HALK SAVASÇILARI ÖLÜMSÜZDÜR!

I måndags, den 27 juni, dödades tre gerillasoldater av turkisk militär i Dersim (Tunceli). De stupade var kämpar i Folkets Befrielsearmé som leds av Maoistiska Kommunistiska Partiet (Turkiet och Norra Kurdistan). Händelsen inträffade i närheten av byn Burçak vid 22.00 tiden. I området genomför för närvarande militären omfatande "kontragerilla-aktioner" och det var i en av dessa som kamraterna, vars nman var Ozan Derman, Ismail Demir och Abidin Pektas, stupade.

Kamrat Ozan Derman var tidigare student vid den Filosofiska fakulteten vid universitetet i Istanbul. Där spelade han en framträddande roll i den revolutionära studentrörelsen. Men han kom till insikten att han än bättre kunde känna revolutionen genom att ansluta sig till folkets armé. I kampen för den proletära världsrevolutionen gav han sitt liv tillsammans med sina vapenbröder.

Om kamraterna Demir och Pektas vet vi inte mer idagsläget än att de var två unga maoister som betalat det högsta priset i kampen för arbetarklassen och folkets sak.

Den turkiska reaktionen påstår, som den har för vana när maoistiska gerillasoldater stupar, att kamraterna tillhörde den PKK ledda gerillan, men så är alltså inte fallet - vilket för övrigt den kurdiska nationaliströrelsen själv är tydlig med. Även när maoistgerillan genomför sina väpnade aktioner brukar de rapporteras som aktioner genomförda av "PKK". Vi hoppas att kamraterna ska anstränga sig för att rapportera mer utförligt om de aktioner de genomför, inte bara i samband med att kamrater stupar.

Våra turkiska kamrater har ett slagord: HALK SAVASÇILARI ÖLÜMSÜZDÜR! Det betyder, ungefär, "folkkrigets kämpar är odödliga!" på svenska. Vi kan inte annat än att instämma. De unga maoisterna i Turkiet är ytterligare tre kamrater som fallit för kommunismens seger. Vi glömmer dom inte.

Väntar på bättre tider?

Greklands arbetarklass och folk har fått nog. Miljoner strejkar och demonstrerar. Hela samhället skakas av en djup kris. "De där uppe" kan inte fortsätta som förut och "de där nere" varken vill eller kan det. Kommunisterna? I bästa fall deltar de i de militanta massaktionerna. Men de utmärkta förutsättningarna, de närmast övermogna objektiv förhållandena, för den revolutionära väpnade kampen kastas bort eftersom kommunisterna i Grekland inte förstått att ta till sig marxismens utveckling, istället för att förstå nödvändigheten av de långvariga kriget, folkkriget, drömer de om ett "uppror" som ska komma av sig själv någon gång i framtiden. Därmed kapitulerar de inför sitt ansvar. Frågan är inte hur många man är utan om man vill eller inte - som en inte helt obekant kommunistisk ledare slog fast. Därför blir det i slutändan, såsom en annan kommunist också påpekade, den ideologisk-politiska linjen avgörande; om den är riktig kan de kommunistiska styrkorna växa och utvecklas från små till stora, från svaga till starka. Då kommer det inte att saknas varken kämpar eller utrustning. Om linjen är felaktig går däremot allt man uppnått förlorat. De grekiska kommunisterna kommer säkert med tiden att rätta sitt misstag, om inte annat därför att nödvändigheten har en tendens att genomtvinga sin vilja. Att "vänta på bättre tider" för revolutionen i dagens Grekland är en politisk förbrytelse mot arbetarklassen.

Nyheter från Filippinerna?

Websidan www.philippinerevolution.net har under en tid varit oåtkommlig. Antagligen ligger klassfienden bakom. Men, det finns sätt för de som vil att bryta den nyhetsblockad som kontrarevolutionen vill genomtvinga. Gå in här och håll er informerade om folkkrigets utveckling på Filippinerna!

Att hålla sig informerad om Filippinernas Kommunistiska Partis ståndpunkter blir än mer aktuellt nu i dessa dagar då Förenta Staterna på ett ytterst äventyrlig sätt använder sig av sin filippinska marionetregim i sin interimerpaislitiska kamp mot den kinesiska socialimperialismen.

Antifa betyder angrepp!

I Berlin har antifascister under fyra dagar attackerat lika många nazister. De fyra nazisterna är alla funktionärer i nazistpartiet NPDs lokalorganisation.

Natten mellan den 22 och den 23 juni angrepps Jan Sturm, medlem i stadsdelnämnden i Neukölln för NPD, på öppen gata av maskerade antifascister. Svinet fick sig en rejäl omgång.

Fredagen den 24 juni konfiskerade en beslutsam antifascist en NPD:ares hetsproppaganda när den sistnämde samlade underskrifter i Friedenau. Nazisten blev olyckligtivs inte fysiskt skadad.

Lördagen den 25 juni blev nazisten Sebastian Thom nerslagen och misshandlad av en grupp antifascister när han delade ut NPD-flygblad på förmiddagen. Thom är ordförande för NPD:s lokalorganisation i Neukölln. Samma dag attackerades vid lunchtid ordföranden i NPD:s berlindistrikt, Uwe Meenen, när han var på väg till ett nassejippo. Meenen fick duktigt med stryk och dessutom ögonen sparayde med tårgas. Han kunde inte framträdda på nassejippot såsom var tänkt.


Vi känner inte till exakt vad det är som ligger bakom att aktionerna genomförs just nu. Ett skäl kan vara att Berlins antifascister vill störa NPD:s valkampanj inför lokalvalen i september. Ett annat kan vara den eskalerande situationen efter att nazisterna genomförde, i koordination med polisen, en mycket våldsam demostration i Kreuzberg den 14 maj i år. Nazisterna talar om en "serie av fega bolsjevistiska överfall", "röd terror" o.s.v. Vi för egen del tycker att sådant - bolsjevistiska angrepp och röd terror - är alldeles lysande och kan bara hoppas att antifascisterna fortsätter på samma spår.

Keps på!

Borgarstaten förfinar sina övervakningsmedel. Motåtgärderna är dock ganska enkla: keps på!

Lärdomar...

"What are the main lessons of the successful proletarian revolutions in the countries extending from China to Cuba after World War II?

1. Violent revolution is a universal law of proletarian revolution. To realize the transition to socialism, the proletariat must wage armed struggle, smash the old state machine and establish the dictatorship of the proletariat.

2. The peasants are the most dependable allies of the proletariat. The proletariat must closely rely on the peasants, establish a broad united front based on the worker-peasant alliance, and insist upon proletarian leadership in the revolution.


3. U.S. imperialism is the arch enemy of people's revolution in all countries. The proletariat must hold high the national banner of opposition to U.S. imperialism and have the courage to fight with firm resolve against the U.S. imperialists and their lackeys in its own country.

4. The revolution of the oppressed nations is an indispensable ally of the proletarian revolution. The workers of all countries must unite, and they must unite with all the oppressed nations and all the forces opposed to imperialism and its lackeys to form a broad international united front.

5. To make a revolution, it is essential to have a revolutionary party. The triumph of the proletarian revolution and the triumph of the dictatorship of the proletariat are impossible without a revolutionary proletarian party established in accordance with the revolutionary theory and style of Marxism-Leninism, a party which is irreconcilable towards revisionism and opportunism and which takes a revolutionary attitude towards the reactionary ruling classes and their state power.

To insist on revolutionary armed struggle is of primary importance not only to the proletarian revolution but also to the national-democratic revolution of the oppressed nations. The victory of the Algerian national liberation war has set a good example in this respect.

The whole history of the proletarian parties since the War has shown that those parties which have followed the line of revolution, adopted the correct strategy and tactics and actively led the masses in revolutionary struggle are able to lead the revolutionary cause forward step by step to victory and grow vigorously in strength. Conversely, all those parties which have adopted a non-revolutionary opportunist line and accepted Khrushchov's line of "peaceful transition" are doing serious damage to the revolutionary cause and turning themselves into lifeless and reformist parties, or becoming completely degenerate and serving as tools of the bourgeoisie against the proletariat."

(THE PROLETARIAN REVOLUTION AND KHRUSHCHOV'S REVISIONISM, 1964, Communist Party of China)

70 år sedan överfallet på Sovjetunionen

Den 22 juni 1941 överföll hitlerfascisterna det socialistiska Sovjetunionen. Genom en klok politik hade de sovjetiska kommunisterna förmått splittra den imperialistiska fronten och förhindrat att de brittiska imperialisternas plan, vilken var att de tyska imperialisterna "endast" skulle kasta sig över den socialistiska staten, kunde genomföras. Så had man bättre förutsättningar att stå emot fascisternas angrepp. Trots detta led Sovjetunionen oerhörda förluster. 27 miljoner sovjetmedborgare, varav 14 miljoner civila, dog under de följande 4 åren. Ett ännu större antal sårades, torterades eller våldtogs av "herrefolket". Enorma skador tillfogades produktionsapparaten, infrastrukturen solgs sönder och tusentals byar och städer totalförstördes. Men, fascisterna kunder inte knäcka Sovjetstaten, därför att den hade en riktig ledning med Stalin i spetsen som kunde mobilisera arbetarklassen och folket till oerhörda uppoffringar till försvar för socialismen. Genom att besegra fascisterna befriade Sovjetunionen inte bara sitt eget territorium utan även stora delar av Europa tillsammans med antifascistiska motståndsrörelser.

Fascismens frontalangrepp på socialismen inledes den 22 juni 1941 och tills den 8 maj 1945 rasade det som kallades "det stora fosterländska kriget" till försvar för den socialistiska staten och folkens frihet. Världens arbetarklass förstod att angreppet mot Sovjetunionen var ett angrepp på all världens förtyckta och agerade i den anda som sången nedan är ett strålande uttryck för.