Gerillaaktioner i Peru och Indien

Peru: I byn Supte San Jorge, i närheten av staden Tingo María i departamentet Huánuco, likviderade igår enheter ur Folkets Befrielsearmé (FBA) en rånare och våldtäktsman. En annan enhet, av motsvarande ett kompanis storlek, genomförde samtidigt väpnad aggitation och proppaganda i orten Pucayacu i samma område, kamraterna satte upp Perus Kommunistiska Partis röda fana med hammaren och skäran på flera platser, mållade slagord på husväggar och delade ut flygblad.
Indien: En reaktionär partiboss likviderades igår av maoistgerilla i delstaten Jharkhand. Aktionen ägde rum i byn Majhbhandar i East Singhbum-distriktet. Aktionen kan ses som ett svar på den reaktionära offensiven som genomförts under senaste tiden i området.

"Terrorsajter"

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet disskuterar Per Gudmundson om en webbsida i Sverige som informerar om motståndsrörelser i Tjetjenien. Gudmundson skriver bland annat:

"Att Sverige huserar propagandaproduktion för en blodbesudlad terrorrörelse irriterar inte minst Ryssland, som tryckt på för att Sverige ska agera. Men det har det inte funnits skäl till, givet den vidsträckta yttrandefrihet som tidigare har lockat även den colombianska kommunistgerillan Farc och den algeriska terroristgruppen GIA att publicera sig från Sverige.

I vår ska riksdagen ta ställning till propositionen Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism. Med den är det tänkt att lagen ska anpassas efter de EU-regler som Sverige redan skrivit under på. Bland annat berörs frågor om tryckfrihet.

Detta har väckt oro för inskränkningar. Men i lagförslaget slås fast att vad EU-reglerna kriminaliserar redan är brottsligt i Sverige. Inte ens Kavkaz Center lär med andra ord påverkas.

Terrorismen måste bekämpas med andra metoder."

Allt lungt när en så förhärdad reaktionär som SvDs ledarskribent verkar för att försvara "yttrandefriheten"? Nej. Att temat om att stänga ner webbsidor som sprider obekväm information är uppe för disskution är i sig ett tecken på hur allvarligt läget är. Att riksdagen ska ta beslut om "Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism" betyder nya repressiva åtgärder. Notera att det handlar om åtgärder för att "förebygga terrorism". Det finns ingen anledning att hysa minsta förtroende för att borgarstaten kommer försvara folkets rättigheter, det har den inte gjort under den senaste 150 åren och den kommer inte börja gör det nu; att den utövande makten dessutom jämt och städnigt kör över den lagstiftande är fullt normalt när det kommer till frågor av vikt för den härskande klassen. Det finns all anledning att vara på vakt.

Gerillaaktion i Norra Kurdistan

I den turkiska provinsen Hakkari (som ligger i Norra Kurdistan) detonerade imorse en mina utlagd av den kurdiska nationalistgerillan PKK. Tre soldat ur den turkiska armén dödades och två skadades enligt uppgifter i reaktionär press. I samma provins ska två andra gerillaaktioner ha genomförts i början av mars i år, två turkiska soldater ska då ha dödats och fyra sårats. Huruvida detta rör sig om rent defensiva aktioner från PKKs sida eller det är början på en taktisk offensiv är för oss oklart.

Nya Folkarmén 41 år!

Igår fyllde Nya Folkarmén (NFA) 41 år. Såväl Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP) som olika avdelningar har publicerat uttalanden med anledning av detta. Av särskilld vikt är uttalandet från FKPs Centralkommitté "Avancera från Strategisk Defensiv till Strategisk Jämvikt!" där det nuvarande läget i folkkriget analyseras och politiska riktlinjer för NFA fastställs, ni finner det viktiga dokumentet här. Här finner ni ett uttalande från Cordilleras Demokratiska Folkfront där läget på ön och NFAs aktioner där behandlas. Nedan följer ett utdrag ur ett uttalande från den Nationella Demokratiska Frontens Mindanao avdelning, ni finner texten i dess helhet här, som än en gång tillbakavisar lönghistorierna om att FKP/NPA inte skulle ha en stark närvaro på ön.

"From only 39 in the previous year, there are, at present, 40 guerilla fronts in Mindanao, operating in 19 provinces, in more than 200 municipalities, and 2,000 barangays. These are being supported by close to a hundred and fifty thousand (150,000) directly organized revolutionary masses among nearly a million mass bases, not including its influence in the cities and municipalities.

The ever widening and deepening mass base has given greater opportunity for NPA units in Mindanao to launch sustained widespread and intensified tactical offensives, inspite of the attacks made by Oplan Bantay Laya I and II. The NPA has launched over 400 tactical offensives (2009-March 2010), which confiscated no less than 200 arms from the enemy troops and captured POWs (prisoners of war).

The most recent of these tactical offensives was the successful raid by the NPA in Front 72 of the Far Southern Mindanao Region against the Army-CAFGU detachment in Luz Village, Mlang, North Cotabato last March 26, 2010, where the NPA confiscated 35 high caliber rifles. Last March 27, 2010 the NPA punished the Dole Pineapple company because it wanted, by force, to open a plantation that was destructive to the environment in San Jose, Barobo, Surigao del Sur. On March 28, 2010, the NPA disarmed members of a fanatic group in Sta. Irene, Bayugan, Agusan del Sur, where 5 arms were confiscated. On the same day NPAs from guerilla front 15 attacked the operating troops of the 67th IB in Mahan-ob, Bangganga, Davao Oriental, where 1 rifle was confiscated and the enemy sustained casualties. On March 22, 2010, an NPA unit in the Western Mindanao Region confiscated 4 arms from the private army of abusive Mayor Animas in Sapang Dalaga.

NPA units in Mindanao have been the Party's leading force in advancing agrarian revolution in the countryside, the benefits of which have reached hundreds of thousands of people through the rent reduction of land and farm tools, lowering usurious interest rates, increase in the price of the peasants' farm products, establishment of genuine cooperatives, launching of campaigns to increase the level of productivity, launching campaigns for culture, health, literacy, and other means of public service."

Det är inte mitt fel!

Röda Verb har inga samvetskval för att vi sitter på jobbet och skriver bloggtexter, att den som köper vårt arbete därmed möjliggör en mer meningsfull sysselsättning än det vi "borde" syssla med är bara bra. Att han inte vet om det är gör honom bara gladare. Nu har vi dessutom fått vetenskapliga belägg för att det inte är vårt fel att vi sysslar med annat! Läs denna text så förstår du att det är egentligen chefens eget fel!

Gerillaaktioner

Indien: Tidigt imorse sprängde maoistgerilla två polisförläggningar i byn Duddha i Kaimur-distriktet i delstaten Bihar. Den reaktionära pressen uppger som så ofta annars att det rör sig om "skolor", men som de som är insatta ifrågan, eller åtminstone läst de artiklar som vi länkat till här på bloggen, vet är dessa "skolor" i verkligheten förläggningar som de reaktionära styrkorna använder sig av på sina operationer i de maoistdominerade områdena. Polisen i Bihar börjar nog förövrigt att få svårt att få tak över huvudet, dess stationer och förläggninar har påsistone haft en tendens att gå upp i rök...
Filippinerna: Nya Folkarmén genomförde igår ett framgångsrikt bakhåll mot den reaktionära armén i närheten av staden Baganga i provinsen Davao Oriental på ön Mindanao. Sex soldater ur den reaktionära armén dödades och tre sårades, inga förluster bland maoisterna. Kamraterna kunde även konfiskera en automatkarbin.

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I Västbengalen likviderade maoistgerillan en polisspion i Purulia-distriktet, aktionen ägde rum igår. I delstaten Bihar sprängde enheter ur den revolutionära armén i fredags natt en ny byggd polisstation och en kkontorsbyggnad i byn Tilouthu i Rohtas-distriktet; kamraterna stack även 15 lastbilar i brand, 8 av dessa tillhörande ett byråkratkapitalistisk företag; reaktionen uppger inga förluster så allt tyder på att de polisstyrkorna flytt när kamraterna attacekrade. Det är andra gången på 3 dagar som Folkets Befrielsegerillaarmé attackerar och förstör en polisstation. Samtidigt rapporterar reaktionen om en "stor seger" som ska ägt rum i Västbengalen i torsdags; reaktionen påstår att tjugo kamrater, inklusive några framstående ledare för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) ska ha stupat, men inte ett enda lik har uppvisats; huruvida händelsen ens ägt rum eller inte är oklart, om det varit obeväpnade bönder som mördats likaså och det finns inga som helst belägg för att ledande revolutionärer dödats; klassfienden har fått utstå flera svidande nederlag på sista tiden och att de nu börjar fabricera "stora segrar" är inget konstigt. Björnbrum gör några intressanta reflexion om folkkriget i Indien i denna text.
Filippinerna: I fredags genomförde enheter ur Nya Folkarmén - som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti - en mycket framgångsrik attack mot den en bas tillhörande den paramilitära enheten "Citizens Armed Forces Geographical Unit" (CAFGU). Aktionen ägde rum i byn Luz, i kommunen Mlang i provinsen North Cotabato på ön Mindanao, på endast några kilometers avstånd från en viktig armébas. I eldstriden dödades en paramilitär, efter 14 minuter gav de övriga upp och deras liv skonades av maoisterna. Utöver att demolera CAFGu-basen kunde kamraterna konfiskera över 35 vapen, huvuddelen automatkarbiner. Alla lögner om att FKP och NFA skulle vara svaga på Mindanao, lögner som sprids av filippinska reaktionärer och deras trottemedlöpare i utlandet, borde med denna aktion en gång för alla ha bevisats vara just det: lögner.

Mer sånt!

Den svenska statens fana bränns i Malaysia. Det är bra. Att det är islamistiska krafter som ligger bakom och att den utlösande orsaken är provkationerna som de svenska imperialisternas proppagandaapparat underblåst genom hela uppståndelsen kring det dekadenta missfosteret till mäniskospillra Vilks (som kallar sig för konstnär!), är i sak inte det viktiga. Det viktiga är att de svenska imperialisterna som framställt sig som "goda" imperialister får allt svårare att göra det världen över. Bilden av Sverige som en "neutral" kraft är allt mer borta. Bra så, då blir det lättare för världens folk att bekämpa den svenska imperialismen. Den svenska imperialismen har slugt utnyttjat sin roll av "goda" imperialister för att dra vinning av de frötryckta folkens kamp; förhållandet till ANC är ett mycket tydligt exempel.
Den svenska borgarstatens fana är inte vår fana, den gulblå fanan är inte arbetarklassens. Vår fana är den röda med hammaren och skäran. Att bränna den svenska statens fana är att visa sitt hat mot den svenska staten, den svenska borgerliga staten, och är inte ett angrepp på arbetarklassen och folket här i landet.

Gerillaaktioner i Indien

Även efter att 48-timmars Bandhen i början av veckan fortsätter de indiska maoisterna genomföra offensiva aktioner. I delstaten Orissa likviderade gerillasoldater en polisspion i en by i Malkangiri-distriktet, i samma delstat ska även tre mobiltelefonmaster ha saboterats i Tisdags - vilket den reaktionära pressen tidigare inte rapporterat om. I Västbengalen genomfördes ett bakhåll mot en trupp ur den reaktionär elitenheten CoBRA vid byn Hatipota i West Midnapore-distriktet, en av reaktionens bondemördare sårades allvarligt; i Dharampur och byn kalisbhanga i Salboni sprängde kamraterna landminor för att försvåra den reaktionära arméns förflyttningar; i staden Silda (Lalgarh) - där kamraterna i februari överföll ett paramilitärt läger och dödade 24 soldater, brändes igår det socialfascistiska CPI (marxist) lokalkontor ner av revolutionärer, i närheten av Silda angrepps även ett mynidighetskontor och officella dokument brändes.

Plakatpolitik

Två kurder bar på ett plakat med en bild på PKKs ledare, Abdullah Öcalan. Det får man inte göra i Turkiet. Den ena dömdes till 10 månaders fängelse och den andra till 8 år och fyra månader, för att ha begått samma "brott"! Läs om fallet här. Ett plakat med en bild på en ledare för en "terroriströrelse" kan betyda väldigt mycket.

Lästips: Iran och Kina

Läs den här artiklen så blir all uppmärksamhet om "Irans kärnvapen" lättare att förstå. Politiken är ekonomins koncentrerade uttryck.

Snuthäck sprängd i Bihar

Den indiska reaktionen ville bygga en ny polisstation i Bhelbi i Saran-distriktet i Bihar, men de planerna satte maoistgerillan igår stopp för. En större enhet ur Folkets Befrielsegerillaarmé sprängde igår bygget i luften. Inga förluster rapporteras, varken bland reaktionärerna eller bland revolutionärerna.

90.000 maoistiska kvinnor

I en intervju med Arundhati Roy, som i mycket handlar om det reportage som hon nyligen genomförde med de indiska maoisterna, berättar hon mer om sina intryck. Hon berättar även om att de indiska maoisternas kvinnoorganisation, enligt de uppgifter som står till hennes förfogande, har 90.000 medlemmar och därmed borde vara den största feministiska organisationen i Indien. Nedan ett utdrag ur intervjun, läs hela här.

"ANJALI KAMAT: In your piece, you describe the people you traveled with, the armed guerrillas, as Gandhians with guns. Can you talk about what you mean by that and how—what you think of the violence perpetrated by the Maoists?

ARUNDHATI ROY: Well, you know, this is a very sharp debate in India about—I mean, you know, even the sort of mainstream left and the liberal intellectuals are very, very suspicious of Maoists. And everybody should be suspicious of Maoists, because, you know, they do—they have had a very—a very difficult past, and there are a lot of things that their ideologues say which do put a chill down your spine.

But when I went there, I have to say, I was shocked at what I saw, you know, because in the last thirty years I think something has radically changed among them. And the one thing is that in India, people try and make this difference. They say there’s the Maoists, and then there’s the tribals. Actually, the Maoists are tribals, you know, and the tribals themselves have had a history of resistance and rebellion that predates Mao by centuries, you know? And so, I think it’s just a name, in a way. It’s just a name. And yet, without that organization, the tribal people could not have put up this resistance. You know, so it is complicated.

But when I went in, I lived with them for, you know, and I walked with them for a long time, and it’s an army that is more Gandhian than any Gandhian, that leaves a lighter footprint than any climate change evangelist. You know, and as I said, even their sabotage techniques are Gandhian. You know, they waste nothing. They live on nothing. And to the outside world—first of all, the media has been lying about them for a long time. A lot of the incidents of violence did not happen, you know, which I figured out. A lot of them did happen, and there was a reason for why they happened.

And what I actually wanted to ask people was, when you talk about nonviolent resistance—I myself have spoken about that. I myself have said that women will be the victims of an armed struggle. And when I went in, I found the opposite to be true. I found that 50 percent of the armed cadre were women. And a lot of the reason they joined was because for thirty years the Maoists had been working with women there. The women’s organization, which has 90,000 members, which is probably the biggest feminist organization in India, now all 90,000 of those women are surely Maoists, and the government has given itself the right to shoot on sight. So, are they going to shoot these 90,000 people?"

Gerillaaktioner i Indien

Natten till idag intog en styrka bestående av 200 gerillakämpar ur Folkets Befrielsegerillaarmé (FBGA) orten Mahapur i Gaya-distriktet i delstaten Bihar; revolutionärerna stormade en statlig vägavgiftsstation, en vakt och en annan person dödades och flera vakter sårades; 16 skjutvapen konfiskerades och även en del likvida medel; när kamraterna drog sig tillbaka sprängde de vägavgiftsstationen i luften. I Sitamarhi, också i Bihar, utkämpades gatustrider ("kravaller") mellan runt ett tusen maoistsympatisörer och polisen, fem reservpoliser och en vanlig konstapel skadades i sammanstöttningarna.
I delstaten Orissa genomförde enheter ur den revolutionära armén ett väldigt framgångsrikt bakhåll mot den reaktionära elitstyrkan "Special Operation Group"; minst tre "elitsoldater" dödades och sex sårades varav fyra allvarligt; aktionen ägde rum i Gajapati-distriktet och inga uppgifter finns om förluster bland kamraterna; en annan enhet ur FBGA genomförde en sabotageaktion mot ett byråkratkapitalistiskt företags verksamhet i Malkangiri-distriktet (även det i Orissa), kamraterna sprängde ett pumphus och ett kontrollrum.
Flera andra aktioner har ägt rum och 48-timmars Bandhen ser ut att ha varit en total framgång.

Myrdal om svenska media och folkkriget

Jan Myrdal publicerade igår en text på Newsmill där han bland annat tar upps svensk medias bevakning av folkkriget i Indien, läs den här, nedan ett utdrag. Kollegan Björnbrum kommenterar uppmärksamheten (se nedan) här.

"Nu gick jag sexton krigsdygn med den många gånger större Folkets Befrielse Gerilla Armé i det Dandakaranya där den indiska statens organ alltmer ersätts av folkmaktens Janatha Circar. Det är ett stort krig. Maoisterna - naxaliterna - talar om det som "Det Udragna Folkkriget". Den indiska eliten sätter in större väpnade styrkor än vad europeiska stater mobiliserat i sina europeiska inbördeskrig på senare tid. Denna nuvarande fas av kriget har vuxit och vuxit sedan Charu Majumdar inledde det i Naxalbari för fyrtiotre år sedan. När jag på natten låg på mitt ground-sheet i djungeln tänkte jag ibland på att då jag är åttiotvå kommer jag med säkerhet vara död innan det avgjorts.

Det vore dock numera otänkbart att jag skulle få skildra detta krig på svenska till någon av de officiella svenska medierna. (Ännu för trettio år sedan gick det.) Det är lätt att bevisa. Jag lät mitt svenska förlag slå på vad som publicerats om detta i Sverige senaste året. Bortsett från en intressant artikel av Christer Norström i Fjärde Världen 2-3 2009 var det eländigt. Det lilla som publicerats var därtill lika vinklat som en gång Tredje Rikets tyska journalistik om inbördeskriget i Spanien.

Gör ett experiment! Slå på Google: "Ganapathy Myrdal". Då kommer 1870 texter från världen runt (också svenska bloggare som "Björnbrum"). Det är den officiella intervju jag och Gautam Navlakha (från Economic and Political Weekly i Mumbai) inne i Dandakaranyas djungler gjorde med generalsekreteraren för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna); "Ganapathy". Den tar upp alla aktuella frågor (som förutsättningarna för vapenvila med regeringen men även terrorism och mänskliga rättigheter)."

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: Som en del av den enomra massmobilisering som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) sedan igår organiserar med den Bandh som omfattar sju indiska delstater, har maoistgerillan genomfört flera olika aktioner som rapporteras i den reaktionära pressen. I delstaten Västbengalen likviderades igår kväll en lokal socialfascistisk boss i byn Dhanghori i West Midnapore-distriktet; andra enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmén kapade elkablar i närheten av staden Jhargram och stoppade så tågtraffiken. I delstaten Jharkhand genomförde enheter ur den revolutionära armén ett bakhåll mot en polispatrull i Sareikela-Kharsawan-distriktet, reaktionen uppger att en polis dödades men det finns inga rapporter om förluster bland kamraterna; andra enheter genomförde samtidigt sabotageaktioner mot järnvägsnätet i East Singhbhum-distriket i samma delstat. I delstaten Orissa sprängde gerillaenheter järnvägsrälsen på två ställen i närheten av Rourkela och fick så ett godståg att spåra ur. I delstaten Bihar genomfördes en sabotageaktion mot en viktigt järnvägsförbindelse, Rajdhani-expressen mellan Bhubaneswar och New Delhi, tågets lok förstördes och tio vagnar spårade ur, men genom kamraternas goda planering kom inga civila till större skada och inga dösfall rapporteras - när maoisterna genomför sabotage mot det civila transportnätet varnar man alltid genom att sätta ut röda fanor väl synliga på rälsen. Samtidigt fortsätter den massiva Bandhen att vara en stro framgång, miljoner mobiliseras under ledning av IKP (Maoisterna).
Filippinerna: Nya Folkarmén informerar att man den 12 mars genomförde ett framgångsrikt bakhåll i provisen Burauen på ön Leyte. Det var en enhet ur den reaktionära armén som attackerades, fem soldater dödades och två sårades. Maoistgerillan kunde även konfiskera två automatkarbiner. Inga förluster bland kamraterna rapporteras. Denna aktion var ett rungande tillbakavisande av den löngkampanj som den reaktionära armén bedrivit i det den påstått att ön Leyte är "fri från upprorsmakare".

Uppdatering: Ali Yetkin "hittad"

Den turkiske arbetarorganisatiören Ali Yetkin vars "försvinnande" vi tidigare skrivit om har nu "hittats" av de turkiska myndigheterna. Den 17 mars meddelade polisen i Istanbul Yetkins familj att han sitter fänglsad i Metris fängelset. I nio dagar förnekade polisen att han satt häktad, man sade sig inte veta var han fanns, men nu har man alltså erkänt att man har honom "i sitt förvar". Vi glädjer oss naturligtvis över att kamraten är i livet, men sluter samtidigt upp i de turkiska kamraternas krav på att han ska friges.

Maoistisk motoffensiv

Den pågående reaktionära storoffensiven "Operation Greenhunt" är i grund och botten ett enormt fälttåg som syftar till att inringa och förinta de revolutionär styrkorna som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). De indiska kommunisterna svara med motoffensiver för att bryta inringningen och i sin tur förinta reaktionens styrkorna. När nu reaktionen försöker sig på att inringa de revolutionära styrkorna med en sammanlagd truppstyrka som vida överstiger 100.000 man, svarar IKP (M) genom att mobilisera massorna i miljoner. Det är därför som partiet nu organiserar en enorm massmobilisering i sju delstater - vilka tagna för sig i de flesta fall är ytmässigt större och med större befolkning än de flesta europeiska länder. Man genomför med början från idag en 48-timmars Bandh (allmän arbetsnedläggelse kombinerat med väpnade aktioner - motsvarande de väpnade strejker som i Peru genomförs av PKP) i Jharkhand, Bihar, Orissa, Västbengalen, Chhattisgarh, Andhra Pradesh och delar av Maharashtra. Samtidigt med vad som närmast kan beskrivas som en generalstrejk kommer nu rapporter om att Folkets Befrielsegerillaarmé, den av IKP (M) ledda revolutionära armén, genomfört flera olika aktioner.
I West Midnapore-disktriket i Västbengalen sprängde maoistgerillan järnvägsrälsen mellan stationerna Midnapore och Godapia Sal. I samma delstat genomfördes aktioner mot socialfascisterna i CPI (marxist); i byn Bagjhappa stormade revolutionärerna ett av socialfascisternas kontor, satte eld på bygget och gav de två lokala gangsterna en rejäl omgång; i byn Chakua satte kamraterna eld på två hus tillhörande socialfascister. I delstaten Jharkhand detonerade maoistgerillan en mina vid en bro i närheten av byarna Raipahari och Kurlisuta. Enligt rapporter i borgerlig media ska reaktion kunnat tvinga igenom att viss verksamhet upprätthålls i de större städerna, men i byarna och på landsbyggnden ska Bandhen varit en närmast total framgång, flera tågavgångar har helt inställts och i alla busstrafik ligger nere. Från flera orter i de olika delstaterna kommer rapporter om att maoisterna genomfört affischeringar och annan proppagandaverksamhet, om att gerilla enheter fällt träd för att hindra trafiken och att landminor lagts ut.
Bloggkollegan Björnbrum har skrivit om Myrdals planerade bok och lagt upp en länk mycket intressant artikel av Arundhati Roy (kan man inte klona den kvinnan?), läs!

Manifestation mot kriget i Irak

Imorgon lördagen den 20 mars genomför Irakkommitten i Malmö en manifestation med anledning av att det är sju år sedan Förenta Staterna inledde sitt - andra - angreppskrig mot Irak. Plats för manifestationen är Gustav Adolfs torg i Malmö och den inleds klockan 13.00.
I Stockholm hålls ett protestmöte i aulan på Kungsholmens gymnasium med IrakSolidaritet, Teater Tribunalen, Teater Galeasen och ABF som arrangörer. Det ska med början klockan 14.00 hållas tal och sjungas mot kriget. Diverse kändisar och kulturfolk kommer att uppträda.
Vi vill uppmana alla att delta i de olika aktiviteterna och verka för utvecklingen av en konsekvent anti-imperialistisk röresle här i landet. Om ni vill hålla er uppdaterade om vad som verkligen händer i Irak, ska ni titta in på den här sidan.

Om Förenta Staternas biologiska krigsföring

Förenta Staterna har konsekvent förnekat att man använde sig av biologisk krigsföring i sitt angreppskrig i Korea. Trots att överväldigande bevisföring föreligger har man konsekvent hävdat att det rör sig om "kommunistproppaganda". Nu har Al Jazeera gjort ett bra reportage, som ni kan läsa en sammanfattning av det här, och som ni kan titta på nedan (om vi nu får det till att funka...), vilket borde övertyga folk som hyser illusioner om "de goda demokratierna". FÖrenta Staterna begick folkmord i Korea och använde sig av vapen som är förbjudna enligt "internationell rätt". Precis som man gjorde i Vietnamn. Som man gör i Irak och Afghanistan. Se repotage nedan.

VIVE LA COMMUNE!

Idag är det den 139-årsdagen av Pariskommunen, det arbetaruppror som kan sägas vara det som inledde ett nytt skede i mänsklighetens historia: den proletära världsrevolutionen. Vi högtidlighåller det hela genom att publicera utdrag ur några viktiga texter som behanldar Pariskommunen och dess betydelse, om vi vill veta mer rekomenderar vi att ni läser de dokument som utdragen är hämtade ur.

"... If you look at the last chapter of my Eighteenth Brumaire you will find that I say that the next attempt of the French revolution will be no longer, as before, to transfer the bureaucratic-military machine from one hand to another, but to smash it, and this is essential for every real people's revolution on the Continent. And this is what our heroic Party comrades in Paris are attempting. What elasticity, what historical initiative, what a capacity for sacrifice in these Parisians! After six months of hunger and ruin, caused rather by internal treachery than by the external enemy, they rise, beneath Prussian bayonets, as if there had never been a war between France and Germany and the enemy were not at the gates of Paris. History has no like example of a like greatness. If they are defeated only their “good nature” will be to blame. They should have marched at once on Versailles, after first Vinoy and then the reactionary section of the Paris National Guard had themselves retreated. The right moment was missed because of conscientious scruples. They did not want to start the civil war, as if that mischievous abortion Thiers had not already started the civil war with his attempt to disarm Paris. Second mistake: The Central Committee surrendered its power too soon, to make way for the Commune. Again from a too “honorable” scrupulosity! However that may be, the present rising in Paris – even if it be crushed by the wolves, swine and vile curs of the old society – is the most glorious deed of our Party since the June insurrection in Paris. Compare these Parisians, storming heaven, with the slave to heaven of the German-Prussian Holy Roman Empire, with its posthumous masquerades reeking of the barracks, the Church, cabbage-junkerdom and above all, of the philistine....

................

World history would indeed be very easy to make, if the struggle were taken up only on condition of infallibly favorable chances. It would, on the other hand, be a very mystical nature, if “accidents” played no part. These accidents themselves fall naturally into the general course of development and are compensated again by other accidents. But acceleration and delay are very dependent upon such “accidents,” which included the "accident" of the character of those who at first stand at the head of the movement.

The decisive, unfavorable “accident” this time is by no means to be found in the general conditions of French society, but in the presence of the Prussians in France and their position right before Paris. Of this the Parisians were well aware. But of this, the bourgeois canaille of Versailles were also well aware. Precisely for that reason they presented the Parisians with the alternative of taking up the fight of succumbing without a struggle. In the latter case, the demoralization of the working class against the capitalist class and its state has entered upon a new phase with the struggle in paris. Whatever the immediate results may be, a new point of departure of world-historic importance has been gained."

(Marx to Dr Kugelmann, Concerning the Paris Commune, April, 1871)

"Kommunen måste genast från första början erkänna att arbetarklassen, sedan den en gång kommit till makten, inte kunde regera i fortsättningen med det gamla statsmaskineriet, att denna arbetarklass, för att inte gå förlustig sin egen nyss erövrade maktställning, å ena sidan måste undanröja hela det gamla mot den själv utnyttjade förtryckarmaskineriet, men å andra sidan måste säkerställa sig mot sina egna förtroendemän och ämbetsmän genom att förklara dessa undantagslöst och vid vilken tidpunkt som helst avsättliga...Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

(Engels ur förordet till Karl Marx, Pariskommunen)

"Kommunens idé är den sociala revolutionens idé, idén om de arbetandes fullständiga politiska och ekonomiska befrielse, det internationella proletariatets idé. Och i denna betydelse är den odödlig."

(V.I. Lenin, Till minnet av kommunen, 1911)

"Våldsam revolution är den proletära revolutionens allmängiltiga princip. Ett marxist-leninistiskt parti måste hålla sig till denna allmängiltiga princip och tillämpa den på sitt eget lands konkreta praktik. Historisk erfarenhet visar att proletariatets och det förtryckta folkets gripande av den politiska makten i ett land och gripandet av segern i deras revolution utan undantag genomförs med vapenmakt; det genomförs under ledning av ett proletärt parti, genom att man handlar i överensstämmelse med detta lands särskilda betingelser, genom att man gradvis bygger upp folkets väpnade styrkor och utkämpar ett folkkrig på grundval av att resa de breda massorna till handling och genom att man för upprepade strider mot imperialisterna och reaktionärerna. Detta är sant beträffande den ryska revolutionen, den kinesiska revolutionen och revolutionerna i Albanien, Vietnam, Korea och andra länder och det finns inga undantag...Under de sista årtiondena har många kommunistpartier deltagit i val och parlament, men ingen har upprättat en proletariatets diktatur med sådana medel. Även om ett kommunistiskt parti skulle vinna en majoritet i parlamentet eller delta i regeringen, skulle detta inte innebära någon förändring av den borgerliga politiska maktens karaktär, ännu mindre krossandet av den gamla statsapparaten. De reaktionära härskande klasserna kan förklara valet vara av noll och intet värde, upplösa parlamentet eller direkt använda våld för att sparka ut kommunistpartiet. Om ett proletärt parti inte utför massarbete, om det förkastar väpnad kamp och gör parlamentsval till föremål för dyrkan, kommer partiet bara att söva massorna och korrumpera sig självt. Att bourgeoisien köper över ett kommunistiskt parti genom parlamentariska val och förvandlar det till ett revisionistisk parti, ett borgerligt parti - är sådana fall sällsynta i historien?"

(Av ledaravdelningarna vid Folkets Dagblad, Röda Fanan och Befrielsearméns Dagblad, LEVE SEGERN FÖR PROLETARIATETS DIKTATUR! TILL HUNDRAÅRSMINNET AV PARISKOMMUNEN, 1971)

Filmtips: En film om Fackklubb 717

Idag publiceras filmen "En film om Fackklubb 717", ni kan se den online här. Filmen handlar om Lagenaarbetarnas kamp. Vi rekomenderar den till alla.

Arbetarorganisatör "försvunnen" i Turkiet

Turkisk reaktionär media informerar idag om protester i Istanbul med anledning av att en arbetarorganisatör "försvunnit" efter att han greps av turkisk polis den 8 mars i år. Aktivister blockerade igår trafiken över bron som går över Bosporen (och förbinder den del av Istanbul som ligger i Europa med den del som ligger i Asien). De ska ha haft en banderoll med texten: "Ni hade honom levande, vi vill ha tillbaka honom levande!". Tretton aktivister greps av polis i samband med aktionen. Flera andra aktioner har genomförts men inte fått samma massmedialagenomslagskraft. Den "försvunne" är Ali Yetgin en arbetarorganisatör från Istanbul som hade åkt till Ankara för att stödja en demostration för TEKEL-arbetarna (tobaksarbetare som genomfört en mycket viktig strejk och omfattande protester). Yetgin ska ha lämnat av en vän vid en busstation i Ankara den 8 mars och sedan ska han ha gripits av polis. Även innan han greps ska han ha blivit hotat av civilklädda poliser. Nu vet ingen var han är. Yetgin är en arbetaroganisatör och prenumerant på tidningen Isçi Köylü som sägs vara knuten till Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna, han sysslade med vad som kan beskrivas som rent fackligt arbete och han var inte eftersökt för att ha deltagit i "militanta" aktioner. Här finner ni mer information (på turkiska).

Varning: peruanska reaktionen på jakt

Igår skrev vi om en hur en helt legal förening i Danmark drabbats av den statliga repressionen därför att man visat sig solidarisk med motståndsrörelser i tredje världen. Att den peruanska regimen arbetar för att komma åt de mäniskor som i utlandet på olika sätt stödjer Perus Kommunistiska Parti har vi även det tidigare tagit upp, man har genomdrivit närmast drakonisk lagstiftning på området. Som ett exempel kan nämnas att den som medvetet skänker pengar till en organisation som gör proppaganda för PKP enligt den gamla peruanska statens lagar ska dömas till fängelse i MINST femton år, detta om man inte gjort brottet medvetet, om man medvetet velat stödja PKP eller en organisation som sägs ha band till partiet (som tex kommittéer som arbetar till stöd för de revolutionära krigsfångarna) ska man dömas till fängelse i MINST 20 år. Detta även om "brottet" ägt rum i utlandet, och naturligtvis finns det ingen referens till nationalitet, dvs: även en svensk medborgare som i Sverige skänker pengar till en organisation som anses stå PKP nära, ska, enligt peruansk lag, gripas och dömas till fängelse om personen i fråga sätter sin fot på peruansk mark. Att även internet-sidor som sprider information om folkkriget i Peru eller proppagandamaterial från PKP (eller närstående organisation) är något som den peruanska reaktionen vill komma åt är även det känt. Idag publiceras i en av de större peruanska dagstidningarna en artikel som berättar om hur de peruanska åklagarmyndigheterna gett polisen förlängt med 30 dagar innan en preliminär förundersökning ska presenteras. Det rör sig om runt 100 hemsidor - inkluderat facebook-sidor, bloggar osv. - som som undersöks av Undersökningsdivisionen för Högteknologiska Brott (Divindat) vid den peruanska polisen. Speciell vikt låter en talesman för det peruanskajustitieministeriet meddela att man lägger vid hemsidor som sköts från Europa. De peruanska åklagarmyndigheternas internationella avdelning ska redan ha börjat göra trevare till sina europeiska motsvarigheter.
Vi vill i samband med detta uttrycka två saker: 1) den peruanska reaktionen vill med denna typ av artiklar i media sprida skräck bland sympatisörer till PKP i utlandet, vilket de inte kommer att lyckas med då de som stödjer PKP med denna typen av verksamheter är fullt på de klara med vad de håller på med och inte låter sig avskräckas av reaktionens hotelser, och 2) alla människor med ett progressivt sinne bör vara vaksamma mot de intriger som spinns mot PKP-sympatisörer i utlandet och vara berreda att reagera politiskt för att fördömma den vita terrorn.
Vi för vår del kommer göra allt som står i vår makt för att värna våra peruanska kamrater och deras sympatisörer.

Det ruttna Danmark

Om man haft närmare kontakt med Danmark under de senaste åren vet hur alla illusioner om det "liberala" Danmark krossats. Danmark har förvandlats till en högborg för den europeiska rasismen, ett land där man bara behöver öppna en dagstidning för att mötas av hatiska budskap riktade mot "andragenerationes invandrare" osv. Att den danska poliser inte är världens trevligaste att ha att göra med fick om inte annat många lära sig i sammband med klimatoppmötet nyligen. Att nu den danska staten dömmer en legal förenings talesman till fängelse för "terroristbrott", därför att man stött verksamheter knytna till motståndsrörelser i Palestina och Colombia, är i sig inget överaskande. Vi ställer oss fullt ut solidariska med föreningen "Oprør" och Patrick Mac Manus, deras verksamhet är fullt legetim och beudransvärd. Att domen mot Mac Manus inte syftar till något annat än att terrorisera den egna befolkningen i syfte att avskräcka den från varje internationalistisk yttring är klart. Vi hoppas att "vänstern" i Danmark reagerar, inte genom jerimader i folketinget utan genom att praktiskt driva fram det antiimperialistiska arbetet. Vi hoppas även att "vänsterfolk" i Sverige genom det inträffade kan börja få upp ögonen för den verklighet som mäniskor som sysslar med verkligt antiimperialistiskt solidaritetsarbete verkar under; inte bara genom att de praktiskt taget skriver under en dödsdom i det land respektive rörelse som det stödjer verkar, utan även här. Många modiga aktivister i Sverige stödjer aktivt befrielserörelser uppsatta på olika "terrorlistor", ett arbete som när som helst kan drabbas av den statliga repressionen. Inte bara något är ruttet i Danmark, hela systemet är det. Likaså i Sverige.
Här kan ni läsa om föreningen "Oprør".

"Byvakter" i Turkiet

I Turkiets huvudstad Ankara hålls i dagarna ett av Nato organiserat "Internationationellt Symposium om Terrorism och Internationellt Sammarbete". Bland talarna finns som chefen för den turkiska generalstaben, general Ilker Basbug, som i sitt tal bland annat tog upp vikten av systemet med de så kallade "byvakterna", vilket förklaras på följande sätt:

"The village guard system was introduced after the Village Law was changed in March 1985. The Turkish military recruited villagers to protect areas in southeastern Turkey and provide intelligence to the military about the PKK. The total number of village guards in Turkey in 22 provinces stands at 80,000, of which 59,000 are temporary and 23,274 are volunteers."

I korthet fungerar systemet så här: militären tar kontakt med de lokala godsherrarna, med dessa och deras familj som kärna organiseras förre detta soldater och medlemar i reaktionära partier i en milisstruktur i vilken även vanliga bönder tvingas delta (om du inte deltar räknas du som "terrorist" eller i bästa fall "terroristsympatisör" och för det betalar man i vanliga fall med sitt liv). Denna milis fungerar sedan som paramilitära understödstrupper till den vanliga armén, ofta används de som ren kanonmat i kampen mot gerillan. Systemet är inte unikt för Turkiet utan används överallt - i tex. Peru går dessa under namnet "självförsvarskommittéer"/"Rondas" och i Indien är Salwa Judum uppbyggt efter samma principer - och är en viktigt del av Förenta Staternas strategi för "lågintensistetkrigsföring". Systemt har stora fördelar för reaktionärerna, utöver att det tillåter dem militarisera landsbygden på ett omfattande sätt, öka sitt truppantal avsevärt och kan "spara" sina huvudkrafter till viktigare uppgifter, så är det proppagandamässigt synnerligen användbart. Att visa bilder på bönder med vapen som "försvarar sina hem mot gerillan" är ett effektivt medel att förvirra folk som inte är insatta i de verkliga förhållanden. När dessa bönder sedan dör i strid mot gerillan kan man göra ännu fler proppaganda poänger genom att påstå att gerillan "dödar bönder" (ofta ser man dessutom till att "byvakternas" vapen försvinner när det ska till att fotograferas. Det reaktionärerna vill göra är att ställa bönder mot bönder, en cynisk politik som man använder för att rättfärdiga folkmord.

Jon Anza är död

Vi har tidigare skrivit om fallet Jon Anza, den ETA-medlem som sedan april 2009 varit "försvunnen". Nu har Jon Anzas kropp "hittats" på ett bårhus i Toulouse i Frankrike. Enligt uppgifter i spansk och fransk media ska han ha funnits där sedan mitten av maj 2009. Den förklaring som ges till Jon Anzas död är i stort följande: han ska av räddningstjänstpersonal ha påträffats på en parkbänk i Toulouse klockan elva på kvällen den 29 april 2009, han ska ha varit medvetlös och man ska ha fastställt att han drabbats av en hjärtinfarkt; efter 11 (eller 15 uppgifterna går isär från olika media) dagar ska han ha avlidit på ett sjukhus, Hôpital Purpan, i staden; hans kropp ska därefter ha förts till bårhuset där den nu "hittats". De uppgifter som saluförs i media är att Jon Anza när han påträffades ska ha varit utan identitetshandlingar och oförmögen att kommunicera med omvärlden. Eftersom fransk media - bland annat Liberacion - under senaste tiden uppmärksammat fallet så ska Jon Anza nu ha blivit identifierad som den döde på bårhuset i Toulouse. Så långt vad som kommit fram i de stora mediakanalerna.

Hela historien stinker dock. Av bland annat följande anledningar:

- Jon Anza skulle ha kommit fram till Toulouse den 18 april, det finns alltså en period av elva dagar där inga som helst upplysningar finns om var han befunnit sig eller vad han gjort; ETA har meddelat att man väntade på Jon Anza för ett möte, att han frivilligt skulle ha undlåtit att ta sig till det mötet, för att elva dagar senare hittas död på en parkbänk är i sig högst otroligt;
- Jon Anzas familj har tidigare besökt bårhuset i Toulouse för att söka efter hans kropp, men har då fått besked om att någon person med hans kännetecken - bland annat ett särskillt framträdande ärr efter en operation gör hans kropp synnerligen lät att identifiera - inte fanns där;
- "den baskiska vänstern" (la izquierda abertzale) har tidigare låtit meddela att man har belägg för att hävda att Jon Anza när han rest med tåg från Spanien till Toulouse, på franskt territorium blev förd av tåget av spanska poliser/agenter, för att sedan inte ses till av någon;
- alla uppgifter i media har varit motsägelsefulla och stämmer inte med de uppgifter som Jon Anzas familj har fått av den franska polisen.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att tro att det hela är en "cover-up". Det mest troliga är att den baskiska vänsterns uppgifter stämmer: Jon Anza fördes av tåget av poliser, förhördes under tortyr och antingen avled av sviterna av tortyren eller helt enkelt mördades.

Igår skrev vi om hur Lambos Foundas i onsdags mördades i Grekland. I Nordirland mördas republikaner. Den spanska staten mördar sina "inhemska terrorister". Sånt är läget i medlemsländer i den Europeiska Unionen. När motsättningarna skärps visar staten sitt sanna ansikte, de härskande försvarar sin makt med all till buds stående medel; "demokratin" är en fasad. Att världens endast kan förändras med gevär bekräftas varje dag.

Om Obamas "drönare"

Hitlertyskland hade sina V-bomber, Förenta Staterna har sina "drönare". Läs denna artikeln så vet du lite mer om hur det funkar.

Anarkist mördad i Grekland

Än en gång har den grekiska staten mördat en "statsfiende". Den 35-åriga anarkisten Lambos Foundas mördades igår i stadsdelen Dafni i södra Aten. Enligt polisen sköts han ihjäl när han försökte stjäla en bil tillsammans med en annan person. Som vanligt försöker man rättfärdiga mordet genom att hävda att Foundas var "terrorist".
Samtidigt fortsätter de massiva folkliga protesterna, arbetarklassen marscherar och kämpar för att försvara sina rättigheter. Staten svara med repression.
I EU-landet Grekland mördar borgarstaten sina fiender. "Demokratins" sanna ansikte är klassdiktaturen.

PETA, hundar och maoister

Det finns en "djurrättsorganisation" som heter People for the Ethical Treatment of Animals (Peta). Denna organisation är mest känd för att den låter kändis uppträdda nakna i dyrt påkostade reklamkampanjer. Nu har denna förträffliga sammanslutning av engagerade människor bestämt sig för att gripa in mot de indiska maoisterna. Det förkommer nämligen uppgifter i den reaktionära pressen om att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), som leder folkkriget i Indien, ska ha beslutat att hundar ska dödas i de områden som gerillan kontrollerar i delstaterna Jharkhand och Västbengalen. Anledningen skulle enligt reaktionen vara att hundar för liv när gerillaenheterna rör sig i området. Naturligtvis är det hela rent nonsens; maoistgerillan har i dessa områden ett omfattande stöd bland befolkningn och är det någon som skulle bli varnad av eventuella hundar är det gerillan då det är de reaktionära trupperna som är de utomstående i området. Om det föreligger någon form av uppmaning från IKP (M) eller någon av dess organisationer att hundar ska dödas eller inte vet vi inte; det är inte alls omöjligt att kamraterna har uppmanat befolkningen att döda de vildhundar som drar fram i flockar på vissa delar av den indiska landsbyggden, rena skadedjur som är en ren plåga för befolkningen och ofta rent livsfarliga då rabies är vanligt förekommande. Men, men, för de goda själarna i Peta är hundliv väldigt viktiga. Avsevärt mycket viktigare än bondeliv uppenbarligen, för Peta har inte överhuvudtaget uttalat sig mot Operation Greenhunt eller någon annan av de statliga mordkampanjerna i Indien. Att maoister tycker man ska döda skadedjur är tydligen alldeles förskräckligt, men att den reaktionära staten dödar fattigbönder är tydligen helt acceptabelt.

Gerillaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I delstaten Jharkhand likviderade kämpar ur Folkets Befrielsegerillarmé (FBGA) igår kväll en reaktionär boss i byn Nava i Simdega-distriktet. Samtidigt rapporteras att den indiska reaktionen satt in en styrka bestående av 14 kompanier - över 2000 man - ur de paramilitära styrkorna mot en FBGA bas i West Singhbhum-distriktet i samma delstat - de reaktionära trupperna ska även haft luftunderstöd från attackhelikoptrar från de indiska flygvapnet. Det ska ha förekommit eldstider men det finns inga uppgifter om döda eller sårade revolutionärer och den massvia reaktionära insatsen ska endast ha resulterat i att man lyckats beslagta 10 hemmagjorda minor och filtar (!).
Filippinerna: vi rapporterade i lördags om ett framgångsrikt bakhåll genomfört av Nya Folkarmén (NFA) på ön Mindoro (här kan ni läsa mer om den aktionen). Nu rapporterar de filippinska kamraterna om ett annat framgångsrikt bahåll som genomfördes i fredags. Denna aktion genomfördes på Mindanao, i närheten av staden Monkayo, Compostela Valley-provinsen. Enheter ur NFA genomförde bahållet mot en 70-man starkt styrka ur den reaktionär armén, fyra soldater dödades och flera blev skadade. Inga förluster bland maoistgerillan.

Nytt nummer av Nueva Democracia

Nummer 38 av den chilenska tidskriften Nueva Democracia (ND) finns nu tillgängligt, ni finner det här. Redaktionen låter medela i ledarartiklen att de från och med maj i år avser genomföra en förändring som innebär att tidskriften inte längre kommer att utkomma som månadstidning utan mer sporadiskt. Beslutet motiveras med att kamraterna ska koncentrera alla sin krafter direkt i massarbetet och att de helt enkelt inte har möjlighet att samtidigt ge ut en månadstidning av NDs typ. Natruligtivs tycker vi det är mycket tråkigt i det att ND är en alldeles förträfflig tidning som blandar såväl teoretiska bidrag med nyheter från folkets kamp i Chile. Vi hoppas att kamraternas bedömning av hur de bäst utvecklar det revolutionära arbetet i Chile är riktig, och om det är så då är det naturligtvis en postiv förändring. Kamraterna framhäver även den omskakande verkan som jordbävningen haft för situationen i landet som en viktig faktor varför denna ändring just nu är nödvändig. Det märks även när man läser nummer 38 av ND att redaktionen lagt särskilld vikt vid att hur massarbetet ska utvecklas.

Tio är fängelse för en citron

Du ska akta dig för att ha citroner i fikan om du är kurd i Turkiet. Läs om den här killen, han fick tio års fänglese för han hade en citron på sig.

Proletär feminism: ett bidrag till debatten

Det finns gott om feminister i Sverige, det rent av dräller av dom. Att fira den åttonde mars är därför inte speciellt kontroversiellt i sig. Det är det inte heller att fira den första maj. Den åttonde mars i Sverige - precis som första maj - är en i mångt och mycket neutraliserad dag. Anledning är att det saknas en verkligt revolutionär kvinnorörelse i landet - precis som det saknas en verkligt revolutionär arbetarrörelse att tala om. Anledning är, i huvudsak, att det saknas en revolutionär organisation som verkligen företräder arbetarklassens intressen, kämpar för dess befrielse och förmår att kanalisera alla förtrycktas kamp i revolutionär riktning. Vi vill denna åttonde mars - som nu firats av kommunister och revolutionärer världen över i hundra år - ta upp några frågor rörande behovet av en revolutionär kvinnorörelse.

För att överhuvudtaget börja ta oss an saken måste vi ta som utgångspunkt att varje tanke och handling - eller all samhällelig teori och praktik om man så vill - i ett klassamhälle oundvikligen bär en klasstämpel. Sedan privategendomens uppkomst är mänskligheten uppdelad i klasser och den kommer vara det så länge klasserna existerar. Idéer faller inte från himlen, de är ett resultat av samhällelig praktik och det finns ingen "mänsklig natur". I det moderna Sverige har därför våra tankar och handlingar karaktären av de klasser som finns i landet: bourgeoisie, småbourgeoisie och proletariat. Trasproletariatet, "denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället", alstrar ingen egen specifik ideologi utan följer den kraft som är starkast och låter sig alltsomoftast köpas av bourgeoisien. Det kan följaktligen inte finnas en feminism som inte har en klasskaraktär - att argumentera för motsatsen betyder i slutändan att hävda att alla män och alla kvinnor, efter respektive könstillhörighet, har samma intressen, att dessa intressen är fristående från klasserna, dvs. att det finns en manlig och en kvinnlig "natur" vilket bara är en härledning ur tanken om "den mänskliga naturen", dvs. idealism. Vi bör alltså tala om borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism.

Den borgerliga feminismen i Sverige är den härskande klassens feminism. Då den svenska bourgeoisien, med dess olika delar och skikt, är den härskande klassen i ett imperialistiskt land, blir dess feminism imperialisternas feminism. Detta att Sverige är ett imperialistiskt land förklarar i mycket hur de svenska kvinnorna, i allmänhet, har en avsevärt bättre situation än kvinnor i länder i tredje världen. Den svenska imperialismens säregenheter i jämförelse med andra imperialistmakter förklarar skillnaderna som finns om man jämför kvinnornas läge i dessa. Samma sak gäller för arbetarklassens läge då man jämför med andra länder. Den borgerliga feminismen - eller rättare sagt den politiska tillämpningen av denna - är den som är ansvarig för kvinnans situation i Sverige idag: kvinnor är sämre betalda än män, dvs. exploateras mer, genomför mängder med socialt nödvändigt arbete (så kallat hushållsarbete) utan någon betalning alls, diskrimineras i alla sociala sammanhang, utsätts för patriarkalt våld (inte sällan med dödlig utgång), osv. Dess imperialistiska karaktär kommer till uttryck i: 1) hur den ställer sig solidarisk med det rådande samhällssystemet, den svenska imperialismen, och dess del i utsugningen och förtrycket av tredje världen och det därmed förbundna upprätthållandet av halvkoloniala och halvfeodala stater; 2) hur den ideologiskt rättfärdigar den "västerländska civilisationens", dvs imperialismens, övergrepp och skamligheter - "krig mot Afghanistan för kvinnornas befrielse", en kurdiska som mördas av sin make är "hedersmördad" medan en kvinna som heter Olsson i efternamn som slåss ihjäl av sin make inte är det, osv., och; 3) hur den systematiskt bekämpar revolutionära rörelser och nationella befrielserörelser världen över - revolutionära rörelser, som tex folkkrigen i Indien och Peru, anklagas, grundlöst, för våldtäkter och andra kränkningar av kvinnor och nationella befrielserörelsers kamp mot imperialismen demoniseras för deras "förtryck av kvinnor". Den borgerliga feminismen är synnerligen rasistisk, män som har en kvinnosyn präglad av de halvfeodala samhällen där de lever (eller har levt) framställs som undermänniskor som måste "integreras i det svenska samhället", dvs. ersätta sina halvfeodala fördomar med borgerliga sådana - men även de som kan sägas ha gjort det ifrågasätts konstant och misstros på grund av sin "etnicitet". Den borgerliga feminismen av idag är reaktionär i alla dess aspekter.

Den småborgerliga feminismen är en den otydliga, förvirrade, vacklande och opportunistiska feminismen. De småborgerliga feministerna vill göra slut på det förtryck som kvinnor utsätts för, men de har inget verkligt intresse av att krossa det imperialistiska systemet. Det är småbourgeoisiens läge i ett imperialistiskt land, å ena sidan drabbas de av monopolkapitalismens verkningar och de ser sig förvandlade till hantlangare för den härskande klassen, å andra är deras relativa välstånd avhängigt från herrarnas framgång. Denna feminism erkänner kvinnoförtrycket och erkänner klasskampen, i vissa fall använder man sig av ett helt batteri av marxistisk terminologi och uppfattar sig allt som oftast som ”socialistisk”. Man har en mängd vetenskapliga argument, ett par relativt skarpa teoretiker, och man kan analysera strukturer och individer. Man är nyskapande som få och synbart stridbara. Men, formen, inte innehållet, är det viktiga för dem; alla deras slutsatser blir oriktiga därför att de inte kommer från grundproblemet – privategendomen som ursprunget till kvinnoförtrycket och nödvändigheten av att besegra imperialismen som förutsättning för att kunna avancera på vägen till kvinnans emancipation – och de försöker gottgöra det hela med allehanda idealistiska formler. Följaktligen blir det att så fort det kommer till att ta ställning i ”allmänna frågor” halkar man in på samma svanspolitik som resten av den frasradikala vänstern; parlamentarism eller livsstilspolitik, imperialistisk chavunism eller ”tredjevärldenism”, ”vänlig pådrivare” eller individuell terrorism. I grunden blir denna feminism inte något annat än – i bästa fall – en kritik av systemet som tjänar till dess evolution men inte till en revolutionär rörelse.
Vi avser inte här gå djupare in på ”feminismen” hos olika partier/organisationer/grupper som viftar med röda fanor men för vilka den socialistiska revolutionen inte är ett reellt och konkret perspektiv – alla dessa som årtionde efter årtionde överallt finns att se säljandes tidningar, bär käcka knappar och manar folk att rösta på deras kandidat i kommunalvalet – och som aldrig i livet kommer att gå in för en verklig konfrontation med imperialiststaten. Det räcker med att konstatera att dessa sammanslutningar inte är revolutionära i allmänhet och därför knappast kan vara det när det gäller kvinnofrågan.
Den småborgerliga feminismen skapar stor förvirring och många kvinnor som kunde ha vunnits för den proletära revolutionens sak leds genom den in på sidospår som leder till dem ett par års intensiv aktivism för de att sedan pacificeras i systemets barm. Denna typ av feminism är i allt opportunistisk.

Den proletära feminismen utgår från marxismen – logiskt då marxismen är arbetarklassens ideologi. Den är den enda som tjänar kvinnans verkliga emancipation. Den inte bara erkänner utan är den som klargjort de verkliga orsakerna till kvinnans läge, till förtrycket av kvinnan och hur förhållandet mellan man och kvinna ter sig i klassamhället. Den proletära feminismen är i detta ”feminism i sin renaste form” eller ”feminismen som ren idé” om man så vill. De revolutionära rörelser som vägletts av marxismen är också de sociala rörelser som i högst grad involverat kvinnor och som medfört de viktigaste framstegen för kvinnosaken. Erfarenheterna från de socialistiska staterna – dvs. innan dessa usurperades av revisionismen – visar att socialismen är det samhällskick som överlägset är fördelaktigast för den stora majoriteten av kvinnor. Vi har sedan några dagar tillbaka publicerat texter som vi tycker ge en bra bild av marxismens syn på kvinnofrågan, framförallt om man läser vidare ur de texter som vi publicerat korta utdrag ur. Vi hänvisar till nämda texter för de som önskar fördjupa sig mer om vad den proletära feminismen är. Vi konstaterar här kort att den proletära feminismen är konsekvent revolutionär.

Förhoppningsvis ger ovanstående utläggning en grundståndpunkt för oss att gå vidare med och därmed kommer vi till det mer omedelbara läget som vi står inför i Sverige idag. Vi har idag inte en revolutionär organisation som leder proletariatets klasskamp – om vi ska vara ärliga så finns det knappt någon revolutionär organisering i Sverige – och därför finns det ej heller en ledning som organiserar det arbetande folkets kvinnor för att främja revolutionen. Kaderläget är minst sagt prekärt. Problemet för dom krafter som dock finns blir att formulera en riktig politik för kvinnorörelsen. En riktig politisk linje kan endast framkomma under kampens förlopp, som ett resultat av tillämpning av den revolutionära teorin i den samhälleliga praktiken och erfarenheterna av denna syntesiserats. Så vad göra? En bra början är att inse det verkliga läget i klasskampen, och våra egna krafters tillstånd, och driva fram den revolutionära praktiken, inte genom att utgå från fantasier - eller vad man destillerar ut ur ångorna från slutna möteslokaler där självgodheten snarare är norm än undantag - utan genom en absolut hängivenhet för våra höga mål. Vi behöver inte pompösa fjantar som inte försitter en möjlighet att utmåla sig själva som de rödaste av de röda och slå sig för bröstet för sina offer på revolutionens altare, men som inte försitter den minsta förståelse för rörelsens teoretiska och praktiska behov.

Vi bör beakta de avacerade erfarenheter som finns, och hur kvinnor deltar i den revolutionära kampen världen över och hur de olika partierna och organisationerna organiserar kvinnorörelsen. Vi måste ta av de fördummande eurocentristiska glasögonen och förstå att om vi idag ska finna exempel på kvinnor som verkligen utvecklar kamper i tjänst av kvinnans emancipation, måste vi titta på platser som Indien, Filippinerna och Peru. Av dessa är ett exempel som vi tycker bör framhävas hur de peruanska kommunisterna förmått främja kvinnornas deltagande i revolutionen. Oss veterlingen finns det ingen revolutionär rörelse i historien som haft så många kvinnor i framträddande positioner. Perus Kommunistiska Parti (PKP) publicerar inga uppgifter om sitt medlemsantal eller den interna statistiken över klassursprung, könstillhörighet osv. Men, såväl den peruanska revolutionens vänner som dess fiender brukar ofta tala om PKP som ett parti vars medlemar främst utgörs av kvinnor. Klart är att PKPs Centralkommitté under åtminstone en period haft en tydlig majortiet av kvinnliga medlemmar och dess Politiska Byrås Ständiga Utskott (vilket kan beskrivas som de viktigaste ledande instansen mellan partikongresserna och Centralkommitténs Plenum) bestod under en tid till två tredjedelar av kinnliga medlemmar. Att kvinnor även spelar en mycket framträddande roll inom den revolutionära armén är allmänt känt; så till den milda grad att till och med aktioner som inte har med PKP att göra – som tex. när en fängelsdirektör nyligen sköts ner av kriminella i Lima – men kvinnor deltar, så antas det omedelbart att PKP ligger bakom. Anledning till att PKP lyckats mobilisera och organisera kvinnor i så stor omfattning är att partiet redan flera år innan inleddes folkkriget bedrev ett mycket systematisk och målinriktat arbete för att utveckla en revolutionär kvinnorörelse. Dokumentet som vi igår publicerade ett utdrag ur visar vilka ideologiska och politiska grunder man utgick från. En hög ideologisk medvetenhetsnivå bland partimedlemmarna om kvinnofrågan, en levande intern disskution om frågan och konkreta åtgärder för att politisera och organisera kvinnorna enligt en klasslinje, och inte minst att man avdelat kader för uppgiften, har gett ett mycket imponerande resultat.

Det är även en nödvändighet för dagens revolutionärer att skaffa sig en klar bild över kvinnorörelsens historia i Sverige, vilka konkreta erfarenheter som finns och hur dessa bör utvärderas. Men det viktigaste på nuvarande tidpunkt torde vara att faktiskt försöka se hur man kan arbeta med de kvinnogrupper som redan finns, det borde vara möjligt att finna gemensamma beröringspunkter med grupper av internationalistiska kvinnor och kvinno/tjejgrupper verksamma i våra bostadsområden. Det är där man bör börja, inte genom att söka sig till livstilsinriktade småborgerliga feminister utan till dem som faktiskt intresserar sig för vår klass verkliga situation. Arbetarklassens kvinnor har en helt annorlunda situation, och därmed annorlunda problem, än småborgarskapets döttrar. Speciell uppmärksamhet bör läggas vid att aktivera kvinnor i de kamper som förs i proletära områden, som tex. kamperna som förts i Rosengård, och de kvinnliga kamraterna måste särskillt föregå med exempel i sådana fall. Kvinnornas politisering, precis som arbetarklassens i dess helhet, kan endast komma till stånd genom kamp. Vi kan skriva hur många välformulerade texter som helst, men om vi inte finns bland massorna – arbetar, lever och kämpar med dem – kommer vi ingenstans. När det gäller kvinnornas organisering så finns det naturligtvis ett behova av specifika organisationsformer för kvinnorörelsen – under grundförutsättningen att såväl kvinnor som män deltar i den revolutionära organisationen och dess ledande organ under lika vilkor. Den revolutionära organisationen måste vara särskillt uppmärksam på att befodra de kvinnliga kamraternas aktivitet; att olika kamrater har olika förusättningar är egentligen en självklarhet – en arbetare har vanligtvis en avsvärt mindre vana att uttrycka sig i skrift än en akademiker tex. - och därför måste vi veta att skaffa kollektiva strukturer som underlättar de kvinnliga kamraternas deltagande i revolutionen, att kamrater tex. skaffar barn är något helt naturligt och kollektiva lösningar för de praktiska svårigheter som kan uppstå måste besörjas.

En revolutionär organisering av kvinnorna, kan endast vara en sådan som tjänar till att främja proletariatets kamp. En sådan organisering måste vara av en sådan art att den kan avstå från de omedelbara fördelarna – som t.ex. en legal organisationsform innebär – för att behålla sitt oberoende från borgarstaten. En sådan organisering måste syfta till att släppa lös kvinnans revolutionära energi i kamp, inte med huvudsyftet att vinna några i princip oviktiga småsegrar för att man ska kunna uppvisa ”resultat” utan kampen för olika dagsaktuella frågor måste föras i tjänst av revolutionens seger, dvs. upprättandet av proletariatets statsmakt. En sådan organisering måste vara djupt präglad av en internationalistisk och anti-imperalistisk anda. Och framförallt, en sådan organisering måste vara inordnad i proletariatets revolutionära klasskamp, ledas av dess ideologi och tjäna dess mål, vilket omedelbart innebär att tjäna skapandet av en organisation av verkliga revolutionärer här i landet.

Vår fromma förhoppning är att vi med denna text kan ge ett litet bidrag till disskutionen om hur en revoltionär kvinnorörelse kan utvecklas, för en proletärlinje i kvinnorörelsen.

Proletär Feminism: ur ett dokument från PKP

"Feminist Movement

A central point and greatly important today is the Mariáteguist proposal on the general problems of women, with his theses on the feminist movement, on which subject three parts are noteworthy: feminism; politicization of women and organization.

With respect to FEMINISM, Mariátegui held that it emerges "neither artificially nor arbitrarily" among us but it corresponds with the incorporation of women into manual and intellectual work; in this viewpoint he highlights mainly that feminism thrives among women who work outside the home, and points out that the proper environments for the development of the feminist movement are the university classrooms and the labor unions. He then sets forth the directive of orienting ourselves towards those fronts so as to push forward the mobilization of women. Although it must be decided that such orientation in no way implies discounting peasant women; since we must remember that Mariátegui considered the peasant women as the most important class in our process, no doubt peasant women too are a front of mobilization and even more, the main source which the entire feminist movement as well as the proletariat want to reach.

In Feminist Demands Mariátegui proposes the essence of the feminist movement: "No one should be surprised if all women do not get together in a single feminist movement. Feminism has, necessarily, several colors, various tendencies. In feminism three fundamental tendencies can be distinguished, three substantive colors; bourgeois feminism, petty-bourgeois feminism and proletarian feminism. Each one of these feminisms formulates its own demands in a different way. The bourgeois woman unites feminism with the interests of the conservative class. The proletarian woman unifies her feminism with the faith of the revolutionary multitudes in the society of the future. The class struggle--an historical fact and not merely a theoretical assertion--is reflected on the feminist stage. Women, like men, are reactionaries, centrists or revolutionaries. They cannot, consequently, all fight the same battle side by side. In the current human panorama, class differentiates individuals more than sex."

This is the essence of our woman question, the class character of the entire feminist movement. And we must keep this very much in mind, today more than ever, since once more the organization of women is pushed forward; many groups arise, which in general are silent or hide the class character sustaining them, that is, the class which they serve, and preach a unification of women to demand their rights in opposition to men, as if to serve all women united, without distinction of class, for a supposed social transformation "humanist, Christian and in solidarity" social transformation, going through a few intermediate modalities of unclear or confused class positions. Substantially the problem is to ascertain the class root entailed by each women's group, organism, front or movement, to delimit positions and establish whom they serve, which class they serve, and if they are truly or are not on the side of the people.

These questions take us to a crucial problem: according to whose principles, which class criteria and orientation are we to build a feminist movement serving the people? Here Mariátegui's position is brilliant and concise "Feminism, as a pure idea, is essentially revolutionary." And to him, revolutionary essentially meant proletarian; that way the entire people's feminist movement which truly wants to serve the people and the revolution, has to be a feminist movement adhered to the proletariat, and today in our country adherence to the proletariat means adherence to the thinking of Mariátegui.

With respect to the POLITICIZATION OF WOMEN. The Marxist classics have always attached great importance to this point, since without it, it is impossible to develop the mobilization and organization of women, and without these women we cannot fight side by side with the proletariat for their own emancipation. Following his great example, the Peruvian working class like Mariátegui has pointed out the importance of the politicization of women, and highlighted that its deficiency or lack thereof serves reaction.

"Women, for the most part, due to their little or no political education, are not a renovating force in contemporary struggles but a reactionary force." (Figures and Aspects of Life in the World.)

This is sufficiently clear, what we must ask ourselves is this: What does this politicization mean? For the founder of the Communist Party it meant the determined and militant incorporation of women into the class struggle, their mobilization together with the people's interests, their integration into the organizations, individually learning themselves the ideology of the working class, and all this is part of, assessed by and under the leadership of the proletariat. In synthesis, to incorporate women into politics, into class struggle, under the leadership of the working class.

With respect to the ORGANIZATION OF WOMEN. Marxism teaches that in order to face their enemies and struggle for their class interests the proletariat has no other recourse than to organize itself; this principle is applied to the people, who are strong only if organized and therefore also to women, who can only fight successfully when they are organized.

As a "convicted and confessed Marxist" Mariátegui applied these principles creatively. He paid very special attention to organizing the women workers, as is seen in the proposals in the Manifesto of the CGTP referred to above:

"All this accumulation of 'calamities' weighing on the exploited woman cannot be resolved except by immediate organization. In the same way that unions have to build their youth cadres, they must create their women's sections, where our future women militants will be educated."

Mariátegui showed the same concern when under his guidance the statute of the mentioned Confederation was getting ready to form a Permanent Women's Commission at the Executive Committee level. Unfortunately, these orientations have not been correctly put into practice; it has remained a purely bureaucratic union position, called "feminine affairs" or some similar name, when it exits at all, without organically accommodating the women's sections of the unions, thus it remains as a pending task.

Later on, in March 1930, the Communist Party approved the following motion:

"First. Creating a Provisional Secretariat to organize socialist youth, under immediate control of the Party.

Second. Creating a Provisional Secretariat to organize the working women, under the leadership and control of the Party.

Third. Both secretariats will struggle for the immediate organization of youth of both sexes, for their political and ideological education, as a preparatory stage for their admission to the Party" (Martinez de la Torre, op. cit., Vol. II; our emphasis.)

Here Mariátegui's thesis is materialized by the need to pay attention to the women's organizations, even at the most advanced political levels; and his position is expressed that the organization of women is, ultimately, the question of organizing them under the leadership and control of the working class and the Party. Such proposals lead us to ask ourselves, about each women's group, organism, front or movement: For which class, how and for what are women organized? And keep in mind that these points can only be satisfactorily resolved, that is, for the class and the people, by adhering ourselves to the working class positions.

These three questions: feminism, politicization of women and organization of women, and the theses which Mariátegui established must be studied and applied consistently, since only that way can an authentic popular feminist movement be developed."

(MARXISM, MARIATEGUI AND THE WOMEN MOVEMENT, Central Committee, Communist Party of Peru (PCP), 1975.)

Stor seger för Nya Folkarmén!

Svensk reaktionär media rapporterar idag om hur Nya Folkarmén, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti, i en stor strid med en reaktionära armén ska ha tillfogat denna svåra förluster. Reaktionen uppger att elva av dess soldater dödats och att sju sårats. Inga uppgifter finns om dödade eller sårade bland revolutionärerna. Slaget ska ha stått på ön Mindoro. Än en gång har den maoistiska gerillan tilldelat de reaktionära styrkorna ett förödande nederlag!

Proletär Feminism: två artiklar av kinesiska kommunister

"MARCH 8 is International Working Women’s Day. This festive day commemorates the glorious history of unity in struggle for liberation on the part of the working women of the whole world. This struggle is closely connected with the victorious advance of the cause of liberation of the world’s proletariat.
...

Why Women Were Oppressed

I took up work connected with women in 1937. China was then fighting a war of resistance against Japanese aggression and my task was to organize women in the countryside to join the movement to resist Japan and save the country. I was a student who had just come into contact with the revolution and knew little about revolutionary theory. I knew that the majority of women were working women and to talk about women’s liberation without them was only a deception by the exploiting classes and empty talk by intellectuals. But as to how the broad masses of working women were to gain their liberation, I had no clear idea. I saw the unhappy lot of women and questions crowded my anguished mind. Why were women so oppressed? Why weren’t women and men equal? How were the women to achieve liberation? At first I thought that because women were bullied by men and by parents-in-law, to win equality, women must win their due rights from the men and fight for freedom in the home. This view was not uncommon among some women and cadres at that time. This was trying to settle the women’s problem in isolation and proved to be quite impractical.

Engels pointed out: “The first class antagonism which appears in history coincides with the development of the antagonism between man and woman in monogamian marriage, and the first class oppression with that of the female sex by the male.” Women had occupied a highly respected position throughout the period of primitive society until the rise of the patrilineal gentes. The change in social status between men and women gradually took place with the breaking up of primitive society and the emergence of private ownership and the appearance of classes. Oppression of working women is first of all class oppression and sex inequality accompanies class inequality.

Since oppression of women has its social roots in private ownership and class exploitation, a thorough change in the unequal status of working women can be achieved only through revolution, through the elimination of private ownership and the exploiting classes. Precisely because of this the great task for the complete liberation of women falls on the shoulders of the proletariat whose historical mission is to eliminate private ownership and class exploitation. Hence, women’s liberation cannot but be a component part of the proletarian revolution. Since the women’s rights movements of the bourgeoisie pursue “equality of the sexes” in form, and do not take into account classes and class struggle and are divorced from the social revolutionary movement, they can only side-track the women’s liberation movement.
...

During the War of Resistance Against Japan (1937-45), I worked in several base areas behind enemy lines in southern Hopei Province. I vividly remember as if it were only yesterday how women enthusiastically participated in the war effort, urging husbands and sons to join the army and taking over all the farm work while the men were at the front. They also weaved cloth and made footwear for the people’s army, served as stretcher bearers, tended the sick and wounded and acted as couriers. Some women took up arms and fought in battles.


In the land reform and the movement to support the fighting front during the War of Liberation (1946-49), women took an active part and played a tremendous role. Many heroines emerged in the history of the Chinese revolution and their heroic deeds are still praised and sung by the people.

As the revolutionary struggle developed victoriously, the cause of women’s liberation also won great victories. The status of women improved step by step. I remember the first election of people’s representatives in the Shansi-Chahar-Hopei Border Region in 1940. Eighty-five per cent of the women citizens cast votes and 20 per cent of the representatives at the region, county and village levels were women. An increasing number of women held leading positions. For one engaged in work concerning women, this big change in their status was heartening.

Fundamental Change in Status of Women

Precisely because hundreds of millions’ of Chinese women took an active part in the revolutionary struggles together with the rest of the people, the dark rule of imperialism, feudalism and bureaucrat-capitalism was overthrown in 1949 and the Chinese people were liberated. The liberation of the broad masses of women thus entered a new stage.

With the founding of the People’s Republic of China, the working people became masters of the country. The Party and Government drew up a constitution, laws and a whole series of policies to guarantee and promote the right of women to enjoy equality with men politically, economically, culturally, socially and in the home. The Marriage Law promulgated in 1950 completely did away with the arbitrary and compulsory feudal marriage system, prohibited the exaction of money or gifts in connection with marriage and introduced freedom of marriage for both men and women. The Labour Insurance Regulations promulgated in 1951 contained special provisions to safeguard the interests of women and children.

But the revolution did not end with these. When the People’s Republic was founded in 1949, Chairman Mao called on the women of the whole country: “Unite and take part in production, and political activity to improve the economic and political status of women.” In 1955, Chairman Mao pointed out that real equality between men and women could be realized only in the course of the socialist transformation of the whole society.

Under the guidance of Chairman Mao’s revolutionary line, women in China have over the past 20 years taken an active part in democratic reforms and in the socialist revolution. In particular, since the beginning of the Great Proletarian Cultural Revolution, women along with the rest of the people of China threw themselves into the battle to smash the two bourgeois headquarters headed by Liu Shao-chi and Lin Piao.

In the struggles they diligently studied Marxism-Leninism-Mao Tsetung Thought and their consciousness in class struggle and the two-line struggle was greatly enhanced. They paid attention to affairs of the state and the world and they had their minds on how to better serve the people. They linked their work to building socialism, supporting the world revolution and the liberation of women of the whole world and the cause of liberation of all mankind. Large numbers of outstanding women have been admitted into the Communist Party and women delegates made up 20 per cent of the delegates to the Tenth National Congress of the Chinese Communist Party in 1973. Twelve per cent of the Members and Alternate Members of the Party Central Committee are women.

The swift development of the socialist economy and culture has provided a wide range of opportunities for women to take part in social productive labour. Every year, large numbers of them join the ranks of workers. In the cities many women have broken out of the restricted confines of the family to set up and run all kinds of factories and create wealth for the society and, at the same time, improve their own economic status.

In the countryside the broad masses of women, including tens of thousands of educated young women who have gone to settle in the countryside after completing their schooling, are working tenaciously to transform nature and build a new socialist countryside. A large contingent of women “barefoot doctors” has appeared in the countryside in recent years. They are a substantial force for improving the rather backward medical and health conditions in the rural areas. In education, the arts and science and other fields, large numbers of women are working diligently for socialism. All this speaks well for the fact that times have changed and today men and women are equal. Whatever men comrades can accomplish women comrades can too.


All over China public dining-rooms, creches and kindergartens, and other mother and child care facilities are increasing in number. Family planning is advocated and housework is shared by husbands and wives. All this ensures the health of the women and at the same time frees them from the burden of house hold chores, enabling them to have more opportunities to take part in political activities and productive labour.

Special mention must be made of the large number of outstanding young women workers and peasants who have been promoted to leading positions since liberation and, in particular, since the Great Cultural Revolution started. Women today hold leading posts ranging from the highest organs of the Party and Government as well as the National People’s Congress down to the various local organs, factories and people’s communes. Ordinary women textile workers have become Party and state leaders and former women serfs in Tibet are now leading cadres respected by everyone. They maintain close ties with the masses and serve them diligently, playing an increasingly great role. The emergence of large numbers of women cadres is an important indication of the liberation of Chinese women.

In recalling the fighting history of the Chinese women’s movement, it can be clearly seen that it is a component part of the new-democratic revolution and the socialist revolution led by the proletariat. Every advance in the revolution brought the women’s liberation movement a step further.(Women’s Liberation Is a Component Part of the Proletarian Revolution, Hsu Kwang, Peking Review, #10, March 8, 1974,)"

......................................................................................

"THE school of thought represented by Confucius and Mencius has strong contempt for women. It asserts male superiority and female inferiority and holds that women are subordinate to men. Confucius ranted: “Women and inferior men [meaning slaves] are hard to get along with, they get out of hand when befriended and they resent it when kept at a distance.” His loyal successor Mencius said: “Do not disobey your husband, because to look upon compliance as their correct course is the rule for women.” This means that women must do as men say and the wife must in no way act against the wishes of her husband.
....

Can “male superiority and female inferiority” really be the “will of Heaven”? Certainly not. This concept has always been a common feature of society under the rule of exploiting classes, a component part of the ideology of the exploiting classes. It is common to slave society, feudal society and capitalist society as well.

Early in 1927, in his work Report on an Investigation of the Peasant Movement in Hunan, Chairman Mao already had profoundly noted that of the four ropes—political authority, clan authority, religious authority and the masculine authority of the husband—that kept Chinese women in bondage, the political authority of the landlords was the backbone of all the other systems of authority. Warmly praising the revolutionary spirit of the peasant women, Chairman Mao wrote: “With the rise of the peasant movement, the women in many places have now begun to organize rural women’s associations; the opportunity has come for them to lift up their heads, and the authority of the husband is getting shakier every day.” “The old rule barring women and poor people from the banquets in the ancestral temples has also been broken. The women of Paikuo in Hengshan County gathered in force and swarmed into their ancestral temple, firmly planted their backsides in the seats and joined in the eating and drinking, while the venerable clan bigwigs had willy-nilly to let them do as they pleased.” This is a graphic illustration of the fact that the status of women can be radically changed once the reactionary exploiting class rule is toppled.
...

“The Communist Revolution,” solemnly declared Marx and Engels in the Manifesto of the Communist Party, “is the most radical rupture with traditional property relations; no wonder that its development involves the most radical rupture with traditional ideas.” The class basis of the concept of “male superiority and female inferiority” is the exploiting classes, and it is the masses of people, especially the masses of the working women, who are the victims. This ideology of the exploiting classes is completely incompatible with the socialist economic base and socialist political institutions. The mass movement to criticize Lin Piao and Confucius is forcefully sweeping away the old ideas of looking down on women and the ideology of the exploiting classes as a whole. This movement will surely create still more favourable conditions for the thorough emancipation of the women of China." (Doctrine of Confucius and Mencius —The Shackle That Keeps Women In Bondage,Fu Wen, Peking Review, #10, March 8, 1974)