Första Maj: Mariátegui om enhetsfronten - för första gången på svenska!

Vi publicerar idag ett dokument av José Carlos Mariátegui som oss veterligen aldrig tidigare publicerats på svenska. Vi har översatt texten och ansvarar för alla eventuella fel och brister i översättningen.

Första maj och enhetsfronten[1]

Den första maj är, i hela världen, en enhetens dag för det revolutionära proletariatet, ett datum som förenar en mycket stor internationell enhetsfront av alla organiserade arbetare. Denna dag genljuder Karl Marx ord: "Proletärer i alla länder, förena er" och de följes och åtlyds enhälligt. Denna dag faller spontant alla barriärer som skiljer och separerar det proletära avantgardet i olika grupper och olika skolor.

Den första maj tillhör inte en International: det är alla Internationalers dag. Socialister, kommunister och frihetliga av alla skiftningar kommer samman och blandas till en enda armé som marscherar mot den sista striden.

Detta datum, kort sagt, är en bekräftelse och ett konstaterande att den proletära enhetsfronten är möjlig och praktiserbar och att inget intresse eller krav från nuet står i motsättning till dess genomförande.

Till mycket eftertanke manar detta internationella datum. Men för de peruanska arbetarna är det mest aktuella, det mest lämpliga, det som rör enhetsfrontens nödvändighet och möjlighet. På sistone har det gjorts vissa försök till delning. Och det brådskar att förstå varandra och bli konkreta för att förhindra att dessa försök lyckas, att undvika att de undergräver och minerar det proletära avantgardet som håller på att födas i Peru.

Min inställning, från det att jag blivit en del av detta avantgarde, har alltid varit den av en övertygad förkämpe, en brinnande propagandist för enhetsfronten. Jag kommer ihåg att jag sagt det i en av de inledande konferenserna i min kurs om världskrisen. Då jag gick till svars mot de första yttringarna av motstånd och falska föreställningar hos några gamla och stela frihetliga, som mer oroade sig för dogmens rigiditet än handlingens effektivitet och fruktbarhet, sa jag från Folkuniversitets talarstol: "Vi är fortfarande för få för att dela oss. Låt oss inte göra det till en fråga om etiketter eller titlar".

Jag har senare upprepat dessa eller liknande ord. Och jag kommer inte att tröttna på att upprepa dem. Den klassmedvetna rörelsen, är bland oss, fortfarande mycket ny, mycket begränsad, för att vi ska tänka på att dela och splittra den. Innan tiden kommer, vilket troligtvis är oundvikligt att den gör, för en delning, åligger det oss att genomföra mycket gemensamt arbete, mycket solidariskt arbete. Tillsammans måste vi genomgå många långa arbetsdagar. Det åligger oss, till exempel, att hos det peruanska proletariatets flertal väcka klassmedvetenhet och klasskänsla. Denna uppgift tillhör i lika grad socialister och fackföreningsfolk, som kommunister och frihetliga. Vi har alla en skyldighet att så frön av förnyelse och för att sprida klassmedvetenhetens idéer. Vi har alla skyldigheten att avlägsna proletariatet från de gula församlingarna och de falska "representativa institutionerna". Alla har vi skyldigheten att kämpa mot reaktionens attacker och repression. Vi har alla skyldighet att försvara den proletära talarstolen, pressen och organisationen. Alla har vi skyldigheten att stödja den förslavade och förtryckta indianska rasens krav. I genomförandet av dessa historiska uppgifter, av dessa grundläggande skyldigheter, kommer våra vägar att träffas och gå samman, oavsett vilket vårt slutmål är.

Enhetsfronten upphäver inte personligheten, den upphäver inte partitillhörigheten hos dem som är en del av den. Den innebär inte att alla doktriner ska blandas och sammansmältas till en enda doktrin. Den är en tillfällig, konkret, praktisk handling. Enhetsfrontens program beaktar endast den omedelbara verkligheten, bortom all abstraktion och varje utopi: att lovorda enhetsfronten är alltså inte att lovorda ideologisk förvirring. Inom enhetsfronten bör var och en bevara sin egen partitillhörighet och sina egna idéer. Var och en bör arbeta för sin egen trosbekännelse. Men alla måste känna sig förenade av klassolidariteten, samhörighet i kampen mot en gemensam fiende, förbundna av samma revolutionära vilja och samma förnyande passion. Att bilda en enhetsfront är att ha en solidarisk hållning inför ett konkret problem, inför ett trängande behov. Det är inte att avsägas sig sin doktrin eller den plats som var och en besitter i avantgardet. Mångfalden av trender och variationen av ideologiska nyanser är oundvikligt i denna enorma mänskliga legion som kallas proletariatet. Förekomsten av specifika definierade trender och grupper är inget dåligt; tvärtom är det ett tecken på en avancerad period av den revolutionära processen. Det viktiga är att dessa grupper och dessa tendenser fattar att förstå varandra inför dagens konkreta verklighet. Att de inte steriliserar sig själva till tomma ömsesidiga trosavsägelser och bannlysningar. Att de inte avlägsnar massorna från revolutionen med spektaklet med dess predikanters dogmatiska gräl. Att de inte använder sina vapen eller spiller sin tid för att skada varandra utan för att bekämpa den samhälleliga ordningen, dess institutioner, dess orättvisor och brott.

Låt oss försöka med värme känna det historiska band som förenar alla oss avantgardets män, alla förnyelsens förkämpar. De exempel som dagligen kommer från utlandet är oräkneliga och magnifika. Det senaste och mest rörande av dessa exempel är Germaine Berthon. Anarkisten Germaine Berthon sköt träffsäkert med sin revolver, mot en organisatör och ledare för den vita terrorn, som hämnd för mordet på socialisten Jean Jaurés. Revolutionens ädlaste, mest upphöjda och ärligaste själar uppfattar och respekterar så, över alla teoretiska barriärer, den historiska solidariteten i sina ansträngningar och verk. Det hör småaktiga själar till: utan horisonter och utan vingar, med dogmatiska mentaliteter som vill förstena och stoppa in livet i en rigid formel, oförståelsens och den egoistiska sekterismens privilegium.

Den proletära enhetsfronten är, lyckligtvis, bland oss ett beslut och proletariatets uppenbara önskan. Massorna ropar efter enhet. Massorna vill ha en tro. Och, därför; deras själ förkastar den frätande, upplösande och pessimistiska rösten hos dem som förnekar och tvivlar, och söker den optimistiska, varma, ungdomliga och fruktbara rösten hos dem som försäkrar och hos dem som tror.


Noter:

1 Publicerad i "Textilarbetaren", årgång 9, nummer 59, Lima, den första maj 1924

(ur samlingsvolymen "Ideologi och Politik")