"Marxister" massakrerar indiska fattigbönder!

Svenska tidningar skriver idag en hel del om Indien. Som man kunde förvänta sig skriver de dock ingenting om hur socialfascisterna i CPM - vilket ska utläsas "Indiens Kommunistiska Parti (marxisterna)" - mellan den 25 och 27 september i år mördat dussintals fattigbönder i Västbengalen. Så många som 50 fattigbönder kan de senaste dagarna ha mördats av socialfascisternas dödspatruller. CPM, som styr delstaten Västbengalen, har 220 militära läger utspridda över delstaten, vilka de använder som baser för sin terror mot befolkningen. Svenska "vänster" partier och organisationer brukar kalla detta mördarpack för "marxister" och beklaga sig när kamraterna i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) slår tillbaka och försvarar folkets intressen. Den svenska "vänstern" brukar hävda att CPM - i de fall de överhuvudtaget erkänner att de är beväpnade - endast sysslar med "självförsvar". Men denna gång kommer inte avslöjandet, om hur CPM systematiskt mördar bönder, från bondeorganisationerna eller framstegsvänliga intelektuella - till vilka den upplysta svenska "vänstern" inte sätter någon tilltro - utan de kommer från Mamata Banerjee som är järnvägsminister i Indiens federala regering. Antagligen bryr sig inte den svenska "vänstern" ett skvatt, att imperialistlakejer mördar fattigbönder rör den inte ryggen, den har fullt upp med viktigare saker som att kämpa för sina statsbidrag, parlamentsstolar eller leka hårda "arbetarkämpar".

Sagor om Filippinerna

I dagens SvD kan man läsa en historia om hur mysigt det är på Filippinerna och titta på bilder av lyckliga fattiga. Att liver är ett helvete för de förkrossande majortieten av landet befolkning näms naturligtivs inte. Att miljoner filippinska arbetare och bönder tvingas söka sin inkomst utomlands, ofta under förhållanden som närmast kan räknas som rent slaveri, framställs närmast som en pitoresk krydda i samhällslivet. Att det pågår ett folkkrig i landet framställs som ett störningsmoment i idyllen som den svenska turisten inte bör låta påverka sin möjlighet till njutning. Om man inte vill vara ett egoistiskt uppblåst västerländskt svin, bör man, istället för att tro på sagorna i SvD, titta nämare på vad Filippinernas Kommunistiska Parti har att säga i saken. Här kan man läsa ett färskt uttalande som beskriver den aktuella politiska situationen i landet.

Om Kashmir och Manipur

I svenska tidningar kan man lite då och då läsa om de kamper som pågår i Kashmir, men det är ofta svårt att få klarhet i vad som verkligen pågår eftersom "informationen" som ges ofta är starkt präglad av den indiska statens proppaganda att det rör sig om en pakistansk sammansvärjning. Kamraterna i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har naturligtvis en klar blick över läget och stödjer Kashmirs folks frihetskamp. Här kan ni läsa ett viktigt uttalande av IKP (maoisterna) där de kallar till en Bandh, med början imorgon, till stöd för Kashmirs folk.



En annan nationell befrielsekamp som pågår inom den indiska statens gränser är den som för i Manipur. Vi är absolut inte experter på ämne, men här finns en intressant text från ett parti som leder en väpand kamp i Manipur (vi delar dock inte kamraternas internationella analys).
Det finns även andra nationella befrielserörelser i Indien, som tex i Assam, med vilka de indiska kamraterna har goda förbindelser, vi tycker ämnet är mycket spännande och hoppas kunna återkomma i ämnet.

För övrigt finns det senaste nummer av Peoples March här. Obligatorisk läsning för alla som vill veta hur folkkriget i Indien utvecklas.

Vad betyder en konferens?

I Peru genomför den reaktionära staten den 3 oktober val till regionala och kommunala församlingar. Valrörelsen har präglats av å ena sidan de massiva folkliga protester som genomförs runt om i landet av krafeter som i mångt och mycket ligger utanför de parlamentariska kontroll och å andra sidan pajkastning mellan de olika kandidaterna. Som vanligt alltså när det är val i Peru. En sak som dock kan sägas var ett realtivt nytt fenomen är att våldet mellan olika reaktionära partier ökat och nytt en ny nivå. Numera låter kandidater mörda sina reaktionära rivaler i en omfattning som vi inte sett tidigare, bland de som dödats kan nämnas viceordföranden för regionen Ancash och flera kommunalråd i höglandsområdena. Samtidigt genomför Perus Kommunistiska Parti en omfattande valbojkott. Allt detta kanske inte verkar så där superintressant för alla som inte verkligen bryr sig om vad som händer i Peru och vi tänker inte heller göra något försök till mer ingående analys av det hela. Det som vi dock vill informera våra läsare om är den stora effekt som det internationella stödarbetet för Perus Kommunistiska Parti och folkkriget faktiskt har i Peru, vilket illustreras av följande exempel.

Igår hölls en direktsänd TV-debatt mellan de två huvudkandidaterna till borgmästarposten i Lima. Eftersom Lima inte bara är Perus huvudstad och politiska, ekonomiska och kulturella centrum utan även hyser ca en tredjedel av landets befolkning, och dess borgmästere därför en viktigt person i de peruanska reaktiones politiska liv, så kunde debatten ses i hela landet. Att dessutom posten ses som en utmärkt utgångspunkt för att kunna kandidera i presidentvalen nästa år gör naturligtivs att det hela blir ännu intressantare. De två kandidaterna är Susana Villarán och Lourdes Flores. Villarán leder ett parti som heter Partido Descentralista Fuerza Social (vilket ungefär blir "det decentralistiska partiet Sociala Kraft" på svenska) och dess valfront i vilken alla sorters opportunister och reformister ingår, bland annat de sorgerliga resterna av MRTA. Hon är en före detta medlem i ett revisionistparti och har hela sitt liv arbetat för att bekämpa det peruanska folkets revolutionära kamp, bland annat som minister i regeringen. Lourdes Flores leder Partido Popular Cristiano (Kristna Folkpartiet) och dess valallians Unidad Nacional (Nationell Enhet), och är en utpräglad "högerpolitiker".

Villaráns valkampanj har tills nu främst bestått av de sedvanliga vänsterpopulistiska löftena, medan Flores har kört en kampanj som får en att tänka på det svenska Folkpartiets. Eftersom folk i Peru i allmänhet inte lever särskillt flott så finns det naturligtvis jordmån för vänsterpopulism. Flores något sjuka motåtgärd har varit att försöka framställa den förhärdade kontrarevolutionären Villarán som PKP-sympatisör! Som bevis har anförts påtagliga saker som att hon på ett offentligt möte ska ha höjt högerhand med knuten näve (i en sk "rödfront hälsning"). Men i gårdagens direktsända TV-debatt nådde Flores fantasier nya höjder, hon påstod bland annat att Villarán skulle ha deltagit i en konferens om Perus Kommunistiska Parti och folkkriget som hölls i Venedig i Italien den 30 maj förra året. Konferensen ifråga organiserades av Folkrörelsen Peru (MPP), som är den organisation som genomför PKPs utlandsarbete. Naturligtvis deltog inte Villarán i konferensen, vilket vi själva kan bekräfta med hundraprocents säkerhet. Självklart hävdade Villarán att hon aldrig varit i Venedig överhuvudtaget, men det kan vi inte bekräfta. På MPP-konferensen var hon i allafall inte.

Varför kommer då sådana här saker upp i en debatt mellan borgmästarkandidater i Lima? Jo, därför att alla de aktiviteter som PKP på olika sätt genomför i utlandet får en omfattande återverkan i Peru. Nu i helgen organiserade MPP en internationell konferens i Milano, så ämnet med PKP och Italien var så att säga aktuellt. Den peruanska reaktionära pressen utmålade för några år sedan en konferens organiserad av MPP i Madrid som "PKPs Andra Kongress", vilket det naturligtvis det inte var men det hela väckte ändå stor uppmärksamhet i Peru. Även aktioner som PKP-sympatisörer under åren genomfört i Sverige har täckt många förstasidor i reaktionär peruansk press.

Att PKPs utlandsarbete nämns på bästa sändningstid på rikstäckande TV i Peru är naturligtivs något som intygar att det är viktigt och något som oroar den peruanska reaktionen i allra högsta grad. Ett bra betyg för de kamrater som under åren framhärdat i att försvara och utveckla detta arbete. De kamrater som i Sverige stödjer PKP ska veta att deras arbete ger resultat i Peru. Något att hålla i minnet nu när höstmörkert har trängt sig på.

Nedan ett utdrag, ur direktsändningen från peruansk TV, i vilket Flores kommer med sin märkliga anklagelse mot Villarán.

Repression mot krigsmotståndare i Förenta Staterna

I fredags genomförde FBI flera husundersökningar hos krigsmotståndare i Förenta Staterna, bland annat beslagtogs datorer. Elva aktister har fått veta att de ska ställas inför rätta. Än en gång framstår det med all tydlighet hur internationalistiskt solidaritetsarbete har blivit krimnaliserat i de västerländska "demokratierna". Läs mer här.

Teori: Mariátegui om demokratins kris

Som en del av vårt försök att ge bidrag till en riktigt förståelse av det nuvarande läget i landet publicerar vi idag ett kort utdrag av en föreläsning som José Carlos Mariátegui höll den 25 september 1923. Vi tror den problematik som JCM beskriver i citatet till stor del även idag är gällande. Läs hela föreläsningen här.

"Bourgeois democracy has ceased to correspond with the organization of the productive forces which have changed and grown formidably. That's why democracy is in crisis. Democracy's typical institution is the parliament. The crisis of democracy is a crisis of parliament. We have already seen how the two great contemporary forces are capital and labor and how, beyond parliament, these forces clash or struggle. Democracy's theorists might suppose that these forces are, or should be, proportionaly represented in parliament. But it is not so. Because society is not split cleanly between capitalists and proletarians. Between the capitalist class and the proletarian class there are a series of amorphous and intermediary layers. Besides, just as the whole proletarian class does not have a precise awareness of its historical and class necessities, the whole of the capitalist class is not gifted with a precise class consciousness. The mentality of the big industrialist or the banker is not the same as the mentality of the medium rentier or retail merchant. This disperison of social classes is reflected in parliament which thus does not exactly reflect the large interests in play. The political State turns out to be the representation of the all the social layers. But the conservative force and the revolutionary force polarize into singular interest groupings: capitalism and proletariat. Within the parliamentary order there cannot be but coalition governments. Today, the tendency is toward factional governments."

"Otack är världens lön"

Svensk borgarmedia lägger upp notiser med rubriken "Farcgerillans högste militäre ledare död" med anledning av att Jorge Briceno ("Mono Jojoy") dödats av den colombianska statens väpnade styrkor. Nu var Jorge Briceno visserligen medlem av FARC-EP's högsta ledning men, Alfonso Cano är dess högste ledare. FARC-EP har under den senaste tiden åkt på en hel del smällar, och man är även själva delat ut en del. Men man fortsätter sin kapitulationspolitik och inisterar på sin vilja att nå en "politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten". Den linje som FARC-EP's ledning följer går ut på att kämpa sig till acceptabla vilkor för att sträcka vapen inför de härskande klaserna och Förenta Staterna. Den reaktionära colombianska staten kommer aldrig att acceptera annat än att det rådande samhällssystemet bevaras och om den inte själv är kapabel att värna systemet, kommer Förenta Staterna göra vad de anser nödvändigt för att tingens tillstånd ska bestå. Detta vet många inom FARC-EP, om inte alla, och likadant med ELN; förhoppningvis finns där krafter som i framtiden kan hävda sin ståndpunkt med tillräcklig kraft för att den väpnade kampen i Colombia verkligen ska komma att förvandlas till ett folkkrig. Så länge som FARC-EP tjatar om "fred" kommer Colombias arbetare och bönder bara att få massmord, tortyr, fördrivning och fängelse i belöning. De ledare som säger sig vilja "kämpa för freden" mördas. Otack är världens lön.

Teori: Den gamla mullvaden

När vi för första gången hörde äldre kamrater tala om "den gamla mullvaden" så blev vi, minst sagt, lite förvirrade. Vi blev hänvisade till Marx "Louis Bonapartes adertonde Brumaire" för att få en förklaring. Idag publicerar vi några korta utdrag nämnda verk (ni finner hela texten här). Även om texten har några år på nacken, så anser vi att de grundprinciper som Marx lägger fast den metod med vilken han tillämpar dem, i allra högsta grad är relvenata om man vill förstå det dagsaktuella läget i Sverige idag och det perspektiv som öppnar sig.

"Borgerliga revolutioner, såsom de på 1700-talet, stormar raskt från framgång till framgång, de överbjuder varandra i dramatiska effekter, människor och ting tycks vara liksom omgivna av bengalisk eld, varje dag andas extas. Men de är kortlivade, snart har de nått sin höjdpunkt, och hela samhället går omkring i en dagen-efter-stämning, innan det nyktert lärt att tillägna sig resultaten av sin sturm- und drangperiod. Proletära revolutioner däremot, såsom de på 1800-talet, kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök, de tycks slå ner sin motståndare endast för att han skall suga ny kraft ur jorden och resa sig mot dem i ännu väldigare gestalt. Ständigt på nytt ryggar de tillbaks för det obestämda, oerhörda i de mål de ställt sig, ända tills den situation skapats, som gör varje återvändo omöjlig, och förhållandena själva ropar:

Hic Rhodus, hic salta!


...


Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så, att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni. Hur många olika åtgärder för uppnåendet av detta syfte som än må föreslås, hur mycket det än må utpyntas med mer eller mindre revolutionära föreställningar, så förblir innehållet detsamma. Detta innehåll är en förändring av samhället på demokratisk väg, men en ändring inom småborgerskapets gränser. Man bör bara inte göra sig den bornerade föreställningen, att småborgerskapet principiellt vill genomdriva ett egoistiskt klassintresse. Det tror snarare, att de speciella betingelserna för dess befrielse är de allmänna betingelser, inom vilka ensamt det moderna samhället kan räddas och klasskamperna undvikas. Lika litet bör man inbilla sig, att alla de demokratiska representanterna är shopkeepers [småhandlare] eller svärmar för sådana. Till sin bildning och personliga ställning kan de vara himmelsvitt skilda från dessa. Vad som gör dem till representanter för småborgaren är, att de i sin tankevärld inte kommer utanför de skrankor som småborgaren i det praktiska livet aldrig kommer utanför, att de därför teoretiskt drives till samma uppgifter och lösningar, som småborgaren praktiskt drives till av sitt materiella intresse och sin ställning i samhället. Detta är överhuvud taget förhållandet mellan en klass' politiska och litterära representanter och den klass de representerar.


...


Demokraterna erkänner, att de har en priveligierad klass som fiende, under det att de själv tillsammans med hela den övriga delen av nationen bildar folket. Vad de representerar är folkrätten, vad som intresserar dem är folkets intresse. De behöver därför inte vid en förestående kamp pröva de olika klassernas intressen och positioner. De behöver inte i alltför hög grad överväga sina egna medel. De har bara att ge signalen för att folket med alla sina outtömliga resurser skall kasta sig över förtryckarna. Om nu i praktiken deras intressen visar sig som intresselösa och deras makt som vanmakt, så ligger orsaken härtill antingen hos de fördärvliga sofister, som delar det odelbara folket i olika fientliga läger, eller var armén alltför förråad och förbländad för att kunna begripa att demokratins rena syften var dess eget bästa, eller har det hela strandat på en detalj vid utförandet eller också har en oförutsedd tillfällighet för denna gång förstört spelet. I varje fall går demokraten lika fläckfri ur det skymfligaste nederlag som han utan egen förskyllan gått in i det, med den nyvunna övertygelsen, att han måste segra, inte att han själv och hans parti måste uppge den gamla ståndpunkten utan tvärtom, att förhållandena måste mogna för denna.


...

Och därtill kom den egendomliga sjukdom, som sedan 1848 grasserat över hela kontinenten, den parlamentariska kretinismen, som försätter de smittade till en inbillad värld och berövar dem varje uppfattning, varje minne, varje förstående av den krassa världen omkring dem.


...

Denna bourgeoisi, som varje ögonblick offrade sina allmänna klassintressen d.v.s. sitt politiska intresse för de mest bornerade och smutsiga privatintressen och anmodade sina representanter att göra ett liknande offer, den jämrar sig nu över att proletariatet för sina materiella intressen offrat dess ideala politiska intressen. Den spelar nu oskulden, som misskänts av det av socialisterna vilseförda proletariatet och övergivits i det avgörande ögonblicket.

...

Men revolutionen är grundlig. Den är ännu på resa genom skärselden. Den gör sin sak metodiskt. Fram till den 2 december 1851 hade den genomfört den första hälften av sitt förarbete, nu genomför den den andra. Den fulländade först den parlamentariska makten för att kunna störta den. Nu, då revolutionen uppnått detta, fulländar den den verkställande makten, reducerar den till dess renaste uttryck, isolerar den, reser sig emot den som en enda anklagelse för att koncentrera alla sin krafter på att förinta den. Och när revolutionen har utfört denna andra hälft av sitt förarbete, kommer Europa att springa upp från sin plats och jubla: Bra grävt, gamla mullvad!"

Gerillaaktioner i Indien

I delstaten Orissa likviderades i söndags två lokal utsugare av maoistgerillan i byn Lachmani i Koraput-distriktet. I Kaimur distriktet i delstaten Bihar inträffade i söndags en större eldstrid mellan enheter ur Folkets Befrielsegerillarmé och lokal reaktionär milis, inga uppgifter finns rörande förluster. I delstaten Chhattisgarh genomförde kamraterna i igår ett bakhåll i Bijapur-distriktet, minst tre poliser dödades. I delstaten Västbengalen genomförde maoisterna igår en spektakulär aktion i staden Silda; utklädda till skolungdomar tog sig kamraterna förbi den beväpnade vaktpersonalen vid en skolbyggnad och kunde så ostört likvidera en lokal socialfascistisk boss. I samma delstat sprängde andra gerillaenheter igår en av socialfascisternas particentraler i staden Jhargram.

Vad svensk media inte nämner

Idag finns det notiser i svensk borgarmedia om Peru, som vanligt är rapporteringen inte den bästa. Strömavbrottet som de protesterande fattigbönderna orsakade varade i mindre än en halvtimme. Nu har även tungt beväpnade polisstyrkor stormat vattenkraftverket och gripit 120 av bönderna. Påståendet att bönder skulle ha tagit "gisslan" helt uppåt väggarna, till och med peruansk reaktionär media - som absolut inte är känd för att vara positiv till folkliga protester - talar om att bönderna "kvarhöll" (reteniendo) arbetarna, och inga hot har överhuvudtaget förekommit. När polisen stormade anläggningen var alla arbetarna vid god hälsa. Det som svensk press inte nämner är att vattenverket tillhör Duke Energy, ett imperalistföretag hemmahörande i Förenta Staterna. Det som svensk press inte nämner är att de proesterande fattigbönderna tillhör just den klass som är huvudstyrkan i den demokratiska revolution som Perus Kommunistiska Parti (PKP) leder. Det som svensk press inte nämner är att Ucayali ligger inom PKPs Regionalkommitté Huallagas (RKH) jurisdition och är ett av de områden där militära aktioner dagligen genomförs av Folkets Befrielsearmé som leds av PKP - alla som följer rapporteringen om aktioner genomförda av de peruanska maoisterna känner till provinsen Padre Abad, vilket just är provinsen i vilket vattenkraftverket ligger (som av en tillfällighet...). Det som svensk press inte nämner är att PKP är den enda kraft i Peru som verkligen försvarar kokaböndernas intressen, mot såväl drogbaronerna som den gamla staten och imperialismen. Det som svensk press inte nämner är att under den senaste tiden PKPs aktivitet kraftigt ökat i RKH och att man återtagit mark som tidigare förlorats pga förräderiet av den tidigare ledningen i området. Det som svensk press inte nämner är att PKP just nu utvecklar folkkriget som ett nationellt motståndskrig mot Förenta Staternas stadigt ökande intervention och att man i detta läge just strävar efter att i största möjliga mån involvera de bredda folkmasorna i denna kamp. Det och mycket mer nämner inte svensk press, men att skriva rubriker om att fattigbönder "tog gisslan" det kan man.

En sann opportunist

Som Björn på ett så sympatiskt sätt påpekar, blev det ingen ministerpost för Ohly. Men det kom nog inte som en överraskning, i sitt tal på Vs valvaka var han snabb med att lägga fram den nya taktiska linjen, nu är den främsta uppgiften "att bygga utomparlamentariska rörelser", säger han. Tillsammans med sossarna och mp. Så att det ska gå bättre i nästa val. Sådan äro opportunismen.

Film: maoistgerilla i Turkiet

Som vi tidigare nämt är våra turkiska kamrater oftast inte speciellt bra på att informera icke-turkisktalande om de aktioner som man genomför, men med lite möda går det att hämta in informationen. Så vi tog kontakt med några sympatisörer till MKP - Maoistiska Kommunistiska Partiet i Turkiet och Norra Kurdistan - partiet som leder HKO -Folkets Befrielsearmé. Kamraterna gav oss mer information om den aktion som HKO genomförde den 6 september i år. Det visar sig att det inte var en reaktionär soldat som dödades i aktionen, utan fyra. Före angreppet på vattenkrafverket hade gerillakämparna placerat ut minor och när kamraterna drog sig tillbaka efter det lyckade angreppet utlöstes minorna mot förföljande militära förband. Eldstrid ska även ha utbrutit och det då som de tre andra soldaterna dödades. Kamraterna har berättat hur den turkiska reaktionen ofta redovisar lägre förlustsiffror för att förminska gerillaaktionernas effekt på såväl de egna styrkorna som den allmänna opinonen - ett förhållningssätt som vi känner igen från tex Peru och Filippinerna.

Kamraterna var även vänliga nog att tipsa oss om en film som vi lägger upp nedan.Bilderna från 2002 är tagna i samband med att MKP genomförde sin första kongress. Bilderna från 2010 är tagna i närheten av Dersim och visar ett av HKOs gerillaförband. "Vinterbilderna" är från 2009. Den sista bilden är tagen 2010 och visar ungdommar som håller upp en banderoll med texten "Leve MKP och HKO" i Gazi-kvarteren i Istanbul.

MKP/HKO'dan Yeni Görüntüler - 2010 @ Yahoo! Video

"an explosion of social unrest"

Svensk borgarmedia skriver idag om hur fattigdomen ökar i Förenta Staterna. Här kan ni läsa en artikel i vilken företrädare för Internationella Valutafonden varnar för vad de kallar en "explotion av social oro" i Europa och Nordamerika. En tilltagande revolutionär situation i ojämlik utveckling kallar marxister det.

Nollkoll

Det finns en svensk websida som heter latinamerika.nu. Sidan drivs gemmensamt av Kristna Fredsrörelsen, Föreningen Svalorna Latinamerika och Latinamerikagrupperna. Som namnet antyder skrivs det om Latinamerika på hemsidan och man publicerar inte alltför sällan artiklar om Peru. Det kunde naturligtvis ha varit något mycket positivt om det varit så att de alster som publiceras hade haft bäring på verkligheten, men nu är det inte så. På latinamerika.nu publiceras utan undantag endast texter som - i bästa fall - reflekterar de politiska ståndpunkterna hos den legala, tämjda, "vänstern" i Peru. Samma "vänster" som på alla sätt bekämpat och bekämpar det peruanska folkets revolutionära kamp. Även fast det är så, hade sidan kunnat ha ett värde som nyhetskälla, en borgerlig sådan, men artiklarna som publiceras är så fulla av de mest absurda faktafel att sidan är helt värdelös. För att illustrera vår poäng tar vi ett exempel som publicerats idag. En Nadia Enedahl skriver följande:

"Colinagruppen, de 21 militärer som åtalats för massakern av en grupp bönder i Barrios Altos..."

Massakern i Barrios Altos ägde rum den 3 november 1991, och den genomfördes av Colina-gruppen (vars operativa chef var Martín Rivas). 15 människor massakrerades då maskerade militärer överföll en fest (en sk "pollada") i ett bostadshus. Att femton människor massakrerats av militären är inget ovanligt i Peru, och det var definitivt inget ovanligt 1991. Det som gjorde att massakern i Barrios Altos blev så uppmärksammad är att Barrios Altos är en stadsdel som ligger förhållandevis centralt i Lima (bostadshuset i fråga är beläget på adressen Jirón Huanta Nº 840). Det var alltså inte en grupp bönder som slaktades av Colina-gruppen utan stadsbor - just därför är fallet så känt. Att skriva så som Nadia Enedahl gör i detta fallet är ungefär som att skriva att Olof Palme mördades på en åker utanför Sveg.

Vi skulle kunna göra en lång lista på liknande exempel, men vi anser det ovan givna är nog för att visa hur artiklarna på latinamerika.nu skrivs: artikelförfattarna läser en text skriven av någon annan, lägger till lite "egna" saker och vips har man en artikel. Om man som i fallet Enedahl uppenbarligen totalt saknar kunskaper om ämnet man skriver om, så kan man naturligtivs inte göra en något som helst korrekt bedömning av den text man baserar sig på och det "egna" som man lägger till blir bara befängt. Latinamerika.nu är en sida för folk som antingen vill bli lurade eller som helt enkelt har nollkoll.

Lästips: Eduardo Galeano

Idag publicerar Svenska Dagbladet en kort intervju med den berömda författaren Eduardo Galeano, läs den här. Vi delar inte alla åsikter som Galeano för fram, speciellt inte rörande "legalisering av droger", men han för fram en väldigt viktig punkt: Förenta Staternas oerhörda hyckleri i "kriget mot drogerna". Om ni inte har läst den utmärkta boken "Latinamerikas öppna ådror", så gör det - så fort som möjligt!

19 september: BOJKOTT!

Som bekant för de som vet vad vi sysslar med har vi "många järn i elden" och den nuvarande perioden är synnerligen intensiv för hos, därför har vi helt enkelt inte haft tid att utarbeta en längre text om våra ståndpunkter rörande det kommande riksdagsvalet. Vi hoppas och tror att andra, som mer ägnar sig åt denna typ av arbete har tagit sig an saken. Men, vi vill ändå klargöra vår ståndpunkt på ett kortfattat sätt:

- Det parlamentaristiska systemet är en skärm bakom vilken bourgeoisien döljer sin klassdiktatur; genom att rösta kan man inte på något sätt ändra eller påverka detta faktum.

- Verkligt revolutionära partier eller organisationer kan i Sverige, varken som läget ser ut nu eller i framtiden, vinna några som helst fördelar för den revolutionära kampen genom att delta i parlamentariska församlingar under den borgerliga diktaturen; de anledningar som Lenin tar upp för deltagande i valen (se "Radikalismen"), som en taktik, är sedan länge fullkommligt inaktuella.

- Att välja "det minst dåliga" alternativet är att sluta leden med den rådande ordningens försvarare och erfarenheten visar tydligt att DET BLIR INTE BÄTTRE för arbetarklassens "djupaste och bredaste" lager med en sosseregering. Sossarna är Wallenbergarnas parti, det korporativa systemts förvaltare: den svenska imperialismens bästa tjänare.

- Sverigedemokraterna är ett verktyg i den härskande klassens händer, huruvida de kommer in i Riksdagen denna gång eller inte spelar ingen större roll; att rösta "mot Sverigedemokraterna" betyder att gå i fällan, att sluta upp kring borgarklassen för att "försvara oss" mot samma borgarklass!

- De små "vänsterpartier" som finns och som ställer upp i valen lever på statliga bidrag och de är definitivt inte ett hot mot den rådande ordningen. Ett kommunalt mandat för ett "vänsterparti" är endast mer pengar i kassan för att de ska kunna fortsätta leva på de smulor som den härskande klassen kastar åt dem så att de kan fortsätta vilseleda människor som söker ett revolutionärt alternativ.

- Antalet människor som medvetet väljer att inte rösta, därför att de anser att inget av partierna representerar dom och därför att de insett att valen inte förändrar någonting väsentligt, är runt 20% av de röstberättigade; att försöka få dessa människor att gå till valurnora är att slå i dom illusioner som de redan övervunnit. Det är revolutionäras uppgift är att stärka och utveckla denna tendens att vända borgarstaten ryggen, att få fler att inse att de inte har något att vinna hos den.

- Det omedelbara behovet för kommunisterna i Sverige är att ett verkligt kommunistiskt parti bildas; ett parti som verkligen kämpar för att genomföra den socialistiska revolutionen. Aldrig i historien har en revolution genomförts genom ett parlament och aldrig någonsin kommer det att hända att en förtyckt klass så erövrar makten. Kampen för den proletära revolutionen förs inte genom deltagande i borgarklassens skådespel.

- Därför är det enda revolutionära alternativet att bojkotta valet.

Marxistiskt Forum nr 1-71: STöD DET POLSKA FOLKETS KAMP!

Vi publicerar idag ett uttalande från KFML som publicerades i Marxistiskt Forum nummer 1 1971. Texten är uppenbarligen inte rykande aktuell, men vi finner ändå ett värde i att publicera den. Uttalande visar hur dåtidens svenska revolutionärer understödde arbetarklassens kamp mot härskarna i de länder som förvandlats från socialistiska till "diktaturer av Hitlertyp". Revolutionärer av idag behöver inte be om ursäkt för vad revisionismen ställde till med i Östeuropa eller Sovjetunionen. Det som vi dock måste göra är att lära av erfarenheterna under uppbyggnaden av de socialistiska länder, hur klasskampen fortsatte i dessa och veta hur förhindra att utsugarna åter kommer till makten.
............

STöD DET POLSKA FOLKETS KAMP!

Den 14 december utbröt omfattande strejker och demonstrationer i Polen mot de enorma prishöjningar, som de makthavande genomfört mot ett folk, som redan tidigare levde under svåra förhållanden. Kampen, med varvsarbetarna i Gdansk i spetsen, spred sig över ett flertal städer bl.a. Gdansk, Szezecin (Stettin), Slupsk, Gdynia, Sopot. Det polska folkets militanta kamp gjorde myndigheterna skräckslagna och de satte in stora militärstyrkor för att kväsa revolten. Många personer dödades, enligt polsk TV 50 personer enbart i Gdansk. För att lugna folket tvingades Gomulka, det polska revisionistpartiets ledare, att avgå och Edward Giereck utnämndes till hans efterträdare. Bland det första denne Giereck gjorde var att hålla ett TV-tal för att föra polackerna bakom ljuset. Han försvarade det militära övervåldet och talade vackert om att hjälpa "barnfamiljerna och de lågavlönade” men nämnde inte ett ord om att upphäva prishöjningarna. Han gjorde klart att den nya regimen kommer att föra samma underkastelsens politik gentemot Sovjetunionen som tidigare Gomulka.

I Polen, ett land där arbetarklassen tidigare hade makten, har nu revisionister tagit över ledningen i kommunistpartiet och statsapparaten. En ny överklass av partipampar och företagsledare, som passande benämns byråkratkapitalister, härskar över folket och har förvandlat Polen till ett kapitalistiskt land. I Sovjetunionen har en liknande utveckling ägt rum, med den skillnaden att den nya härskande klassen där är mycket mäktigare. Byråkratkapitalisterna i Polen backas upp av härskarna i Sovjetunionen och i gengäld utlämnar de Polens folk och naturrikedomar att plundras enligt känt kolonialt mönster. I takt med att socialismen avskaffats och landet utlämnats har levnadsförhållandena för den stora massan i Polen försämrats. För att nu klara sig ur de allt större ekonomiska problemen försöker revisionistledarna vältra över bördorna på folket.
Men det polska folket har revolutionära traditioner och kommer inte att låta sig förtryckas i evighet. I själva verket lever revisionistledarna i Östeuropa och Sovjetunionen på en krutdurk, som när som helst kan explodera. Det tjeckiska folkets och nu det polska folkets kamp är ett förebud om att arbetarklassen och dess bundsförvanter kommer att resa sig som en man i land efter land för att störta byråkratkapitalisterna och återupprätta arbetarklassens stat, dvs. socialismen.

LEVE DET POLSKA FOLKETS KAMP!
LEVE SOCIALISMEN!

23.12,.1970 Arbetsutskottet
KOMMUNISTISKA FÖRBUNDET MARXIST-LENINISTERNA (KFML)

En skenmanöver

Vi skrev för inte så länge sedan om "mörkrets återkomst" i Peru. Vi nämde då bland annat ett Dekret (nr. 1097) som skulle innebär amensti för bland annat Alan García själv. Nu uppmärksammar svensk borgarpress att den peruanske presidenten dragit tillbaka dekretet och man spinner vidare på sagan som peruansk press om att det blivit så pga ett brev från författaren Mario Vargas Llosa. Det som svensk press inte nämner är att den peruanska regimen under de senaste dagarna skakats av en svår regeringskris, där bland annat fyra ministrar sagt upp sig och att en regeringsombildning kommer att tillkännages idag - "experterna" räknar med att försvarsministern och inrikesministern, vilka är de två ministrarna med ansvaret att leda det reaktionens kamp mot det av Perus Kommunistiska Parti ledda folkkriget, får sparken. I detta är högermannen Vargas Llosa inte en hjälte utan en statiskt i det spel som García spelat. Att lägga fram dekretet 1097 verkar ha varit en skenmanöver för att få igenom det mycket viktigare dekretet 1095 - det som tillåter att militär sätts in över hela landet för att bekämpa "fientliga grupper" och den ökade militära interventionen från Förenta Staterna. All debatt i peruansk borgarmedia har handlat om dekret 1097 och alla de andra frågorna har helt kommi i skymundan - praktiskt för García och hans herrar i Förenta Staterna. Att García kommer att lösa "amnestiproblmet" på ett smidigare sätt framöver råder det inget tvivel om.

Björnbrum kommenterar

Här finns en artikel vi tänkte kommentera, men såg vid att Björnbrum redan gjort det, och vi har egentligen inget att tilläga. Läs Björns kommentar här.

Gerillaaktioner i Indien och Norra Kurdistan

Indien: I delstaten Västbengalen sköts natten till idag en tjallare av maoistgerillan i West Midnapore-distriktet. I delstaten Orissa likviderades en annan reaktionära i Sundargarh-distriktet; i samma delstat sprängdes två skogsvaktsposteringar och två gruvor stängdes helt ner därför att arbetarna deltog i Bandhen. Bussförbindelserna mellan delstaterna Jharkhand, Bihar och Chhatisgarh var helt paralyserade idag. I delstaten Bihar saboterades järnvägsrälsen i Muzaffarpur-distriktet imorse; i samma delstat saboterades även en mobiltelefonmast i Gaya-distriktet. Sammantaget har den av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utlyta Bandhen varit mycket framgångsrik.
Norra Kurdistan: I olika delar av Norra Kurdistan har PKK-gerillan genomfört "vedergällningsattacker" efter att man attackerats av turkiska regeringsstyrkor. Sammanlagt har tolv turkiska soldater dödats, läs mer här.

Offentligt möte där Myrdal berättar om sin Indienresa

Här finner ni en inbjudan till ett möte i Göteborg den 25 september där Jan Myrdal ska berätta om sitt besök hos de indiska maoisterna. Missa inte denna möjlighet!

Bandh i Indien

Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har utlyst en Bandh - en sorts väpnad strejk - i sex delstater, Bihar, Orissa, Jharkhand, Chattishgarh, Andhra Pradesh och Västbengalen. Bandhen påbörjades idag och kommer att vara till imorgon. Utöver en omfattande massmobilisering genomför gerillan väpnade aktioner. Redan i lördags brändes en buss i distriktet Visakhpatanam i delstaten Andhra Pradesh. I delstaten Västbengalen likviderades idag fem socialfascistiska gangstrar i byn Nachupatina i West Midnapore-distriktet. I distriktet Giridih i delstaten Jharkhand saboterades järnvägsräls tidigt imorse av maoistgerillan; i samma delstat livkiderades en reaktionär natten till idag i Garhwa-distriktet. I delstaten Chhattisgarh attackerades en polisstation i Dantewada-distriktet, en polis och en soldat dödades, även denna aktion genomfördes idag.

Gerillaaktioner i Indien

I tisdags sprängde maoistgerillan en nybyggd regeringsbyggnad i distriktet Malkangiri i delstaten Orissa, kamraterna var särskillt noga med att se till att inga arbetare skadades i aktionen. I Gaya distriktet i delstaten Bihar brände maoisterna igår ner en hus tillhörande en lokal hindufascistisk boss, en traktor och fyra motorcyklar konfiskerades också. En polischef dödades idag i en eldstrid med kämpar ur Folkets Befrielsegerillaarmé, två andra poliser sårades, striden ägde rum i Dumka distriktet i delstaten Jharkhand.

Det viktiga är tågets färg!

Mikael Nyberg skriver idag en läsvärd artikel om konsekvenserna av "privatiseringen" av SJ. Läs texten här. Eftersom den gode Nyberg antagligen är bekant med debatterna i Kina hösten 1976, liksom flera av våra återkommande läsare, så vill vi påpeka att det viktiga är att tåget är rött och inte att det kommer i tid. Hade fler i Sverige förstått det hade vi antagligen haft en helt annan "vänster" här i landet än den som vi nu måste leva med.

Artikel ur Marxistiskt Forum nr 1-2 1977: Kommunistiska veteraner

Vi publicerar idag en artikel ur Marxistiskt Forum som ger en inblick i hur Sveriges Kommunistiska Parti urartade under tiden kring andra världskrigets slut. Vi tycker texten är synnerligen viktig än idag. Som den kommunistiske veteranen Östen säger i en av intervjuerna: "Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel"

.................



MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 70-74


Kommunistiska veteraner:

"Partiledningen hade ambitioner att komma med i regeringen"

Två kommunistiska veteraner ger här sin syn på varför gamla SKP spårade ur och blev revisionistiskt.

"I den bohuslänska stenindustrin kom jag i kontakt med arbetarrörelsen. Syndikalisterna väckte klasskänslorna. Men det fattades någonting hos dem. Jag fick läst Lenins arbete om staten och revolutionen. Det blev avgörande och jag sökte medlemskap i det kommunistiska paritet."

Namn: Östen.
Född: i Kville Härad, sex mil norr om Uddevalla.
Yrke: jobbade som barn hos bönder i trakten, tillsammans med fadern i AK-jobb i början av20-talet (vägbyggen). Stenhuggare 1924 och har fortsatt inom stenindustrin i Göteborg.
Partimedlem: i början på 30-talet.

– Jag gör inte anspråk på att vara särskilt duktig. Jag har alltid levt i skymundan. Det säger Östen, göteborgare och kommunist sedan början av 30-talet. Han är en av de kamrater som upplevt hetsen mot kommunister i fackföreningarna under 40-talet och under det "kalla kriget". Från gräsrotsnivå har han upplevt stolta perioder i partiets historia - men också dess urartning till ett revisionistiskt parti under efterkrigstiden.
– Efter kriget fanns det en stor entusiasm för Sovjetunionen. Jag minns en gång att kassören i fackföreningen kom och klappade mig på axeln och sa att
"vi får nog skapa någonting sånt som i Sovjetunionen". Han var socialdemokrat och några år tidigare hade han hållit LO:s cirkulär nr 3 i handen på ett möte - det formulär som förbjöd kommunister att väljas till förtroendeposter.
– Men efter kriget var allt annorlunda. Partiet gick framåt i valet -47. Framgångarna grundades på arbetarnas entusiasm för att Sovjetunionen vunnit kriget. Det slog hårt igen, när borgarna började ändra historien och påstod att det var Amerikas hjälp som gjort att kriget mot nazisterna vanns.

Studierna
– Under de här åren skyfflades medlemmar in i partiet på mycket lösa politiska grunder. Värre var att den politiska
skolningen upphörde i partiet, så de nya medlemmarna blev lätta offer för den borgerliga och socialdemokratiska propagandan under 50-talet.
– På 30-talet studerade vi mycket i partiet. Vi samlades på söndagsmorgnarna och diskuterade partiets arbete. Nu började direktiven komma uppifrån och politiken förankrades aldrig bland medlemmarna.
– Visst litade vi på partiledningen, även när våra egna känslor gjorde uppror mot direktiven. Men det var svårt många gånger.

"Enhetsfronten"
Svårt var det, när partiet började söka enhetsfront med socialdemokratin på socialdemokratins villkor.
– I fackföreningsvalen tog vi några kommunister och några socialdemokrater och satte upp på en gemensam lista.
Socialdemokraterna var ofta inte ens tillfrågade! Och när partiet beslöt, att inte anordna egna demonstrationer 1 maj - ja, det var rena kapitulationen.
– Partidisciplinen gjorde att jag gick med i sossarnas tåg om än med olust och lyssnade till anti-kommunistiska talare.
– Jag tror att partiledningen efter kriget hade ambitioner att komma med i regeringen och för den sakens skull upphörde det självständiga partiarbetet och vi kapitulerade inför socialdemokratin.

Sovjetunionen
Det värsta på 50-talet var inte hetsen från socialdemokratin och borgarna. Värre var SUKP:s 20: e partikongress.
– På en natt ställdes allt vi arbetat för på huvudet. I nätter och dagar hade vi kämpat för att försvara arbetarstaten Sovjetunionen under alla år. Sen kommer Chrusjtjov och spottar oss i ansiktet och säger, att allt som borgarklassen sagt om oss är riktigt.
– Det fanns ingen möjlighet att tro allt vad som sades om Stalin. Visst låg det någonting i kritiken mot personkulten, talet om "lille far Stalin" och smickret. Men det var de som detroniserade Stalin som var de värsta krypdjuren!
– Kinesernas kritik mot Chrusjtjov fick vi aldrig reda på genom partiet. Jag fick tag på deras brev privat. Så illa kineserna behandlats. Men det tog tid efter det innan jag verkligen insåg hur verkligt illa det gått i Sovjetunionen.
Det tar tid att rucka på det obegränsade förtroende vi haft för Sovjet i alla år. Men jag blev övertygad och jag var med när KFML bildades.
– Jag har ingen förståelse för dem som stannat i det gamla partiet, som norrbottningarna till exempel, de slåss för ett land - inte för en ide.

Framtiden
– I Vietnam, Laos och Kampuchea har de fattiga folken visat, att de kan uträtta fantastiska hjältedåd. Det kan nog vi med. Om ungdomen lär sig av historien och dömer människor efter deras handlingar så kommer vi aldrig att hamna fel. •

.........

"Det var arbetslösheten i början av 20-talet som gjorde att jag började fundera. Jag sökte mig till socialistiska boklådor och började läsa socialistisk litteratur."

Namn: Vera.
Född: i början på seklet i Göteborg.
Yrke: sömmerska.
Partimedlem: i början på 30-talet.

– Vi var dåligt skolade och förstod inte att det var revisionismen som började ta makten i partiet efter kriget. Men visst märkte vi bristerna i partiet. Den demokratiska centralismen praktiserades inte, partiet var toppstyrt. Kritiken och självkritiken fungerade inte och studierna var mycket sporadiska. Det är tre orsaker som Vera ser till att det kommunistiska partiet kunde urarta och revisionister ta makten i partiet. Vera gick med i SKP i början på 30-talet. året därpå blev hon ansvarig för kvinnoarbetet i västra Sverige.
– Männen var kolossalt dominerande i partiet, berättar Vera. Orsaken var de stora barnkullarna, avsaknaden av barnkrubbor och det tunga hemarbetet.
– Vi bildade kvinnoaktiver i anknytning till de kommunistiska arbetarkommunerna för att aktivera kvinnornaoch dra med dem i kampen. På söndagarna gick vi och sålde "Arbetarkvinnornas tidning" i husen och vi höll möten för att kämpa för lika lön, kommunala tvättstugor, enklare hemarbete och abortfrågan.

Svenska kvinnors vänster förbund
Efter kriget bildades Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV). Svenska kvinnors vänsterförbund hade startats 1914 som "Frisinnade kvinnor" i kamp mot krigspsykosen, för demokrati och kvinnornas likställdhet. Namnet SKV antogs 1931. Nu beslöt förbundet att bli en del av KDV och de kommunistiska kvinnorna började arbeta inom förbundet.
– Då förbjöds de socialdemokratiska kvinnorna att arbeta inom SKV eftersom portarna öppnats för oss kommunister.
Organisationen växte. Västra avdelningen, där Vera var ordförande, delades i fem och hon blev ordförande i samarbetskommittén i Göteborg. 1955 blev hon ombudsman i förbundet.

Fredsrörelsen
– Fredsfrågan dominerade vårt arbete inom SKV. Den hade vuxit fram via motståndsrörelsen i världskriget och Stockholmsappellen. Vi gjorde en kolossal insats med namninsamling och propaganda.
- Här i Göteborg var socialdemokraterna de värsta motståndarna. Så upplevde vi det åtminstone. Själv arbetade jag på en stor ateljé med 40 sömmerskor och alla hade skrivit på appellen. Då skrev Ny tid om SKV som en "kommunistisk täckorganisation". Efter den artikeln gick listan runt på ateljén igen och de flesta strök sina namn!
Hetsen var fruktansvärd.


Enhetsfronten
– Det var i det läget partiledningen sökte enhetsfront med socialdemokratin. Redan då fanns det ett starkt motstånd i den kommunistiska arbetarkommunen mot att gå med socialdemokraterna 1 maj. Skulle vi gå och lyssna till angrepp mot vårt parti? Tveksamheten till partiledningens enhetsfrontspolitik gjorde att de flesta passiviserades.
- Enhetsfronten påbjöds uppifrån och den övertygade aldrig kamraterna, därför var det heller aldrig något helhjärtatarbete för enhet underifrån.
- Själv deltog jag i enhetsdemonstrationerna på 50-talet en enda gång. Det var SKV som föreslog stöd till vissa paroller och jag gick med som ombudsman för
förbundet.

Toppstyrning
– I partistyrelsen fördes nog diskussioner men sedan där lagts fast en uppfattning så blev det partiets linje utan några diskussioner i grundorganisationerna.
Så var det när partiets kvinnor gick med i SKV och när det kommunistiska ungdomsförbundet upplöstes. Det gällde också stora riksdagsfrågor - aldrig fick vi diskutera och ta ställning till omsfrågan. Det rapporterades på möten men det var aldrig de grundliga diskussioner vi nu har i SKP.
– Vi fick rapporter från kongressen 53 där Set Persson lämnade partiet. Men något material från båda sidor nådde aldrig ut till oss.
– Inte heller fungerade kritiken och självkritiken. Om något kritiskt sas, betraktades det som "angrepp" på partiet och inte som en granskning av vår gemensamma politik.
– Under sådana omständigheter kunde partiet begå fel, som aldrig klarades ut. Det behövs kunskaper och diskussion i ett kommunistiskt parti.

Sovjetunionen
– Rapporterna från SUKP-kongressen -56 var chockerande. Visst tvivlade många på vad som sades om Stalin. Men vi fick bara rapporter om vad som sagts. Det fördes ingen diskussion om vad som var rätt eller fel och inget sades senare om de kinesiska kamraternas avvikande uppfattningar. Det var en rad "avslöjanden" och vårt parti anammade Chrusjtjovs ståndpunkter.
– Vid Stalins död hade vi ett högtidligt möte i Konserthuset till den store proletäre ledarens ära. Sen avslöjades han som den värsta skurk! Visst var det chockerande, men hade partiet sagt det så var det väl så, tänkte vi, och vad hade vi att komma med mot partiet?
– Set Perssons tidning "Revolt" avslöjade Chrusjtjov . Men Set framställdes som partifiende. En gång höll han möte på Kungstorget och då stod partiets ombudsmän i utkanten av torget och noterade vilka partimedlemmar som var närvarande!
– Nej, det var inte lätt när vi tvekade.
Eftersom vi bara hade praktiskt erfarenhet av revisionism men ingen skolning så var det svårt att se vad som skett i Sovjetunionen och i partiet.

FNL-rörelsen
– Jag fick upp ögonen för partiets politik i Vietnamfrågan första gången på ett kommunmöte. Där cirkulerade ett flygblad för "Fred i Vietnam". Nils Holmberg och en del andra kamrater talade emot bristerna i flygbladet. Inte kunde vi ta ställning för "fred" och vara neutrala till det imperialistiska överfallet på

Vietnam.
– På ett annat möte föreslog en kamrat att vi skulle starta marxistiska studiecirklar. Hermansson var närvarande på mötet och gick emot förslaget och det röstades ner. Det gjorde mig mycket upprörd - vad är det för marxister som går emot marxistiska studier?

KFML
– Programförslaget inför 1967 års kongress var förvånande. Där talades om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och jag upplevde det som rena socialdemokratin. Vi inbjöd kamrater från Marxistiska Sällskapet till vår grundorganisation för att diskutera frågorna. Då stod det klart vad det handlade om. Fjorton av oss i grundorganisationen samlades två veckor efter kongressen och skrev gemensamt vår utträdesansökan i partiet och gick med i KFML för att återupprätta det kommunistiska partiet.
– Många i min generation var för trötta för att börja någonting nytt och kanske var de inte medvetna om vidden av bristerna i det gamla partiet. Deras kritik resulterade i passivitet.•

Bekräftat att maoister genomförde gårdagens aktion i Turkiet!

Nu har det kommit bekräftelse från pålitliga källor att den aktion mot ett vattenkraftverk som vi rapporterade om igår, i vilken en soldat ur den turkiska armén dödades, verkligen genomfördes av maoistgerilla. Aktionen genomfördes av enheter ur Folkets Befrielsearmé (på turkiska förkortat HKO) som leds av Maoistiska Kommunistiska Partiet i Turkiet ocn Norra Kurdistan (MKP). Vi hälsar denna aktion med stor glädje, särskillt eftersom det visar att våra turkiska kamrater istället för att foga sig efter PKKs diktat, verkligen genomför offensiva aktioner och håller folkkrigets fana högt. Ett problem är att kamraterna ofta är väldigt dåliga på att informera om de aktioner som genomförs av maoistgerillan (detta fall undantaget) och därför "bokförs" ofta dess aktioner såsom PKK-aktioner. Med högsta sannolikhet har åtminstone några av de aktioner vi rapporerat om här på bloggen som PKK-aktioner, i själva verket genomförts av maoister.

Allt motstånd mot ockupationen är rättfärdigt!

I svensk borgarpress rapporteras om hur den "palestinska myndigheten" gripit personer som anklagas för att ha genomfört aktionen av den 31 augusti i vilken fyra ockupanter dödades. Än en gång visar PLOs ledning att man springer Förenta Staternas och sionisternas ärenden. Allt motstånd mot ockupanterna och deras lakejer är rättfärdigt. Här ger PLFP sin syn på saken.

Frige Suzan Zengin!

Vi publicerar nedan ett mycket bra uttalande från en internationell sammanslutning av advokater som kämpar för att försvara folkets rättigheter. Advokaterna tar upp mcket viktiga frågor om hur antalet politiska fångar i världen ökar kraftigt och kräver att den turkiska journalisten Suzan Zengin omedelbart friges, ett krav som vi stödjer helhjärtat.

Statement for the release of Suzan Zengin

6 September 2010

One of the most important issues in international human rights is the issue of unjust imprisonment and political prisoners. In many countries in the world, people are being tried simply because of their thinking, acting, struggling or writing. Many are tortured or undergo bad treatment and violence. Police brutality during raids and arrests are known.

Prison populations are growing in many parts of the world. Updated information on countries included in the previous editions of the World Prison Population List shows that prison populations have risen in 68% of these countries (in 61% of countries in Africa, 68% in the Americas, 87% in Asia, 65% in Europe and 50% in Oceania).

One of these countries is Turkey. In Turkey there are an estimated 8.000 political prisoners. Most of them are pre-trial prisoners and not sentenced yet. Most of the charges are not real, fabricated and part of a conspiracy against the progressive elements of society.

The journalist Suzan Zengin is one example. Her case shows how the government in Turkey tries to hinder and repress people from speaking out the truth. She was arrested on August 29th, 2009 in her home by special police forces in front of her husband and her son. During the raid and her arrest she wasn’t told why she was arrested. The lawyers weren’t allowed to see the indictment case until weeks after her final imprisonment. She is held in the Womans Prison in Bakirkoy/Istanbul until this day. The police is talking about “clear evidences”. Those evidences are: phone calls made for Umut publications (she is working for Umut Publications in the Kartal office), bills of electricity and water, phone bills which are obvious to be expenses of the newspaper office. Besides these there are two newspaper articles that claim that she wrote it and the indictment alleges that the articles include “criminal lyrics and elements”. Until today there hasn’t been any lawsuit against the newspaper for these articles.

Besides this Suzan Zengin is being persecuted to be a member of an illegal organization. This persecution takes place with an indictment that doesn’t include ‘evidences’.

On August 26, 2010 she was brought to the court hearing but the hearing was postponed to February 2011. The health conditions of Suzan Zengin are not very well. She suffers from rapid osteoporoses, an ulcer, and hypertension, high cholesterol that she must take regular and continuous medication for. Some check- ups and tests need to be done periodically.

With such policies they want to silence the progressive mass press and media and other institutions that stand for genuine peace and justice. Suzan Zengin is a prisoner of consciousness and the Turkish State is directly responsible for this illegal act both in national and international law.

The International Association of People’s Lawyers (IAPL) strongly condemn the imprisonment of Suzan Zengin and demand her immediate release and call upon the democratic international public to show its solidarity with her.

International Association of People’s Lawyers (IAPL)

Oudegracht 36, 3511 AP Utrecht / Netherlands

Gerillaaktioner i Turkiet, Peru, Indien och Filippinerna

Turkiet: I den provinsen Tunceli (Norra Kurdistan) attackerade en gerillaenhet ett vattenkraftverk igår, en sergeant ur den reaktionära armén dödades. Det intressanta med denna aktion är att det är högst troligt att den genomförts av enheter ur någon av de maoistiska väpnade styrkor som är aktiva i området, dvs TIKKO (som leds av TKP/ML) eller HKO (som leds av MKP), eftersom PKK endast genomför defensiva aktioner för tillfället. Tyvärr är våra turkiska kamrater mycket dåliga på att sprida information om de aktioner man genomför, på andra språk än turkiska förstås. Därför har vi först nu, genom en brasiliansk tidskrift, fått reda på att TIKKO-gerillan i en gemmensam aktion med PKK-enheter den 14 augusti i år kunde konfiskera en militär lastbil full med krigsmaterial; en aktion som ägde rum i samma område som gårdagens.
Peru: I distriktet Huachocolpa i departementet Huancavelica likviderade igår enheter ur Folkets Befrielsearmé en arméspion.
Indien: I lördags likviderade maoistgerillan en lokal socialfascistisk boss i distriktet Lalgarh i delstaten Västbengalen.
Filippinerna: Den 31 augusti och den 1 september genomförde enheter ur Nya Folkarmén två aktioner med fjärrutlösta minor mot enheter ur den reaktionära armén i distriktet Paquibato i provinsen Davao City på södra Mindanao. De reaktionära trupperna ska ha lidit svåra förluster och flera soldater ska ha dödats, men inga exakta uppgifter finns ännu tillgängliga.

Peru: "mörkrets återkommst"

Om det inte vore för vi besitter relativt goda kunskaper om det politiska läget i peru och regelbundet får upplysningar från människor som faktiskt bor i landet, skulle man kunna tro att folkkriget som leds av Perus Kommunistiska Parti (PKP) inte utvecklas utan står och stampar på samma plats som sedan flera år tillbaka. Anledningen är enkel, det råder en nästan total tystnad i media om de aktioner som genomförs av PKP. Det inte bara i svensk och internationell media, utan även i peruansk dito. Anledningen till att det är så är att man i Peru sedan länge tillämpar den politik som den turkiska reaktionen nyligen börjat använda (se våra tidigare inlägg där vi informerar i ämnet); att i namn av att "bekämpa terrorismen" skriver man inget som kan uppfattas som "postivit för terrorismen", alltså informerar media inte om något om PKP såtillvida att aktionerna som genomförs helt enkelt inte kan tystas ner. Dessutom ska man komma ihåg att undantagstillstånd råder i de zoner som de hårdaste striderna förs och där kan inte journalister verka utan direkt tillstånd av militär. Nyhetsrapporter från områden som det som kallas VRAE - där flera av PKPs viktigaste stödbaser är belägna - blir därför lika "objektiva" som de från journalister som är "inbakade" i imperialisterna trupper i tex. Afghanistan och Irak. De få journalister som kommer till VRAE blir transporterade till de platser som de får besöka med militärhelikoptrar. Dessutom ska man inte glömma att det i Peru ovan på allt är straffbar att göra/säga/skriva något som kan uppfattas som "apología del terrorismo" - vilket ungefär kan översättas med "försvar av terrorismen". Dvs skriver en peruansk journalist tex. att "verkligheten i landet bekräftar att det är rätt att göra uppror" eller "bönder stödjer PKP för att det för en klok politik" så skall journalisten i fråga - enligt den reaktionära statens lagar - dömmas till flera år i fängelse. Om vi sen till detta lägger den systematiska desinformationskampanj som den peruanska reaktion bedriver, som goda lakejer till Förenta Staterna och ivrigt påhejade av den legala "vänstern" vars "radikalitet" består av att då och då, framförallt i valtider, komma med "krav på förbättringar" inom det rådande samhällssystemet och vars verkliga funktion är att agera brandmän varje gång de tror sig kunna släcka en revolutionär gnista. När allt detta beaktas blir det inte lätt att hålla sig informerad om vad som verkligen händer i landet, man måste ha alternvativa informationskanaler. Som en parantes kan nämnas att peruanska "indymedia" i regel blockerar alla texter som informerar om PKPs kamp. Om man nu inte har tillgång till alternativa kanaler så finns dock ändock ett sätt att komma de verkliga förhållandena på spåren, man får helt enkelt bli duktig på att läsa mellan raderna och sätta reaktiones talesmäns uttalanden i sitt sammanhang.

När vi därför nu läser att Alan García, ni vet massmördaren som är president för den gamla staten, i en intervju till CNNs spanskspråkiga kanal som kommer att sändas i dess helhet den kommande tisdagskvällen (lokal peruansk tid), talar sig varm för att Förenta Staterna ska öka sin militära intervention i Peru, så vet vi vad det handlar om. vi vet att Förenta Staterna har flera militära baser i Peru, bland annat i Iquitos, Mazamari och Huamanga. Vi vet att de reaktionöra väpnade styrkorna har hyrt in israeliska legoknektar för att få bättre utbildning i "kontrasubversivkrigsföring". Vi vet att den peruanska reaktionen under den senaste tiden kraftigt skruvat upp sin kampanj för att framställa PKP som en "knarkkartell". Vi vet att Förenta Staterna har satt upp PKP-ledare på sin lista över eftersökta "knarkbrottslingar" och att en belöning på fem miljoner US-dolar utlovats till den som ger information som leder till att den som utpekas som ansvarige för PKPs Centralkommitté fångas "död eller levande". Vi vet att Garcíaregimen har utfärdad dekret som kommer att leda till att rättsliga processer som de rörande massakern på trehundra maoister i tre fängelser den 19 juni 1986 (för vilken García är direkt personligen ansvarig), dödspatrullen "grupo Colina" som bland annat låg bakom massakeren i Barrios Altos (1992) och morden på nio studenter och en lärare vid universitetet La Cantuta (1992) och flera andra brott som är stämplade som brott mot mänskligheten, alla kommer att läggas ner och de militärer som dömts för några av brotten kommer att släppas fria. Vi vet att samma Garcíaregim har utfärdat dekret som tillåter att militären används mot sociala protester som strejker, demostrationer osv. Vi vet att till och med förhärdade reaktionärer som Fernado Rospigliosi, som själv som före detta inrikesminister varit personligt ansvarig för att bekämpa PKP, nu talar om "mörkrets återkommst". De som inte känner till dessa saker kan enkelt läsa de inlägg vi tidigare gjort i ämnet, med deras respektive länkar, och kolla de länkar som vi här lägger upp.



Att Alan García talar om han inte kommer att ställa frågor som "patriotism eller självständighet" i vägen för ett direkt deltagande i Peru av mer stridande förband från Förenta Staternas stridskrafter, är helt i linje med det aktuella läge som den peruanska reaktionen står inför: de kan inte besegra folkkriget och detta utvecklar sig med fast kurs mot segern. Att samme García säger sig ha beklagat sig inför Obama (de träffades nyligen se vårt inlägg rörande detta) för att Förenta Staterna inte ha satsat lika mycker resurser i Peru som i Colombia, är inget konstigt, han vet hur alvarligt läget är. Att han inte säger "det är nödvändigt att Förenta Staterna skickar ännu mer militär trupp för att vi ska kunna bekämpa PKP" är inget konstigt. Vi vet att det är det han menar. Det gör alla som vet något om det verkliga läget i Peru.

För att förstå Thilo Sarrazin

Svensk borgarmedia publicerar artiklar om hur "migrationen blir allt hetare i Tyskland", med anledning av Thilo Sarrazins nya bok. I själva Tyskland får fanskapet oerhört mycket uppmärksamhet och han har snart varit med i varenda debattprogram som finns, såväl i TV som i Radio, och "alla" snackar om hans bok. Till och med revolutionära organisationer har sett sig tvingade att göra uttalanden i frågan. Här finns en läsvärd artikel i ämnet Sarrazin. Men som historiematerialister ser vi naturligtvis inte uppståndelsen kring Sarrazin som huvudsakligen en fråga om huruvida ett sådan rassistisk hetsare ska få vara medlem i de tyska socialdemokraterna eller om han ska sitta i den tyska riksbankens styrelse eller ej. Problemet är viktigare än så. Att Sarrazin ges det oerhörda uttrymme som han får, att hans "argument" måste disskuteras till höger och vänster, är ett uttryck för hur den härskande klassen i Tyskland allt mer driver fram rasismen och vill ge "muslimerna" skulden för de omfattande sociala problemen i landet. För i Tyskland har klassmotsättningarna skärps kraftigt under de senaste åren. För att nämna några siffror: mellan 1998 0ch 2008 ökade andelen lågavlönade från 16% till 21,5%, och; 33% av anställningarna är tillfälliga sådana. En expert på OECD, Herwig Immervol, uttrycker det så här: "Ojämlikheten har ökat i Tyskland. Vi har sett samma sak i andra länder, men ingen annanstans har den ökat så mycket som i Tyskland". I en rapport från universitet i Duisburg sägs det: "inget annat land har sett en sådan ökning av låglönesektorn". Att den härskande klassen i Tyskland och dess lakejer vill vända befolkningens vrede mot "muslimerna" är därför inte konstigt, de vet att tricket funkar - det har det som bekant gjort förut i Tyskland.

Gerillaaktioner i Indien, Fillipinerna och Peru

Indien: I West Midnapore-distriktet i delstaten Västbengalen likviderade igår maoistgerillan två lokal socialfascistiska bossar.
Filippinerna: På ön Mindanao har Nya Folkarmén under de senste dagarna genomfört flera framgångsrika bakhåll. Den 26 augusti dödades tre soldater ur den reaktionära armén i den nordliga provinsen Bukidnon. Den 27 augusti dödades 10 soldater ur den reaktionära armén och flera sårades i ett bahåll i provinsen Davao Oriental. I samma provins dödades dagen efter, den 28 augusti, dödades åtta reaktionära soldater och fem sårades. 21 dödade regeringssoldater på tre dagar, de ligger i maoisterna på Filippinerna!
Peru: I närheten av byn Antilla i departamentet Apurímac satte enheter ur Folkets Befrielsearmé skräck i de lokala reaktionärerna genom att sätta upp röda fanor med hamaren och skäran och meddela att man tänker ställa ett par av demo inför den revolutionära rättvisan.