Proletär feminism: ett bidrag till debatten

Det finns gott om feminister i Sverige, det rent av dräller av dom. Att fira den åttonde mars är därför inte speciellt kontroversiellt i sig. Det är det inte heller att fira den första maj. Den åttonde mars i Sverige - precis som första maj - är en i mångt och mycket neutraliserad dag. Anledning är att det saknas en verkligt revolutionär kvinnorörelse i landet - precis som det saknas en verkligt revolutionär arbetarrörelse att tala om. Anledning är, i huvudsak, att det saknas en revolutionär organisation som verkligen företräder arbetarklassens intressen, kämpar för dess befrielse och förmår att kanalisera alla förtrycktas kamp i revolutionär riktning. Vi vill denna åttonde mars - som nu firats av kommunister och revolutionärer världen över i hundra år - ta upp några frågor rörande behovet av en revolutionär kvinnorörelse.

För att överhuvudtaget börja ta oss an saken måste vi ta som utgångspunkt att varje tanke och handling - eller all samhällelig teori och praktik om man så vill - i ett klassamhälle oundvikligen bär en klasstämpel. Sedan privategendomens uppkomst är mänskligheten uppdelad i klasser och den kommer vara det så länge klasserna existerar. Idéer faller inte från himlen, de är ett resultat av samhällelig praktik och det finns ingen "mänsklig natur". I det moderna Sverige har därför våra tankar och handlingar karaktären av de klasser som finns i landet: bourgeoisie, småbourgeoisie och proletariat. Trasproletariatet, "denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället", alstrar ingen egen specifik ideologi utan följer den kraft som är starkast och låter sig alltsomoftast köpas av bourgeoisien. Det kan följaktligen inte finnas en feminism som inte har en klasskaraktär - att argumentera för motsatsen betyder i slutändan att hävda att alla män och alla kvinnor, efter respektive könstillhörighet, har samma intressen, att dessa intressen är fristående från klasserna, dvs. att det finns en manlig och en kvinnlig "natur" vilket bara är en härledning ur tanken om "den mänskliga naturen", dvs. idealism. Vi bör alltså tala om borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism.

Den borgerliga feminismen i Sverige är den härskande klassens feminism. Då den svenska bourgeoisien, med dess olika delar och skikt, är den härskande klassen i ett imperialistiskt land, blir dess feminism imperialisternas feminism. Detta att Sverige är ett imperialistiskt land förklarar i mycket hur de svenska kvinnorna, i allmänhet, har en avsevärt bättre situation än kvinnor i länder i tredje världen. Den svenska imperialismens säregenheter i jämförelse med andra imperialistmakter förklarar skillnaderna som finns om man jämför kvinnornas läge i dessa. Samma sak gäller för arbetarklassens läge då man jämför med andra länder. Den borgerliga feminismen - eller rättare sagt den politiska tillämpningen av denna - är den som är ansvarig för kvinnans situation i Sverige idag: kvinnor är sämre betalda än män, dvs. exploateras mer, genomför mängder med socialt nödvändigt arbete (så kallat hushållsarbete) utan någon betalning alls, diskrimineras i alla sociala sammanhang, utsätts för patriarkalt våld (inte sällan med dödlig utgång), osv. Dess imperialistiska karaktär kommer till uttryck i: 1) hur den ställer sig solidarisk med det rådande samhällssystemet, den svenska imperialismen, och dess del i utsugningen och förtrycket av tredje världen och det därmed förbundna upprätthållandet av halvkoloniala och halvfeodala stater; 2) hur den ideologiskt rättfärdigar den "västerländska civilisationens", dvs imperialismens, övergrepp och skamligheter - "krig mot Afghanistan för kvinnornas befrielse", en kurdiska som mördas av sin make är "hedersmördad" medan en kvinna som heter Olsson i efternamn som slåss ihjäl av sin make inte är det, osv., och; 3) hur den systematiskt bekämpar revolutionära rörelser och nationella befrielserörelser världen över - revolutionära rörelser, som tex folkkrigen i Indien och Peru, anklagas, grundlöst, för våldtäkter och andra kränkningar av kvinnor och nationella befrielserörelsers kamp mot imperialismen demoniseras för deras "förtryck av kvinnor". Den borgerliga feminismen är synnerligen rasistisk, män som har en kvinnosyn präglad av de halvfeodala samhällen där de lever (eller har levt) framställs som undermänniskor som måste "integreras i det svenska samhället", dvs. ersätta sina halvfeodala fördomar med borgerliga sådana - men även de som kan sägas ha gjort det ifrågasätts konstant och misstros på grund av sin "etnicitet". Den borgerliga feminismen av idag är reaktionär i alla dess aspekter.

Den småborgerliga feminismen är en den otydliga, förvirrade, vacklande och opportunistiska feminismen. De småborgerliga feministerna vill göra slut på det förtryck som kvinnor utsätts för, men de har inget verkligt intresse av att krossa det imperialistiska systemet. Det är småbourgeoisiens läge i ett imperialistiskt land, å ena sidan drabbas de av monopolkapitalismens verkningar och de ser sig förvandlade till hantlangare för den härskande klassen, å andra är deras relativa välstånd avhängigt från herrarnas framgång. Denna feminism erkänner kvinnoförtrycket och erkänner klasskampen, i vissa fall använder man sig av ett helt batteri av marxistisk terminologi och uppfattar sig allt som oftast som ”socialistisk”. Man har en mängd vetenskapliga argument, ett par relativt skarpa teoretiker, och man kan analysera strukturer och individer. Man är nyskapande som få och synbart stridbara. Men, formen, inte innehållet, är det viktiga för dem; alla deras slutsatser blir oriktiga därför att de inte kommer från grundproblemet – privategendomen som ursprunget till kvinnoförtrycket och nödvändigheten av att besegra imperialismen som förutsättning för att kunna avancera på vägen till kvinnans emancipation – och de försöker gottgöra det hela med allehanda idealistiska formler. Följaktligen blir det att så fort det kommer till att ta ställning i ”allmänna frågor” halkar man in på samma svanspolitik som resten av den frasradikala vänstern; parlamentarism eller livsstilspolitik, imperialistisk chavunism eller ”tredjevärldenism”, ”vänlig pådrivare” eller individuell terrorism. I grunden blir denna feminism inte något annat än – i bästa fall – en kritik av systemet som tjänar till dess evolution men inte till en revolutionär rörelse.
Vi avser inte här gå djupare in på ”feminismen” hos olika partier/organisationer/grupper som viftar med röda fanor men för vilka den socialistiska revolutionen inte är ett reellt och konkret perspektiv – alla dessa som årtionde efter årtionde överallt finns att se säljandes tidningar, bär käcka knappar och manar folk att rösta på deras kandidat i kommunalvalet – och som aldrig i livet kommer att gå in för en verklig konfrontation med imperialiststaten. Det räcker med att konstatera att dessa sammanslutningar inte är revolutionära i allmänhet och därför knappast kan vara det när det gäller kvinnofrågan.
Den småborgerliga feminismen skapar stor förvirring och många kvinnor som kunde ha vunnits för den proletära revolutionens sak leds genom den in på sidospår som leder till dem ett par års intensiv aktivism för de att sedan pacificeras i systemets barm. Denna typ av feminism är i allt opportunistisk.

Den proletära feminismen utgår från marxismen – logiskt då marxismen är arbetarklassens ideologi. Den är den enda som tjänar kvinnans verkliga emancipation. Den inte bara erkänner utan är den som klargjort de verkliga orsakerna till kvinnans läge, till förtrycket av kvinnan och hur förhållandet mellan man och kvinna ter sig i klassamhället. Den proletära feminismen är i detta ”feminism i sin renaste form” eller ”feminismen som ren idé” om man så vill. De revolutionära rörelser som vägletts av marxismen är också de sociala rörelser som i högst grad involverat kvinnor och som medfört de viktigaste framstegen för kvinnosaken. Erfarenheterna från de socialistiska staterna – dvs. innan dessa usurperades av revisionismen – visar att socialismen är det samhällskick som överlägset är fördelaktigast för den stora majoriteten av kvinnor. Vi har sedan några dagar tillbaka publicerat texter som vi tycker ge en bra bild av marxismens syn på kvinnofrågan, framförallt om man läser vidare ur de texter som vi publicerat korta utdrag ur. Vi hänvisar till nämda texter för de som önskar fördjupa sig mer om vad den proletära feminismen är. Vi konstaterar här kort att den proletära feminismen är konsekvent revolutionär.

Förhoppningsvis ger ovanstående utläggning en grundståndpunkt för oss att gå vidare med och därmed kommer vi till det mer omedelbara läget som vi står inför i Sverige idag. Vi har idag inte en revolutionär organisation som leder proletariatets klasskamp – om vi ska vara ärliga så finns det knappt någon revolutionär organisering i Sverige – och därför finns det ej heller en ledning som organiserar det arbetande folkets kvinnor för att främja revolutionen. Kaderläget är minst sagt prekärt. Problemet för dom krafter som dock finns blir att formulera en riktig politik för kvinnorörelsen. En riktig politisk linje kan endast framkomma under kampens förlopp, som ett resultat av tillämpning av den revolutionära teorin i den samhälleliga praktiken och erfarenheterna av denna syntesiserats. Så vad göra? En bra början är att inse det verkliga läget i klasskampen, och våra egna krafters tillstånd, och driva fram den revolutionära praktiken, inte genom att utgå från fantasier - eller vad man destillerar ut ur ångorna från slutna möteslokaler där självgodheten snarare är norm än undantag - utan genom en absolut hängivenhet för våra höga mål. Vi behöver inte pompösa fjantar som inte försitter en möjlighet att utmåla sig själva som de rödaste av de röda och slå sig för bröstet för sina offer på revolutionens altare, men som inte försitter den minsta förståelse för rörelsens teoretiska och praktiska behov.

Vi bör beakta de avacerade erfarenheter som finns, och hur kvinnor deltar i den revolutionära kampen världen över och hur de olika partierna och organisationerna organiserar kvinnorörelsen. Vi måste ta av de fördummande eurocentristiska glasögonen och förstå att om vi idag ska finna exempel på kvinnor som verkligen utvecklar kamper i tjänst av kvinnans emancipation, måste vi titta på platser som Indien, Filippinerna och Peru. Av dessa är ett exempel som vi tycker bör framhävas hur de peruanska kommunisterna förmått främja kvinnornas deltagande i revolutionen. Oss veterlingen finns det ingen revolutionär rörelse i historien som haft så många kvinnor i framträddande positioner. Perus Kommunistiska Parti (PKP) publicerar inga uppgifter om sitt medlemsantal eller den interna statistiken över klassursprung, könstillhörighet osv. Men, såväl den peruanska revolutionens vänner som dess fiender brukar ofta tala om PKP som ett parti vars medlemar främst utgörs av kvinnor. Klart är att PKPs Centralkommitté under åtminstone en period haft en tydlig majortiet av kvinnliga medlemmar och dess Politiska Byrås Ständiga Utskott (vilket kan beskrivas som de viktigaste ledande instansen mellan partikongresserna och Centralkommitténs Plenum) bestod under en tid till två tredjedelar av kinnliga medlemmar. Att kvinnor även spelar en mycket framträddande roll inom den revolutionära armén är allmänt känt; så till den milda grad att till och med aktioner som inte har med PKP att göra – som tex. när en fängelsdirektör nyligen sköts ner av kriminella i Lima – men kvinnor deltar, så antas det omedelbart att PKP ligger bakom. Anledning till att PKP lyckats mobilisera och organisera kvinnor i så stor omfattning är att partiet redan flera år innan inleddes folkkriget bedrev ett mycket systematisk och målinriktat arbete för att utveckla en revolutionär kvinnorörelse. Dokumentet som vi igår publicerade ett utdrag ur visar vilka ideologiska och politiska grunder man utgick från. En hög ideologisk medvetenhetsnivå bland partimedlemmarna om kvinnofrågan, en levande intern disskution om frågan och konkreta åtgärder för att politisera och organisera kvinnorna enligt en klasslinje, och inte minst att man avdelat kader för uppgiften, har gett ett mycket imponerande resultat.

Det är även en nödvändighet för dagens revolutionärer att skaffa sig en klar bild över kvinnorörelsens historia i Sverige, vilka konkreta erfarenheter som finns och hur dessa bör utvärderas. Men det viktigaste på nuvarande tidpunkt torde vara att faktiskt försöka se hur man kan arbeta med de kvinnogrupper som redan finns, det borde vara möjligt att finna gemensamma beröringspunkter med grupper av internationalistiska kvinnor och kvinno/tjejgrupper verksamma i våra bostadsområden. Det är där man bör börja, inte genom att söka sig till livstilsinriktade småborgerliga feminister utan till dem som faktiskt intresserar sig för vår klass verkliga situation. Arbetarklassens kvinnor har en helt annorlunda situation, och därmed annorlunda problem, än småborgarskapets döttrar. Speciell uppmärksamhet bör läggas vid att aktivera kvinnor i de kamper som förs i proletära områden, som tex. kamperna som förts i Rosengård, och de kvinnliga kamraterna måste särskillt föregå med exempel i sådana fall. Kvinnornas politisering, precis som arbetarklassens i dess helhet, kan endast komma till stånd genom kamp. Vi kan skriva hur många välformulerade texter som helst, men om vi inte finns bland massorna – arbetar, lever och kämpar med dem – kommer vi ingenstans. När det gäller kvinnornas organisering så finns det naturligtvis ett behova av specifika organisationsformer för kvinnorörelsen – under grundförutsättningen att såväl kvinnor som män deltar i den revolutionära organisationen och dess ledande organ under lika vilkor. Den revolutionära organisationen måste vara särskillt uppmärksam på att befodra de kvinnliga kamraternas aktivitet; att olika kamrater har olika förusättningar är egentligen en självklarhet – en arbetare har vanligtvis en avsvärt mindre vana att uttrycka sig i skrift än en akademiker tex. - och därför måste vi veta att skaffa kollektiva strukturer som underlättar de kvinnliga kamraternas deltagande i revolutionen, att kamrater tex. skaffar barn är något helt naturligt och kollektiva lösningar för de praktiska svårigheter som kan uppstå måste besörjas.

En revolutionär organisering av kvinnorna, kan endast vara en sådan som tjänar till att främja proletariatets kamp. En sådan organisering måste vara av en sådan art att den kan avstå från de omedelbara fördelarna – som t.ex. en legal organisationsform innebär – för att behålla sitt oberoende från borgarstaten. En sådan organisering måste syfta till att släppa lös kvinnans revolutionära energi i kamp, inte med huvudsyftet att vinna några i princip oviktiga småsegrar för att man ska kunna uppvisa ”resultat” utan kampen för olika dagsaktuella frågor måste föras i tjänst av revolutionens seger, dvs. upprättandet av proletariatets statsmakt. En sådan organisering måste vara djupt präglad av en internationalistisk och anti-imperalistisk anda. Och framförallt, en sådan organisering måste vara inordnad i proletariatets revolutionära klasskamp, ledas av dess ideologi och tjäna dess mål, vilket omedelbart innebär att tjäna skapandet av en organisation av verkliga revolutionärer här i landet.

Vår fromma förhoppning är att vi med denna text kan ge ett litet bidrag till disskutionen om hur en revoltionär kvinnorörelse kan utvecklas, för en proletärlinje i kvinnorörelsen.