Internationella kvinnodagen 100 år

Sedan 1910 firar världens kommunister och revolutionärer den åttonde mars den internationella kvinnodagen. Vi vill uppmärksamma det hurdaårsjubileum som infaller i år genom att med början av idag och fram till den åttonde mars publicera utdrag ur viktiga texter som tjänar till en bättre förståelse av kvinnokampen och dess förbindelse med den revolutionära kampen i allmänhet. Vi börjar - ganska förutsägbart - med ett utdrag ur en text av Engels.

Proletär Feminism: Engels

"Vi lämnar nu Amerika, parningsfamiljens klassiska mark. Inga tecken tyder på, att någon högre familjeform utvecklats där, att det före dess upptäckande och erövrande där någonsin någonstädes existerat fast monogami. Annorlunda är det för den gamla världens vidkommande.

Här tämjde man husdjur och höll hjordar av boskap och därigenom hade en hittills oanad källa till rikedom utvecklats och fullständigt nya samhälleliga förhållanden skapats. Ända fram till barbariets lägre stadium hade den ständiga rikedomen bestått nästan uteslutande av hus, kläder, primitiva smycken och verktyg för att skaffa sig och bereda födan: båt, vapen, husgeråd av enklaste slag. Födan måste man varje dag tillkämpa sig på nytt. Nu hade de framträngande herdefolken - arierna i det indiska femflodslandet och Gangesområdet liksom på de då för tiden ännu långt vattenrikare stepperna vid Oxus och Jaxartes, semiterna vid Eufrat och Tigris - med sina hjordar av hästar, kameler, åsnor, nötkreatur, får, getter och svin fått en egendom, som bara behövde uppsikt och primitiv vård för att fortplanta sig i ständigt stigande antal och lämna den rikligaste föda i mjölk och kött. Alla tidigare medel för anskaffandet av föda trädde nu i bakgrunden. Jakten, som tidigare var en nödvändighet, blev nu en lyx.

Men vem tillhörde denna nya rikedom? Utan tvivel ursprungligen gensen. Men redan tidigt måste privatäganderätt till hjordarna ha utvecklats. Det är svårt att säga, huruvida författaren till den s.k. Första Mosebok fattar fader Abraham som ägare av sina hjordar i kraft av hans egen rätt som överhuvud för ett familjekollektiv eller i kraft av hans egenskap som överhuvud för en gens med ärvd värdighet. Säkert är endast, att vi inte kan fatta honom som ägare i modern mening. Och säkert är vidare, att vi på tröskeln till troshistorien redan överallt finner hjordarna som familjeöverhuvudets särskilda egendom, alldeles som ifråga om barbariets konstprodukter, husgeråd av metall, lyxartiklar och slutligen människoboskapen - slavarna.

Ty nu var också slaveriet uppfunnet. För barbaren på det lägre stadiet var slaven värdelös. Därför förfor också de amerikanska indianerna helt annorlunda med de besegrade fienderna än vad som skedde på ett högre stadium. Männen dödades eller också upptogs de som bröder i segrarnas stam. Kvinnorna togs till hustrur eller också blev de med sina överlevande barn likaledes adopterade. Den mänskliga arbetskraften lämnar på detta stadium ännu inget anmärkningsvärt överskott över sina underhållningskostnader. Med boskapsskötselns införande, metallbearbetningen, vävningen och slutligen lantbruket blev det annorlunda. Liksom hustrurna, vilka tidigare vanns med sådan lätthet, nu fått ett bytesvärde och köptes, så blev det också fallet med arbetskrafterna, särskilt sedan hjordarna slutgiltigt övergått i familjens ägo. Familjen förökade sig inte lika hastigt som boskapen. Det krävdes mer folk för att hålla uppsikt över den. Till det kunde den tillfångatagna fienden användas, vilken dessutom lät fortplanta sig lika bra som boskapen själv.

Så snart sådana rikedomar en gång övergått till familjers privategendom och som sådan raskt förökats, gav de parningsäktenskapet och det på modersrättsgensen vilande samhället en mäktig stöt framåt. Parningsäktenskapet hade infört ett nytt element i familjen. Vid sidan av den köttsliga modern hade det ställt den verkliga köttsliga fadern, som därtill förmodligen var mera verklig än många "fäder" nu för tiden. I enlighet med den dåvarande arbetsdelningen inom familjen tillkom det mannen att anskaffa födan och de därtill nödvändiga arbetsmedlen, han var alltså ägare av dessa sistnämnda. Han tog dem med sig i händelse av skilsmässa, liksom hustrun behöll sitt husgeråd. Enligt det dåtida samhällets bruk var mannen också ägare till de nya näringskällorna, boskapen, och senare de nya arbetsmedlen, slavarna. Enligt samma samhälles sedvänjor kunde emellertid hans barn inte ärva honom, ty med det stod det till på följande sätt.

Enligt modersrätten - alltså så länge härstamning endast räknades på kvinnolinjen - och enligt det ursprungliga arvsbruket i gensen ärvde först gentilförvanterna sin döda gentilkamrat. Förmögenheten måste stanna inom gensen. Då föremålen var få och obetydliga kunde de enligt urgammal praxis övergå till de närmaste gentilförvanterna, alltså till blodsförvanterna på moderns sida. Den döda mannens barn tillhörde emellertid inte hans gens utan moderns. De ärvde modern, till en början tillsammans med hennes övriga blodsförvanter, senare måhända med företrädesrätt. Men sin fader kunde de inte ärva, emedan de inte tillhörde hans gens och hans förmögenhet måste stanna inom denna. Vid hjordägarens död övergick alltså hans hjordar närmast till hans bröder och systrar och till hans systerbarn, eller till hans mostrars avkomma. Men hans egna barn blev urarva.

Allteftersom rikedomarna sålunda tillväxte gav de å ena sidan mannen en viktigare ställning i familjen än kvinnan, och gav å andra sidan impulsen till att utnyttja denna förstärkta ställning för att till förmån för barnen avskaffa den traditionella arvsföljden. Detta gick emellertid inte, så länge härstamningen enligt modersrätt var gällande. Denna måste alltså avskaffas, och den avskaffades. Detta var alls inte så svårt, som det i dag tyckes oss. Ty denna revolution - en av de betydelsefullaste som människorna upplevt - behövde inte beröra en enda levande medlem av gensen. Alla som hörde till densamma kunde nu liksom förut förbli vad de varit. Det räckte med det enkla beslutet, att de manliga medlemmarnas avkomma för framtiden skulle stanna inom gensen, men de kvinnligas uteslutas, i det de övergick till sin faders gens. Därmed hade man avskaffat härstamningsräkningen enligt kvinnolinje och modersarvsrätten och infört manligt härstamningsled och fadersarvsrätt. Hur denna revolution försiggått hos kulturfolken och när, om det vet vi ingenting. Den faller helt under förhistorisk tid. Att den emellertid ägt rum är mer än nog bevisat genom de rikliga spår av modersrätt, som i synnerhet Bachofen samlat. Med vilken lätthet den äger rum ser vi hos en hel rad indianstammar, där den först helt nyligen ägt rum och ännu äger rum, under inflytande dels av växande rikedom och förändrat levnadssätt (förflyttning från skogarna till prärien), dels moralisk påverkan av civilisationen och missionärerna. Av åtta missouristammar har sex manlig men två ännu kvinnlig härstamningslinje och arvsföljd. Hos shawnes, miamis och delawares är den sedvänjan vida spridd att överföra barnen till faderns gens genom att ge dem ett gensnamn, som tillhör denna, så att de kan ärva fadern. "Människornas medfödda spetsfundighet - att ändra tingen genom att ändra deras namn! Och att finna smyghål för att inom traditionen genombryta traditionen, där ett direkt intresse gett den tillräckliga eggelsen!" (Marx) Därigenom uppstod hopplös förvirring, som endast kunde avhjälpas och delvis också avhjälptes genom övergång till fadersrätten. "Detta förefaller överhuvudtaget som den naturligaste övergången." (Marx) - I fråga om vad de jämförande juristerna har att säga om det sätt och de vägar, på vilka denna övergång ägde rum hos den gamla världens kulturfolk - givetvis nästan bara hypoteser - jämför M. Kovalevsky: Tableau des origines et de l'évolution de la famille et de la propriété, Stockholm 1890.

Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen. Denna kvinnans, förnedrande ställning, sådan den trädde i dagen framför allt hos den heroiska och ännu mer hos den klassiska tidens greker, har undan för undan hycklande skönmålats, och även på sina håll klätts i en mildare form men skaffats ur världen har den ingalunda.

Den första verkningen av männens envåldsmakt, som nu grundats, visar sig i den patriarkaliska familjens mellanform, som nu dyker upp. Vad som i huvudsak utmärker denna är inte flerhustru-äktenskapet - om vilket mera nedan - utan "organiseringen av ett antal fria och icke fria personer till en familj under familjeöverhuvudets fadersmakt. I dess semitiska form har detta familjeöverhuvud flera hustrur, de ofria har hustru och barn, och syftet med hela organisationen är att vakta hjordarna på ett avgränsat område". Det väsentliga är införlivandet av slavar samt fadersmakten. Därför är den romerska familjen den fulländade typen för denna familjeform. Ordet familia betyder från början inte den nutida kälkborgarens ideal, sammansatt av sentimentalitet och husliga tvister. Det syftar hos romarna ursprungligen inte ens på det äkta paret och dess barn, utan uteslutande på slavarna. Famulus betyder husslav, och familia är samtliga en man tillhöriga slavar. Ännu på Gajus tid testamenterades familia, id est patrimonium (d.v.s. arvedelen) i vederbörlig ordning. Uttrycket uppfanns av romarna för att beteckna en ny samhällelig organism, vars överhuvud utövade sin romerska fadersmakt över hustru och barn och ett antal slavar, med förfoganderätt över allas liv och död.

"Ordet är alltså inte äldre än de latinska stammarnas järnpansrade familjesystem, vilket uppkom sedan man infört lantbruket och det lagliga slaveriet och sedan de ariska italerna skilt sig från grekerna."

Marx tillägger:

"Den moderna familjen bär inom sig fröet inte bara till slaveriet (servitus) utan också till livegenskapen, då den från första början står i förbindelse med arbetsplikt för åkerbruket. Den innehåller i minatyr alla de motsättningar, som senare i bred skala utvecklar sig i samhället och i dess stat."

En sådan familjeform visar parningsfamiljens övergång till monogamin. För att trygga kvinnans trohet, alltså faderskapet till barnen, överlämnas kvinnan obetingat i mannens våld: om han dödar henne, så utövar han bara sin rätt."

(Friedrich Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884)