30 November: ¡NO PASARAN!

Slå tillbaka för att slå ner klassfienden!

Idag publiceras uppgifter om omfattande angrepp på arbetarklassen här i landet. Processen med att ta bort "kollektivavtal" och "arbetsrätt" fortsätter. Arbetarklassen ska pressas tillbaka och sugas ut allt hårdare. Spelar ingen roll om arbetet redan gjort dig sjuk, du ska packa dig ner till arbetsförmedlingen och försöka sälja den arbetskraft som i dig fortfarande bor. Annars ska du inte äta. Allt detta är vad borgarklassen vill och genomtvingar genom sin stat. Ingen reformist i världen kommer att föra arbetarklassen i landet tillbaka till den situation som fanns t.ex. på 80-talet. Imperialismen är döende kapitalism, och den svenska imperialismen kommer inte gå in i ett läge där den kan återupprätta något som liknar myten om "folkhemmet". Den svenska staten, den svenska imperialistiska staten, måste förstöras och en arbetarstat byggas på dess ruiner. De gula fackföreningarna manar vill "försvara" arbetarklassens intressen därför att det också ligger i utsugarnas intresse ("kollektivavtal är bra för alla"). Sossarnas "vänster"-alibi ropar som vänner av den borgerliga respektabiliteten naturligtvis efter mer lagar.
Låt oss mobilisera inte endast för att slå tillbaka angreppen mot klassen utan låt oss mobilisera för att slå ner klassfienden. Det är nämligen det som vi måste vara medvetna om: utan att slå ner och besegra borgarklassen kan vi inte bli fria. Arbetarklassens frigörelse är möjlig endast genom att den fullständigt besegrar borgarklassen. Låt oss förvandla vår ständigt defensiva kamp mot "nedskärningar" och försämringar till en aktiv, offensiv, kamp för den socialistiska revolutionen! Arbetarklassen behöver ett eget kämpande parti och egna kamporganisationer!

En bödel och hans kompisar

Presidenten för bödelregimen i Iran, Mahmud Ahmadineyad, har varit i Latinamerika och hälsat på sina kompisar.
I Brasilien - staten som är husbondens Förenta Staternas förman i Sydamerika - teckande Ahmadineyad avtal om ekonomiskt, socialat, kulturellt och politiskt sammarbete mellan Iran och Brasilien; Lula yttrade inte ett ord mot regimen i Iran, tvärtom skrev man under en gemensam deklaration och allt var frid och fröjd.
Med Evo Morales regim i Bolivia skrev man under en mycket omfattande överenskommelse som bland annat gick in på sådana detaljer som att Irans president uttrycket att han var mycket "nöjd med den transparens" som, enligt deklarationen, kännetecknar valkampanjen i Bolivien (tydligen ansåg Morales att Ahmadineyad var en lämplig person att bekräfta det).
Den gamle kuppmakaren och arméofficeren Hugo Chávez skrev under långtgående samarbetsavtal med den iranske bödlen. Bland annat ska man inrätta en gemensam fond på vars kapital nästa år ska uppgå till en miljard US-dolar (de båda staterna ska lägga hälften var). Sammanlagt skrev man under tolv olika överenskommelser (varje överenskommelse innehåller en massa olika projekt).
Varför skriver vi då om detta idag, och inte om en borgerlig iransk "människorättsaktivists" öde?
För det första därför att vi inte bryr oss ett dugg om vad som händer med nån överklassfjant som lever i Paris. För det andra därför att det finns väldigt många som hyser illusioner om Chávez, Morales och till viss del om Lula. Det finns också de som tror att det finns något "anti-imperialistiskt" i att stödja regimen i Iran.
Vi konstaterar att Lula är en socialdemokrat som har Förenta Staternas fulla förtroende och vars mest "revolutionära" handling varit att, tillsammans med den revolutionens bödlar i västbengalen [IKP (Marxist)], och diverse europeiska sossepartier, startat upp World Social Forum, vilket som bekant är en internationell rörelse av statsfinaniserade "NGOs", biståndsorgan och diverse partier som deltar i borgarklassens parlament.
Det som Chávez och Morales har gemmensamt med Ahmadineyad är en inrikespolitik som håller massorna nere och inte på något sätt påverkar godsägarnas och byråkratkapitalisternas makt (möjligtvis att de sträker den), och en utrikespolitik som är förbaskat frasradikal men som i realiteten inte utgör något brott med Förenta Staterna. De "anti-amerikanska" parollerna är till viss del utryck för andra imperialistmakters intressen och strävanden (framförallt Rysslands, men även Kinas) och de regerande klickens, i de tre länderna, relativa intressekonvergens (att man hyser vissa gemensamma strävanden). Vem tjänar, framförallt, pengar på Irans och Venezuelas olja? Nordamerikanska oljebolag. Vem tjänar, framförallt, pengar på Bolivias mineraler? Nordamerikanska gruvbolag. Så mycket svårare än så är det inte, även om man kan dra en oändlig mängd exempel.
Detta för oss till huvudpunkten vi vill ta upp. Som vi tidigare tagit upp, genom att citera José Carlos Mariatequi, är vi anti-imperialister därför att vi är marxister, inte tvärtom eller av någon annan anledning. Vår anti-imperialism är absolut, men det betyder att vi stödjer de kamper som objektivt bidrar till att försvaga imperialismen utan att vi understödjer reaktionärer mot folken. För att ta ett exempel. Vi stödjer allt väpnat motstånd mot imperialismen i Afghanistan, varje seger för motståndsrörelsen där bidrar till att försvaga imperialisterna och förhindra deras planer, därmed tjänar det afghanska motståndet världsrevolutionens utveckling. I det den förtryckta nationen Afghanistan gör motstånd mot imperialismen är det positivt. Men, vi har noll sympati med reaktionärers strävan att undertrycka folket, alltså stödjer vi de krafter i Afghanistan som reser folkrevolutionens fana. En riktigt anti-imperialistisk politik karraktäriseras alltså av att den sätter det internationella proletariatets intressen först. Vi understödjer inte överallt och ständigt, i alla enskilda konkreta fall,varje nationell rörelse. Vi understödjer bara sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Vilket också innebär att då det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder står i motsättning till den proletära revolutionens intressen, kan det i sådana fall inte ens kan bli tal om något understöd. Frågan om nationernas rättigheter är ingen isolerad fråga, inte en fråga för sig själv, utan en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, den är underordnad det hela och måste betraktas ur det helas synvinkel. Den dagen herrarna Chávez, Morales och Ahmadineyad verkligen står i motsättning till imperialismen kommer med största sannolikhet aldrig att komma, idag är de dåligt förklädda impeiralistlakejer och inget annat. Vi stödjer dom inte utan bekämpar dom, det borde alla som kallar sig anti-imperialister göra.

Det brinner i Baskien

Angående de ungdomar som nyligen greps i Baskien rapporterar den basiska tidningen Gara att elva av de gripna har skickats till fängelsen tillsvidare, att tjugoen fortfarande sitter i häkten och att två har släppts (man har korrigerat uppgifterna om antal gripna, från 36 till 34). De fyra ungdomar som undkom att gripas i razzian är fortfarande i frihet. Delar av den baskiska vänstern börjar nu slå tillbaka. Tre angrepp mot egendom har ägt rum i natt; en bus brändes upp, en brandbomb lämnades vid en tunnelbannestation och en fabrik brändes delvis ner. Det verkar som aktivisterna varit nog med att undvika att någon skadades i angreppen, för det finns överhuvudtaget inga uppgifter om skadade. Samtidgt har företräddarna för kapitulationslinjen kallat till en stor fredlig demostration i Bilbao (Bilbo) imorgon.

Så många som det krävs...

för att det inte ska vara acceptabla förluster för Sveriges imperialister. Det är svaret på frågan: "Hur många svenska soldater ska behöva dö?" Som ställs i Svenska Dagbladet idag. Texten är naturligtvis en krigshetsar text vars syfte är att mobilisera allmän opinion för en upptrappning av den svenska delen av kriget i Afghanistan. Textförfattaren undertecknar inte artiklen med sin militäragrad utan som läkare, att bara det är ohederligt borde väl de flesta förstå. Det är en legoknekt som skrivit texten och den har en knekts perspektiv inte en läkares. Hur många afghanska män, kvinnor och barn ska behöva dö innan de svenska ockupanterna fått nog och låter landets folk själva sköta sina angelägenheter? Svaret är tyvärr att de är helt omjöligt att förutsäga, de svenska imperialisterna ger fullkomligt fan i hur många afghaner som dör. Däremot är det relevant för dem hur många svenska soldater som dör, det finns nämligen en gräns för hur höga förluster de kan tåla. Desstu fler svenska legoknektar som dör i Afghanistan, desstu snabbare kommer landet att bli fritt. Slagordet död åt ockupanterna är och förblir rättfärdigt!

Gerillaaktioner i Indien

Som en del av den pågående bojkottkampanj som maoisterna nu driver i delstaten Jharkhand har under den senaste tiden flera gerillaktioner genomförts. En jeep med polis sprängdes av en laddning utlöst av gerillakämpar under ledning av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), en av snutarna dog och fyra andra skadades; aktionen genomfördes byn Jaranga i Khunti-distriktet. En vallokal i byn Pratappur i Chatra-distriket sprängdes igår kväll; i tisdags sprängds två vallokaler i Palamau-distriketet och en i Giridih-distriktet.

Igen om anti-deutsche

Den debatt som vi deltar i på socialism.nu fortsatte igår, vi gjorde även ett antal mindre förtydligande där. Även idag skriver vi ett längre inlägg som vi publicerar nedan.

„röda verb: du tycker inte att du reducerar en spretig tendens till vad en liten grupp inom tendensen står för?“

Nej, anti-deutsche som trend handlar inte om en sådan vars huvudpunkt är att de är mot STATEN TYSKLAND i sig. Det vet jag väldigt många som är som inte tillhör anti-deutsche, våra kamrater i Tyskland brukar till exempel bränna tyska flaggor vid manifestationerna den 3 oktober („Den Tyska Enhetens Dag“). Att hata BRD är inte huvudpunkten i anti-deutsches agenda, om det så vore skulle de inte vara ett problem. Problemet är att de hävdar att „tyskheten“ i sig är felet, att det tyska folket inte bör existera. Men nu existera det människor som uppfattar sig som tyskar, i runda slängar ungefär 80 miljoner, varav en majoritet är arbetare. Kommunister är anhängare av parollen: „arbetarklassen har inget fosterland“ och, åtminstone i teorin, kommer nationer och folk som vi känner dom att upphöra att existera i kommunismen. Nu är det dock en bit kvar tillsdess, och vi får så länge ta med i beräkningen att människor uppfattar sig tillhöra en viss nation.

Att tala om för arbetarklassen i Tyskland, eller var det än må vara, att den förevigt kommer att vara anti-semistisk, rasistisk och förhatlig i allmänhet, är ett uttryck för överhetens förakt mot arbetarklassen.

Om någon är „anti-nationell“ eller ej, och huruvida det är bra eller dåligt, är en annan disskution. Anti-deutsche är nämligen inte mot varken USA eller, framföralt, Israel. Tvärtom anser man dessa nationer och stater vara överlägsna alla andra. Man stödjer aktivit den israeliska militären, man använder sig av britisk och nordamerikansk militärs symboler och uttryck.

Men, du har naturligtvis en poäng. Alla människor som uppfattar att vissa av anti-deutsches positioner är riktiga, är INTE pro-imperialistiska krigshetsare, om det hade varit så hade de naturligtvis inte kunnat skaffa sig ett sådant inflytande som de har. Problemet är att de arbetar väldigt planmässigt med att skjuta fram sina positioner och de gör det genom att spela på „Tysklands särskillda ansvar gentemot Israel“.

Borgarklassen i BRD kör stenhårt med att nazismen var „alla tyskars ansvar“; det var i korthet, enligt borgarnas historieskrivning, „pöblens“, dvs arbetarklassens, fel att 6 miljoner judar mördades i koncentrationslägren (alla andra som också mördades där, romer, homosexuella, kommunister mfl. ges ingen större betydelse – man har tex inget „särskilt ansvar“ för romerna). Anti-deutsche spinner vidare på exakt samma koncept men tar det till att det var „tyskhetens fel“, inte nazismen eller borgarklassens; det fanns enligt dom inget anti-fascistiskt motstånd i Tyskland (utöver kanske någon studentgrupp som spionerade för britternas räkning).

På grund av detta „särskillda ansvar“ är väldigt många människor i Tyskland fullständigt livrädda för att säga eller göra något som ens kan uppfattas som en antydan till antisemistism. Och krigshetsarna i Tyskland arbetar precis som krigshetsarna i Sverige - om du kritiserar Israel är du anti-semit, om du fördömmer Israels folkmord på palestinier är du terroristkramare, osv. – enda skillnaden är att de kan göra det mycket hårdare och effektivare på grund av „det särskillda ansvaret“. Att ifrågasätta den „judiska statens“ rätt att existera eller att vara anti-sionist är, enligt detta sätt att se det, samma sak som att inta samma ståndpunkt som nazisterna och man bör följaktligen bekämpas på samma sätt. Anti-deutsche för det hela ännu längre, om du talar om att monopolkapitalet styr världen är du nazist, eftersom nazisterna talar om „ZOG“; traditionell marxistisk „kapitalism-kritik“ är anti-semistisk och måste ersättas av en ny „kapitalism-kritik“ (som inte alls är kritisk) . Utan USA kan Israel inte existera alltså måste USA vara starkt och mäktigt. Iran är fiende till Israel, alltså måste Iran bombas. Saddam besköt Israel med raketer, alltså var det rätt att invadera Irak. Och så vidare.
.
Anti-deutsche arbetar med en massa olika „täckorganisationer“, som tex. gruppen „kritikmaximierung“ i Hamburg. Formellt är det inte en „hardcore“ anti-deutsche gruppering, de gör ett betydligt sundare intryck (för „vänstermänniskor“) än hetsarna på Bahamas; problemet är att det visar sig att de ledande krafterna inom „kritikmaximierung“ arbetar med Bahamas-redaktionen. De använder sig av olika organisationer eller publikationer för att föra ut samma budskap, fast på olika sätt. Klassisk proppagandaarbete med andra ord. Alltså kan man inte börja „dissikera“ varje grupp in i minsta detalj, precis som det är menningslöst, för att använda en liknelse, att börja disskutera „vem är mest rasistiskt, SD eller SMR“, båda är rasistiska organisationer och bör därför bekämpas. Sen måste man naturligtvis skilja på en människan som av politisk dumhet sympatiserar med SD och en övertygad nazist, den ena bör man försöka övertyga, den andre kan man inte disskutera med.

Visst, om någon tycker att man „bör se båda sidor av konflikten“ när det gäller läget i Palestina, ok, då kan väl personen göra det utan att behöva stämplas som reaktionär (även om argumentet i sig är felaktigt). Men den som viftar med USA fana viftar med en imperialistmakts fana och den som viftar med Israels fana viftar med fanan som tillhör en stat som bedriver en apartheidpolitik och begår systemastisk folkkmord. Den som solidariserar sig med den som viftar med dessa fanor solidariserar sig naturligtvis också med vad fanorna i fråga representerar. I sådana frågor går det inte att vara „pragmatisk“ utan att ställa sig på fel sida.

Vill någon samarbeta med anti-deutsche i „andra frågor“ så lycka till. Det finns nämligen inga andra frågor för anti-deutsche än kampen mot vad de anser vara anti-semitism. Eftersom all kamp som vänder sig mot kapitalismen som sådan, enligt anti-deutsche, utgår från en anti-semitisk världsbild, blir det naturligtvis inte möjligt att samarbeta smärtfritt i sådana frågor. Om man skulle vilja föra en kampanj mot att ett företag som tex. McDonalds etablerar sig på en ort, vilket tex. just nu sker i Sternschanze, kan man inte göra det med anti-deutsche för de anser en sådan kamp för anti-semitisk (jag lägger ingen värdering om en sådan kamp i sig skulle vara meningsfull, här handlar det om möjligheten att samarbete med anti-deutsche). Att göra antifa arbete med människor som hävdar att du är „vänster-nazist“ - därför att du protesterar mot pro-israeliska manifestationer, eller rent allmänt tycker att det Israel gör i Palestina är förjävligt – är ganska svårt, för att inte säga omöjligt. "Ingen fred med Israels fiender" är en central paroll bland anti-deutsche "antifas". Och så vidare.

Bahamas är en raktigenom reaktionär tidskrift. De uppmanar till exempel till att man ska använda polisen för att stänga ner B5 i Hamburg (i ett tidigare inlägg tog jag upp vilka grupper som är aktiva där), se denna länk. Det är uppenbart, och helt förståligt, att många på grund av språksvårigheter inte kan sätta sig in i anti-deutsches texter - här är dock ett exempel på engelska (sättet att argumentera, tonen och stilen är mer sansad än det brukar vara på tyska) – vilket medför att man har svårt att djupare analysera fenomenet. Men den hållning som Bahamas-redaktionen tar till den spanska tidningen (se länken ovan) är precis samma som anti-deutsche tog till folk som demostrerade mot folkmordet i Gaza. Och de gör allt som de kan för att förhindra och försvåra allt politiskt arbete inom vänstern (såväl den autonoma som den som organiserar sig i partier), som inte följer deras diktat. Det är en offensiv kraft, inte en grupp „offer för våldsamma autonoma anitimperialister“ som de försöker framställa sig. Naturligtvis har jag en „ganska fet vinkel“ när det gäller anti-deutsche, det har jag när det gäller alla reaktionärer.

För tydlighetens skull upprepar jag: problemet med anti-deutsche är inte att de är mot BRD, eller stater och nationer i övrigt. Problemet med anti-deutsche är att de är reaktionärer.