Första Maj 2011

På söndag är det första maj och vi hoppas alla våra läsare får en underbar dag fylld av kamp. Vi själva firar första maj tillsammans med kamrater på "annan ort" - videon nedan ger en hint om var. Vi hoppas kunna återkomma med en rapport i början av nästa vecka.

Bostadssituationen i Skåne och vräkta barn i Malmö

Att det finns en massa mäniskor som tvingas leva under infrahumana omständigheter i Malmö är vid det här laget, om inte har den kämpande arbetarungdommen gjort att många som tidigare inte känt till verkligheten i våra kvarter, nu fått upp ögonen. men bostadssituationen är outhärdlig även på många andra platser i Skåne. Att sen flest barn vräks i Malmö är inte precis en överraskning. Läs de här tre artiklarna - 1,2,3. Sådan äro kapitalismen.

Turkiska revolutionärer återigen under attack

Nu har den turkiska staten igen slagit till mot våra turkiska kamrater. Igår morse greps sammanlagt 18 kamrater har gripits enligt uppgifter som offentliggjorts av kamrater i Tyskland. Flertalet av de gripna ska ha tillhört Federationen för Demokratiska Rättigheter (DHF) och/eller Demokratiska Ungdomsrörelsen (DGH) - alltså samma organisationer som angrepps i slutet av februari (se bl.a. detta inlägg). Att just dessa organisationer angrips är inte en tillfällighet. Ofta förknippas DHF och DGH med Maoistiska Kommunist Partiet i Turkiet och Norra Kurdistan (MKP) och det är detta parti som, bland de olika turkiska revolutionära organisationerna, hårdast driver en bojkottlinje mot de stundande reaktionära valen.

Hyvens ungdommar!

Vi läste den här artiklen och blev glada. Det finns fina ungdommar i Lund också! Bra att någon tog tag i det hela!

Fortfarande oklarheter?

Vi har tidigare skrivit om hur Chavezregimen utvisat baskiska kamrater, colombianska gerillasoldater m.fl. Vi har skrivit om hur han samarbetar med mördaren Santos (för att inte nämna hur han stödjer bödlarna i Iran). Trots det har flera vänner av den "boliviarianska rörelsen" framhävdat i att Chavez är en "revolutionär ledare" eller åtminstone "anti-imperialist". Ingen har kunnat missa att Chavezregimen nu överlämnat en svensk medborgare - vars enda "brott" är att ha informerat om det verkliga läget i Colombia - till den mordiska Santosregimen. Flera av "boliviaranerna" är förtvivlade. För oss är det obegripligt att folk fortfarande kan ha illusioner om Chavez.

Fem kvinnliga martyrer i Turkiet

Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisternas internationella byrå publicerade igår ett uttalande i vilket man informerar om att fem kvinnliga kämpar ur TIKKO (den revolutionära armé som leds av TKP/ML) omkommit i en olycka. Händelsen ska ha ägt rum i februari, varför det dröjt så pass länge innan kamraterna offentliggjort informationen är för oss oklart, men de har säkert en mycket god anledning. Vi hedrar idag de fem stupade kamraterna som än en gång bevisar hur revolutionära kvinnor spelar en ledande roll i de verkligt revolutionära rörelserna i världen idag. Nedan en översättning av uttalandet och bilder från en demostration i Turkiet där de stupade kamraterna hyllades.

"5 mayrters of TKP/ML-TIKKO died in Dersim

24 April 2011

TURKEY | 24 – 04 – 2011 | The Press statement of the TKP/ML-TIKKO Dersim Region Comittee from April 20th 2011 states that on 2nd February 2011, 5 guerillas of TKP/ML- TIKKO have lost their lives as a result of an avalanche. According to the statement of the Dersim Region; on February 2nd 2011 at 5am a avalanche destroyed the Winter-Camp and killed five female TIKKO guerillas.



1- Sefagul Kesgin: code name, Eylem; was born in Erzurum in 1977. She joined the guerilla struggle in 2007. She was the Political . Polit- Luitenant of the Dersim Region

2- Nursen Aslan: code name, Emel; was born in Tokat (Black Sea) in 1981. She joined the guerilla struggle in 1999. She was a forward sympathiser of the TKP/ML. She was a commander in the Dersim Region.

3- Gulizar Ozkan: code name, Ozlem; was born in 1967 in Dersim. She joined the guerilla in 2005. She was a forward sympathiser of the party. She was a TIKKO commander.

4- Fatma Acar, cod name, Dilek; was born in 1983 in Mersin. She joined the guerilla struggle in 2006. She was a forward sympathiser of the TKP/ML and a commander of TIKKO.

5- Derya Aras; cod name, Sevda: she was born in 1979 in Erzincan and joined the guerilla in 2009. She was a forward sympathiser of the TKP/ML and a TIKKO fighter.

Even if right after the landslide a immidiate interference took place, only the lifeless bodies of the five comrades were burried.



The Dersim Regional Committee further declares that “including comrade Sefagul Kesgin the marytrdom of our five comrades is a big loss for our organization. We know that these losses and death is part our war. In order to bear the price of this heavy loss we will focus on our struggle with all our abilities and strength and we will increase the struggle that has been handed over to us by our martyers in a way that our comrades deserve.”

“Our five comrades have left a note on the page of history; they have done this with their leading role in our war and in showing the oppressed women the way towards freedom. Their lives, just as their martyrdom, was a rebellion against the oppression of women since thousands of years and this rebellion will illuminate the path of the comrades who will continue the struggle. We can only keep our comrades alive with the weapons we have taken over from them for the struggle of democratic peoples’revolution, socialism and communism.”

As the international office of the TKP/ML we know that the path of proletarian world revolution is a path full of willpower, sacrifieces and determination. The way to final victory can only be reached with the knowledge of proletarian world revolution and the Marxist-Leninist-Maoist ideology. For this we call upon all revolutionary and communist forces to take notice of the martyrdom of our comrades Sefagul Kesgin, Nursen Aslan, Gulizar Ozkan, Fatma Acar, Derya Aras.

Long Live Proletarian Internationalism!

Long Live Peoples War- Long Live Marxism-Leninism-Maoism!

TKP/ML-International Relation Office"

Andras problem

Idag hade vi tänkt blogga om kamperna i Göteborg, men sen upptäckte vi att Björnbrum skrivt om oss. Björnbrum har bestämt sig för att ta bort länken till oss från sin blogg, ni kan läsa hans förklaring här. Nu kunde vi skrivit en lång redogörelse över alla saker som vi tycker att man kan kritisera med Björnbrum och hans teori och praktik, men det gör vi inte. Vi anser inte BB vara en fiende och tänker inte lägga oss på den nivå som han allt som oftast, tyvärr, väljer. Vår kommentar till det hela är därför endast följande:

- att BB inte ser ett behov av att "kapa länkar" till personer som är anhängare av det imperialistiska angreppskriget i Libyen och/eller trottar, socialdemokrater och vänsterpartister, men ser ett behov att av "kapa länken" till oss, visar med all tydlighet var problemet ligger;
- att BB försöker få det framstå som att vi skulle tillhöra en annan "tendens" än Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) är antingen ett uttryck för bottenlös okunskap (om såväl oss som de indiska kamraterna) eller rent ohederligt, och;
- att BB spekulerar runt i vår "bakgrund" och slänger sig med begrepp som han själv vet är inkorrekta, är uttryck för ett sätt att föra "kamp" som inte hör hemma bland revolutionärer och alla de av våra läsare som är organiserade i revolutionära partier och organisationer vet hur man ser på folk som sysslar med sådan verksamhet.

Vår grundlinje är samma här i Sverige, som i Indien, Peru, Tyskland eller var som helst: det är rätt att göra uppror mot reaktionärer.

Att andra tycker att det, under vissa förutsättningar, är "rätt att göra uppror" i långtbortistan men absolut inte här, är deras problem - inte vårt.

En tradition går i graven?

I den här artikeln informeras den berlinska allmänheten om att den revolutionära första maj-demon, som sedan 25 år genomförts med start klockan 13.00 på Oranienplatz, i år kommer att ställas in. En tradition ser därmed ut att gå i graven. Flera kamrater boende i Sverige har under åren deltagit i demon och där lärt sig mycket, att nu demon ställs in tycker vi därför är tråkigt. TAZ-texten tar upp flera saker som är helt korrekta angående anledningarna till varför demon ställs in, men den viktigaste nämner de inte: att Revolutionären KommunistInnen (RK) genom sitt svansande inför avakianisterna i princip likviderat sig själva som organisation; det som en gång var en stark organisation i Berlin och med lokalavdelningar i ett antal städer, är nu reducerat till en knapp handfull aktivster vars enda sysselsättning är att sälja Avakians skrifter. Ytterligare ett bevis för att frågan om den politiska linjens riktighet eller ej avgöra allt. Det som också är felaktigt i rapporteringen är att "maoisterna ställer in sitt första maj firande". Såväl de turkiska maoistiska organisationerna som de peruanska maoister i Tyskland är mycket aktiva i förberredandet av första maj i olika typer av aktionsförbund och över hela landet. Att RK i princip upphört att existera har inte medfört att de maoistiska krafterna försvagats i Tyskland, snarare har det gjort kamraternas arbete lättare och de är på frammarsch. Vi kommer efter första maj säkerligen kunna rapportera om hur maoisterna i Tyskland framgångsrikt firat det internationella proletariatets högtidsdag.

Rasistpack i Lund

Lund är en stad som är så fullständigt dominerad av Universitetet så att begreppet "universitetsstad" inte riktigt räcker till, det är en bättre beskrivning att säga att Lund är ett universitet med en tillhörande stad. Lunds universitet är högt rankat i Sverige och en inte oansenlig del av de som på olika nivåer har en ledande roll i stat och "näringsliv" utbildas där. En viktig del av studentlivet i roll är de så kallade "nationerna" och deras "spex", "middagar" o.s.v. För dem som haft oturen att komma i kontakt med dessa företelser är det väl känt att de i allmänhet är patriakla, rasistiska och arbetarföraktande tillställningar. Läs dessa artiklar som i korthet tar upp hur svenska studenter "skojar till det" om slaveriet. Vi är inte ett dugg förvånade, sådana saker är ett givet inslag i Lunds studentliv. Det som vi är mer förvånade över är att ingen tagit intiativ till mer direkta åtgärder mot t.ex. Hallands Nation. Rasismen på svenska universitet är inte en som hör historien till, den är en högst aktuell verklighet. Men, "tiempo al tiempo" som man säger på spanska.

Maoister i Sverige: Några politiska grundfrågor

Idag hittade vi en ny text på maoistisktforum.se. Texten har titeln "Några politiska grundfrågor". Vi tycker texten är intressant och tror att den kan öppna upp för disskutioner i olika kretsar. Om man dessutom läser texterna "Imperialismens kris och arbetarklassens kamp" och "Om sex aspekter av det politiska läget i Sverige", så ser man att maoisterna i Sverige har utarbetat ett ganska komplett utkast för en politisk linje. Kamraterna är själva ödmjuka och påtalar, upprepade gånger i de olika texterna, att man ser det som man skriver som bidrag, och att det åligger ett framtida kommunistiskt parti i Sverige att ge svar på de frågor som man behandlar. Om någon av våra läsare har tankar kring de tre texterna, och framförallt "Några politiska grundfrågor", så är ni varmt välkomna att skicka in kommentarer, disskutionsbidrag och liknande till oss, så kommer vi att publicera era texter i syfte att främja debatten.

Indiska, peruanska och turkiska maoister om Libyen

I Sverige disskuterar den så kallade "vänstern" det imperialistiska angreppskriget mot Libyen. Vi har sedan tidigare själva tagit tydlig ställning. För de som är intresserade hur maoister världen över ser på saken lägger vi idag upp länkar till uttalanden från indiska, peruanska och turkiska maoister.

Här hittar ni ett uttalande från en talesman för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna).

Här hittar ni ett uttalande från Perus Kommunistiska Partis utlandsorganisation (en översättning gjord av kamrater i Förenta Staterna).

Här hittar ni ett uttalande från en organisation närstående Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna (på tyska).

Revolution i Förenta Staterna?

För dom av oss som upplevde den ryska socialimperialismens undergång, som till synes ägde rum under en mycket kort tidsperiod, är det inte omöjligt att förställa sig betydelsen av en supermakts undergång. I dagens värld, där det endast finns en imperialistmakt som i alla avseenden kan betecknas som supermakt, skulle resultatet bli än mer omvälvande. Att Förenta Staterna verkligen har svåra problem är känt, men måga kamrater verkar inte riktigt förstå hur illa ställt det egentligen är. Det gör dock allt fler reaktionärer. Läs den här artikeln (två sidor) och begrunda dess innehåll. Att det finns objektiva förutsättningar, redan idag, för att utveckla en kraftfull revolutionär rörelse i Förenta Staterna är klart. Att det sen inte finns en enda verklig kommunistisk organisation, och än mindre ett kommunistiskt parti, i landet gör att enomra möjligheter går förlorade för tillfället. En situation som vi känner igen från allt för många länder.

Musiktips: Nucleo Terco

Idag tipsar vi om ett spanskt band som heter Nucleo Terco. Här är deras hemsida (sätt på ljudet på datorn!) och nedan en låt som vi tycker är bra.

Ollanta Humala - "Kapten Carlos"

Resultatet av den först omgången av presidentvalet i Peru visar att Ollanta Humala går vidare till den andra omgången. Vem som blir hans motståndare kommer antagligen inte bli helt klart förrän i slutet av veckan, men det står mellan Pedro Pablo Kuczynski eller Keiko Fujimori. Den förstnämde står för en traditionell "högerpolitik" och det mest utmärkt hans valkampanj är att han har bråkat med Toledo (förre detta president och även han kandidat i detta val) om vem av de båda som egentligen är mest "yankee". Keiko Fujimori är dotter till den ökände Alberto Fujimori och hennes valrörelse har bestått i att lova att hon ska föra precis samma politik som sin farsa och se till att han kommer ut ur finkan. Som rösträkningen står i skrivande stund så ser det ut som om det blir dottern Fujimori som vinner av de båda, vilket skulle innebär i praktiken att i den andra omgången av presidentvalet skulle det stå mellan två fascistoida kandidater.

Det finns naturligtivs massvis av saker som man kan och bör skriva om presidentvalet, men vi eftersom det verkar finnas en del framstegsvänliga personer i Sverige som tror att Ollanta Humala är "vänster", "nationalist" eller "vänsternationalist", så skriver vi idag lite om vem Humala är och vad han står för.

En aspekt som kan vara svår att riktigt förstå, för oss som lever i ett land som Sverige, är att Peru är ett land där det knappt finns politiska partier. Det enda peruanska parti som kan sägas fungera något sånär som ett europeiskt parti är APRA, men även det har alltmer upplösts som parti. Istället finns det i Peru "rörelser" eller olika valallianser, som leds av en, i varierande grad, karismatisk ledare, "caudillo". Det viktiga i den peruanska politiken, vilket varit synnerligen uppenbart i den valkampanj som varit och även i förra årets regionalval, är inte ett partis politiska linje, eller än mindre någon bakomliggande ideologi, utan ledarens person. Kandidaterna går i den meningen inte till val på sitt program utan sin person.

Korruptionen är så extremt utbredd att alla vet att oavsett vilken kanidat som vinner valet, så kommer den framtida presidenten att ta mutor och berika sig på folkets bekostnad. I Peru är det ingen som tror att någon av kanditaterna kommer att vara "hederlig", det som många utgår från, om de nu röstar, är att de lägger sin röst på den som "stjäl minst".

Därför, medan vi i fallet Sverige, i samband med valen, hade skrivit om det ena eller det andra partiet blir det när vi skriver om Peru relevant att lägga vikt vid personerna som kandiderar.

Ollanta Humala är först och främst officer, överstelöjtnant, och inte vilken militär som helst utan en militär som begått fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och som personligen organiserat massmord. 1992 var han chef för den "kontrasubversiva"-armébasen i Madre Mía departementet San Martín (Huallaga), och begick ledde bekämpande av den revolutionära rörelsen i området. Tortyr, våldtäkter, nedbrännande av grödor och hela byar samt massmord, var vad han sysslade med. Undernamnet "kapten Carlos" blev Ollanta Humala känd som en grym bödel bland fattigbödnerna i Huallagaregionen. De brott som han begick har passarat ostraffat, inte därför att vittnesmål saknats, utan därför att hela den tjänsteakt som den peruanska armén haft om honom, mycket lämpligt "försvann" och därmed ska det, enligt den peruanska "rättvisan", inte vara möjligt att veta vad Ollanta Humala verkligen sysslade med. Den arméofficer som såg till att Humalas akt försvann var arméöversten Luis Humberto Pereira Briceño, som varit personalchef i Humalas kampanjstab.

Under den senare hälften av 90-talet var Humala ansvarig för den peruanska arméns "reservister". När man i Sverige talar om "reservister" så tänker antagligen de flesta på reserv-officerare, vilket, i samhället i stort, är en relativt liten grupp. I Peru betyder dock "reservister" alla som överhuvudtaget tjänstgjort i de väpnade styrkorna, alltså miljoner personer. Det som var Humalas uppgift var att hålla reda på dessa och sköta kontakterna med dem. Denna post utnyttjade han till att bygga upp den "Etnocaceristiska Rörelsen" ["ento" för etnocitet och "cacerista" efter en peruansk "krigshjälte" och president vid namn Cáceres] som skulle bli grunden för hans nuvarande parti. "Ideologen" för "rörelsen" är Ollanta Humalas far (om vilken vi skulle kunna skriva ett par artiklar men som egentligen endast är av sekundärt intresse) men Ollanta själv var alltid den faktiske ledaren. Denna process skedde under tiden som Fujimori var president och den pågick med den högsta militärledningens kännedom och stöd. Redan från början är uppstod alltså Humala som politiskt fenomen oupplösligt förbunden med den peruanska militären.

När det stod klart att Fujimoriregimen skulle gå under, efter att det framkommit att Montesinos sålt tiotusentals Ak-47:or till FARC, så inledde Ollanta, tillsammans med sin bror Antauro, ett "uppror" som gick ut på att man trampade runt i Tacnaregionen, ställde till med lite uppståndelse och sedan kapitulerade inför militärledningen. Så skapade man myten om Humala som "motståndare till diktaturen". Humalas "uppror" var en cynisk manöver, ingenting annat.

Nyårsdagen 2005 ockuperade Antauro Humala, tillsammans med ett hundratal resverister ur broderns rörelse, polisstationen i Andahuaylas. Under tre dagar hölls han hov och visade sin "upprorsanda". Efter att 4 poliser och 2 reservister dödats, kapitulerade han "ärofyllt" inför militärledningen. För detta dömdes Antauro senare till livstidsfängelse. Han hävdade först att han genomfört det hela på eget begåv, men på senare tid har dock Antauro sagt det som alla hela tiden vetat: Ollanta Humala var den som gav order om aktionen. Det hela var en del av planen för att framställa Honom som det "radikala" alternativet i preisdentvalen 2006. Det hela funkade dock inte tillräckligt bra och Humala vann inte valet 2006.

Viktig del i Humalas "nationalistiska" image är att han ska vara motståndare till Förenta Staterna. Att så inte är fallet ser man om man tittar närmare på den politik han står för. Men, det finns även mer handfasta bevis. Precis som i fallet med så många andra länder har det framkommit en hel del om Peru i "Wikileaks"-dokumenten. Enligt rapporter från Förenta Staternas ambassad i Lima ska Ollanta Humala ha besökt ambassaden fyra gånger under perioden 2006-2009. Under de samtal som där förts mellan Humala och representanter för Förenta Staternas regering har Humala bland annat hävdat att han inte alls är radikal utan en "pragmatiker" och kunde rädda Peru "från de antisystem radikaler som kan komma att hota Statens stabilitet". Humala har inte förnekat att han varit på flitiga besök på Förenta Staternas ambassad, och han har offentligt sagt sig vara väldig mån om att bevara goda relationer med herrarna i Washington.

Även om nu Humalas förhistoria skulle var ointressant, och hela hans livsverk tills nu skulle vara oväsentligt (vilket endast kan vara fallet i en "postmodernistisk" dröm), så räcker det tillräckligt med att titta på de vallöften han ger för att förstå att han inte alls är varken "nationalist" eller "vänster".

Det dokument som kan sägas utgöra Humalas program heter "Den stora förändringen - regeringsplan för 2011-2016" och publicerades i december 2010. För den som tar sig tid att ordentligt läsa igenom den nästan 200 sidor långa texten blir det uppenbart att det finns inget i det som Humala lovar son på något sätt kan sägas vara i närheten av socialism eller någon form av folkmakt. Till och med regimerna i Venzuela och Boliva, som överhuvudtaget inte är socialistiska, har mer "radikala" program än det som Humala står för. Hel Humalas program går ut på en samling byråkratiska reformer för att stärka den reaktionära staten, så att staten ska förvandlas till "en stat för alla" och peruanska interna marknaden ska stärkas. Man skriver bland annat:

"...man [Humalas regering] kommer att driva fram en pakt mellan de arbetande och företagen för att utrota fattigdomen och arbetsbristen ["subempleo" som inte är samma sak som arbetslöshet, övers not], genom att skapa arbetstillfällen, och inte genom program för socialhjälp, för arbetet ger inte bara oberoende och inkomster, utan ger även social fred, inviduell värdighet och möjlighet för personlig utveckling".

"Staten planerar den landets ekonomiska och sociala utveckling i samförstånd med repsektive aktörer"

"Staten garanterar alla egendomsformer, såväl privat och offentlig som kooperativ och kommunal."

Samtidigt som man säger sig ta ställning för keynesanismen lovar Humalisterna:

"Det kommer att råda en regim av låg inflation och växelkurs stabilitet"

"Vi kommer att se till att inflationen hålls på nivåer utan föregångare i landets moderna historia"

Och detta ska garanteras av en "självständig centralbank"!

Man lovar betala av utlandsskulden:

"Minska [utlands-] skulden i löpande och fast värde"

När man talar om "nationaliseringar" av landets rikedommar, så ger man inte - på närmare 200 sidor - ett enda exempel på ett förtag som ska förstatligas, det enda som man talar om är utveckling av de nuvarande statliga företagen (36 stycken) och utvecklande av nya. Samtidigt lovar man att verka för "en god behandling av investeringar från utlandet". Orden "konfiskation" eller "expropiering" existerar överhuvudtaget i texten.

Det mest "radikala" i Humalas text från december 2010 är att att frihandelsavtalet, som Garcia-regimen undertecknat, med Förenta Staterna "ska omförhandlas". Det är det mest "nationalistiska" man kan hitta på nästan 200 sidor. Men kort före valet, mars 2001, har han dragit tillbaka det hela med följande sats ur sin deklaration "Ollanta Humalas löfte till det peruanska folket":

"Den ekonomiska politik som jag lovar att tillämpa kommer att respekter de internationella överenskommelserna, oberoende av vilka känslor dessa olika överenskommelser och avtal framkallade hos oss tidigare. Från och med de undertecknades, kan de inte ensidigt ifrågasättas eller revideras, utom när det handlar om särskilda klasuler som tillåter det eller när en uppenbar olaglighet har försigått deras tillkomst".

Hans understryker igen sitt förkastande av klasskampen:

"Min avsikt är en verklig förändring, som ger prioritet åt nationens intresse och vårt folks välstånd, höjt över de småaktiga motiven, karriärmakeriet och bristen på politiskt vilja"

Vi skulle kunna fortsätta ge exempel efter exempel men vi tror att det räcker med ovanstående för att påvisa att det inte finns, ens på den "ekonomiska sidan", något som helst "vänster" eller "nationalistiskt" i Humalas politik, och som kan ses bör inte ens de saker som han stod för i december förra året överhuvudtaget ses som bindande för honom. I samma text lovar Humala samtidigt att stärka polisen, utveckla en rymdavdelning för den reaktionär krigsmakten och att fortsatt bekämpa den revolutionära rörelsen under täckmantel av "kriget mot droger" vilket i klartext betyder att Förenta Staterna även fortsättningsvis kommer att sköte kriget mot PKP och det peruanska folket. Föga förvånande hyllar han även "hjältemodet, hängivelsen, uppoffringen och bidragen till pacificeringen som civila och militära män och kvinnor gav till lösningen av den väpnade konflikten" - d.v.s. han hyllar de peruanska reaktionära väpnade styrkor som, även enligt borgerliga organisationer som Amnesty, är ökända för massmord, tortyr o.s.v.

Vi kan längre fram återkomma till Humala, det finns en hel mängd mer att skriva men idag får det vara nog med det ovanstående.

Det som verkligen intresserar oss är hur Perus Kommunistiska Partis bojkottkampanj har utfallit, man har genomfört proppagandaaktioner på landsbygden men i städerna ser det ut som man hållt lägre profil - kanske för att man planerar mer omfattande aktioner inför den andra omgången (man brukar göra så). Hursomhelst, att en uppenbarligen fascistoid kanidat som Humala går vidare till andra omgången, och där möjligtivs ställs mot en annan fascistod kandidat som dottern Fujimori, är i sig ett erkänande av att PKP fortsätter att utveckla sitt arbete framgångsrikt (se bl.a denna text) -annars skulle reaktionen inte ha ett behov av att släppa fram denna typ av kandidater.

Maoistiska studenter i Marocko

Vi fick idag en mail med information om de maoistiska studenter som vi tidigare skrivit om, vi publicerar texten nedan i dess helhet.

"The students who are members of the students’ movement for a basist democratic way (MLM) are detained as political prisoners.

Presentation of the students presently held as political prisoners ; they are members of the Moroccan students’ movement. They have now been divided into two groups and are held in two prisons: Marrakech and Essaouira.

The arrests began on May 14, 2008, the day of the students’historic revolt at Cadi Ayyad University in Marrakech, concomitantly with the struggle of the Moroccan people for free education, public services and the refusal of their privatization. In the struggle many people were killed and hundreds of people were arrested and held in prison as political prisoners.

On May 14, 2008, students of the National Union of Students of Morocco (UNEM), led by the Basist Democratic Way t (VDB) – (the students organized in the Marxist Leninist Maoist-Movemen) led several fights in orderto respond to certain political trade unions’ demands, for example the release of political prisoners, the improvement of living conditions (the prices of food, rents) for scholarships and in order to put an end to the forces of repression camping out in the university and otherl demands.on education.

The semi-feudal and semi-colonial reactionary regime that still exists in Morocco, had no hesitation to repress this movement and therefore a large operation of arrests and detentions was launched. The first victims were a group of students composed of 7 militants arrested on May 14, 2008 and a second group of 11 activists (Zahra BOUDKOUR Group) held on May 15, two of them are still in prison (Mourad Chouin: 4 years in prison in Essaouira and khalid MIFTAH: 3 years in prison in Marrakech)

The struggle of the Moroccan people continued after May 14, 2008 and the movement went on in order to obtain a positive answer to the legitimate demands for political and trade union freedoms and the release of detained students. For two years movement suffered many sacrifices including a''martyr''Abderrazak EL GADIR and other political prisoners

On 10 October 2010 the repressive forces kidnapped another militant Youssef EL basist Hamdia in his house in Marrakech (he was sentenced to two years’emprisonment at the court of first instance and another year and a half at the Court of Appeal because of his participation in the prisoners’ movament in Essaouira.

Two days later, the repressive forces kidnapped the militant Ilham EL HASNOUNI in her house in Essaouira, October 13, 2010, and the judicial procedure has continued until now before the judge for her participation in the events of 2008.

Subsequently, on 18 and 24 November 2010 the forces of repression kidnapped two other activists: Abderrahem Abouhani in his house and Mohamed CHICHAOUA EL MOUADDINE at the CTM bus station in Marrakech, both were sentenced to 6 months by the court of first instance and then 4 months by the court on appeal.

The basist activists continued to be active at the university, including joining the masses inside and outside the university, they played a key role in the movement of February 20, 2011, in the street, and four activists have been detained since February 23, 2011, near the university campus, they are:''Loubna Afriat'',''Fatima Zahra FAIZ'',''''and''Adbelhak ELTALHAOUI Jalal KOUTBI ' they were arrested for distributing leaflets. On the day after, Mohamed EL AARB JEDDA was arrested in the city center and Nasser Hessain on February 25, 2011 and on March 9 Hicham EL MASKIN was also detained, and the activist Safa ISSAM on March 16. We know that there is a long list of prosecution for other students who may be arrested at any time.

The regime refuses to recognize the existence of political prisoners in Morocco and it condemns militants for violations of the first and second degree (misdemeanors and crimes) in the interests of criminalization of political and trade union movement. It reminds us of the seventies and eighties known as the "years of lead". The Moroccan regime, and the main international medias, wanted to make us believe that this page of history was definitely turned. But beneath the veneer of reform, oppression has remained the same, the regime goes on torturing.

Despite the pressures, despite the detentions, the student movement will always remain active as long as there are demands to be fulfilled, as long the regime will go on with inequalities and violations of the people’s rights, The student movement will always struggle for dignity alongside with the Moroccan people to which it belongs."

Inte bara morgontidningarna...

Idag har vi haft fullt upp så det enda vi hinner med är att rekomendera denna artikel. Man bör dock påpeka att det inte bara morgontidningarns rapportering som är värdelös.

Ockupation här och där

Så var det dags igen. Denna gång i Göteborg. I våra kvarter går återigen arbetarungdom till öppen kamp mot borgarstaten med målinriktade angrepp mot polisen. Samordnat och beslutsamt kämpar ungdomar mot den rådande ordningens försvarare. Oavsett vad de som inte vill se sakernas tillstånd som det verkligen är säger och påstår, så är det ett faktum att runt om i landet, i de proletära bostadsområdena, växer allt mer hatet mot borgarstaten, upprorsviljan tilltar i styrka. Det är mycket bra, det som vi måste kämpa för är att detta klasshat, denna upprorsvilja, förvandlas till en organiserad kamp mot imperialiststaten. Samma stat som idag deltar i ett kolonialkrig i Asien och i ett annat i Afrika, samma stat ockuperar våra bostadsområden och misshandlar våra barn och ungdomar. Precis som vi jublar över vartenda av imperialisternas flygplan som skjuts ner över Libyen, jublar vi över varje snutbil som sätts i brand i våra kvarter. Som sången säger: "imperialismen som härskar idag - ska huggas i småbitar - slag efter slag!".

En kort men viktig skrift

Det finns en trottesajt som heter "marxistarkiv.se". Det mesta som läggs upp där är, föga förvånande, för oss ointressanta trotterier. Men, igår lade man en kort men mycket viktig text av Lenin som vi varmt vill rekomendera till våra läsare. Texten heter "Vilka uppgifter åligger den revolutionära arméns kampavdelningar?" och skrevs 1095. Den är viktig för alla som vill förstå hur Lenins bidrag till utvecklingen av proletariatets militära teori, som främst handlar om kampavdelningarna, ser ut. Vi har tidigare bara sett texten på svenska i tryckt form (SSIU) och det är första gången som vi ser den i svensk översättning på nätet. Nedan ett kort utdrag.

"Upproret kommer oundvikligen att försiggå under sådana förhållanden, att de oorganiserade elementen blir tusenfalt talrikare än de organiserade; man kommer inte att kunna undvika sådana fall, då det gäller att handla omedelbart, ensam eller tillsammans med en kamrat, och man måste förbereda sig på att handla på egen risk och eget ansvar. Förhalande, diskussion, fördröjande, obeslutsamhet är undergång för upproret. Den största beslutsamhet, den största energi, oförtövat utnyttjande av varje lämpligt ögonblick, omedelbart uppeldande av mängdens revolutionära lidelse och dess inriktande på mera beslutsamma, på de mest beslutsamma handlingar – det är revolutionärens främsta plikt."

Filmtips!

Folket som lägger upp filmer på den här bloggen har bra smak när det gäller film (även om de har lite taskigare smak när det gäller vissa av deras länkar). Vi är själva inte några experter på att laddar filmer från internet, men efter vad vi tror oss kunna förstå så ska det gå att ladda ner filmer som till exempel "Bethune: The Making of a Hero", de två filmerna om Ernst Thälmann ("Sohn seiner Klasse" och "Führer seiner Klasse") och kinesiska filmer som "Five Heroes On Langya Mountain" - för att nämna några av många. Flera av filmerna finns med spansk textning, vilket kan vara ett problem för det flesta när det gäller filmer på ryska och kinesiska, men en hel del finns med engelsk textning. Ladda ner filmerna och kolla på dem med kamrater och vänner!