Stöd det arabiska folket! Imperalisternas klor väck från Libyen!

Den senaste tidens folkliga uppror har väck stort bifall, många är de som blivit väldigt upprymda. Det intressanta är att bland de som ropat högst om "revolutionerna" är personer som annars vägrat se vikten av de förtryckta nationernas kamp. Men vi låter denna fråga vila för tillfället och vill istället ta upp fyra saker som vi, efter en längre disskution med palestinska kamrater som kunnat följa rapporeteringen även på arabiska, tror är en hyfsad sammanfattning av läget.

1) Folkupproren visar att folkens vilja till revolution är stark. Den rasistiska myten om de arabiska massorna som dumma får som behöver en herde, har än en gång vederlagts. Det arabiska folket vill ha revolution, en bekräftelse av att revolutionen faktiskt är den politiska huvudtendensen i världen. Folket har gjort viktiga erfarenheter som säkert kommer att utgöra grundstenar i kommande, verkliga, revolutioner.

2) Folkupproren har på intet sätt varit demokratiska revolutioner - i marxistisk menning. De har inte i något fall medfört något annat än förändringar på regim-nivå, statstrukturen i sig är i intakt och det har överhuvudtaget inte skett några förändringar i den ekonomiska basen. Att försöka likställa folkupproren som vi nu ser med det borgerliga revolutionsåret 1948 är i grunden felaktigt. Det har inte heller ägt rum någon relevant förändring i Tunisiens eller Egyptens förhållanden till imperialismen. Libyen tar vi upp längre fram.

3) Det har saknats ett revolutionärt parti som kunnat ställa sig i ledningen för folkupproren. Därför har olika reaktionära grupperingar kunnat dra fördel av folkets kamp. Tills det framkommer revolutionära partier i de aktuella länderna kommer inga verkligt revolutionära förändringar genomföras.

4) En möjlig positiv aspekt av folkupproren är att de nya regimerna sannolikt kommer att ha svårt att bedriva en lika öppet Israelvänlig politik som de förutvarande. En sådan utveckling kan ge den palestinska frihetskampen vissa taktiska fördelar som kan bidra till att den kampen utvecklas bättre.

Fallet Libyen kräver särskild vaksamhet. Att Gaddafi-regimen varit en reaktionär regim är det inget snack om. Att den störtas begråter vi absolut inte. Men, de som viftar med Libyens flagga från perioden för 1969 kan knappast ses som revolutionärer. Det som man hittills kunnat avgöra utifrån rapporteringen från Libyen är att att massornas vilja till revolution, som är uppenbar, kanaliseras av krafter som i grunden är av samma kaliber som Gaddafi. Att de är smarta nog att fatta att en imperialistisk intervention kan vara kontraproduktiv för dem betyder inte att de kommer att ägna sig åt någon verklig motståndskamp. Vår solidaritet måste riktas till folkets massor och de framstegsvänliga elementen, inte till en "upprorisk" fraktion av de härskande klasserna.

Det som vi här i Sverige måste vara redo för är att imperialistmakterna, med Förenta Staterna i spetsen, däribland Sverige, förberreder en intervention i Libyen. Antagligen under liknande täckmantel som vid angreppet mot Jugoslavien och den följande ockupationen av Kosovo. Oavsett vad man tycker om Gaddafi så finns det överhuvudtaget ingenting som rättfärdigar att imperialisterna blandar sig i Libyens interna angelägenhter. En eventuell imperialistisk intervention kommer inte innebära någon förbättring för folket i Libyen och kommer endast att föra till att en annan marionett-regim sätts i Gaddafis ställe. En effekt av en imperialistintevention kommer naturligtivs bli att det arabiska folket än mer kommer att kämpa för sin rätt till oberoende, men att önska ett blodbad för att uppnå en sådan effekt, snabbare än annars, kan endast reaktionära cyniker. Vi måste resa paroller mot en imperialistisk intervention i Libyen och till stöd för det arabiska folkets kamp. Samtidigt måste vi med ljus och lyckta söka de krafter som verkar för skapandet av verkligt revolutionära partier och ge dem allt stöd vi kan.