En förtryckt klass, som inte strävar efter att lära sig använda vapen och att skaffa sig vapen, förtjänar endast att bli behandlad som slavar

"Socialisterna kan inte vara mot varje slags krig utan att upphöra att vara socialister.

För det första har socialisterna aldrig varit och kan aldrig bli motståndare till revolutionära krig. De "stora" imperialistiska makternas bourgeoisie har blivit reaktionär alltigenom, och det krig som denna bourgeoisie nu för betraktar vi som ett reaktionärt, brottsligt slavägarkrig. Hur är det då med ett krig mot denna bourgeoisie? Exempelvis ett krig, som av denna bourgeoisie förtryckta och avhängiga folk eller koloniala folk utkämpar för sin
befrielse? I de teser som antagits av gruppen "Intemationale" läser vi i paragraf 5: "Under denna era av tygellös imperialism kan det inte längre finnas några nationella krig." Detta är uppenbart oriktigt.

Det tjugonde seklets historia - detta "den tygellösa imperialismens" sekel - är fylld av kolonialkrig. Men det som vi européer, de imperialistiska förtryckarna av de flesta folk i världen, med vår inrotade nedriga europeiska chauvinism kallar "kolonialkrig", det är ofta nationella krig eller nationella uppror av dessa förtryckta folk. Ett av imperialismens huvuddrag är just att den påskyndar kapitalismens utveckling i de mest efterblivna länderna och därmed vidgar och skärper kampen mot det nationella förtrycket. Detta är ett faktum. Och därav följer oundvikligt, att imperialismen ofta måste ge upphov till nationella krig. Junius, som i sin broschyr försvarar de ovannämnda "teserna", säger att varje nationellt krig mot någon av de imperialistiska stormakterna under den imperialistiska epoken leder till att en annan, med den första konkurrerande och likaså imperialistisk stormakt ingriper, och att sålunda varje nationellt krig förvandlas till ett imperialistiskt. Men också detta argument är felaktigt. Det kan vara så, men det är inte alltid fallet. Många kolonialkrig under åren 1900-14 gick inte denna väg. Och det vore helt enkelt löjligt om vi t. ex. förklarade, att efter det nuvarande kriget, ifall det slutar med ytterlig utmattning av de krigförande länderna, det "inte kan" bli "några som helst" nationella, progressiva, revolutionära krig, som exempelvis Kina i förbund med Indien, Persien, Siam etc. skulle föra mot stormakterna.

Att förneka all möjlighet av nationella krig under imperialismen är teoretiskt oriktigt, historiskt sett uppenbart felaktigt och i praktiken liktydigt med den europeiska chauvinismen: vi som tillhör nationer, vilka förtrycker hundratals miljoner människor i Europa, Afrika, Asien etc., måste säga de förtryckta folken att det är "omöjligt" för dem att föra krig mot "våra" nationer!

För det andra är inbördeskrigen också krig. Den som erkänner klasskampen kan inte undgå att erkänna inbördeskrigen, som i varje klassamhälle utgör den naturliga och under vissa omständigheter oundvikliga fortsättningen, utvecklingen och skärpning en av klasskampen. Alla stora revolutioner bekräftar detta. Att förneka inbördeskrigen eller lämna dem utan avseende vore detsamma som att förfalla till extrem opportunism och att avstå från den socialistiska revolutionen.

För det tredje eliminerar socialismens seger i ett land ingalunda med en gång alla krig överhuvud taget. Tvärtom, den förutsätter dem. Kapitalismens utveckling försiggår ytterst olikmässigt i de skilda länderna. Annorlunda kan det inte heller vara under varuproduktionen. Härav följer den ofrånkomliga slutsatsen, att socialismen inte kan segra samtidigt i alla länder. Den kommer först att segra i ett eller i några länder, medan de övriga för en viss tid kommer att förbli borgerliga eller förborgerliga. Detta måste utlösa inte bara friktioner utan också en direkt strävan av bourgeoisien i andra länder att krossa den socialistiska statens segerrika proletariat. I sådana fall skulle ett krig från vår sida vara rättmätigt och rättvist. Det skulle vara ett krig för socialismen, för att befria andra folk från bourgeoisien. Engels hade alldeles rätt då han i sitt brev till Kautsky den 12 september 1882 direkt medgav möjligheten för en socialism som redan segrat att föra "försvarskrig". Vad han avsåg var just det segerrika proletariatets försvar mot bourgeoisien i andra länder.

....

Teoretiskt sett vore det alldeles felaktigt att glömma, att varje krig endast är en fortsättning på politiken med andra medel; det nuvarande imperialistiska kriget utgör fortsättningen på den imperialistiska politik som bedrivits av två stormaktsgrupper, och denna politik har alstrats och närts av samtliga förhållanden under imperialismens epok. Men denna epok måste också ofrånkomligt alstra och nära en politik, som går ut på en kamp mot nationellt förtryck och proletariatets kamp mot bourgeoisien, och därför också möjligheten och oundvikligheten av för det första revolutionära nationella uppror och krig, för det andra proletära krig och uppror mot bourgeoisien och för det tredje en förening av de båda slagen av revolutionära krig etc.
...

En förtryckt klass, som inte strävar efter att lära sig använda vapen och att skaffa sig vapen, förtjänar endast att bli behandlad som slavar. Om vi inte vill bli borgerliga pacifister eller opportunister, så kan vi ju inte glömma att vi lever i ett klassamhälle och att det inte finns och inte kan finnas någon väg därur annat än genom klasskamp. I varje klassamhälle - vare sig det är baserat på slaveri, livegenskap eller, såsom nu är fallet, på lönarbete - är den förtryckande klassen beväpnad. Inte endast den nutida stående hären utan också den nutida milisen innebär -även i de mest demokratiska borgerliga republikerna, exempelvis Schweiz - att bourgeoisien är beväpnad mot proletariatet. Detta är en så elementär sanning, att man knappast behöver dröja vid den. Det räcker med att erinra om hur militär sätts in mot strejkande i alla kapitalistiska länder.

Bourgeoisiens beväpning mot proletariatet är ett av de största, mest fundamentala och viktigaste sakförhållandena i det moderna kapitalistiska samhället. Och inför detta faktum föreslår man de revolutionära socialdemokraterna att ställa "krav" på "avväpning"! Det vore liktydigt med att fullständigt frångå klasskampens ståndpunkt, att uppge varje tanke på revolution. Vår paroll måste vara: proletariatets beväpning i syfte att besegra, expropriera och avväpna bourgeoisien. Detta är den enda möjliga taktiken för den revolutionära klassen, en taktik som logiskt följer av den kapitalistiska militarismens hela objektiva utveckling och som dikteras av denna utveckling. Först sedan proletariatet har avväpnat bourgeoisien kan det, utan att svika sin världshistoriska uppgift, kasta alla vapen överhuvudtaget på sophögen. Och det kommer proletariatet förvisso att göra, men först då detta villkor fullgjorts, ingalunda tidigare." (Ur "Den proletära revolutionens militärprogram", Lenin, 1916)

Hela texten finner ni här.