Första Maj: Mariátegui om enhetsfronten - för första gången på svenska!

Vi publicerar idag ett dokument av José Carlos Mariátegui som oss veterligen aldrig tidigare publicerats på svenska. Vi har översatt texten och ansvarar för alla eventuella fel och brister i översättningen.

Första maj och enhetsfronten[1]

Den första maj är, i hela världen, en enhetens dag för det revolutionära proletariatet, ett datum som förenar en mycket stor internationell enhetsfront av alla organiserade arbetare. Denna dag genljuder Karl Marx ord: "Proletärer i alla länder, förena er" och de följes och åtlyds enhälligt. Denna dag faller spontant alla barriärer som skiljer och separerar det proletära avantgardet i olika grupper och olika skolor.

Den första maj tillhör inte en International: det är alla Internationalers dag. Socialister, kommunister och frihetliga av alla skiftningar kommer samman och blandas till en enda armé som marscherar mot den sista striden.

Detta datum, kort sagt, är en bekräftelse och ett konstaterande att den proletära enhetsfronten är möjlig och praktiserbar och att inget intresse eller krav från nuet står i motsättning till dess genomförande.

Till mycket eftertanke manar detta internationella datum. Men för de peruanska arbetarna är det mest aktuella, det mest lämpliga, det som rör enhetsfrontens nödvändighet och möjlighet. På sistone har det gjorts vissa försök till delning. Och det brådskar att förstå varandra och bli konkreta för att förhindra att dessa försök lyckas, att undvika att de undergräver och minerar det proletära avantgardet som håller på att födas i Peru.

Min inställning, från det att jag blivit en del av detta avantgarde, har alltid varit den av en övertygad förkämpe, en brinnande propagandist för enhetsfronten. Jag kommer ihåg att jag sagt det i en av de inledande konferenserna i min kurs om världskrisen. Då jag gick till svars mot de första yttringarna av motstånd och falska föreställningar hos några gamla och stela frihetliga, som mer oroade sig för dogmens rigiditet än handlingens effektivitet och fruktbarhet, sa jag från Folkuniversitets talarstol: "Vi är fortfarande för få för att dela oss. Låt oss inte göra det till en fråga om etiketter eller titlar".

Jag har senare upprepat dessa eller liknande ord. Och jag kommer inte att tröttna på att upprepa dem. Den klassmedvetna rörelsen, är bland oss, fortfarande mycket ny, mycket begränsad, för att vi ska tänka på att dela och splittra den. Innan tiden kommer, vilket troligtvis är oundvikligt att den gör, för en delning, åligger det oss att genomföra mycket gemensamt arbete, mycket solidariskt arbete. Tillsammans måste vi genomgå många långa arbetsdagar. Det åligger oss, till exempel, att hos det peruanska proletariatets flertal väcka klassmedvetenhet och klasskänsla. Denna uppgift tillhör i lika grad socialister och fackföreningsfolk, som kommunister och frihetliga. Vi har alla en skyldighet att så frön av förnyelse och för att sprida klassmedvetenhetens idéer. Vi har alla skyldigheten att avlägsna proletariatet från de gula församlingarna och de falska "representativa institutionerna". Alla har vi skyldigheten att kämpa mot reaktionens attacker och repression. Vi har alla skyldighet att försvara den proletära talarstolen, pressen och organisationen. Alla har vi skyldigheten att stödja den förslavade och förtryckta indianska rasens krav. I genomförandet av dessa historiska uppgifter, av dessa grundläggande skyldigheter, kommer våra vägar att träffas och gå samman, oavsett vilket vårt slutmål är.

Enhetsfronten upphäver inte personligheten, den upphäver inte partitillhörigheten hos dem som är en del av den. Den innebär inte att alla doktriner ska blandas och sammansmältas till en enda doktrin. Den är en tillfällig, konkret, praktisk handling. Enhetsfrontens program beaktar endast den omedelbara verkligheten, bortom all abstraktion och varje utopi: att lovorda enhetsfronten är alltså inte att lovorda ideologisk förvirring. Inom enhetsfronten bör var och en bevara sin egen partitillhörighet och sina egna idéer. Var och en bör arbeta för sin egen trosbekännelse. Men alla måste känna sig förenade av klassolidariteten, samhörighet i kampen mot en gemensam fiende, förbundna av samma revolutionära vilja och samma förnyande passion. Att bilda en enhetsfront är att ha en solidarisk hållning inför ett konkret problem, inför ett trängande behov. Det är inte att avsägas sig sin doktrin eller den plats som var och en besitter i avantgardet. Mångfalden av trender och variationen av ideologiska nyanser är oundvikligt i denna enorma mänskliga legion som kallas proletariatet. Förekomsten av specifika definierade trender och grupper är inget dåligt; tvärtom är det ett tecken på en avancerad period av den revolutionära processen. Det viktiga är att dessa grupper och dessa tendenser fattar att förstå varandra inför dagens konkreta verklighet. Att de inte steriliserar sig själva till tomma ömsesidiga trosavsägelser och bannlysningar. Att de inte avlägsnar massorna från revolutionen med spektaklet med dess predikanters dogmatiska gräl. Att de inte använder sina vapen eller spiller sin tid för att skada varandra utan för att bekämpa den samhälleliga ordningen, dess institutioner, dess orättvisor och brott.

Låt oss försöka med värme känna det historiska band som förenar alla oss avantgardets män, alla förnyelsens förkämpar. De exempel som dagligen kommer från utlandet är oräkneliga och magnifika. Det senaste och mest rörande av dessa exempel är Germaine Berthon. Anarkisten Germaine Berthon sköt träffsäkert med sin revolver, mot en organisatör och ledare för den vita terrorn, som hämnd för mordet på socialisten Jean Jaurés. Revolutionens ädlaste, mest upphöjda och ärligaste själar uppfattar och respekterar så, över alla teoretiska barriärer, den historiska solidariteten i sina ansträngningar och verk. Det hör småaktiga själar till: utan horisonter och utan vingar, med dogmatiska mentaliteter som vill förstena och stoppa in livet i en rigid formel, oförståelsens och den egoistiska sekterismens privilegium.

Den proletära enhetsfronten är, lyckligtvis, bland oss ett beslut och proletariatets uppenbara önskan. Massorna ropar efter enhet. Massorna vill ha en tro. Och, därför; deras själ förkastar den frätande, upplösande och pessimistiska rösten hos dem som förnekar och tvivlar, och söker den optimistiska, varma, ungdomliga och fruktbara rösten hos dem som försäkrar och hos dem som tror.


Noter:

1 Publicerad i "Textilarbetaren", årgång 9, nummer 59, Lima, den första maj 1924

(ur samlingsvolymen "Ideologi och Politik")

Gerillaktioner i Peru

Idag rapporterar den reaktionära limapressen om två gerillaktioner som ägde rum igår. I den första aktionen som ägde rum besköt enheter ur Folkets Befrielsearmé (FBA) armébasen Tutumbaro, som är belägen i Siva distriktet i provinsen Huanta i departamentet Ayacucho. Fyra soldater ur den reaktionära armén sårades, två allvarligt. Inga uppgifter finns om förluster bland maoisterna. Rörande den andra aktionen är läget mer oklart. En sammanstötning mellan enheter ur de militariserade polisstyrkorna ska ha ägt rum på motorvägen mellan Abancay och Ayacucho. Minst en polis ska ha dödats. Reaktionen uppger att två kamrater ska ha stupat i strid, varav en av dem sägs vara en medlem ur Perus Kommunistiska Partis Centralkommitté; om det är så är dock i allra högsta grad osäkert, den peruanska reaktionen har för vana att utnämna alla gripna eller döade till "viktiga ledare" som en del av sin pyskologiska krigsföring. Precis som en ledare för motståndsgrupper i Irak har rapporterats döda minst fyra gånger. Det finns alltså ingen anledning att ta dessa uppgifter - om en stupad PKP-ledare - alltför allvarligt, tills PKP låter höra från sig i ärendet är inget säkert.

Upprorsmakare!

Malmöpolisen är inte känd för sin smidighet eller förfinade omskrivningar i sina uttrycksformer. När nu kampen på Rosengård flammar upp igen kommer en snut - som uppenbarligen inte fattat att man inte får lov att vara alltför ärlig i dessa samahang - med uttalanden som väldigt tydligt klargör det som vi tidigare hävdat:

Medverkande till oroligheterna var ett 20-tal ungdomar, samtliga maskerade. Enligt Peter Martinsson är flera av dem kända av polisen sedan tidigare och många kommer från området.

– Vi vet inte om det gällde alla. Det är svårt att säga eftersom vi inte såg deras ansikten, säger han.

Alltså, polisen är mycket väl medvetna om att de ungdomar som deltar i kampen i huvudsak kommer från Rosengård och att dessa rosengårdsungdomar är kloka nog att maskera sig när ge går till kamp mot borgarstatens repressionsapparat. Polisen är även mycket väl medvetna om hur kampen ska beskrivas i politiska termer:

- Alla insatser har varit inriktade på att få bukt med upprorsmakarna och stoppa bränder och skadegörelse, sa yttre befäl till Kvällsposten.

UPPRORSMAKARE! Det är precis vad ungdomarna på Rosengård är. Därför förtjänar de vårt stöd och en riktig politisk linje som tillåter dem att rikta all sin upproriska energi direkt mot borgarstaten. Det är rätt att göra uppror.

Första maj: Internationalen

Nedan följer det internationella proletariatets viktigaste sång, den ska sjungas på första maj. Om ni inte kan internationalen har ni idag och imorgon på er att öva, den ska sjungas UTANTILL.

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp ...

I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nå'nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp ...

Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp ...

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp ...

Gerillaaktioner i Indien och Norra Kurdistan

Indien: I Nuapada-distriktet i delstaten Orissa dödades en beväpnad skogsvakt i av maoistisk gerilla. Händelsen ägde rum natten till idag.
Norra Kurdistan: PKK-gerilla genomförde igår att bakhåll mot en styrka ur den reaktionära turkiska armén. Aktionen ägde rum i Semdinli-distriktet i Hakkari-provinsen. Två reaktionära soldater dödades och två sårades, inga uppgifter om förluster bladn gerillasoldaterna.

Första maj: video från Schweiz

Kamraterna från Revolutionärer Aufbau Schweiz har producerat en mobiliseringsvideo för första maj. Se den!

Gerillaktioner i Peru, Indien och Filippinerna

Peru: Enheter ur Folkets Befrielsearmé genomförde igår ett bakhåll i närheten av byn Alto Corvina, i provinsen Leoncio Prado i departementet Huánuco. En polis och två anställda vid "el Proyecto Especial de Control y Reducción de los Cultivos de Coca en el Alto Huallaga (Corah)" vilket är en organisation som är direkt underställd Förenta Staterna - dödades och en polis sårades. Inga uppgifter finns om förluster bland maoisterna.
Indien: I West Midnapore-dsitriktet i delstaten Västbengalen genomförde enheter ur den revolutionära armén en sabotageaktion mot järnvägsnätet. Rälsen mellan stationerna Midnapore och Bhadutala sprängdes och flera tåg har fått ställas in. En annan viktig nyhet är bekräftelsen av att det socialfascistiska CPI (marxist) nu har börjat organisera en egen paramilitär styrka med minst 30 soldater i var och en av de byar där styrkan hittills organiserats. Detta är en eskaltion från socialfascisterna som tidigare mest förlitat sig på gangstergäng av beväpnade "partikader" för att försöka hålla nere befolkningen; nu börjar de organisera vad som kan sägas vara en egen armé.
Filippinerna: I Rizal provinsen på ön Luzon genomförde enheter ur Nya Folkarmén (NFA) ett bakhåll i torsdags (den 22 april) i vilket 12 reaktionära soldater dödades och fem sårades. Inga förluster bland revolutionärerna. Styrkan ur den reaktionära armén som gick i bakhållet var utskickad för att förfölja den enhet ur NFA som genomförde det bahåll som ägde rum den 20 april (vilket vi tidgare rapporterat om).

De där uppe och de där nere

I juni 1913 skrev Lenin nedanstående text i vilken han analyserar betydelsen av de aktioner som genomförts av det revolutionära proletariatet i det ryska imperiet med anledning av första maj. Texten är avgörande för att förstå Lenins syn på vad en revolutionär situation är för något.

"A hundred thousand on strike on May Day, said the government press the next day. Bourgeois newspapers, using the first telegraphed information, reported a hundred and twenty-five thousand (Kievskaya Mysl). A correspondent of the central organ of the German Social-Democrats wired from St. Petersburg that it was a hundred and fifty thousand. And the day after the whole bourgeois press quoted a figure of 200,000–220,000. Actually the number of strikers reached 250,000!

But, apart from the number of May Day strikers, much more impressive—and much more significant—were the revolutionary street demonstrations held by the workers. Everywhere in and around the capital crowds of workers singing revolutionary songs, calling loudly for revolution and carrying red flags fought for several hours against police and security forces frantically mobilised by the government. And those workers made the keenest of the tsar s henchmen feel that the struggle was in earnest, that the police were not faced with a handful of individuals engaged in a trivial Slavophil affair, that it was actually the masses of the capital’s working class who had risen.

This was a really brilliant, open demonstration of the proletariat’s revolutionary aspirations, of its revolutionary forces steeled and reinforced by new generations, of revolutionary appeals to the people and the peoples of Russia.

................

Russia is experiencing a revolutionary situation because the oppression of the vast majority of the population—not only of the proletariat but of nine-tenths of the small producers, particularly the peasants—has intensified to the maximum, and this intensified oppression, starvation, poverty, lack of rights, humiliation of the people is, further more, glaringly inconsistent with the state of Russia’s productive forces, inconsistent with the level of the class consciousness and the demands of the masses roused by the year 1905, and inconsistent with the state of affairs in all neighbouring not only European but Asian—countries.

But that is not all. Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way. This is what we see in Russia today. A political crisis is maturing before our very eyes. The bourgeoisie has done everything in its power to back counter-revolution and ensure “peaceful development” on this counter-revolutionary basis. The bourgeoisie gave hangmen and feudal lords as much money as they wanted, the bourgeoisie reviled the revolution and renounced it, the bourgeoisie licked the boots of Purishkevich and the knout of Markov the Second and became their lackey, the bourgeoisie evolved theories based on “European” arguments, theories that revile the Revolution of 1905 as an “intellectualist” revolution and describe it as wicked, criminal, treasonous, and so on and so forth.

And yet, despite all this sacrificing of its purse, its honour and its conscience, the bourgeoisie—from the Cadets to the Octobrists—itself admits that the autocracy and land owners were unable to ensure “peaceful development”, were unable to provide the basic conditions for “law” and “order”, without which a capitalist country cannot, in the twentieth century, live side by side with Germany and the new China.

A nation-wide political crisis is in evidence in Russia, a crisis which affects the very foundation of the state system and not just parts of it, which affects the foundation of the edifice and not an outbuilding, not merely one of its storeys. No matter how many glib phrases our liberals and liquidators trot out to the effect that “we have, thank God, a constitution” and that political reforms are on the order of the day (only very limited people do not see the close connection between these two propositions), no matter how much of this reformist verbiage is poured out, the fact remains that not a single liquidator or liberal can point to any reformist way out of the situation.

....

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection."

"Tänd revoltens eld och stärk hoppet på första maj!"

Med anledning av den kommande första maj kommer vi publicera material som på olika sätt anknyter till denna arbetarklassens högtidsdag framför alla andra. Vi börjar med ett flygblad från Avrupa Türkiyeli Isçiler Konfederasyonu - vilket betyder ungefär "Arbetare från Turkiet i Europas Konfederation" på svenska. Här ni finner flygbladet med den inspirerande titlen "Tänd revoltens eld och stärk hoppet på första maj!".

Nästa gång i Stockholm?

Som vi alla vet genomfördes det protester mot "Operation Greenhunt" i Stockholm såväl som i andra länder för en tid sedan. De aktioner som genomfördes i Europa karaktäriserades väl främst av den "europeiska vänsterns" letargiska tillstånd - åtminstone vad det gäller proletär internationalism. I Brasilen har man också protesterat, där genomfördes aktionen av fattigböndernas organisation. Titta på videon, låt oss hoppas att vi får se likande bilder i Stockholm i framtiden.

Ny bandh i Indien och bakhåll på Mindanao

Indien: Kamraterna i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har utlyst en bandh som ska pågå idag och imorgon i delstaterna Västbengalen, Orissa och Jharkhand. Som vanligt följs den väldiga massomobiliseringen, av väpnade aktioner. En polisspion likviderades och en annan skadesköts natten till idag i byn Bammal, i Lalgarh-området i delstaten Västbengalen, av enheter ur den revolutionära armén.
Filippinerna: I ännu ett framgångsrikt bakhåll har Nya Folkarmén krossat lönghistorierna om att man skulle vara "svag" eller "obetydande" på ön Mindanao. Maoisterna genomförde igår ett bakhåll i provinsen Davao del Sur, i vilket två soldater ur den reaktionära armén dödades, en sårades och en automatkarbin kunde konfiskeras. Bland revolutionärerna inga förluster.

Gerillaaktioner lite överallt!

Indien: I delstaten Jharkhand genomfördes flera olika aktioner igår natt och idag på morgonen. I byn Lanjo i West Singhbhum-distriktet sköts två kriminella av en enhet ur Folkets Befrielsegerillarmé (FBGA), de två hade försök utpressa folk genom att säga att de var maoister. I samma distrikt genomfördes senare ett bakhåll mot en paramilitär styrka, i vilket två soldater sårades, reaktionen påstår att en kamrat ska ha stupad i strid. I byn Chapiyamadgadh, i Garhwa-distriktet i samma delstat, likviderade revolutionärerna en polisspion. I delstaten Orissa genomförde enheter ur FBGA en sabotageaktion mot en mobiltelefonmast i Malkangiri-distriktet, kamraterna sprängde masten i luften.
Nordirland: Svensk borgarpress skriver idag om en bilbomb mot en polisstation i staden Newtownhamilton i södra Armagh. Läs mer på www.irlandinformation.se.
Norra Kurdistan: En turkisk polis dödades och tre skadades när PKK-gerilla genomförde ett bakhåll mot en polispatrull i staden Kiziltepe, nära gränsen mot Syrien. Inga uppgifter finns om förluster hos gerillan.
Peru: I onsdags genomförde enheter ur Folkets Befrielsearmé (FBA) ett bakhåll mot en polispatrull i distriktet Echarate i departamentet Cusco. En polis sårades, inga förluster bland kamraterna. I två byar, Shitarillo och Cachiyacu, José Crespo y Castillodistriktet i departementet Huánuco, likviderade enheter ur FBA två polisspioner. Även denna aktion genomfördes i onsdags.

Nytt dokument från Perus Kommunistiska Parti

Den 17 april genomfördes en internationell konferens i Stockholm där olika maoistiska partier och organisationer. Ännu har ingen rapport, åminstone offentligt, kommit från organisatörerna, men på hemsidan solrojo.org har idag ett dokument från PKPs Centralkommitté som skickats till konferensen offentliggjorts. Ni finner det här på spanska, vi återkommer när en översättning finns tillgänglig på svenska.

Lenin 140 och CPI (ML) 41

Idag är det den 140 årsdagen av Lenins födelse (enligt den gamla ryska kalendern föddes han den 22 april). Det är också 41 år sedan Charu Mazumdar grundade Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-Leninisterna), vilket var en föregångare till dagens Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Här hittar ni dokument där kamraterna själva analyserar, bland annat, sin historia. Nedan ett uttalande från ett annat parti som har sitt ursrpung i IKP (M-L), Indiens Kommunistiska Parti (M-L) (Naxalbari, och som är verksamt framförallt i de allra sydligaste delarna av landet.

"Promote the Unity of Maoist Forces

Communist Party of India (Marxist-Leninist) Naxalbari

The 22nd of April will mark the 41st anniversary of the foundation of the Communist Party of India (Marxist-Leninist) under the leadership of comrade Charu Mazumdar. This year’s commemoration of this historic occasion has an added importance. It will be taking place in the context of the all-out counter-revolutionary war launched by the Indian state under the code name Operation Greenhunt and the growing countrywide mobilisation against it. Operation Greenhunt is primarily directed against the People’s War being waged in the Central-East regions of India under the leadership of the Communist Party of India (Maoist). This war is a continuation of the great Naxalbari armed peasant rebellion that broke the shackles of revisionism in the Indian communist movement.
The present situation has two important characteristics – the all-out drive of the enemy and the unprecedented mobilisation of the people. This poses the task of earnestly promoting the unification of all Maoist forces into an even more powerful vanguard. This is not merely a matter of quantitative increase. Primarily, it raises the task of synthesising the rich and diverse experiences of Maoist practices over the years in this continent-like country. The need to defeat Operation Greenhunt by spreading the flames of People’s War throughout the country gives added importance to this synthesis.
The successful completion of the Indian revolution is of great importance for the world revolution. In these days, where the global crisis of the imperialist system is pushing people throughout the world into untold misery, let us redouble our efforts to press forward.


Build the Party all Across the Country!
Spread the Flames of People’s War!
Defeat the Counter-revolutionary Operation GreenHunt!

April 22, 2010"

Kollegan Björnbrum skriver idag om sina funderingar om den indiska revolutionen, ni finner hans text här.

Med anledning av Lenins födelsedag återger vi nedan ett utdrag ur en utmärkt text av Stalin som skrevs 1920:

"There are two groups of Marxists. Both work under the flag of Marxism and consider themselves "genuinely" Marxist. Nevertheless, they are by no means identical. More, a veritable gulf divides them, for their methods of work are diametrically opposed to each other.

The first group usually confines itself to an outward acceptance, to a ceremonial avowal of Marxism. Being unable or unwilling to grasp the essence of Marxism, being unable or unwilling to put it into practice, it converts the living, revolutionary principles of Marxism into lifeless, meaningless formulas. It does not base its activities on experience, on what practical work teaches, but on quotations from Marx. It does not derive its instructions and directions from an analysis of living reality, but from analogies and historical parallels. Discrepancy between word and deed is the chief malady of this group. Hence the disillusionment and perpetual grudge against fate, which time and again lets it down and makes a "dupe" of it. The name for this group is Menshevism (in Russia), opportunism (in Europe). Comrade Tyszka (Jogiches) described this group very aptly at the London Congress when he said that it does not stand by, but lies down on the point of view of Marxism.

The second group, on the contrary, attaches prime importance not to the outward acceptance of Marxism, but to its realization, its application in practice. What this group chiefly concentrates its attention on is determining the ways and means of realizing Marxism that best answer the situation, and changing these ways and means as the situation changes. It does not derive its directions and instructions from historical analogies and parallels, but from a study of surrounding conditions. It does not base its activities on quotations and maxims, but on practical experience, testing every step by experience, learning from its mistakes and teaching others how to build a new life. That, in fact, explains why there is no discrepancy between word and deed in the activities of this group, and why the teachings of Marx completely retain their living, revolutionary force. To this group may be fully applied Marx's saying that Marxists cannot rest content with interpreting the world, but must go further and change it. The name for this group is Bolshevism, communism.

The organizer and leader of this group is V. I. Lenin."

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I Dantewada-distriket i delstaten Chhattisgarh angrepp enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé igår kväll samtidigt fem olika paramilitära baser. De fem baserna, spridda över distriktet, angrepps samtidigt medelst beskjutning med handeldvapen. Inga uppgifter om stupade eller sårade. I delstaten Västbengalen likviderade andra revolutionära enheter en socialfascistisk polisspion i Paschim Medinipur-distriktet i måndagsnatt.
Filippinerna: I provinsen Rizal, på ön Luzon, genomförde igår enheter ur Nya Folkarmén ett framgångsrikt bakhåll mot en elitenhet ur de - militariserade - reaktionära polisstyrkorna. Den reaktionära patrullen bestod av nio specialpoliser, fem dödades och resten sårades. Revolutionärerna konfiskerade sju automatkarbiner, ett prickskyttegäver och en granatkastare, samt två pistoler. Inga förluster bland revolutionärerna. Värt att notera i sammanhanget är att Rizal-provinsen ligger endast två mil från huvudstaden Manilla.

Nueva Democracia Nummer 39

Ett nummer av världens bästa chilenska tidning har kommit ut, ni finner det här. Nueva Democracia innehåller som vanligt såväl konkreta rapporter och analyser av det politiska läget i Chile och världen, samt rapporter från den flerfald av masskamper som kamraterna deltar i, som artiklar för ideologisk skolning. I ledarartiklen skriver kamraterna bland annat:

"Våra ansträngingar koncentreras i att organisera, mobilisera och politisera de fattigaste massorna i vårt land. Detta genom att tillämpa principen att gå från massorna till massorna, dvs att ta till oss deras behov, förvandla dessa till slagord, krav och plattformar som försvaras medelst kamp. Den uppgift vi kommunister sysslar med är att ta dessa grundläggande behov som utgångspunkt, drivande fram kampen för dagskraven med syftet att visa att den gamla Staten inte duger något till och att det därför är rätt att göra uppror."

Tyska antimilitarister under attack!

I Tyskland finns det en förening som heter Deutschen Friedensgesellschaft – Vereinigte Kriegsdienstgegner (DFG-VK), ungefär "Tyska fredsföreningen - Förenade vapenvägrare" på svenska. Denna antimilitaristiska förening genomför olika typer av spektakulära aktioner för att, som man själva uttrycker det, "försvaga hemmafronten". Man driver även en enkel hemsida. En av DFG-VKs paroller är "Vi håller fest när de faller", vilket konrekt innebär att man firar legoknektarnas död i Afghanistan offenligt för att uppmärksamma att det inta alls handlar om "ärorika dödar" som den tyska staten proppagerar. Igår utsattes bokhandeln Schwarze Risse i Berlin för en husundersökning. Den tyska polisen hävdar att DFG-VK gjort sig skyldiga till "brotten" uppvigling och ärekränkning ("Volksverhetzung und Beleidigung"). Husransakan i bokhandeln motiveras med att man ville veta vilken person som ligger bakom föreningens hemsida. Att den tyska staten förföljer antimilitarister med polismakt och man de facto förbjuder antikrigsproppaganda, visar med all tydlighet hur den tyska imperialismen numera öppet och skamlöst börjar väcka sina gamla traditioner till livs. Att utvecklingen i Sverige skulle vara avlägsen den i vårt södra grannland är en illusion. Det hela visar på att ett konsekvent antimilitaristiska arbete måste vara uppbyggt och organiserat på ett sätt som kan motstå reaktionens angrepp.

Correaregimen dödar gerillasoldater

Rafael Correa är president i Ecuador. Han är en av de "vänsterledare" som är så på modet i latinamerika nuförtiden. Han är bundis med Chávez och Morales. Han brukar ställa upp på "bolivarianska" jippon. Han var jättearg när colombiansk militär mördade en av FARCs ledare, Raúl Reyes, och flera gerillasoldater, år 2008, i ett läger som låg i Ecuador. I samband med det anklagade den columbianska regimen Correa för attsamarbeta med FARC. Nu visar Correa med kraft vilken sida han står på. I söndags dödade ecvadoriansk militär två gerillasoldater från FARC i gränsprovinsen Sucumbíos. Det är den senaste militära aktionen inom ramen för kampanjen "Septentrión III" som den ecvadorianska armén genomför sedan tre månader tillbaka genomför för att "rensa ut" FARC från landet. Så mycket för det "boliviarianska" broderskapet.

Ngo Dinh Diem och Hamid Karzai

Ngo Dinh Diem var ledde en quislingregim i Sydvietnam. Hamid Karazai leder en quislingregim i Afghanistan. Läs denna artikel som visar på flera intressanta paralleler mellan de båda.

Lästips: Om Falungong

I dagens Aftonbladet finns en intressant artikel om Falugong. Att Falugong är en CIA-finansierad sekt som används för att bedriva subversivverksamhet mot Kina är klart för det flesta. I Aftonbladets text uttrycker sig artikelförfattaren mer försiktigt, men ger ändå viktiga informationer. Vi har inget över för dagens Kina - sedan 1976 är landet en fascistisk diktatur - men Falugong är en antikommunistisk sekt som även angripper det som var det verkligt socialistiska Kina med Mao Tsetung i spetsen och de bör avslöjas och förkastas av alla som önskar en bättra framtid för Kinas folk.

Gerillaaktioner i Indien och Norra Kurdistan

Indien: i området kring Lalgarh i delstaten Västbengalen likviderades i onsdagsnatt en socialfascist boss i orten Dharampur.
Norra Kurdistan: i det som den turkiska staten kallar Sydöstra Anatolien, men revolutionärer kallar Norra Kurdistan, dog en soldat ur den turskia armén igår med enheter ur PKK-gerillan. I hela Batman-provinsen ska strider ha rasat mellan gerillan och den trukiska armén, även gerillasoldater ska ha dödats.

Bränn mobilen!

Mobiltelefoner är extremt praktiska. Tyvärr är de även extremt goda övervakningsredskap. Genom din mobiltelefon vet klassfienden alltid var du är. Genom att du pratar mycket mer i telefon än vad du hade gjort utan mobil kan klassfienden följa dina samtal i mycket större utsträckning än annars. Din mobiltelefon är en ständigt närvarande "dold mikrofon" genom vilket klassfienden kan avlyssna dig och dina kamrater även när mobilen är avstängd. Och så vidare. Ett gäng kloka personer i Spanien har gjort denna hemsida. De har kommit fram till slutsatsen att det bästa är att bränna mobilen. Det tycker vi också.

Jobbigt att vara polisspion i Indien

Polisspioner, angivare och goltuppar är reaktionens viktigaste källor till information om revolutionära rörelser, deras smutsiga hantverk resulterar alltsom oftast i att såväl revolutionärer som andra personer dödas, våldtas, torteras eller fängslas. Därför har alla revolutionära rörelser i historien bestraffat detta mänskliga avskräde på hårdast möjliga sätt. De indiska maoisterna föregår exemplariskt. I måndagskväll likviderades två polisspioner i Lalgarh området i Västbengalen. Igår likviderades ytterligare en i Giridih-distriktet i delstaten Jharkhand.

Lästips: Om baltiska nazister

I dagens Aftonbladet finns en intressant recension av en bok om hur den svenska staten efter andra världskriget skyddade nazistiska krigsförbrytare från Baltikum. Vi har inte läst boken som recenseras, men kommer att försöka göra det så fort som möjligt. Det hela är speciellt intressant därför att just exil-balter - precis som ungerska pilkorsare - ofta har använts för att manipulera den allmäna opinionen här i landet. Dessa gamla nazister och deras avkommer har ofta framhävts som "vittnen" om "kommunismens brott" och liknande.

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I byn Rajaun, i Jamui-distriket i delstaten Bihar, grep maoistgerillan igår två angivare. Efter att spionerna ställts inför folkdomstol och där dömts för sina brott, likviderades de av reolutionärerna.
Filippinerna: En enhet ur Nya Folkarmén avsåg i lördags att gripa en sergeant vid den reaktionära arméns underrättelsetjänst. När reaktionären gjorde våldsamt motstånd dog han som ett reslutat av eldväxlingen. Händelsen inträffade i provinsen Compostela Valley på ön Mindanao.

Polisstat Sverige?

Att det socialfascistiska alternativet kommer att vinna valet i höst är högst troligt, så till vida att inget högst oväntat händer ligger inget annat i den härskande klassens intresse. Att de kommer utfärda en del populistiska "sociala" vallöften är självklart, att de inte kommer att genomföra dem med lovat resultat likaså; enda anledningen till att bry sig om denna typ av "löften" är för att kunna påvisa hur de inte uppfylls. Den typ av vallöften som dock är värda att ägna all uppmärksamhet är av den andra - fascistoida - typen, för de kommer med all sannolikhet att uppfyllas. När nu den cyniske karriäristen Bodström lovar att barn i Sverige redan från sex års ålder ska få lära sig vem som är "deras polis" är det - trots att de för många låter helt sinnesjukt - något som bör tas på allvar. Att sossemaffian inte ligger ett steg efter den öppet deklarerade högern när det gäller att införa repressiva åtgärder vet vi, de ligger snarare före. Nu vill de alltså införa en åtgärd som hör en polisstat till. Att vilja barn ska indoktrineras att gå till polisen när "varningssignalerna kommer" är att vilja skapa ett system av angivare som inte står någon öppen diktatur efter. Det handlar inte om att polisanmäla brott vilket vore det rimliga i en borgerlig "demokrati", det handlar om att infomera om "varningssignaler" och det ska vara "självklart". Om barn i Sverige nu börjar med detta bordes rimligtvis polisens resurser behöva stärkas, att de ska få in en strid ström om rapporter om "varningssignaler" från minderåriga, rapporter som sedan ska följas upp och kontrolleras, så måste snuten rimligtvis börja nyanställa kraftigt. Varför socialtjänsten, som tidigare varit ansvarig för att ta hand om ungdomar "på glid", nu ska ersättas av folk med pistol framgår inte i förklaringen till förslaget. Hade man själv varit cyniskt lagd kanske man kunna uppskatta det bisarra i en stat som driver ideologisk kampanj mot kommunismen och där försöker påvisa det hemska i att barn påstås ha sysslat med angiveri i de socialistiska länderna, nu själv gör sig redo att lära sex åringar syssla med angiveri, inte vid brott utan vid "varningssignaler". Nu saknar vi morbid humor så vi uppskattar inte sosseförslaget. För oss är det endast ytterligare bevis på att "imperialismen är reaktion över hela linjen".

Lärobok i engelska

Med anledning av avslöjandena om hur degenerationen bland brittiska parlamentsledamöter nu gått så långt att de släjer sig för rena reapriser har en ny lärobok i engelska tagits fram, ni ser ovan ett uppslag ur den (klicka på bilden).

Gerillaaktioner i Indien och Nordirland

Indien: I lördags natt sprängde enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé fyra myndighetsbyggnade i byn Sarodag i Kaimur-distriktet i delstaten Bihar. Maoistgerillan distruberade isamband med aktionen flygblad där Indiens Kommunistiska Partis (maoisterna) politik förklarades och man påvisade hur det är den reaktionära staten som bär ansvaret för att "skolbyggnader" sprängs genom att man förvandlat dessa till militärförläggningar. Under den senate tiden har ett dussintal myndighetsbyggnader i denna del av Bihar sprängts av maoisterna.
Nordirland: idag rapporterar svensk borgarpress om en gerillaaktion på Nordirland. De välinformerade kamraterna på Irlandinformation skriver följande:

"IRA attack mot brittisk armébas: Tidigt i morse attackerades MI5's högkvarter på Nordirland utanför Belfast av en kraftigt bilbomb. Varning ringdes in strax före explosionen. Basen som byggdes i Holywood för två år sedan kostade flera miljoner pund och är den senaste investeringen av brittisk arménärvaro i det ockuperade området. Basen härbärgar brittiska fallskärmstrupper, samt ledningen och huvuddelen av underättelsetjänsten."

(läs hela rapporteringen här)

Återigen om det ruttna i Danmark

Svenska tidningar skriver idag om en dansk medborgare som utlämnas till Indien för att där ställas inför domstol för "terrorbrott". De svenska tidningarnas rapporterning är dock (som så ofta) helt undermålig. Det är först när man läser de danska tidningarna som man förstår vad det handlar om. Den "47-årige dansken" är tvåbarnspappan Niels Holck som vid tiden för vapenleveransen var medlem i den religösa gruppen Ananda Marga och vapen som var med och leverarade var 240 automatgevär och 81 granatgevär, som gruppen enligt uppgift skulle använda mot den indiska reaktionära staten. Danska åklagare säger öppet att de sedan 2001 veta att Holck befann sig i Danmark och han publicerade till och med en bok om det hela - 'De kalder mig terrorist'- år 2008. Att han nu, efter att de danska myndigheterna vetat att han varit i landet i minst nio år och han under hela denna tid varit internationellt efterlyst, kan inte förstås om man inte sätter det i samband med den "anti-terrorist" politik som den danska staten bedriver: man dömmer sina egna medborgare till fängels för vad som är att betrakta som traditionellt solidaritetsarbete, säkerhetspolisen PET använder "terroristlagar" för att slå till mot danska Antifascistisk Aktion (AFA) och nu lämnar man ut sina egna medborgare till länder där tortyr är vardagsmat och rättsäkerheten ett cyniskt skämt. Nästa steg är att man - vilket för övrigt redan håller på att bli vedertagen praxis i Tyskland - börjar lämna ut sina egna medborgare till andra länder för att de är medlemar i "terrorist"-stämplade organisationer. Om detta blir praxis i Danmark betyder det att många av våra kamrater, som tidigare kunde få politisk asyl just genom att de förklarat sig vara medlemar i de organisationer som nu kallas för "terroristiska", är direkt hotade. Det är ett mycket farligt prejudikat som nu skapas i vårt södra grannland. Och om det "trevliga" och "demokratiska Danmark sysslar med sådant behöver vi nog inte vänta länge förrän den svenska borgarstaten börjar med samma sak. De så kallade demokratiska fri- och rättigheterna är under hård attack och nu handlar det inte bara om att "privatlivet kränks" - nu är det omedelbart liv och hälsa som står på spel. Var är nu alla småborgare som inte tvekar att prata om "mänskliga rättigheter" när de ska förklara varför de inte stödjer framstegsvänliga rörelser världen över? Att den danska statens utlämning nu äger rum är något som måse ses i ljuset av att den internationella stödet för folkkriget i Indien - som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) - ökar, även i Skandinavien.

Gerillaaktion och "drönare" i Indien

I byn Konarkhurd i Rotha-distriktet i delstaten Bihar likviderade maoistgerillan i natt en godsägare och hans son, samt sprängde hans hus i luften. Orsaken till likvideringen av reaktionären uppges vara att han bekämpat Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna).
Samtidigt kommer uppgifter om att den indiska reaktionära staten ska börja använda sig av så kallade "drönare" - internationellt kända under sin engelska förkorting UAVs (unmanned aerial vehicles) - som den införskaffat från den sionisktiska staten Israel, i sin kamp mot maoistgerillan. Vi har tidigare skrivit om hur Förenta Staterna använder sig av denna typ av vapen i Irak och Afghanistan. De indiska reaktionärerna påstår att "drönarna" kommer att vara obeväpnade, hur det verkligen förhåller sig med den saken är dock högst osäkert. Hur som helt, den indiska reaktionen trappar upp kriget mot landets folk.

Översatt artikel av José Carlos Mariátegui

Nedan följer en översättning av en artikel av José Carlos Mariátegui. Artiklen, översatt av oss, som publicerades tidigare i veckan på bloggen Björnbrum, vars inhavare även bidragit med en del språkliga rättelser. Vi hoppas att texten ska väcka intresse hos en svensktalande publik att bekanta sig med med Mariátegui och att den väcker relevanta tankar. Alla fel och brister i översättning är uteslutande vårt ansvar.

Frågan om eliter*


De är inte få de författare i Västern som reducerar den europeiska demokratins kris till en fråga om eliterna. Fullproppade med intellektuell vidskepelse och en överdriven uppfattning om sin egen klarsynthet och osjälviskhet ifrågasätter dessa författare inte förekomsten av sådana eliter, vilka de i allmänhet förstår och definierar som en aristokrati av tänkare och filosofer.

Problemet ligger i det att dessa varken regerar eller leder folket. Makten ligger i händerna på rutinerade och skeptiska politiker som styrs av en mäktig plutokrati. Staten lyder under en finansoligarkis ambitiösa och egennyttiga avsikter, som genom de stora tidningarna kontrollerar den allmänna opinionen. Ansvaret för detta besvär tillskrivs av dess melankoliska kritiker den kvantitativa demokratin, den parlamentariska medelmåttigheten etc. Men, alla dessa intellektuella, med mer eller mindre eftertänksamhet, utgår från en konservativ fördom som ogiltiggör alla deras, till synes oegennyttiga, spekulationer. Alla ser med skräck, som de försöker dölja bakom retorik, på socialismen, revolutionen, proletariatet. De är inte kapabla att uppfatta - endast på grund av rent och vulgärt konservativt motstånd - Europas omorganisation och civilisationens försvar, på något annat sätt än inom borgerliga ramar.

Denna begränsning, som är deras drama, tillåter dem inte att ta itu med det föreliggande problemet med eliterna i dess helhet. Den tillåter dem inte att granska om de nya eliterna inte mognar utanför borgerligheten och, i varje fall, mot borgerligheten; om de nuvarande synliga, borgerliga, eliterna representeras av dessa bankernas och industrins baroner och dessa politiker av tvetydig parlamentarisk tradition, som beskrivs så vidskepligt.

Det är logiskt att anta att kapitalismen ställer sina bästa styrkor mot proletariatet. Om den inte försvarar sig med bättre utvalda styrkor, med mer övertygade och upphöjda män, är det med all säkerhet för att den inte har sådana. Fallet med den franska regeringen är, för den som förstår att fatta det, nog för att skingra alla missförstånd. Sedan två år styrs Frankrike av ett kabinett av tidigare statsministrar, som leds av en som Albert Thibaudet har bland sina "andens prinsar" och som bourgeoisien ser som en man ur eliten, en demokratins aristokrat**. Bland de statsministrar som omger honom finns Herriot, bildad humanist, uppriktig demokrat, ärlig idealist, och Briand, en av det nutida Frankrikes mest bevisat begåvade parlamentariker. Detta kabinett med så mycket politisk myndighet, som består av kompetenta och erfarna män, är dock inte mindre än de föregående underordnad industrins och finansens intressen. Till exempel, en kampanj i pressen kan föra det, mot dess avsikt till gränsen till en brytning med Ryssland. Ett den intellektuella elitens ministerium, skulle det bättre tåla trycket från de kapitalistiska intressena? Än otroligare vore en stat och en kapitalism andligt reglerad från tre eller fyra strama professorers pulpeter.

De verkliga intellektuella eliterna verkar i historien genom att revolutionera en epoks medvetande. Ordet måste bli till kött och blod. Idéernas historiska värde mätes efter deras principiella makt eller hur de driver fram handlingar. Här finns något som demokratins otröstbara kritiker helt verkar ha glömt.

Det är absurt att tala om ett eliternas drama. En elit som befinner sig i ett beklagligt tillstånd, slutar på grund av detta förhållande i sig själv att vara en elit. För historien existerar inte eliter som blivit övervunna. Eliten är till sitt väsen skapande.

Av uppenbara skäl har kapitalismens elit under den senare tiden huvudsakligen bestått av företagsledare, stora köpmän, industrialister och finansmän.

Har inte borgarklassen under denna period haft en politisk och intellektuell elit? Utan tvekan har den haft det. Det är bara det att allt eftersom dess principers och andes förfall har tillspetsats, har denna elits verkat vara ägnad att förse socialismen med intellektuella och politiker. Det faktum att många av det borgerliga Europas största statsmän - Briand, Millerand, Mussolini, Masaryk , Pilsudski, Vandervelde, etc. kommer från socialismen beror på den andliga attraktionskraft som socialismen utövar på män med den största politiska känsligheten hos små- och mellanbourgeoisin. I de länder där det kapitalistiska fenomenet inte har nått sin fulla materiella och moraliska utveckling, har de flesta av dessa män känt sig oemotståndligt sporrade att träda in i de socialistiska leden, där de varit medlemmar åtminstone tillfälligt.

Den elit som är sin makt skyldig ett privilegium som den inte själv av egen kraft har erövrat är inte en verklig elit. Reaktionens ideologer, som tar mod till sig mer från proletariatets nederlag än från bourgeoisiens seger i Västeuropa, har i beredskap någon militär eller caudillo som kan installera sin diktatur. De reserverar för sig själva rollen av dennes rådgivare. Detta diskvalificerar dem tillräckligt från att kunna sägas vara elitens män, en titel som skulle vara mer legitim titel för den "utvalde" som, av en slump, så småningom reser dem till makten under sitt styre.

Det som denna typ av kritik saknar är inte, på grund av alla dessa påpekanden, en elit i allmänhet, överlägsen och inte främmande för klasskriget, utan en stark borgerlig elit. Och än mer exakt och logiskt, på detta plan, blir attityden hos de som Lucien Romier och René Johannet som arbetar för att härda den ideologiskt andliga fjädringen för en stor kapitalistisk offensiv, utan att oroa sig alltför mycket om intelligensens och andens krav.

Romier som förespråkar återställande av en doktrin av ordning och auktoritet, manövrerar med försiktigheten och reservationerna hos en politiker. Johannet, som lägger fram frågan om eliten i öppet borgerligt reaktionära termer, resonerar med ideologens omedgörlighet och dogmatism. Men de båda sammanstrålar i sina ansträngningar för att återuppliva och excitera borgerlighetens instinkt och klasstolthet. Därför - som noteras av Julien Benda - borgaren, uttråkad av flera generationers ironier och gliringar, hade förlorat denna stolthet till den grad att han använde, för att få förlåtelse för och för att glömma sin egen borgerlighet, alla sorters kärleksförklaringar för proletariatet. "Idag - säger Benda - är det tillräckligt att tänka på den italienska fascismen, på ett visst hyllande av den Franske Borgaren, såväl som så många andra uttryck i samma mening, för att se att borgarklassen blir fullt medveten om sina specifika egenintressen, som proklameras och vördas som sådana, och de anses förbundna med artens högsta intressen, den förhärligar sig genom att tillbe dem och resa dem mot de egenintressen som vill dess undergång".

Men, såväl Romier som Johannet måste oundgängligen identifiera civilisationens öde med kapitalismens dito. Fastän Romier, som i sin uppräkning av olika typer av eliter, inte glömmer arbetaren, verkmästaren eller fackföreningschefen, som höjer sig till denna rang, är det uppenbart att han anser frågan om eliten som ett internt och särskilt problem för borgarklassen. För Romier och Johannet, skulle den proletära revolutionen innebära pöbelns, hordens, antalets herravälde och därmed förnekandet av varje elit.

Ingen av dessa kritiker, faller det nämligen in, naturligtvis, att beakta att en revolution alltid är en elits verk, ett lags, av en falang av heroiska och överlägsna män; de tänker inte på att frågan om eliten, följaktligen, existerar som ett internt problem för proletariatet, med den skillnaden att det i sin kamp, i sitt uppstigande, härdar och formar, inom en mystisk och passionerad miljö och med den suggestiva kraften hos levande myter, sina ledande kadrer. Historiskt sett är det mycket mer troligt att det kreativa geniet kommer att komma fram ur socialismens läger än ur kapitalismens, framförallt i de länder där kapitalismen, inte bara som andligt faktum, utan även som materiellt faktum, verkar vara avslutad. (Avslutad, trots att den bevara den politiska makten, därför att dess möjlighet till ekonomisk tillväxt har kommit till sin gräns).

Ingen seriös och ärlig kritik kan förminska något rörande elitkvaliteten hos den ryska revolutionens män. En ortodox borgare, senator De Monzie, har erkänt den till fullo. "Den interna disciplinen är så hård - skriver de Monzie - de tillämpade åtgärderna så våldsamma, att det verkligen inte finns någon bolsjevistisk aristokrati, det vill säga en elit som konsoliderats i det att den besitter privilegier. Och ändå finns det en elit. Detta är obestridligt. De uppmärksamma resenärer som besökt Ryssland efter revolutionen, lovprisar kvaliteten på dessa improviserade statsmän, vars mission just var att improvisera fram en stat. Autodidakter som utbildats under den långa exilen, av socialistkongressernas erfarenhet, av att möta intriger och kosmopolitismens bitterheter, har trätt fram i ett slag, inte individuellt utan kollektivt". De Monzie erkänner att han förbannar dem, "men inte utan att beundra dem". För sin del har Duhamel i Sovjetregeringen funnit den första ryska aristokraten, som enligt honom är Lunacharsky.

Den socialistiska offensivens misslyckande i Italien och Tyskland berodde till stor del på bristen på en solid revolutionär elit. Den italienska socialismens ledande kader var inte revolutionärer utan reformister, precis som den tyska socialdemokratin. Den kommunistiska kärnan bestod av unga figurer, utan större inflyttande över massorna. För revolutionen var antalet, massorna, redo; ännu var kvaliteten inte redo.

De nya eliterna kommer att komma från det håll ifrån vilket de konservativa intellektuella, vare sig de är bekännande sådana eller inte, inte önskar att de ska komma. Morgondagens Europas Napoleon, som kommer att genomtvinga den nya sociala koden, kommer att trädda fram ur socialismens led. Därför är det framtidens uppgift att förverkliga eller bättre bevisa denna formel: Revolution - Aristokrati.



NOTER:

* Publicerad i Variedades: Lima, 7 januari 1928.

** Hänvisning till den nationella samlingsregering som organiserades av Raymond Poincaré för att möta den svår finanskris som då hotade Frankrike. Den tillträdde i juli 1926, och redan i november 1928 ersattes den av en ny ministerkombination under samme Poincaré. Denne hade redan lett tre regeringar, åren före, och bredvid honom fanns: Arístides Briand, utrikesminister, som hade lett tio ministerier tills dess dato; Paul Painlevé, krigsminister, som tidigare hade lett tre ministerier; Eduardo Herriot, minister för den offentliga bildningen, som under sin karriär varit minister för två olika ministerier; och G. Leygues, marinminister, som organiserade det kabinett som regerade från september 1920 till januari 1921. Där fanns även: André Tardieu, minister för offentliga arbeten, som senare ledde tre olika kabinett; Albert Sarraut, inrikesminister, som senare var ansvarig för två olika ministerkombinationer. De övriga medlemmarna i den nationella samlingsregeringen var: Louis Barthou, vice-premiärminister och justitieminister; André Falliéres, arbetsminister; Bokanouski, Marin, Perrier y Queuille, ministrar för handel, pensioner, kolonier och jordbruk, respektive.

(Ur samlingsvolymen "Morgonsjälen")

Ny attack i Dantewada och demoraliserade soldater

Natten till idag genomförde den maoistiska gerillan en ny attack i mot ett paramilitärt läger i byn Palampalli i Dantewada distriktet i delstaten Chhattisgarh, samma distrikt där den framgångsrika bakhållet genomfördes i tisdags. Denna gång rörde det som om en ren "störningsaktion", man besköt kort basen och drog sig sedan tillbaka.
Samtidigt har den indiska reaktionen stora svårigheten med moralen bland sina trupper, soldaterna ur den bataljon som angrepps yttrar sig i interjuver på ett sett som visar att de förlorat allt förtroende för sina chefer, i den reaktionära pressen kan man bland annat läsa följande uttalanden:

"The jawans (jawan=soldat,RV) are angry over the delay in reinforcements following the attack, their gruelling day-to-day lives in remote jungles and the failure of senior officials to show up at the camp after the tragedy. The edgy jawans didn't even spare Union home minister P Chidambaram and the media for sympathising with them "for the sake of it".

"People are issuing statements, expressing grief over the incident, but how many have tried to see the condition we work in," yelled a jawan from inside the camp. "Media are flashing fabricated reports about senior officers making visits or camping at our site. No one has actually turned up," he added.

He said politicians were finding faults with them. "They say it was a mistake. How can they pass such a judgment sitting in Delhi?" asked another jawan. Another jawan joined in to take a dig at the politicians.

"Choppers are ready for their emergency needs, but when our men bleed to death without any assistance, the choppers are no where to be seen," said the jawan. "Our seniors keep talking on the phone and the assistance is delayed."

Their seniors tried to calm the jawans down but they continued to vent their anger at the government's apathy. "We've to walk around 42-km daily with facilities that don't even match up to minimum standards," said another jawan. "They've provided booster pumps to draw water but there is no electricity."

He said the jawans even go hungry during operations. "We're forced to fight without rest or food. Why this discrimination against us?" asked a jawan who was part of the rescue operation."

I ett patetiskt försök att framställa det som om man har stöd av befolkningen i området har den reaktionen själv kallat till en "bandh" som man genomtvingat i de större städerna i delstaten, man har hållt skolor stängda- på direktiv från skolstyrelsen - och vissa fabriker har - på ägarnas direktiv! - hållts stängda. Men till sklillnad från de massomobilisering som maoisterna genomför har landsbyggden i stort sett inte alls påverkats, och det är endast polisterrorn i städerna som kunnat ge det reaktionära spektaklet en viss effekt.

Förbannade gulingar!

Att LO-förbunden, precis som alla andra fackföreningar i Sverige, inte försvarar arbetarklassens intressen utan blivit en del av den korporativa statsapparaten har vi vetat länge. Att det som skulle vara kamporganisationer för arbetarna helt och fullt har blivit lojala verktyg för de svenska imperialisterna likaså. Det är med andra ord inte arbetarklassens organisationer utan gula fackföreningar. Vi brukar därför ha svårt att personligen hetsa upp oss över de svinerier som arbetararistokraterna håller på med, man har liksom sett det mesta. Idag läser vi dock om något som bara får en ett vilja spy: IF Metall lobbyar för att Brasilien ska köpa Wallenbergska mördarmaskiner. Svenska "arbetarrepresentanter" som syllsar med sådant borde ställas inför folkdomstol. Förbannade gulingar!

Vittnesmål rörande gårdagens bakhåll - och reaktionära lögner

Det mycket framgångsrika bakhållet som maoistgerillan igår genomförde har naturligtvis orskat stor uppståndelse. Den indiska reaktionen är djupt skakad och dess partier tivstar om hur man bäst ska neutralisera det folkkrig som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Reaktiones företräddare försöker spridda bilden av "en massaker" på "poliser" - så att folk världen över ska få för sig att det rör sig om ett massmord på kvarterspoliser av Kling och Klang typ. Vi ska för ovanlighetens skulle citera direkt ur reaktionära dagstdiningar för att att visa hur den reaktionära statens officella version motsägs av de (reaktionära-) soldater som var del av det förstärkta kompani som utsattes för bakhållet.


Först vad som kan sägas uttifrån de officiella uttalandena:

"The following account has been pieced together from press statements issued by the Chhattisgarh police and interviews with sources in the security forces and intelligence sources in Chhattisgarh, Andhra Pradesh and Delhi. A comprehensive account will be possible only after interviews with the survivors.

The ambush occurred at about 5.30 a.m. when one company of the 62nd Battalion, and between 30 and 40 men from the Chhattisgarh police, were returning from the area domination exercise. While the troops were going on foot, the APC was proceeding along a dirt track.

Four kilometres short of the CRPF camp at Chintalnar, a massive Improvised Explosive Device (IED) was detonated under the armoured vehicle, killing the lone driver, even as the troops came under heavy suppressive fire from a raised hillock bordering the path.

Booby-trapped

Troops rushed to take cover behind trees, only to find that the Maoists had booby-trapped the trees with anti-personnel IEDs. Soldiers who stayed in the open were gunned down by Maoists who used automatic weapons. In all, 75 members of the security forces were killed and seven injured. All their weapons were taken away by the Maoists.

In the second phase of the incident, reinforcements were rushed from the CRPF camp at Chintalnar, Dornapal and Chintagufa to rescue the survivors. According to a press note circulated by the Superintendent of Police, a vehicle brought to ferry the injured and the dead was also blown up with an IED, killing the driver and pushing the toll up to 76."

Nu ett vittnesmål från en av de soldater som utsattes för bakhållet:

"We were totally outnumbered. And they had far too much ammunition. How could just 80 of us fight more than 1,000 of them? It's unfair to even expect us to fight back when there was no way to do so. We got no time and no opportunity to retaliate. I saw my mates drop one after another before my eyes," said CRPF jawan Pramod Kumar (39), who witnessed 75 of his battalion colleagues massacred on Tuesday morning. He is one of the fortunate seven who got out of the ambush alive.

"Another company was sent to rescue us. But by the time they arrived, there was nobody left to be saved."

Pramod Kumar, who took a bullet in the shoulder, was contacted by TOI through intermediaries in the Dantewada hospital. He was airlifted from the forests in a chopper along with six others, some of whom are critical. Lying in his bed in the Jagdalpur Medical College, he said: "I played dead. We were lying on the road in our uniforms soaked in blood. Most jawans were dead and some of us were holding our breaths and pretending to be dead. The Naxals came down to check if any one of us was alive. They kicked the bodies and snatched our AK-47s and AK-56s."

According to Kumar, it was a mistake to have some jawans take the anti-landmine vehicle. "That vehicle was in front. We were walking behind it. Suddenly there was a blast and the vehicle went up in the air. All the jawans inside were killed in an instant. We lost about 15 men in that single explosion. Thereafter, it was mayhem," he recalled.

The landmines must have been laid during the night, the jawan said. The attack took place around 7am when the CRPF was passing through a dense forest surrounded by hills. The Maoists had arrayed themselves in `V' formation and awaiting the CRPF contingent in the thick green foliage. They first triggered the landmines and then began firing indiscriminately running down from the hills from all directions.

“There were a series of blasts. One of the first blew the anti-mine vehicle. They fired and swamped us from left and right. Bullets rained from every side. We screamed to each other and returned fire knowing it was useless but it was the last effort to survive. I could not even help a colleague or hold him as he died. A bullet hit me and I fell. Lying there, I prayed for life," he said."

Som ni kan se skilljer de två versionerna åt på olika punkter, men den viktigaste är att medan den officella versionen framställer det som maoisterna i princip attackerat "räddningspersonal" så visar vittnesmålet från en av reaktiones egna soldater att så inte varit fallet och dessutom blir det tydligt att minorna som användes var tidigare utplacerade och att det inte var så att "a vehicle brought to ferry the injured and the dead was also blown up with an IED". Notera även att indisk (reaktionär) media talar om "soldater" inte "poliser", det gör även BBC. När man läser vad DN skriver återges endast den lögnaktiga versionen och man talar om "poliser"; följaktligen får svenska småborgare som inte tvekar att hycklande oja sig om "maoisternas brutalitet" vatten på sin kvarn.
Att soldaten skulle haft möjlighet att under bakhållet ha räknat antalet angripare finner vi dock inte särskillt troligt.

Men nog om det. Som vi skrev igår får en militär seger av denna omfattning - 76 reaktionära soldater likviderade och ett 80-tal moderna automatkarbiner konfiskerade - även viktiga följd effekter. En av dem är att moralen sjunker väsentligt bland reaktionens fotsoldater, som vi bland annat kan se i följande uttalande från en reaktionär officerare, i en artikel som bär titeln "Trupper rädda för att gå in i skogen efter maoisternas bakhåll":

"It's easy for everyone to dictate to us from New Delhi and Raipur sitting in air-conditioned chambers, but here the situation is completely hostile because Maoists rule the roost in jungles. The forces in Bastar now need urgent motivation"

Debatten inom reaktiones led fortsätter, man disskuterar huruvida man ska skicka in reguljära armétrupper och flygvapnet. I detta sammanhang har chefen för den reaktionära statens flygvapen, P V Naik, gjort ett mycket intressant uttalande:

"Let us say that air force is called in for attack in Naxal locality and it needs to fire a rocket, which is fired at a minimum distance from 1500-1800 metres...from that distance we are not able to visualise what the target is," Naik said.

"Unless we have 120 per cent intelligence that they (Naxals) are enemies, it is not fair to use air force within our borders. The basic thing is Naxals are our own citizens," he said, when asked if it was time for the military to join the anti-Naxal operations."

Att Naik kommer ändra sin uppfattning med tiden är högst troligt, när den indiska reaktionära staten upplever sig verkligt hotad kommer den inte att sky några medel för att försvara sin existens. Intressant är dock Naiks uttalande när vi beaktar situationen i tex. folkkriget i Peru; där används det reaktionära flygvapnet flitigt mot maoistgerillan - vilket alltså enligt en expert av Naiks kaliber innebär att "oskyldiga" dödas - men inga svenska "människorättsvänner" eller andra "humanister" säger ett ljud om den peruanska reaktionära statens folkmords politik som kallas för "terroristbekämpning" En intressant reflektion: chefen för det indiska flygvapnet har en mer "humanistisk" inställning än svenska småborgare.

Århundradets största seger på slagfältet?

Idag erövrade i Indien Folkets Befrielsegerillaarmé (FBGA) vad som antagligen kan säga vara den största seger som revolutionära enheter erövrat på ett slagfält under detta århundrade. Den revolutionära armén under ledning av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) slog i Dantewada-distriket i delstaten Chhattisgarh ut ett helt kompani ur den reaktionära paramilitära styrkan Central Reserve Police Force (CRPF). Den reaktionära truppstyrkan var, enligt uppgifter i borgarpressen, på väg tillbaka till sin bas efter en tredagars operation där de "jagat maoister", när FBGA genomförde ett storskaligt eldöverfall. Kamraterna utlöste minor och sprängladdningar och öppnade sedan eld mot CRPF-konvojen. MINST 75 reaktionära soldater dödades och ett hittils obekant antal skadades, många svårt. Inga uppgifter finns rörande förluster bland maoisterna. Reaktionen påstår att runt 1000 gerillakämpar deltog i aktionen, men det är högst troligt en överdrift för att förminska den oerhörda föremjukelsen i det förkrossande nederlaget. En militär seger av denna typ har natruligtvis även viktiga politiska konskvenser vad det gäller maoisternas förmåga att vinna folkets förtroende: när den revoltionära armén visar en sådan slagkraft kan man vinna många som tvivlat på möjligheten för revolutionens seger. Att nu kampen mellan de väpnade revolution och den väpnade kontrrarevolutionen nu kommer att trappas upp ytterligare är helt klart. Reaktionen kommer då det är sin vana trogen att med alla säkerhet genomför "bestraffningsåtgärder" mot obeväpnade massor, precis som den tyska fascismen gjorde efter attacker från motståndsrörelserna i det ockuperade Europa. För IKP (maoisterna) är det nödvändigt att förbereda folket inför de stundande angreppen, slå tillbaka dem när det är möjligt och samtidigt veta att kanalisera den politiska effekten av denna militära seger på ett sätt som tillåter partiet att utveckla sin styrkor och flytta fram sin politiska ställning i hela Indien. Vi för vår del kan inte annat än uttrycka vår enorma glädje över denna viktiga seger som sporrar oss att arbeta hårdare och bättre med vår anti-imperialistiska gärning. Segern är tillräckligt stor för att även svensk borgarpress ska skriva om det hela. Den vakne kollegan Björnbrum skriver på sin blogg vad han tänker om det hela. Vi blir lite poetiska och citerar en sång från vår vilda ungdom: "Today was a good day".

Gerillaaktion i Peru

I departamentet Ucayali genomförde enheter ur Folkets Befrielsearmé i lördags omfattande agitations- och proppagandaaktioner längs med motorvägen "Federico Basadre". I höjd med orten La Divisoria stoppade kamraterna fordon och delade ut flygblad till förare och passagerare. En del myndighetsfordon dekorerades även med slagord (se bilden) ovan, som tex: "Leve Perus Kommunistiska Parti!".

Nya massmord i Peru

Den nuvarande regimen i Peru leds av den notoriske massmördaren Alan Garcia. Under sin första presidentperiod, 1985-1990, lät han organisera dödspatrullen "Comando Rodrigo Franco", som mördade politiska meningsmotståndare i städerna, han lät militären genomföra oerhörda massakrar på landsbyggden i vilka tusentals fattigbönder mördades och han var personligen ansvarig för massordet i mot de revolutionära krigsfångarna och politiska fångarna i tre fängelser i Lima den 19 juni 1986 där runt 300 maoister mördades. Under sin nuvarande presidentperiod har han fortsatt på samma folkmördande linje; han har låtit organisera bombardemang med flyg och tungt artilleri mot revolutionära folkkommittéer som organiseras av Perus Kommunistiska Parti (PKP) på landsbyggden, han har - åtminostone indirekt - deltagit i organiserandet av den dödspatrull i Trujillo som mördat minst sextio personer och han var personligen ansvarig för massakern i Baugua förra sommaren där bönder mördades dussinvis. Nu är det dags för Garcia igen. I flera delar av Peru pågår för närvarande omfattande protester från de som kallas "informella gruvarbetare", dvs gruvarbetare som inte är en del av den "officiella ekonomin", vilka regimen vill tvinga att betala skatt - utan att något annat i deras situation ändras. Den peruanska staten vill helt enkelt genom skatter suga ut dessa gruvarbetare utan att dessa får några som helst fördelar av att betala in skatterna. Så naturligtvis protesterar gruvarbetarna. Regimens svar är hejdlös repression. Igår dödades fem gruvarbetare och vad som verkar vara en sympatisör, totalt sex personer, av polisens kulor när denna sköt skarpt mot gruvarbetare som blockerade en motorväg vid Chala i delstaten Arequipa. Gruvarbetarnas protester fortsätter i olika delar av Peru. Än en gång blir den peruanska statens karraktär i praktiken åsynliggjord: folkets protester möts med repression. Gruvarbetare skjuts ner idagsljus när de försvarar sina rättigheter. Att folkkriget i Peru som leds av PKP är rättfärdigt klargörs gång på gång.

Gerillaktioner i Filippinerna och Indien

Filippinerna: Nya Folkarmén genomförde i slutet av mars på ön Mindanao olika "störningsaktioner" där man med skarpskyttar besköt den reaktionära armén och dess paramilitära stödtrupper. Den 29 mars besköts en armépatrull vid Brgy Bituanm, inga bekräftade reaktionära förluster. Den 30 mars besköts en annan armépatrull vid Sitio Salvan, Brgy Banayal, Tulunan, från denna aktion rapporteras tre döda soldater ur den reaktionära armén. Liknande aktioner ska även ha genomförts av Nya Folkarmén vid Paraiso, Tulunan och i Luna Sur, Makilala, mot paramilitära styrkor, inga kända förluster dock.
Indien: Timmar efter att den reaktionära statens inrikesminister lämnat Lalgarh, i delstaten Västbengalen, likviderade maoistgerilla idag en lokal socialfascist i Binpur i West Midnapore-distriktet. Igår genomfördes, som en del av den utlysta 24-timmars bandhen, olika massmöten organiserade av maoisterna.

Bakhåll i Indien

Enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé genomförde idag ett mycket framgångsrikt bakhåll i delstaten Orissa. Det var när en trupp ur den reaktionära elitstyrkan Special Operation Group (SOG) färdades i en buss genom Koraput-distriktet som kamraterna utlöste en fjärrstyrd mina. Tio "elitsoldater" dödades och flera skadades. Inga uppgifter finns om förluster bland maoistgerillan.

Internationell maoistisk konferens i Sverige

Kamraterna på maoistisktforum.se inbjuder till en skandinavisk maoistisk konferens som ska äga rum den 17 april i år. Vad vi förstår kommer det att komma deltagare från flera olika länder och även några från "icke-skandinaviska" länder. För de som är intresserade av maoistisk ideologi och politik är detta ett ypperligt tillfälle att kunna lyssna på - och delta i - disskutioner mellan olika partier, organisationer och grupper som idag kämpar under maoismens fana. Om ni är intresserade av att delta sätt er i kontakt med kamraterna på maoistisktforum.

Välkommen herr Minister!

Imorgon ska den indiske inrikesministern, P. Chidambaram, besöka Lalgarh i delstaten Västbengalen. Folkets Befrielsegerillaarmé hälsar honom välkommen som sig bör med fyrverkeri. Ett patrullfordon tillhörande den paramilitära styrkan Central Reserve Police Force attackerades med hjälp av en fjärrutlöst mina, enligt reaktionen ska dock ingen ha dödats eller sårats. För att ytterligare förbättra välkomnandet har en revolutionär massorganisation utlyst en 24-timmars Bandh i distrikten Paschim Medinipur, Bankura och Purulia. Säkerligen känner sig herr inrikesminister hjärtligt välkommen i Lalgarh.
Samtidigt kommer rapporter om en stor eldstrid i Gaya distriktet i Bihar där maoistgerilla ska ha attackerat ett av paramilitärernas läger. Inga uppgifter finns om döda eller sårade på endera sida, vilket är märkligt eftersom reaktionen uppger att över hundra maoiste deltog i attacken och att eldstriden varade i 45 minuter; sannolikt, men obekräftat, är att reaktionen helt enkelt inte vill ange sina förluster.

Peruansk katastrof

Idag kan man i svensk press läsa om de jordskred som dödat minst 28 personer i departamentet Huánuco. Hundratals bostäder har förstörts. Nu är varken regn eller jordskred speciellt ovanligt i Peru, och även om det naturligtvis är omöjligt att förhindra alla typer av olycksfall är det det skamligt att påstå att inget kunde ha gjorts för att förhindra denna och andra liknande katastrofer. Problemt är nämligen att miljoner i Peru bor i bostder som inte är ordentligt byggda. En majoritet av Perus befolkning bor i egenbyggda hus vars standard främst beror på hur mycket pengar dess ägare har haft till förfogande att investera i byggnadsmaterial. Och eftersom de flesta är fattiga blir naturligtvis standarden på bostäderna därefter. Följaktligen kan dessa bostäder inte motstå större påfrestningar. Att folk dör i massor vid naturkatastrofer är ett reslutat av fattigdomen, ett resultat av det samhälleliga systemet. Ansvariga för dessa dödsfall är regimen, alla de reaktionära partiera, opportunisterna, militären och polisen, mfl. - i korthet alla som upprätthåller och försvarar den raktionära staten som inte tjänar folket utan endast byråkratkapitalisterna, godsägarna och deras imperialistiska herrar. den verkliga katastrofen för Perus folk är det sammhällssystem under vilket de tvingas leva. Dess enda hopp är det folkkrig som leds av Perus Kommunistiska Parti.

Nytt nummer av Sol Rojo

Idag har ett nytt nummer av den (exil-)peruanska tidskriften Sol Rojo publicerats, ni finner det här. Nummer 33 av SR avhanldar som vanligt det aktuella internationella och nationella läget utifrån Perus Kommunistiska Partis (PKP) ståndpunkt. Intressanta analyser och kritiker av den internationella kommunistiska rörelsen ges, bland annat hur PKP ser på folkkrigen i Indien och Filippinerna. De peruanska kamraterna tar även upp hur PKP ser på försöken att likvidera den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIR) som görs, av framförallt ett nordamerikansk parti med ett helt oproppertionerligt stort inflyttande och av Prachanda-gänget i Nepal, och hur PKPs Centralkommitté uttryckligen lovat kämpa för RIRs vidare utveckling genom att utveckla folkkriget och så höja nivån på debatten. En stor del av innehållet i nummer 33 kan sägas vara en utvärdering av det senaste årtioendet, av hur PKP utvecklat sitt arbete och hur man står stärkta inför det årtioende som just börjat. I övrigt kan man säga att hela tidskriften genomsyras av en omfattande kritik av den "parlamentariska kretinismen". Intressant för oss i Sverige är att även Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru har fått med ett uttalande. Sol Rojo är ett måste för alla som vill veta det nuvarande läget i folkkriget i Peru och PKPs linje.

Gerillaaktioner i Peru och Indien

Peru: Peruanska reaktionär press informerar idag om en strid mellan Folkets Befrielsearmé och den reaktionära armén understöd av paramilitära förband ("rondas") som ska ha ägt rum i tisdags. Striden ska ha ägt rum i distriktet Pangoa, i provinsen Satipo i departamentet Junín. En av paramilitärerna ska ha dödats, inga uppgifter finns om stupade eller sårade bland maoisterna.
Indien: Enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé genomförde idag en sabotageaktion i delstaten Orissa. En mobiltelefonmast i Jajpur-distriktet åsamkades skador i aktionen och affischer från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) sattes upp i området.