Det finns naturligtivs massvis av saker som man kan och bör skriva om presidentvalet, men vi eftersom det verkar finnas en del framstegsvänliga personer i Sverige som tror att Ollanta Humala är "vänster", "nationalist" eller "vänsternationalist", så skriver vi idag lite om vem Humala är och vad han står för.
En aspekt som kan vara svår att riktigt förstå, för oss som lever i ett land som Sverige, är att Peru är ett land där det knappt finns politiska partier. Det enda peruanska parti som kan sägas fungera något sånär som ett europeiskt parti är APRA, men även det har alltmer upplösts som parti. Istället finns det i Peru "rörelser" eller olika valallianser, som leds av en, i varierande grad, karismatisk ledare, "caudillo". Det viktiga i den peruanska politiken, vilket varit synnerligen uppenbart i den valkampanj som varit och även i förra årets regionalval, är inte ett partis politiska linje, eller än mindre någon bakomliggande ideologi, utan ledarens person. Kandidaterna går i den meningen inte till val på sitt program utan sin person.
Korruptionen är så extremt utbredd att alla vet att oavsett vilken kanidat som vinner valet, så kommer den framtida presidenten att ta mutor och berika sig på folkets bekostnad. I Peru är det ingen som tror att någon av kanditaterna kommer att vara "hederlig", det som många utgår från, om de nu röstar, är att de lägger sin röst på den som "stjäl minst".
Därför, medan vi i fallet Sverige, i samband med valen, hade skrivit om det ena eller det andra partiet blir det när vi skriver om Peru relevant att lägga vikt vid personerna som kandiderar.
Ollanta Humala är först och främst officer, överstelöjtnant, och inte vilken militär som helst utan en militär som begått fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och som personligen organiserat massmord. 1992 var han chef för den "kontrasubversiva"-armébasen i Madre Mía departementet San Martín (Huallaga), och begick ledde bekämpande av den revolutionära rörelsen i området. Tortyr, våldtäkter, nedbrännande av grödor och hela byar samt massmord, var vad han sysslade med. Undernamnet "kapten Carlos" blev Ollanta Humala känd som en grym bödel bland fattigbödnerna i Huallagaregionen. De brott som han begick har passarat ostraffat, inte därför att vittnesmål saknats, utan därför att hela den tjänsteakt som den peruanska armén haft om honom, mycket lämpligt "försvann" och därmed ska det, enligt den peruanska "rättvisan", inte vara möjligt att veta vad Ollanta Humala verkligen sysslade med. Den arméofficer som såg till att Humalas akt försvann var arméöversten Luis Humberto Pereira Briceño, som varit personalchef i Humalas kampanjstab.
Under den senare hälften av 90-talet var Humala ansvarig för den peruanska arméns "reservister". När man i Sverige talar om "reservister" så tänker antagligen de flesta på reserv-officerare, vilket, i samhället i stort, är en relativt liten grupp. I Peru betyder dock "reservister" alla som överhuvudtaget tjänstgjort i de väpnade styrkorna, alltså miljoner personer. Det som var Humalas uppgift var att hålla reda på dessa och sköta kontakterna med dem. Denna post utnyttjade han till att bygga upp den "Etnocaceristiska Rörelsen" ["ento" för etnocitet och "cacerista" efter en peruansk "krigshjälte" och president vid namn Cáceres] som skulle bli grunden för hans nuvarande parti. "Ideologen" för "rörelsen" är Ollanta Humalas far (om vilken vi skulle kunna skriva ett par artiklar men som egentligen endast är av sekundärt intresse) men Ollanta själv var alltid den faktiske ledaren. Denna process skedde under tiden som Fujimori var president och den pågick med den högsta militärledningens kännedom och stöd. Redan från början är uppstod alltså Humala som politiskt fenomen oupplösligt förbunden med den peruanska militären.
När det stod klart att Fujimoriregimen skulle gå under, efter att det framkommit att Montesinos sålt tiotusentals Ak-47:or till FARC, så inledde Ollanta, tillsammans med sin bror Antauro, ett "uppror" som gick ut på att man trampade runt i Tacnaregionen, ställde till med lite uppståndelse och sedan kapitulerade inför militärledningen. Så skapade man myten om Humala som "motståndare till diktaturen". Humalas "uppror" var en cynisk manöver, ingenting annat.
Nyårsdagen 2005 ockuperade Antauro Humala, tillsammans med ett hundratal resverister ur broderns rörelse, polisstationen i Andahuaylas. Under tre dagar hölls han hov och visade sin "upprorsanda". Efter att 4 poliser och 2 reservister dödats, kapitulerade han "ärofyllt" inför militärledningen. För detta dömdes Antauro senare till livstidsfängelse. Han hävdade först att han genomfört det hela på eget begåv, men på senare tid har dock Antauro sagt det som alla hela tiden vetat: Ollanta Humala var den som gav order om aktionen. Det hela var en del av planen för att framställa Honom som det "radikala" alternativet i preisdentvalen 2006. Det hela funkade dock inte tillräckligt bra och Humala vann inte valet 2006.
Viktig del i Humalas "nationalistiska" image är att han ska vara motståndare till Förenta Staterna. Att så inte är fallet ser man om man tittar närmare på den politik han står för. Men, det finns även mer handfasta bevis. Precis som i fallet med så många andra länder har det framkommit en hel del om Peru i "Wikileaks"-dokumenten. Enligt rapporter från Förenta Staternas ambassad i Lima ska Ollanta Humala ha besökt ambassaden fyra gånger under perioden 2006-2009. Under de samtal som där förts mellan Humala och representanter för Förenta Staternas regering har Humala bland annat hävdat att han inte alls är radikal utan en "pragmatiker" och kunde rädda Peru "från de antisystem radikaler som kan komma att hota Statens stabilitet". Humala har inte förnekat att han varit på flitiga besök på Förenta Staternas ambassad, och han har offentligt sagt sig vara väldig mån om att bevara goda relationer med herrarna i Washington.
Även om nu Humalas förhistoria skulle var ointressant, och hela hans livsverk tills nu skulle vara oväsentligt (vilket endast kan vara fallet i en "postmodernistisk" dröm), så räcker det tillräckligt med att titta på de vallöften han ger för att förstå att han inte alls är varken "nationalist" eller "vänster".
Det dokument som kan sägas utgöra Humalas program heter "Den stora förändringen - regeringsplan för 2011-2016" och publicerades i december 2010. För den som tar sig tid att ordentligt läsa igenom den nästan 200 sidor långa texten blir det uppenbart att det finns inget i det som Humala lovar son på något sätt kan sägas vara i närheten av socialism eller någon form av folkmakt. Till och med regimerna i Venzuela och Boliva, som överhuvudtaget inte är socialistiska, har mer "radikala" program än det som Humala står för. Hel Humalas program går ut på en samling byråkratiska reformer för att stärka den reaktionära staten, så att staten ska förvandlas till "en stat för alla" och peruanska interna marknaden ska stärkas. Man skriver bland annat:
"...man [Humalas regering] kommer att driva fram en pakt mellan de arbetande och företagen för att utrota fattigdomen och arbetsbristen ["subempleo" som inte är samma sak som arbetslöshet, övers not], genom att skapa arbetstillfällen, och inte genom program för socialhjälp, för arbetet ger inte bara oberoende och inkomster, utan ger även social fred, inviduell värdighet och möjlighet för personlig utveckling".
"Staten planerar den landets ekonomiska och sociala utveckling i samförstånd med repsektive aktörer"
"Staten garanterar alla egendomsformer, såväl privat och offentlig som kooperativ och kommunal."
Samtidigt som man säger sig ta ställning för keynesanismen lovar Humalisterna:
"Det kommer att råda en regim av låg inflation och växelkurs stabilitet"
"Vi kommer att se till att inflationen hålls på nivåer utan föregångare i landets moderna historia"
Och detta ska garanteras av en "självständig centralbank"!
Man lovar betala av utlandsskulden:
"Minska [utlands-] skulden i löpande och fast värde"
När man talar om "nationaliseringar" av landets rikedommar, så ger man inte - på närmare 200 sidor - ett enda exempel på ett förtag som ska förstatligas, det enda som man talar om är utveckling av de nuvarande statliga företagen (36 stycken) och utvecklande av nya. Samtidigt lovar man att verka för "en god behandling av investeringar från utlandet". Orden "konfiskation" eller "expropiering" existerar överhuvudtaget i texten.
Det mest "radikala" i Humalas text från december 2010 är att att frihandelsavtalet, som Garcia-regimen undertecknat, med Förenta Staterna "ska omförhandlas". Det är det mest "nationalistiska" man kan hitta på nästan 200 sidor. Men kort före valet, mars 2001, har han dragit tillbaka det hela med följande sats ur sin deklaration "Ollanta Humalas löfte till det peruanska folket":
"Den ekonomiska politik som jag lovar att tillämpa kommer att respekter de internationella överenskommelserna, oberoende av vilka känslor dessa olika överenskommelser och avtal framkallade hos oss tidigare. Från och med de undertecknades, kan de inte ensidigt ifrågasättas eller revideras, utom när det handlar om särskilda klasuler som tillåter det eller när en uppenbar olaglighet har försigått deras tillkomst".
Hans understryker igen sitt förkastande av klasskampen:
"Min avsikt är en verklig förändring, som ger prioritet åt nationens intresse och vårt folks välstånd, höjt över de småaktiga motiven, karriärmakeriet och bristen på politiskt vilja"
Vi skulle kunna fortsätta ge exempel efter exempel men vi tror att det räcker med ovanstående för att påvisa att det inte finns, ens på den "ekonomiska sidan", något som helst "vänster" eller "nationalistiskt" i Humalas politik, och som kan ses bör inte ens de saker som han stod för i december förra året överhuvudtaget ses som bindande för honom. I samma text lovar Humala samtidigt att stärka polisen, utveckla en rymdavdelning för den reaktionär krigsmakten och att fortsatt bekämpa den revolutionära rörelsen under täckmantel av "kriget mot droger" vilket i klartext betyder att Förenta Staterna även fortsättningsvis kommer att sköte kriget mot PKP och det peruanska folket. Föga förvånande hyllar han även "hjältemodet, hängivelsen, uppoffringen och bidragen till pacificeringen som civila och militära män och kvinnor gav till lösningen av den väpnade konflikten" - d.v.s. han hyllar de peruanska reaktionära väpnade styrkor som, även enligt borgerliga organisationer som Amnesty, är ökända för massmord, tortyr o.s.v.
Vi kan längre fram återkomma till Humala, det finns en hel mängd mer att skriva men idag får det vara nog med det ovanstående.
Det som verkligen intresserar oss är hur Perus Kommunistiska Partis bojkottkampanj har utfallit, man har genomfört proppagandaaktioner på landsbygden men i städerna ser det ut som man hållt lägre profil - kanske för att man planerar mer omfattande aktioner inför den andra omgången (man brukar göra så). Hursomhelst, att en uppenbarligen fascistoid kanidat som Humala går vidare till andra omgången, och där möjligtivs ställs mot en annan fascistod kandidat som dottern Fujimori, är i sig ett erkänande av att PKP fortsätter att utveckla sitt arbete framgångsrikt (se bl.a denna text) -annars skulle reaktionen inte ha ett behov av att släppa fram denna typ av kandidater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.