. Det som vi idag vill kommentera är lite av den information som kommit fram i slagväxligen mellan reaktionärerna.

I dagens utgåva av Caretas finns en artikel i vilken tidningen hävdar sig ha bevis för att Förenta Staternas Drug Enforcement Administration (DEA) avlyssnar peruanska politikers telefoner och läser deras epost. Man citerar även Förenta Staternas ambassadör i Peru som inte förnekar det hela utan lungt konstaterar att man sammarbetar med den peruanska polisen i enlighet med de avtal som finns mellan länderna. Tidningen visar, genom exempel från bland annat Panama, hur Förenta Staternas regering dock inte alls gör någon skillnad på avlyssning direkt knuten till droghandeln och av politiker som uppfattas som politiskt besvärliga. DEA, som officiellt har 87 kontor utspridda över 64 länder, fullgör alltså en roll av ett rent underrättelseorgan för Förenta Staterna. "Drogbekämpningen" är, om man vill vara välvillig, i bästa fall endast en del av konceptet. Det internationella övervakningssystemet som DEA använder sig av har till och med ett officiellt namn: "Matador". De som känner till tjurfäktning vet att det är matadoren som dödar tjuren och matador betyder just det: "den som dödar". Ett passande namn tycker vi.

Caretas påtalar även en viktig sak. Peru har gått om Colombia och blivit världens största producentland av kokain. Trots detta finns det i de Wikileaksdokument som offentliggjorts inga uppgifter om den avlyssning som bevislingen föreligger mot peruanska reaktionära politiker. Det finns uppgifter om sådan avlyssning i en massa länder, bland annat i Panama, Mexico, Paraguay och Venezuela (där DEA med Chávez-regimens samförstånd är aktiva), men ingenting om Peru. Caretas antyder starkt att tidningen El Comercio (vilket är den dagstidning i Peru som publicerat Wikileaksdokumentet) sitter på dokument som den inte vill publicera. Vidare skriver man att Förenta Staterna medvetet skyddar den nuvarande presidenten Alan García och den tidigare presidenten, och nuvarande presidentkandidaten, Alejandro Toledo från besvärande uppgifter rörande deras förbindelser med varandra och drogmaffian.

Vi hoppas att de peruanska reaktionärerna fortsätter att bråka och dra fram varandras hemligheter i ljustet, de som tjänar på det är naturligtivs de peruanska kommunisterna som för folket än mer framstår som det enda förnunftiga alternativet. För oss andra är det mycket matnyttiga som kommer fram; oss kan man anklaga för att ha "ideologiska skyddslappar" eftersom vi är övertygade revolutionärer, men det blir svårare att hävda dessa falska anklagelser när reaktionen hela tiden ger bekräftelser på att vi har rätt. Läs Caretasartiklen här.

....

Det ser ut som vi inte kommer att kunna blogga förrän tidigast nästa onsdag, men som vanligt vet man aldrig - så titta in och kolla läget i vilket fall!

Information om RAF

Flera av våra läsare är intresserade av de erfarenheter som finns av väpnad kamp i Europa. Vi har i olika sammanhang disskuterat erfarnheterna som gjorts av de olika organisationer som sysslade med väpnad kamp i västtyskland. När det gäller dessa har vi bland annat tagit upp det inflytande som socialimperialismen genom sina östtyska agenter hade i organisaitoner ifråga. Att tex. Rote Armee Fraktion (RAF), åtminstone från den så kallade andra generationen och framåt, fått stöd på olika sätt av DDRs underrättelseorgan har varit klart sedan länge. Med anledning av att Inge Viett, en tidigare medlem av först "2 juni rörelsen" och sedan av RAF, deltog i den årliga Rosa Luxemburg-konferensen i Berlin i år, och i samband med detta fick en längre text publicerad i Junge Welt har en hätsk debatt blossat upp bland de före detta RAF-medlemmar som inte övergivit sina ideal. Debatten rör inte det politiska innehållet i det som Viett faktiskt sade på konferensen eller skrev i sin text (vilken vi i mån av tid avser översätta till svenska eftersom den är mycket intressant att använda som referensmaterial) utan om hennes person.

Kort efter Rosa Luxemburg-konferensen publicerade den inte helt okände Christian Klar ett frontalangrepp på Viett, med anledning av att hon samarbetade med åklagarna under den rättegång som hölls mot henne och angav flera DDR-agenter för inblandning i olika RAF-aktioner. Klar säger sammanfattningsvis att Viett är en hycklare och anvgivare utan någon som helst trovärdighet, dock bemöter han överhuvudtaget inte alls de politiska ståndpunkter som hon för fram. Det hela har sedan bemöts i ett öppet brev från Viett. De av våra läsare som kan tyska kan själva sätta sig in i saken genom de texter som vi länkar till.

Det som dock har kommit fram, än en gång, i disskutionsväxlignen är att RAF, åtminstone sedan 1980-talet, inte bara fick hjälp med tillflyktsorter och falska id-handlingar från DDR. Man deltog även i militära träningsläger där man utbildades av DDR-agenter i bruk av olika vapen, taktik osv. Agenter från DDR deltog även direkt i organiseringen av olika aktioner. Att RAF, med den andra generationen och framåt, praktiskt taget fungerade som en förlängning av DDRs underrättelseorgan är tydligt för den utomstående beaktaren. Vi lär dock återkomma till ämnet.

Peruanisering av Indien

Ett av José Carlos Mariáteguis mest kända verk heter "Peruanicemos al Perú" vilket direktöversatt blir "låt oss peruanisera Perú, en bättre översättning borde vara "låt oss göra Peru peruanskt". I detta verk ingår bland annat den superba artikeln "Lo nacional y lo exótico", som vi hoppas kunna översätta lite längre fram, i vilken JCM, bland annat, påvisar hur en nationalism som framhäver efterblivenheten som något positivt är reaktionär. När vi nu läser om hur läget utvecklas i Indien fick vi denna titel i tankarna, för det ser ut som det pågår en "peruanisering" av läget i det landet. Inte i den meningen att indierna börjat spela huaynos eller dansa marinera, utan i det att läget i kampen mellan revolution och kontrarevolution i Indien alltmer börja likna det som råder i Peru.

Vi har tidigare informerat om att det indiska flygvapnet har fått klartecken att bistå de så kallade paramilitära styrkorna, ännu ej med direkta bombningar men vägen för sådana har i praktiken öppnats. Den indiska armén har börjat etablera en bas i delstaten Chhattisgarh, vilket oundvikligen kommer att medföra direkta strider mellan Folkets Befrielsegerillaarmé (FBGA) och den reaktionära armén. Indiska generaler har redan börjat förberreda den allmäna opinionen på att massmord är att vänta (när de stackars soldaterna blir utsatta för bakhåll.

Även om det är paramilitära trupper, utrustade som lätta infanteritrupper, som de indiska maoisterna tills nu har haft att göra med i störst utsträckning, så är det viktigt att förstå att den indiska reguljära armén är en helt annan femma, både när det gäller utrustning och militär kapacitet och hur man går fram. De paramilitära trupperna är till för att hålla befolkningen i schack, en uppgift som de fullgör med nog så brutala metoder. Den reguljära arméns uppgift är att förinta sina fiender med största möjliga effektivitet. För att göra det tydligare gör vi ett exempel, utifrån hur reaktionen gått till väga i Peru (vilket är det mest relevanta exemplet att jämnföra med eftersom det i båda fallen handlar om maoistledda folkkrig).

När de paramilitära styrkorna får i uppgift att neutralisera den subversiva verksamheten i en by, går de in i byn, torterar, misshandlar, våldtar och mördar eller för bort ett antal bybor. När den reguljära armén får samma uppgift, förintar de helt enkelt byn.

Den som tror att exemplet är överdrivet bör titta närmare på hur de reaktionära väpnade styrkorna gick fram i Peru under början av 1980-talet. Den tror att den indiska reaktionära armén skulle vara annorlund kan, för att ta ett exempel i högen, kolla upp hur man gick fram när man intervenerade i Sri Lanka/Ceylon (för att bekämpa de tamilska tigrarna).

Våra indiska kamrater har ännu inte behövt möta massiva bombardemang från flygvapnet, vilket i Peru är mycket ofta förekommande (senaste dokumenterade fallet är från december 2010). Våra indiska kamrater har ännu inte behövt möta massiv raketbesjutning från attackheilikoptrar, vilket är vardagsmat för Folkets Befrielsearmé (FBA) i Peru. Men som läget utvecklas råder det ingen tvekan om att de indiska maoisterna snart kommer att få lära sig denna typ av kamp.

En annan viktig aspekt är imperialismens direkta intervention i det kontrarevolutionära kriget. I Peru strider FBA direkt mot trupper ur Förenta Staternas stridskrafter. I Indien finns imperialisterna närvarande, men ännu inte med stridande trupp. När nu den indiska reaktionen har börjat använda sig av lögnhistorien om att maoisterna skulle vara inblandade i droghandeln, vilket är en direkt kopia av de proppagandalögner som man spridder om Perus Kommunistiska Parti (PKP), öppnas en möjlighet som inte förut var för handen. Förenta Staterna inledde sin militära intervention i Peru just under täckmantel av "kriget mot droger" och i ett Indien där reaktionen ännu inte förmått att deklarera att maoisterna skulle vara "terrorister" (vilket säkerligen kommer lite längre fram), passar dessa lögner som en utmärkt ursäkt för att låta DEA-agenter verka öppet i landet. Precis så började det i Peru. Det kan även påpekas att FBI sedan flera år tillbaka har ett kontor i New Delhi.

För de som följer det indiska folkkrigets utveckling är det uppenbart att maoisterna lyckats göra "Operation Greenhunt" till ett fiasko för reaktionen. Genom de förkrossande bakhållen och anfallen mot de paramilitära förbandens baser, har kamraterna visat reaktionen på ett mycket tydligt sätt att den måste ta till andra medel. Att den indiska reaktionen nu förberreder en ny offensiv är klart, den senaste tidens avsaknad av större bakhåll visar att man är mycket försiktiga med att gå in i gerillazonerna. Att reaktionen även börjat gå hårdare åt framstegsvänliga intellektuella är en viktig föreberredelse för folkmord. Det är nämligen det som vi måste räkna med: ett gigantiskt folkmord. När de reguljära stridskrafterna går in, dörren för imperialistisk intervention står vidöppen och en polisstat börjar ta form i städerna, då är inget annat att vänta. Frågan är när det kommer, inte om det kommer.

Detta kommer naturligtivs vara en svår prövning för det indiska folket och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Det kommer att flyta floder av blod. Det är konsekvensen av att reaktionen "peruaniserar" det kontrarevolutionära kriget. PKP och det peruanska folket har visat sig vara kapabla att fortsätta hålla folkkrigets fana högt under de svåraste förhållanden. Vi hoppas och tror att även de indiska maoisterna ska visa samma styrka, men kanske behöver de också "peruaniseras" för att klara av det. Det blir nog så för eller senare, nödvändigheten har en tendens att genomtvinga sin vilja.

Vi ser för övrigt att svensk borgarmedia idag skriver en del om Indien.

Finska kommunister hedrar minnet av de stupade i 1918 års revolution

I januari 1918 började det som i Sverige kallas det finska inbördeskriget, de finska kommunisterna kallar det mer korrekt för det finska klasskriget. Den finska revolutionen dränktes i blod. Den svenska borgarstaten deltog synnerligen aktivt i att bistå sina finska klassbröder i att slå ner arbetarklassens kamp. Svenska arméförband, deltog under såsom "frivilliga" i kriget och svenska officerare spelade en särskilt mordisk roll. Om denna kamp i vilket tiotusentals finska arbetar mördades, därför att de kämpade för den proletära revolutionens seger, vet många i Sverige väldigt lite. Vi är glada för att kunna publicera en text, och bilder, som vi mottagit från kamrater i Finland. Vi hoppas att den kan väcka våra läsares intresse för ämnet och förhoppningsvis kommer vi i framtiden att kunna publicera mer texter om det finska klasskriget. Vi har gjort vissa språkliga rättelser i kamraternas text som ni finner nedan. Bildern är från den kransnedläggningscermoni som kamraterna organiserade tidigare i år. "Ära åt de stupade hjältarna, leve revolutionen!"

Dagens klasskrig är folkkrig till kommunismen !

Det finska klasskriget började för 93 år sedan.



Klasskriget är den största prestationen som det finländska
arbetarklassen har genomfört! Slaktarna massakrerade tiotusentals
arbetare, de tvingar oss att fortsätta klasskampen, inte bara komma
ihåg det, utan snarare att genomföra i praktiken. Vi har också i
Finland idag är vad som saknades 1918 - vi har kunskapen och
erfarenheten från folken i världen samt de exempel på folkkrig som sker i
dag i världen. Vår heliga mission är att fortsätta därpå var vapnen
tystnade 1918. Och när vi börjar, så kommer kriget inte avslutas förrän i
kommunismen! Inte förrän den sista slaktaren och den sista
slaktarestaten har besegrats och bourgeoisin som klass inte längre finns på
jorden.

1918 års revolution och klasskamp kräver att vi hämnas i den finska
arbetarklassens namn de grymheter som de mannerheimarnas
slaktarebödlarna genomförde det året.

Den kräver att vi hämnas lapporörelsens övergrepp och mord som de genomförde på uppdrag av den fascistiska soldaternas krigstida dåd. Deras motståndare,, som dödades i Finland var partisanerna!



Den kräver att vi hämnas för de som avrättades i mannerheimarnas fascistiska koncentration och fångläger, de som dödades av svält, och våra dräpta sovjetiska bröder!

Den kräver att vi håller den röda flaggan högt för att rengöra den ifrån de
revisionistparasiter som smutsat ner den, och fortsätter att smutsa ner den, sedan
1945!

Helt enkelt, denna klasskamp är folkkrig till kommunismen !

Marxismen i vår tid är marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen!


Bilderna är:

Hyllning till det Röda Gardet vid massgrav.

För övrigt fick sig mannerheimarnas efterföljare idag en knäpp på näsan, gott så.

Hej till publiken!

De flesta som är bekanta med Limhamn vet att det som framförallt utmärkt området - det finns andra likvärdiga rikemansgehtton - är den realtivt höga koncentrationen av nazister. Nu har det givits godkännande till Victoria Park att överklassdräggen ska som bor där ska få ha kameraövervakning. Skit samma säger vi. Den dag vi kommer att hälsa på i det området kommer varken kameror, stängseln eller vakter att hålla oss tillbaka. Vi kommer av någon anledning att tänka på den bekanta dikten: "...borgare frossa och njut, snart är din saga slut".

TT (des-)informerar!

På svenska nyhetssidor kommer idag en kort notis om det som vi skrev om igår, den skandal som uppstått i Argentina med anledning av att Förenta Staterna smugglat vapen och droger. I den notis som borgarpressen publicerar nämns inte drogerna, man för fram den sida av saken som inte är allt för besvärande för Förenta Staterna. Sådan "information", där viktig aspekter medvetet tystas ner, är ren desinformation. Vi hoppas våra läsare dra lärdom av detta tydliga fall.

Förenta Staterna i smuggelskandal i Argentina

Att Förenta Staterna sysslar med en massa svinaktigheter världen över torde vara allmänt bekant. Att imperialistmakten Nr. 1 systematiskt bryter mot internationella överenskommelser och ignorerar den så kallade "folkrätten" är klart för alla som satt sig in i dess utrikespolitik. Aggressionskrig och inblandning i andra staters inre angelägenheter är dess kännetecken. Men, ofta finns det en tendens hos "vänsterfolk" att betrakta redogörelser om Förenta Staternas direkta inblandning i vapen och droghandel som "konspirationsteorier" eller som något som hör historien till. I det sammanhanget är en incident som nyligen inträffat i Argentina mycket klargörande.

I torsdags, den 10 februari, landade en Boeing Globmaster III (även benämd C17) tillhörande Förenta Staternas flygvapen på Buenos Aires internationella flygplats. Detta enorma militära transportflygplan skulle egentligen transportera en grupp nordamerikanska experter som, i enlighet med en överenskommelse mellan Argentina och Förenta Staternas repsektive regeringar, skulle utbilda argentiska polisiära specialenheter i hur man hanterar gisslansituationer. Expertgruppen skulle bestå av tolv personer. Att man använder ett enormt militärtransport flygplan för att transportera tolv personer är i sig märkligt, även om dessa skulle medföra viss utrustning. Vid denna typen av "utbyten" är det internationell standard att den stat som för in militär eller polisiär utrustning lämnar en lista med uppgifter om den samma till värdlandet. Så hade även Förenta Staterna gjort i det fall vi här behandlar. När sen transporten ankommer till värdlandet så görs en symbolisk kontroll av de lokala tullmyndigheterna vilka naturligtivs - åtminstone när det handlar om Förenta Staterna - inte brukar vara alltför noga. Men, i torsdags gick något fel - den argentiska tulltjänstemannen som inspekterade det aktuella flygplanets last gjorde nämligen sitt jobb.

Det visade sig att flygplanet var fullt med lådor märkta som tillhörande Förenta Staternas armés sjunde fallskärmsjägarbrigad och bland dessa en mycket stor behållare som bevakades mycket noga av besättningen. I lådorna fanns en stor mängd vapen - automatkarbiner, kulsprutor, osv. - och inga av de serienummer som Förenta Staternas representanter angivit till de argentinska myndigheterna stämde. Här fanns alltså en hel vapenarsenal som inte redovisats men som av någon anledning skulle leveras till Argentina. Den sotra behållaren vägrade bestättningen att öppna, när den argentiska tullaren - som nu hade tillkallat representanter från flera myndigheter - inisterade så sade man sig inte ha nycklen. Men tullaren gav sig inte och skaffade fram de verktyg som behövdes för att öppna den. Det visade sig att behållaren innehöll mängder av utrustning för krypterad kommunikation (datorer, software mm.) och dessutom ett stort parti droger. Drogerna var till en viss del utgången medicin (narkotiska prepparat), vilken alltså knappst skulle användas i vård av sårade soldater, men även vad som påstods vara morfin, vilket dock ej undersökts. Eftersom planet innan det ankom hade mellanlandat i Perus huvudstad Lima, behöver man inte vara superslug för att räkna ut att det med största sannolikhet rörde sig om kokain - en välgrundad spekulation. vad som dock är helt klart är att genom den argentiska tulltjänstemannens insats har det framkommit att Förenta Staterna haft för avsikt att föra in en hel vapenarsenal och droger i Argentina.

Då det hela nått offentlighetens ljus har den argentiska regeringen sett sig tvungen att officellt protestera. Förenta Staternas svar är illustrativt. Istället för att be om ursäkt eller försöka komma med någon typ av bortförklaring har landets utrikesdepartement protesterat mot att de argentiska myndigheterna faktiskt kontrollerade flygplanets last och att man inte skött det hela genom vad man kallar "de vanliga kanalerna"! Förenta Staterna anser sig alltså vara i sin fulla rätt att syssla med vapen och drogsmuggling - att Argentina för en gångs skull uppträtt som en suverän stat är något som man protesterar mot!

För vem vapen och drogerna egentligen var avsedda lär inte framkomma, men att de inte hade något med utblidning i hantering av gisslansituationer att göra är klart. Sanningen är naturligtivs att Förenta Staterna systematisk sysslar med denna typ av verksamheter, att denna operation avslöjats beror snarast på ett "olycksfall i arbetet". Förentas Staternas stridskrafters "Södra Kommando" har över tusen "experter" som är verksamma som "rådgivare" i Latinamerika. Man har tusentals soldater stationerade på baser över hela kontinenten. Under täckmantel av "kriget mot droger" har man tusentals militärt utbildade och utrustade agenter från DEA som verkar i olika länder - framförallt i Colombia och Peru. Till dessa ska läggas ett oredovisat antal "specialstyrkor" som aktivt strider mot "terrorister" över hela Latinamerika. Genom CIA styr Förenta Staterna i flera länder inhemska väpnade grupper som ser efter imperialisternas intressen. Att flygplanslasten var avsedd för någon av dessa "aktörer" är högst troligt.

Bekämpa kapitulanternas verksamhet!

Titeln ovan anspelar på en viktig artikel som Mao skrev för att bekämpa de som ville driva de kinesiska revolutionära krafterna till kapitulation och splittring. Om ni inte har läst den så gör det, om ni har läst den innan så gör det igen. Ämnet är aktut aktuellt när man tittar på läget i Baskien, Irland och Kurdistan (läs det här och spy), men naturligtivs även i Egypten och andra länder där massorna rest sig till motstånd.

"Även om kapitulanterna, som intrigerar för att få fram kapitulation och en splittring för en tid skulle få övertaget, kommer de till sist att avslöjas och straffas av folket. Den kinesiska nationens historiska uppgift är att uppnå befrielse genom enat motstånd. Vad kapitulanterna önskar är raka motsatsen, men hur stort övertag de än må ha, hur mycket de än jublar i tro att ingen vågar skada dem, kan de inte undgå att straffas av hela folket"

"Triumfalistiska ord, verkliga strider"

I tisdags, den 8 februari, publicerades en intressant text av "senderologen" Gustavo Gorriti på IDL-reporteros hemsida. Artikeln med titlen "Triumfalistiska ord, verkliga strider" visar än en gång hur reaktionen systematiskt ljuger när man "informerar" om kampen mot Perus Kommunistiska Parti (PKP) och folkkriget det leder. Gorriti tar som utgångspunkt en intervju som den förre detta överbefälhavaren för de reaktionära stridskrafterna, armégeneralen Francisco Contreras, gav till en annan journalist den 14 januari i år. I denna intervju påstod Contreras bland annat att det område som Folkets Befrielsearmé (maoisternas armé) operar över minskat till ungefär en tiondel av vad den var för några år sedan. Ett påstående som är fullkommligt häpnadsväckande då alla något så när sansade analytiker (även om de är reaktionärer) bestämt hävdar att förhållandet snarast är det motsatta. Han lyfte även fram de stridigheter som ägde rum i december i distriktet San Martín de Pangoa (i provinsen Satipo i departementet Junín), om vilka vi informerade här på bloggen, som ett exempel på "framgångar" i kampen mot de peruanska maoisterna. Gorriti fullkommligt pulveriserar dessa påståenden i sin artikel. Genom välinsatta källor i den reaktionära armén visar han hur striderna tog sin början den 23 november och varade i princip oavbrutet till den 17 december, och att de enda som led bekräftade förluster (ett antal döda soldater, en förstörd arméhelikopter osv.) var den reaktionära sidan. Hela operationen var ett totalt fiasko för reaktionen. Ni som kan läsa spanska kan läsa hela Gorritis artikel här, i artiklen kan ni även titta på bilder på de nya helikoptrar och svävare som reaktionen köpt in för att sätta in mot den "besegrade" gerillan.

Samma "besegrade" maoistgerilla besköt för övrigt idag på morgonen (lokal peruansk tid) en armébas i distriktet Llochegua (Huanta, Ayacucho). En av reaktionens soldater sårades svårt.


För tydlighetens skulle vill vi påpeka att Gustavo Gorriti är en förhärdad motståndare till PKP, en person som gjort karriär på att bekämpa folkkriget.

Lästips: "Vredens druvor"

Vi har under den senaste dagarna inte haft möjlighet att blogga eller hålla på med internet överhuvudtaget. Men, vi har för ovanlighetens skull haft tid att läsa en hel del. Vi läste därför en bok och eftersom vi är förhållandevis litterärt obildade tyckte vi det skulle vara en god idé att läsa en "klassiker". Så vi läste "Vredens druvor" av John Steinbeck (finns som pocket för 79 kronor). Nu är vi inte kvalificerade att göra någon djupare analys, eller en tänkvärd recension för den delen, men vi vill ändå rekomendera boken varmt. Författaren var inte marxist och det märks, boken är full med illusioner kring småegendomen och eggen riktas inte mot den borgerliga diktaturen som sådan utan mot "systemets avarter". Personbeskrivningarna är schablonmässiga och visar tydligt hur författaren är en utomstående till de förhållanden som han skildrar. Dock finns det vissa stycken i boken som är helt lysande och mycket inspirerande. Om ni har tid så läs boken!

Nedan ett kort utdrag och längst ner en video med en låt som inspirerats av boken ("huvudpersonen" heter Tom Joad).

"...till skillnad från allt annat i universum, organiskt eller oorganiskt, växer människan utöver sin gärning, stiger uppför sina abstraktioners trappa, skyndar före sina resultat. Så mycket kan man säga om människan - när teorier omformas och störtar samman, när skolor och filosofem, när trånga mörka tankebanor, nationella,religösa, ekonomiska, växer och löses upp - att människan strävar framåt, stapplar framåt, ibland vilsegången och tyngd av smärta. När hon tagit ett steg framåt, glider hon kanske tillbaka, men bara ett halvt steg, aldrig hela steget tillbaka. Så mycket kan man säga och känna att det är sant och veta det. Detta kan man veta när bomberna ur svarta flygplan faller i kärvar över torget,när fångar sticks ner som grisar, när lemlästade kroppar ligger i smutsen och ger ifrån sig sitt blod. På detta sätt kan man veta det: om steget inte togs, om den svidande längtan efter att få försöka kämpa sig fram inte fanns, då skulle bomberna inte falla och stuparna inte uppslitas. Frukta den tid då bomberna upphör att falla fast bombflygarna lever - ty varje bomb är ett bevis på att anden inte är död. OCh frukta den tid då strejkerna upphör fast storkapitalisterna lever - ty varje litet strejkförsök är ett bevis för att ett steg har tagits. Och detta kan man veta - hys fruktan för den tid då Människan inte vill lida och dö för en idé, ty denna egenskap är Människans kännemärke, som skiljer henne från hela det övriga universum"

(Vredens druvor sid. 251, John Steinbeck)

"Walking like an Egyptian, responding like Turkey"

Kampen fortsätter i de arabiska länderna. Förenta Nationerna varnar imperialistmakterna att nya uppror är att vänta världen över. I de förtryckta nationerna blir situationen än mer ohållbar. Att en allt större "oordning under himmlen" breder ut sig är klart.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla de exempel som de verkligt revolutionära partiernas verksamhet i olika delar av världen utgör. Av största vikt är händelseutveckligen i Turkiet, som utgör en "bro" mellan Europa och Asien. Där finns det maoistiska partier som Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna och Maoistiska Kommunist Partiet i Turkiet och Norra Kurdistan. Dessa partier utvecklar gerillakrig i området kring Dersim. Det har även ett ommfattande arbete i andra delar av landet. Vi har tidigare skrivit om hur man organiserrat exemplariska studentprotester. Man utvecklar även ett viktigt arbete bland arbetarklassen, och spelar ofta en ledande roll i olika arbetskamper. Titta på dessa artiklar (1, 2, 3, 4, 5) för ett intressant exempel.

Massornas kamp blir allt mer omfattande i Turkiet och staten svarar med stenhård repression. Angreppen på arbetarklassen blir allt mer omfattande. Samtidigt når regimens hyckleri oanade höjder när den säger sig stödja de folkliga protesterna i Egypten. Läget blir allt mer expolsivt och även om det inte ser ut att utvecklas till "egyptisk nivå" i en omedelbar framtid, så är det uppenbart att våra turkiska kamrater arbetar under ytterst gynsamma objektiva förhållanden. Det är av största vikt, inte bara för revolutionen i det egna landet, utan för den proletära revolutionens utveckling i hela världen, att kommunisterna i Turkiet tar ett språng framåt.

_______

I övrigt ser det ut som om vi inte kommer att kunna blogga igen innan onsdag - men titta in och kolla läget, man vet aldrig!

Reaktionär terror och gerillaaktioner i Peru

Naturligtvis är allas ögon riktade mot händelseutveckligen i Egypten och andra arabiska länder, men det händer saker även i andra delar av världen. Idag skriver vi om Peru.

Modiga invånare i bondebyrna i distriktet Llochegua (i provinsen Huanta i departementet Ayacucho) har tillkännagivit ett uttalande i vilket de redogör för den systematiska terror som de utsätts för. Den peruanska reaktionens väpnade styrkor, såväl militär som polis, genomför ständigt brutala razzior i byarna på jakt efter "terrorister", dvs medlemmar eller sympatisörer till maoistgerillan. Vid dessa razzior förkommer utöver massvis med misshandelsfall, hot och andra övergrepp, en mängd stölder. Reaktionens horder plundrar bokstavligt bondebefolkningen på dess få ägodelar. Bönderna påtalar även att särskillt barnen och de unga kvinnorna utsätts för "förhör" av militär. Att omfattande sexuella övergrepp äger rum är givet.
Flera familjer i området har valt att fly undan den reaktionära terrorn. Denna systematiska terrorkampanj syftar till att skrämma bönderna till att ta avstånd från Perus Kommunistiska Parti (PKP). Men, efter vad man kan se av de aktioner som genomförs regelbundet i området och av det faktum att det ytterst sällan förekommer några officella gripanden (reaktionen gör alltid mycket stort väsen när den förmått gripa en "viktig terrorist"), så verkar det snarare som reaktionens terror gör att stödet för PKP ökar.

Samtidigt fortsätter den PKP leda Folkets Befrielsearmé (FBA) att genomföra aktioner runt om på den peruanska landsbyggden. Den 31 januari genomfröde FBA-enheter omfattande proppagandaaktioner i distriktet José Crespo y Castillo (i departementet Huánuco). Den 26 januari utsatte andra enheter ur FBA en av reaktionens baser i provinsen Tocache (i departementet San Martín) för massiv beskjutning, reaktionen har dock inte tillkännagivit sina förluster.

Dagens lösen

Det finns en massa aspekter av de nuvarande händelserna i flera arabiska länder som bör disskuteras utförligt. Än fler blir nu aktua när Mubarakregimen släpper lös sin svarta hundraden. De två viktigaste är, anser vi, att det är alldeles uppenbart att folken vill ha revolution, att det är den politiska huvudtendensen, och den alarmerande bristen på verkligt revolutionära partier som kan kanalisera denna folkens vilja i rätt riktning. Men idag vill vi kommentera en annan aspekt, frågan om perspektiv.

Vi har sett hur Europa skakats i sina grundvalar av massiva folkliga protester under de senaste åren och nu kan vi se hur folkliga protester genomtvingar förändringar i de arabiska länderna. Många har blivit överraskade och en västeuropeisk "vänster" som, i bästa fall, till viss del sysslar med "internationell solidaritet" på ett propagandiskt sätt, blir överumplade. Nu betvivlar inte dessa personer att folken i de arabiska länderna vill ha reolution, men bara för någon månad sedan var det helt andra åsikter som kom till uttryck. De partier och organisationer som hävdat att revolutionen är den politiska och historiska huvudtendensen i världen har än en gång fått rätt. Pessimisterna, "realisterna", har visat sig vara de som haft fel. Och detta för oss till vår poäng: hur bedmömmer vi läget i Sverige?

I Sverige gör finanskapitalet fabulösa vinster, de rika blir allt rikare. Samtidigt blir de fattigare allt fattigare. Våra barn tvningas växa upp under vad som är, förhållandevis, eländiga förhållanden. Hårdast drabbade är som vanligt de understa skikten av arbetarklassen, men även andra skikt påverkas allt mer. Nu är läget i det imperialistiska Sverige inte det samma som i de arabiska länderna, eller för den delen som i en svagare stat som tex. den grekiska. Men, det som är relevant är att klasskampen utvecklar sig i språng. En viss kvantiet slår om i en kvalitativ omvandlig. Tänk hur det går till när man kokar vatten: hettan får vattnet att förvandlas från flytande form till gasform (ånga). För att använda denna liknelse kan vi säga att de kamper vi sett utvecklas i arbetarområdena under de senaste åren är som de första små bubblorna längst ner i kastrullen som ännu inte påverkar vatten ytan synligt. Vattnet kokar ännu inte men dessa små bubblor är en indikation på det som onekligen komma skall. Då är frågan, om vi beaktar vad som visat sig under kamperna i såväl Europa som nu i de arabiska länderna, hur undvika att de som reser sig till kamp står utan ledning? Det uppenbara svaret är naturligtivs att kämpa för en sådan ledning kommer till stånd, att det finns ett parti/en organisation som verkligen är kapabel att förmå kanalisera massornas upproriska enegri i tjänst av den proletära revolutionen. Utan en organisation av revolutionärer kan man definitivt INTE vända uppochner på Sverige (eller något annat land för den delen). De opportunistiska grupperingarna som uppfattar sig som stående "till vänster om Vänsterpartiet" kommer göra likandant som sina broderpartier runt om i Europa, de kommer de facto göra allt för att hålla den revolutionära rörelsens utveckling tillbaka (bastarderna i KKE är kanske det tydligaste av alla exempel). Så med dessa grupperingar kan vi inte räkna. Så, det finns mycket arbete som måste göras. De senaste dagarnas utveckling visar än en gång att historien inte väntar på eftersläntare. Dagens lösen är: organisera er!

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I söndags likviderade maoistgerillan en byråkratkapitalist i delstaten Jharkhand, flera maskiner saboterades också. Samma dag genomförde andra enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé aktioner mot socialfascistiska gangsters i West Midnapore-distriktet i delstaten Västbengalen, oturligt nog kunde socialfascisterna undkomma.

Filippinerna: Den 16 januari genomförde Nya Folkarmén ett framgångsrikt angrepp mot ett paramilitärt förband i provinsen i Quezon på ön Luzon, tre reaktionärer dödades och flera sårades. I söndags, den 30 januari, genomförde maoisterna ett bakhåll i samma provins i vilket en polisman dödades.